Anna: Slut på Touren, då tar vi en uflyktsdag

Touren är över och idag infinner sig en viss tomhetskänsla. Inte som efter de två senaste åren, då jag sett i princip varje etapp. Höggravid ena året, föräldraledig året därpå. Men ändå... Man vänjer sig fort vid att sätta sig i soffan med en kopp kaffe och stickningen om eftermiddagen!

Chris Froome vann, inte oväntat men välförtjänt, för tredje gången. Peter Sagan blev bästa spurtare och kom tvåa på Champs Elysées i går, slagen av André Greipel. Lite synd, för det var väl ungefär det enda han inte vann av allt en cyklist av hans typ har möjlighet att vinna på Tour de France. Han körde till och med i den gula ledartröjan innan Froome visade sin dominans. 

Nu börjar hans år som världsmästare lida mot sitt slut, i spetember ska det göras upp om titeln igen. Jag hoppas att Sagan kan försvara titeln, han förtjänar den. Otroligt skicklig cyklist med massor av humor och fötterna på jorden.

För att fylla tomrummet med nåt annat har vi en utflyktsdag idag.

Jag började dagen med en tre mil lång cykeltur i alldeles för varmt väder. Jag cyklade iväg runt 8:30, men det var väldigt varmt och kvavt redan då. Hur gör ni som orkar träna i värmen? Jag klarar det bara inte! Jag vaknade till vid fyra-tiden i morse och funderade på om jag kanske skulle passa på att cykla några mil då, men jag somnade om innan jag faktiskt klev upp ur sängen. Ångrade mig när jag sen försökte cykla i värmen...

Selfies är svårt. Selfies i cykelhjälm och starkt ljus så man inte ser vad man fotar är svårare. Men syfte är viktigare än yta på den här bloggen, så varsågoda! Den osminkade och oredigerade bilden av en överhettad cyklist kl 9.30!

 

Efter att vi ätit lunch åkte vi iväg till Café Drömkåken. Vi har pratat om att åka dit ett tag. Jag har sett bilder på Instagram och David har cyklat dit med klubben. Och jag fattar varför alla höjer det till skyarna! Smakade på sonens blåbärspaj med vaniljsås (stor portion, inte ens min pajälskande femåring orkade hela. Tur för mig! Jag fick både wienerbröd och paj!) konstaterade att den var helt magisk! 

Galen inredning, fantastiskt fika och bara alldeles underbart! Fler såna här ställen behövs! Tyvärr är jag inte alls i den cykelform jag skulle önska, för att cykla hit och fika vill jag verkligen göra

Lekfullt både för barn och vuxna. En gigantikt trädgård med möbler och ett stort hörn vikt bara åt lek. Enkla karuseller, hängmatta, olika gungor, badmintonnät och raktetar, trehjulingar... Barnen älskade det!

Nu avslutar vi dagen med ett bad. Ja, resten av familjen då. Jag själv är diplomerad badkruka och trivs bäst på en filt med en bok, tidning eller stickning. I brist på samtliga blir det nu ett litet blogginlägg istället. Grunden till det i alla fall. Nånting ska jag väl roa mig med medan barn och make plaskar i vattnet. Har vi tur så klarar vi oss ifrån åskvädret som följt efter oss större delen av dagen.

(Nu är vi hemma, det är kväll och jag har fifflat lite med texten och lagt in bilder. Vi klarade oss från åskvädret, men just när vi skullle åka från badplatsen så mulllrade det ordentligt och började just regna. Men regnet följde inte efter oss...)

Heidi: Racerapport Jakobs halvmarathon

Sista dagarna av finlandssemestern har vår familj tillbringat i Jakobstad. Vi har mest tagit det lugnt och besökt mina släktingar och fikat och ätit i massor. Sol har vi haft i lagom dos också. Jag tog en lugn löprunda på ca 9,5 km i onsdags och njöt av den finska sommarkvällen. Maken sprang samma runda i torsdags. 

