Heidi: Ultravasan 45, att vada eller inte vada?

Min väg till Ultravasan 45 finns i förra inlägget. Men för att sammanfatta lite snabbt, så kommer förutsättningarna här:

• Längsta sträcka jag någonsin sprungit är ett halvmarathon. För ett år sedan. 
• Den här säsongen har jag max sprungit en mil. (typ en gång...)
• Väldigt lite träning i terräng. 
• Orolig för att få ont i knäna igen. 
• Endast ett par personer vet att jag ska springa UV45.
• Har precis erkänt för mig själv att jag ska springa UV45.

Oxberg, starten. När vi kliver av bussen är det uppehåll för tillfället. Luften är fuktig och lite kylig. Strax därefter börjar det regna igen. Ordentligt. Vi är många som tränger ihop oss i tältet som finns vid starten.
Funderar på det faktum att jag alldeles strax ska ge mig ut och springa 45 km. Hur länge kommer det att ta? Vi har 11h på oss. Jag vill klara det på under 8h. Mest av allt vill jag klara det, men lite press måste man sätta på sig själv. Och 8h kändes ändå realistiskt.

Till slut går starten. NU är det på riktigt! Det där som jag fantiserat om och samtidigt förnekat så länge. Nu händer det!
Jag springer i t-shirt och långa löpartights. Har klippt till extra ärmar av gamla (tjockare) strumpbyxor. Tänker dumpa dem någonstans längs vägen. Har också keps, vilket var det absolut bästa plagget att ha. Slipper regn i ansiktet. Springer i mina Salomon Speedcross 3, också ett bra beslut. Klarar mig helt utan skoskav och ont i fötterna.

Undrar om jag kommer att överleva?

Min taktik var att ta en kontroll i taget och dricka i alla vätskedepåerna. Det skulle finnas vatten och sportdryck var femte kilometer. I de större kontrollerna (Oxberg, Hökberg och Eldris) skulle det finnas allt från den traditionella blåbärssoppan till pannkakor, chips och saltgurka. Jag räknade ner till dessa kontroller. Här skulle det ätas!

Jag skulle också gå i alla uppförsbackar. Ultralöpare går i backarna, har jag hört. Och det gjorde jag. Gick i varenda backe. Och det fanns en hel del av dem, kan jag meddela, för jag gick väldigt mycket!

Första sträckan var längst, 17 km. Först en liten omväg innan vi skulle in på den "riktiga" Vasaloppsleden, sedan in till kontrollen i Oxberg. Under den här sträckan passar jag på att njuta av naturen, för visst var det vackert! Morgonluften var sval och syrerik. Dimman låg kvar bland kullarna. Sagolikt!

Vilken känsla det var att komma ut på den "riktiga" Vasaloppsleden! För nu kom ju en massa av UV90-löparna omspringandes! Och även löpare som sprang stafetten och kvartetten. Plötsligt var det mycket trafik i skogarna! Många "heja Lonesome" i spåret (för så gör vi, Lonesomers. Vi peppar varandra. Det betyder mycket).

Nu regnar det rätt bra. Leden är lerig och blöt. Väldigt blöt till och med! Vattenpölarna är mer som sjöar. Skogen känns oändlig. Jag längtar till första blåbärssoppan.

Och helt plötsligt är den där. Oxberg! Första delmålet! Regnar fortfarande mycket. Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Hittar ett ställe med tak över huvudet: Bajamajan. Reflekterar över hur obehagligt det är att dra på sig ett par trosor som är genomblöta och kalla av allt regn... Ut i regnet och fortsätt spring! Dumpar de blöta armvärmarna/strumpbyxorna nu. Nästa delmål blir Hökberg om 9 km, där ska det tydligen finnas pannkakor!

Vi sprang på fina stigar också.

Det regnar fortfarande rätt bra. Leden är ännu blötare och lerigare. Vattenpölarna är nu ännu större sjöar. Blir omsprungen av flera löpare. Springer om en del löpare. Pratar med några. Alla är peppande. Vi hjälper varandra i eländet. Vi sitter ju alla i samma båt, så att säga. Eller så önskar vi att vi hade haft en båt för att ta oss igenom vattenpölarna med. Eller ark. Ark hade varit bättre, men istället för djuren hade det varit fullt av leriga löpare...

Strax innan Hökberg inser jag att nu har jag sprungit ungefär ett halvmarathon. Det är ju det längsta jag någonsin har sprungit i ett streck! Allt efter det är mitt distansrekord! Och vi är inte ens halvvägs till mål. Hur ska detta gå?