Jag hade redan spanat in evenemanget Jakobs marathon, som skulle vara på fredagen. Just marathon hade jag aldrig en tanke på, men det fanns även halvmarathon och åtta kilometer att välja på. Jag visste att jag skulle springa, men tänkte att jag bestämmer distansen senare. Hade fantiserat om att springa halvmarathon, men skulle jag orka?

På fredag eftermiddag åkte vi för att köpa startplats. Kryssade i halvmarathon och betalade summan utan att tänka så mycket mer på det. 

Klockan 16 gick starten på den lokala idrottsplanen. 

Enligt termometern var det 22 grader just då. Solen sken rakt i ansiktet och det var varmt. Jag hängde med i en klunga till en början, skönt att bara få följa någon utan att tänka efter så mycket. Det var fortfarande varmt och solen sken i ansiktet. Det skulle vara vätska vid ca vart fjärde kilometer, så jag längtade redan till den första vätskekontrollen. Där vid 4 km stod också maken och barnen och hejade på, det var kul! 

Sedan följde en av dessa finska, extremt raka landsvägarna. Som aldrig tar slut. Som tur var var det vätskekontroller lite då och då. Så jag sprang (och gick) från kontroll till kontroll och svettades där emellan. För nu var solen i ryggen hela tiden. Visserligen bättre än att ha den i ansiktet, men fortfarande varmt. Vi svängde in i ett bostadsområde ett litet tag (sprang bland annat bakom min morbrors hus), men sedan var vi ute på den långa, raka, oändliga landsvägen igen. Där blev vi omsprungna av den första marathonlöparen (de sprang banan två varv, med start en timme innan oss). Det fanns kilometerskyltar vid varje kilometer, vilket var bra, för då kunde man räkna ner hela tiden. Jag tänkte vid 7 km att nu är en tredjedel avklarat. Sen kom jag på att det är två tredjedelar kvar ännu... 

Någonstans där och ungefär vid varje kilometer fram till ca 12 km gav jag upp mentalt flera gånger. Men sen hände något: vi svängde av från den långa landsvägen och började springa tillbaka in mot stan! Även om inte stegen kändes så mycket lättare, så kändes det bättre mentalt. Dessutom hade det börjat blåsa lite och det var molnigt, skönt. 

Vid 15 km tittade jag på klockan för första gången, bara för att veta hur långt efter i tidsplanen jag var. Nu hade jag ingen särskild tid som jag ville slå, men realistiskt så visste jag att jag skulle springa på någonstans runt 2 h 30 min. Men efter den jobbiga första halvan, hade jag slopat allt hopp om att komma under den tiden och såg väl mest fram emot att överleva. Så jag tittade alltså på klockan och undrade om den gick fel. För jag hade tydligen sprungit på en bra tid, trots att jag promenerat en hel del och det kändes så trögt. 

Så lite förvånad fortsatte jag att springa. Men gåpauserna blev längre och oftare. Vid det här laget så kändes det ganska ensamt också. Klungan hade jag tappat bort för länge sedan. Övertygad om att jag var sist, blev jag lite förvånad när jag blev omsprungen av några när det bara var ett par kilometer kvar. Det kanske fanns fler bakom mig? Ingen aning, nu är jag snart i mål. Framme vid idrottsplanen var man tvungen att springa ett halvt varv innan man äntligen kunde stapla över mållinjen och få sin medalj. 

Min sluttid blev 2:18, vilket alltså är min bästa tid på halvmarathon. Nu har jag ju bara sprungit två halvmaror tidigare, men ändå. 

Så även om jag under loppet ångrade flera gånger att jag inte sprang åtta kilometers loppet istället, ångrar jag mig inte nu längre. Istället kan jag konstatera att jag nu sprungit tre halvmarathon på fyra månader. Hur ska detta sluta? 

Anna: Förmiddag i skogen

Här om dagen var jag ute och körde mtb i Lunsen. Jag hade fortfarande känningar i halsen, men kunde inte sitta stilla längre. Om jag bara tog det lugnt borde det väl inte vara så farligt att cykla en kort sväng? Dagen därpå vaknade jag och -surprise!- halsen kändes inte alls! Lite träningsvärk i rumpan, men det var ju väntat.
Så den dagen tog familjen en tur ut i skogen för att grilla korv och leta kantareller. Hittade en del svamp, men det viktigaste med dagen var en mysig utflykt med familjen. Bestämde mig för att dageen därpå, idag alltså, skulle jag ut i Lunsen för tredje dagen i rad men för att springa den här gången.

Solsken och jättepepp när jag vaknade.

Efter en frukost på uteplatsen gav jag mig av. Inga lurar den här gången, jag ville höra skogen och lugnet. Ingen trafik som stör, bara vinden i träden, en och annan fågel och mina steg på stigen. Det är rätt många som kör mtb på den här stigen också, så jag ville vara säker på att höra ifall det kom en cykel bakom, även om det brukar höras på långt håll. Vattenflaskan och mobilen i cykelkorgen och sen cyklade jag iväg 5 km till Lunsen.

 

Min trogna vardagscykel. Pålitlig, praktisk, men inte speciellt spännande. Lite som en Volvo-kombi.

Stigen börjar med en uppförsbacke. Inte lång, men långt ifrån så slät som jag är van med från mina vanliga rundor närmare hemmet. Var ju uppvärmd från cykelturen, så jag började jogga på en gång, även om turen började med en uppförsbacke. Tänkte på Heidis spikraka asfaltsväg från gårdagens inlägg och hur mycket mer jag tycker om slingrande skogsstigar med ojämn mark. Benen var inte helt pigga och eftersom jag blir väldigt peppad av att springa i skog så gick jag ut lite för hårt. 

Början på stigen. Direkt efter den lilla bron slingrar sig en uppförsbacke in i skogen.

Fick ta en hel del gångpauser, men trots att jag flämtade efter andan var det en ren njutning att få vara ensam i skogen och bara behöva ta hänsyn till mig själv. Ingen femåring som undrar hur långt det är kvar, ingen tvååring som från bärstolen på pappas rygg kräver att jag ska plocka blåbär åt henne. Bara jag, skogen och löpningen.

Jag sprang på i drygt en kilometer, på den sträckan drack jag ur nästan hela vattenflaskan. Det var väldigt varmt ute och jag är normalt sett väldigt dålig på att dricka ordentligt - utom när jag är ute och cyklar eller springer. Men då gäller det att jag har flaskan med mig också. Då kom jag fram till Lunsentorpet. 

Lunsentorpet. perfekt utflyktsmål med barn! Eller cykel,

En stor glänta i skogen med en liten stuga med övernattningsmöjligheter, vindskydd och tre grillplatser. Hit går vi relativt ofta med barnen. Det är fin skog, det är lagom långt att gå, drygt 2 km från parkeringen eller ca 1,5 om man cyklar och ställer cyklarna där stigen börjar.

Vatten!

En annan sak jag gillar med Lunsentorpet är att här finns en brunn med pump! Väldigt bra om man behöver tvätta av barnhänder elller ketchupkladdiga munnar, koka kaffe över elden eller fylla på sin vattenflaska. Klart och kallt vatten. Väldigt välbehövligt både i flaskan, på handleder, i nacke och skölja av ansiktet lite innan jag vände hemåt igen.

Svettig och vatten i håret. Men vad annat kan man vänta sig av löpning när det är 26 grader ute?

Tog mig tilllbaka till cykeln, hejade på en mtb-cyklist i Knivsta CK's klubbdräkt precis när jag kommit fram till min cykel igen. Det gick inte så fort som det gjort de senaste gångerna, men då har jag sprungit på släta stigar och vägar. Det blev inte speciellt långt egentligen. Men 5 kilometer transportcykling, 3 km terränglöpning och så fem kilometer transportcyklling hem igen är jag ändå nöjd med. Träningen blev av i dag, och DET är jag nöjd med!

Semesterträning

Nu har vi båda semester. Anna har hunnit med en kort resa till Dalarna och Heidi är i Finland.