Hökberg. Var är pannkakorna? Tar en mugg blåbärssoppa och en mugg buljong. Dricker upp. Chips! Jag ser chips! Gud så gott! Och där är pannkakorna! Tar skydd med massörerna i deras tält. Träffar på några från "vårt" hotell. Pratar en stund. De springer vidare. Jag äter en halv pannkaka, för jag vet ju inte hur magen kommer att reagera med fast föda och löpning. Har ju aldrig testat det, kommer jag på nu. Tar lite mer chips och saltgurka. Tar skydd i bajamajan. Inser att jag inte kan tillbringa resten av dagen i en bajamaja i Hökberg, drar upp trosorna (den där känslan av blöta och kalla trosor...), funderar på om inte string hade varit bättre - mindre mängd blöt tyg mot rumpan... 

Det är svårt att komma igång och springa igen efter att ha stått still ett tag och hunnit bli lite kall och stel. Jag får tvinga mig iväg. Nästa delmål: Eldris om 10 km.

De efterlängtade pannkakorna. Och chips.

Det regnar ännu. Leden är ännu blötare och lerigare än innan, trodde inte att det var möjligt! Vattnet skvalpar skönt mellan tårna. Eller nej, det är inte alls skönt. Orkar inte riktigt parera och skutta bredvid vattenpölarna längre. Äh, skitsamma! Jag blir knappast blötare! Många andra löpare verkar tänka ungefär likadant, för vissa springer rakt igenom dessa insjöar som har bildats i Vasaloppsspåret. Vattnet skvätter åt alla håll. Återigen pratar vi med varandra. Vi som inte har så bråttom till Mora. Vi har ju faktiskt hela dagen på oss. Nästan i alla fall. 

Några kilometer innan Eldris händer något märkligt. Det slutar regna! Solen försöker titta fram. Känns helt plötsligt lite väl varmt efter de lite kyliga timmarna.
Ungefär samtidigt börjar jag känna av höger knä. Är fortfarande glad över att känningarna kommer först nu och endast i ett knä. Går en hel del nu. Kläderna har varit genomblöta sedan start. Jag inser att jag aldrig riktigt har sprungit i regn. Intressant.

Eldris! Eftersom solen skiner och det är uppehåll känns det okej att stanna till en stund. Dricker blåbärssoppa och kaffe! Gud så gott det var med kaffe just då!
Får ännu en gång erfara obehaget av att försöka hasa upp blöta, kalla trosor innan jag ger mig iväg på det sista kilometrarna mot Mora. Herregud! Jag kommer ju att fixa det här! Får lite tårar i ögonen när jag inser det.

Precis på väg ut från Eldris träffar jag på Caroline. Hon bor på samma hotell som jag. Hon haltar. Hon berättar att hon har ont i ankeln och känner sig väldigt långsam. Vi följs åt från Eldris och pratar. Hon förbannar alla som påstått att Ultravasan inte skulle vara så backigt. De skulle minsann få höra hennes åsikt om det! Men först måste vi orka till Mora.
Jag tycker att Carolines tempo är alldeles lagom för mig och bestämmer mig för att slå följe med henne enda till mål. Eftersom hon endast kan springa ca 500 m åt gången passar det mig bra, för det var ungefär 450 m mer än jag hade sprungit om jag hade varit själv. För nu var det riktigt tungt för benen. Och ont i knät. Vi går i uppförsbackarna. Caroline skriker ut sin vrede mot de stackars backarna mellan Eldris och Mora. Vi peppar varandra: "borde vi springa några meter?" "vi springer till kurvan/stolpen/pölen där, sen får vi gå" "nej, men visst är det här en backe? Vi kan inte springa än" osv.

Vi simmar genom vattenpölarna. Trampar i lera. Staplar uppför backarna. Pratar med folk vi ser. Skrattar åt eländet. "Har vi betalat för det här??" "Nu är vi snart framme!"
Någonstans längs vägen serverades coca cola på en av vätskestationerna. Jag tror inte att jag har druckit det på nästan 10 år! Men där och då var det riktigt gott!

Någonstans där (i en lång uppförsbacke, som också fick sig ett förtvivlat morr av Caroline) passerar vi den magiska marathongränsen. Det var ett ordentigt distansrekord för oss båda och vi gratulerar varandra med ett trött high five. Ett marathon! Wow! Och vi var inte framme i målet än.

Vi bestämmer oss för taktiken att gå mycket nu så att vi orkar springa hela vägen till mål. Vi går säkert ett par kilometer. Genom campingen. Uppför de sista backarna. Det fanns en del folk som hejade ju närmare målet vi kom. Jag är övertygad om att alla där omkring nu vet vad Caroline tyckte om dessa sista backar.
Vi ser kyrkan. Kommer in på sista asfalten. Nu, måste vi börja springa mot mål. "Nu är det inga fler backar!" ropar en herre i publiken till oss. "Lovar du?" ropar jag tillbaka. "Den har vi hört förr!" ropar Caroline. Hoppet må vara det sista som lämnar kroppen, men humorn är det nästsista.