Anna: För min del har semestern inte blivit så aktiv som jag önskat. Hade ju packat med löparkläder till Dalarna, men de kom inte direkt till användning tyvärr.
En kort tur tillsammans med familjen upp på Gesundaberget blev det, men det är inte mycket att skryta med rent träningsmässigt. 2 km, visserligen brant backe åt båda hållen, men...
Hälsan är inte riktigt med mig. Nåt strul med halsen som inte vill ge med sig. Men idag stod jag inte ut längre. Efter att ha sett fenomenala Peter Sagan ta sin tredje etappseger på Tour de France och ätit middag så gjorde jag iordning mountainbiken och bytte om för en tur i skogen. 13 km blev det. Hade tänkt köra längre, men jag kände att jag helt enkelt inte skulle orka. Att köra i skog kräver en helt annan styrka i hela kroppen än att köra racer på slät väg. Och kroppen är som sagt inte riktigt helt pigg.
När jag kör i skogen känner jag att jag inte har kontroll som jag skulle vilja ha, blir nervös och spänner mig. Inte konstigt att jag blir trött!
Jag vill kunna köra i skogen, det ser så himla kul ut! Men det är inte så lätt som det ser ut, och jag tycker inte om att inte kunna saker jag vill kunna. Som det känns nu så är det på racern jag hör hemma, men mountainbiken är ett kul komplement och jag ser fram emot att cykla tillsammans med sonen som är väldigt säker och orädd. Tror säkert jag kan lära mig saker av honom! För ett år sen lärde han sig cykla och nu far han fram bland hindren där man kan tekniköva vid
mtb-banan...

Heidi: Jag är i Finland och hälsar på hos släkten. Löparskorna är medpackade, så det måste ju användas... I söndags tog jag mig ut till slut. Tänkte att jag springer ca 2,5 km åt ett håll och vänder tillbaka sen. Då springer man inte vilse. Löpningen kändes tung. Det kanske berodde på mängden chips och choklad som konsumerats i överflöd under den gångna veckan... Eller så berodde det på den långa, raka vägen som jag sprang på. För vägarna här omkring är faktiskt riktigt raka. Det måste vara dragna med linjal. Om det inte vore för någon backe här och där så skulle man nog se flera kilometer framåt.

Ungefär vid nästa kurva är jag framme...

Sprang lite mer än 5 kilometer. Och jag hade tydligen ändå hållit bra tempo för det gick på ungefär 33 minuter. Så tröghetskänslan var nog bara på grund av den raka vägen.
I övrigt har jag simmat en gång. Det var iskallt först. Men efter att ha varvat lite med bastu så var det faktiskt riktigt varmt till slut! Jag passade på att simma några längder längs med stranden, så att armarna fick lite träning också.
Under resten av veckan har jag åtminstone planerat in lite mer löpning, så vi får väl se...

Anna: Första semesterdagen

Äntligen semester! Löparkläderna packades ner tillsammans med resten av grejerna på lördagkvällen, barnstolar spändes fast i hyrbilen och på söndagen, min sista arbetsdag innan semestern började vaknade jag med ett igenkladdat öga och en begynnande förkylning. Jippi... Inte den start på semestern som jag hade tänkt mig!

Jag åkte i alla fall till jobbet, jag var ju inte ordentligt sjuk - bara tillräckligt för att inse att löpning nog inte var en jättebra idé just då. När jag slutade kl 16 väntade familjen och vi åkte norrut mot Gesunda. 

Idag har vi varit på Tomteland, vi hyr en stuga bara ett hundratal meter från parken. Sonen älskade det! Han levde sig in i teaterföreställningarna och parken är liksom lagom stor för att en femåring ska kunna ta in alla intryck. 

Stugan ligger också en liten bit upp på Gesundaberget. Det hade jag planerat att springa upp på. Jag har tittat på kartor och sett höjdkurvorna och tänkt att det ser brant ut. Nu tittar jag på berget och inser att det ser BRANT ut. Och jag tycker det är skitjobbigt att springa i backar. Ändå känner jag mig otroligt inspirerad och peppad. Jag vill upp där! Jag vet att om det är bättre väder än just nu, när toppen inte syns pga låga moln, är det en otroligt vacker utsikt. 

Dubbla regnbågar och luften klar och fräsch av nyfallet sommarregn. Vem blir inte inspirerad av sånt?

Jag hoppas verkligen att min förkylning blir kortvarig så att jag får användning för löparkläderna, för det liksom kryper i benen av löparsug just nu. En löpartur på Gesundaberget har jag sett fram emot länge nu.

Heidi: Långpass innan semestern

På tisdag åker barnen och jag iväg till Finland. Så idag passade det bra med en lite längre löprunda. Bestämde mig för ett spontanbesök hos L, som bor ca 7 km ifrån mig. En lagom sträcka, helt enkelt. Iklädd t-shirt och nya, väldigt korta (aldrig varit så naken under en löprunda!) och väldigt lysande orangea löparshorts, gav jag mig iväg.
Började rundan med att låtsas att jag sprang med S, på så sätt höll jag ett bra tempo, utan promenad, i 4 km. Men sen fick det vara nog. I fortsättningen varvade jag löpning med promenad, vill ju orka hela vägen hem också. Det var hett i solen. Men som tur är finns det ändå en hel del skuggpartier längs vägen.
Det tog ganska exakt 45 minuter hem till L. Tror att jag lyckades skrämma henne när jag helt plötsligt stod i hennes kök och flåsandes försökte överrösta latinopopen med något i stil med "kan man få lite vatten här?". Och vatten fick jag. Satt en stund hos henne och svettades och drack om vartannat. Sedan började jag löpningen hemåt igen. Det kändes lite lättare hemåt. Dels hade jag ju suttit och vilat ett tag och dels var jag ju påväg hemåt.
14,7 km blev det totalt. Det tog mig 1 h 32 minuter att springa sträckan. Pausade runkeeper under vätskepausen.
Trots värmen var det en bra runda. Jag är mest nöjd med att jag fick till ett längre pass för att starta semestern med. Nog för att jag packar med löparkläderna på resan, men jag tror knappast att jag kommer att springa några längre rundor. Huvudsaken att det blir av någon gång åtminstone!

Middagen smakade väldigt gott efter nästan 15 km.

Heidi: The (not so) loneliness of the long distance runner

Det som är bra med löpning är att det är något som man kan göra helt ensam i eget tempo, precis när man vill. Morgon, kväll, lunch, ja till och med nattetid. På sommaren, vintern, hösten och våren. Hemma, på gymmet, på semestern, eller till och från jobbet. Det går alltid att planera in ett löppass.

Jag har alltid gillat ensamheten i löpningen. Att gå på gym och svettas kollektivt har inte riktigt varit min grej. Eller att gå med i en löpargrupp. Nja, det verkar lite läskigt. När jag springer har jag tid att tänka. Det är min stund av egentid. Ett sätt att umgås med naturen och fylla på med energi. 

Bortsett från lopp, där meningen är just att springa tillsammans med andra, har jag inte haft en tanke på att jag skulle kunna, eller vilja, springa med någon annan.
För det skulle ju kunna bli helt fel. För det första kan ju sällskapet ha ett helt annat tempo. Jag har inget emot att springa långsammare, men tänk om hen springer snabbare? Jag har ingen lust att flåsa i hälarna på någon hurtbulle och anstränga mig för att orka hänga med. En löprunda ska ju vara behaglig, uppfriskande och ge energi - inte ta död på en! Sen kan man ju råka ut för en som vill springa intervaller. Det vore nog min mardröm. Jag gillar inte intervaller. Och om jag nu måste springa det, vill jag välja det själv. 

Risken finns ju också att sällskapet vill springa hela sträckan utan att gå en enda meter. Och det går ju inte heller, jag gillar att varva löpning med gång.

När jag var i Madrid i våras, sprang jag för första gången med sällskap. Det var mest en kul grej, något vi hade sagt att vi skulle göra efter att ha sett de stora, fina parkerna där. 