Rondellen. Svänger vänster in mot upploppet. Solen skiner. Vi har ont. Folk applåderar, hejar. Speakern säger något om alla oss som sprungit i så många timmar medan resten suttit hemma i soffan. Det känns mäktigt att springa in under målportalen i Mora. 45 blöta och leriga kilometrar!
Insikten: Jag är officiellt ultralöpare och har passerat marathon! Den känslan.

Tillsammans kämpade vi de sista kilometrarna till Mora.

Då går också en av mina hemliga drömmar i uppfyllelse. Finisher-tröjan! Jag har alltid tyckt att det är coolt med en finisher-tröja. Dessa brukar man få på marathon och längre lopp. Jag tycker att alla som har en sådan är riktigt coola, oavsett distans och tid. Och äntligen har jag också en sådan!

Efter målgång blir det mat och chips. Vi möter många från hotellet och stämningen är på topp. Hämtar våra diplom (vem tyckte att den branta trappan över målområdet var en smart id´e??) och går långsamt tillbaka till hotellet. Låren är stela, knät värker. Men vad gör det en dag som denna?

Hotellkorridoren några timmar efter Ultravasan.

På kvällen blir det gemensam middag igen på hotellet. Det är roligt att höra allas berättelser om dagens löpning, eller swimrun, som vi också kallade den. Jag är väldigt imponerad av oss alla. Jag har riktigt stor respekt för UV90 löparna som tog sig hela vägen till Mora i dessa eländiga förhållanden. Jag har även stor respekt för er som valde att bryta loppet av olika anledningar, för det krävs en hel del för att ta det beslutet också. Ni kommer alla att vara mina hjältar, oavsett vad!

Dagen efter har jag fortfarande ont i höger knä. Träningsvärken i låren är brutal. Hade svårt att sova på grund av all smärta. Men jag var beredd på det, lite får man tåla när man skippat långpass och slarvat med träning! Glädjen och lyckan däremot fanns kvar!
Väl hemma har jag sneglat på min grannes (Siri 86) rullator som står i trappuppgången. Tänk om jag bara lånar den lite. Det skulle gå så mycket lättare då...

Varför inte en "finisher-rullator"?

Några funderingar:

• Sluttiden? 6:49:24
• Nöjd? JA!! Mer än nöjd!!
• Kommer jag att göra om det nästa år? Mycket möjligt! Skulle ju vara trevligt att få springa banan under mer optimala förhållanden.
• Är jag sugen på att testa UV90? Inte ett dugg!!

Till sist:
TACK till alla Lonesomers som jag träffat under helgen! Det har varit ett nöje att träffa er alla, både på hotellet och ute i lervällningen!
Ett extra TACK till Niclas Gällentoft som fixat allt med boende och middag. Fantastiskt arrangemang!
Ett TACK också till Hotell Fridhemsgatan i Mora för god mat och bra service. Hoppas att våra rum inte luktade alltför mycket efter blöta och svettiga skor och kläder...
Ett alldeles speciellt TACK till Caroline för stunden mellan Eldris och Mora. Utan dig hade det utan tvekan tagit minst en halvtimme till innan jag hade tagit mig i mål, för egentligen orkade jag inte springa en enda meter till!

Den efterlängtade finisher-tröjan. (hur länge får man skryta med den?) 

Heidi: Vägen till Ultravasan

Ultravasan är en löpartävling där man springer Vasaloppet. Ja, alla 90 kilometrarna. I år var det fjärde upplagan av Ultravasan. Det finns också varianterna Ultravasan 45 (alltså halva sträckan helt enkelt), Vasastafetten (där 10 löpare delar upp 90 km) och Vasakvartetten (där 4 löpare delar på 90 km). 

Alla klassiska Vasaloppskontroller finns med, plus vätska ca vart femte kilometer.

Denna "karta" läste jag på ordentligt. Ville ha alla matstationerna att se fram emot.

Hur kommer man på att 45 km löpning i Vasaloppsspåret är en bra id´e? Jo, så här:

En dag runt årsskiftet 2016/2017 fick jag ett impusivt infall och tackade ja till boende i Mora inför Ultravasan 2017. Boendet var på ett hotell som var bokat helt för medlemmar i gruppen Lonesome Runners. Det var alltså fredag-söndag inklusive frukost till ett bra pris. 

Jaha, men då måste jag ju köpa en startplats också. Så den 4 januari klickade jag i "Ultravasan 45 km" samtidigt som jag undrade om jag hade blivit knäpp. Jag hade ju visserligen sprungit tre halvmaror året innan, men höstens och vinterns träning hade i princip varit intetsägande. Hur skulle detta gå? Jag bestämde mig då också för att inte berätta för någon utanför forumet om mina planer. Och varför inte? Jo, helt enkelt därför att jag var rädd för att få en del kommentarer som "hur ska du klara det?" "hur går det med träningen?" "nu börjar det närma sig, är du laddad?" Och dessutom kunde jag leva i förnekelse in i det sista! 

Men man kan ju inte hålla sådana planer helt hemliga. Eftersom Oscar skulle ha barnen då, så berättade jag för honom. Och det var faktiskt bra att ha någon att prata med om sina galna planer. Han har ju både kört Vasaloppet (skidor alltså) och sprungit Lidingöloppet utan alltför många långpass. 

För Anna berättade jag ca en månad sedan, tror jag. När vi satt och planerade vår fjällvandring. 

Så hur gick det med träningen och uppladdningen då? Helt åt skogen! Halvmaran som jag skulle ladda upp med under våren fick jag ställa in på grund av förkylning. Toppen. Dom där härliga långrundorna som jag hade planerat att springa här i skogarna då? Nope. Semestern som jag skulle tillbringa ute i spåret? Eh... nej. Har sprungit rundor på max 8 km per gång. Så inte mycket långpass där inte. Visserligen sprang (nåja, gick) jag ju 35 km på ett enda dygn då på Birka Cruises (se tidigare inlägg) med fruktansvärd knävärk som resultat. Mycket osmart. Jag fortsätter att leva i förnekelse, det funkar bra.
Två veckor innan UV45 börjar jag känna av en begynnande förkylning. Hotar och motar den med vila, vitlök och ingefära. Tar också det kloka beslutet att inte delta i STHLM Urban Trail under veckan, som det var tänkt. Det verkar funka, symptomen försvinner till slut. Vågar mig ut på en 5km löptur med Sandra och Maria under onsdagen. Allt känns bra. Peppar peppar...

Där har vi alltså förutsättningarna för Ultravasan 45. Men jag tänker som Jeremy Clarkson: "How hard can it be?" Jag menar, jag ska ju ändå "bara" springa halva distansen...

På tåget till Mora fredag morgon börjar jag inse att det är på riktigt. Går med andakt förbi det kända Vasaloppsportalen, målgången. Svårt att tänka sig hur det kommer att kännas att springa in där imorgon.

Den här har man ju sett på tv ett antal gånger.

Hämtar startbeviset och letar mig nervöst fram till hotellet. Nu får jag ju äntligen träffa en del av dessa människor som jag "pratat med" och läst om på Lonesome Runners forumet. Jag drabbas av mild panik och undrar vad jag gör där bland dessa fantastiska riktiga löpare som tränar seriöst och har gjort sånt här förr? Jag som inte ens har sprungit en hel mil den senaste tiden...

Träffar på ett härligt gäng av glada människor. Min rumskompis Monica har sprungit UV45 alla tre tidigare år. Hon är övertygad om att jag kommer att fixa det (egentligen tror jag att hon sa det bara för att vara snäll, men det hjälpte. Tack!). Jag känner mig redan lugnare.
Vi går en sväng ner till målområdet där vi ska träffa några andra "Lonesomers". Stannar och pratar en stund. Det är roligt att träffa på folk som man bara sett via datorn eller mobilen innan.

Inte så Lonesome längre.

Kvällen flyter på, vi äter en gemensam middag och alla lägger sig tidigt. De som ska springa UV90 startar redan 5.00 i Sälen, så de ska upp på "frukost" klockan 1.30... Vi andra får ju faktiskt sovmorgon. Vår start går klockan 9.00 i Oxberg.

Mysigt rum på hotellet.

Klockan ringer 5.30 på lördagen. Klockan 6 serveras frukosten. Vi UV45:or samlas vid frukosten och tänker på våra vänner som springer 90 km och har redan startat sin väg mot Mora. Jag äter äggröra och smörgås. Sköljer ner allt med juice, kaffe och en syrlig shot med ingefära och citron. Skål!

Vid 7 går vi gemensamt från hotellet mot bussarna som ska ta oss till starten i Oxberg. Vi stannar till vid Lonesome Runners vepan för en gemensam fotografering innan start.

Förväntansfullt gäng som snart ska springa 45 km i Vasaloppsspåret.

Regnet öser ner under bussfärden. Detta kommer att bli en blöt historia.

Fortsättning följer...