Och det var riktigt roligt! Jobbigt, men roligt. S (som jag sprang med) hade sagt att hon inte varvar löpning med gång (varningstecken!!). Men i Madrid fick hon se sig besegrad av backarna, för det var jobbigt! Har ni missat det inlägget så har ni det här. I Madrid upptäckte vi dock att vi springer i samma tempo. Och där väcktes idén till att vi kanske skulle kunna springa ihop på hemmaplan också. 

S, som normalt springer runt 5 km, hade fått en utmaning av sin PT att springa 8 km. Jag har en bra 8 km runda som jag har sprungit några gånger och erbjöd mig att visa för S någon dag.
I förra veckan tänkte jag att vi kanske borde testa rundan.
Så jag skickade ett meddelande till henne och frågade om vi skulle springa eller ta en promenad "någon dag den här veckan eller nästa vecka". Fick svaret precis efter att vi hade ätit middag: "idag blir bra!" Okej... Nu sa jag ju någon dag, inte idag... Men visst, jag är på! "löpning eller promenad?" frågade jag.
Jag tittade ner på min tomma tallrik och inte så tomma mage och hoppades på att hon skulle svara promenad. "Löpning blir bra!"

När vi startade rundan sa S att hon måste åtminstone springa 5 km utan att gå (jag ignorerar uppenbarligen varningstecknet). Okej, det borde jag klara av, sen får jag ju gå några meter. Vi hittade snabbt ett behagligt tempo (6.30-6.50) som vi kunde hålla. Och efter 5 km hade S inte en tanke på att gå. Eller om hon hade det, så dolde hon det väl. Och faktiskt så kände jag också att det funkade bra att fortsätta springa i samma tempo utan att gå. 

Jag får väl erkänna att rundan som jag brukar springa och kalla för 8 km rundan, kanske inte riktigt är exakt 8 km. För mig har det inte så mycket betydelse med några meter hit eller dit. Men den här gången fick jag vara med om att jaga kilometrar! För S hade bestämt sig för att springa 8 km, så då springer vi 8 km och inte en meter mindre! Den här sortens disciplin är nytt för mig. Att för det första springa konstant utan att gå och sedan att springa exakt ett visst antal kilometer, istället för en specifik runda, är pannbensträning för mig! Men på ett bra sätt!

Kan innehålla spår av sällskap

Löprundan gav mersmak, så vi bestämde oss för att springa igen igår. Vi började springa samma runda som sist. Den här gången var jag mer beredd på att springa hela rundan. Allt gick bra tills vi kom till korsningen vid ungefär 4 km där vi skulle vika av för att fortsätta hemåt igen. "Vi tar långa rundan", säger S helt plötsligt. Ett par dagar tidigare hade vi pratat om vilka olika rundor man kan springa i Knivsta. Jag sa att man kan förlänga vår 8 km rundan till en mil om man fortsätter en bit på vägen istället för att svänga av. Då sa vi att det gör vi någon gång i framtiden. Och nu föreslog S alltså att vi skulle göra det precis nu. Hon sa också att vi kanske måste gå en liten bit av vägen. Men den här gången gick jag inte på det! Jag kände på mig att hon inte kommer att ge sig förrän hon hade sprungit i en hel mil. Och behöver jag säga att inte heller min milrunda är exakt en hel mil...? Så jag visste ju vad som väntade även den här gången; vi skulle springa tills Runkeeper visade 10.00 km, minst. Så vi sprang. Och kämpade. I varenda uppförsbacke (som garanterat lutade mer den här gången än tidigare). Vi tog en omväg eftersom, hör och häpna, det fattades ca 1 km på milrundan. Nu visade det sig att vi inte riktigt hade tänkt oss samma omväg. För när jag tänkte svänga in på närmaste vägen hördes en bestämd röst "Nej! Det fattas en halv kilometer!"
Men det gjorde inget! För nu hade jag kommit in i ett bra "flow". Jag hade kunnat fortsätta längre. Inte för att jag tänkte göra det, men jag hade kunnat. Och det kändes bra. 

En mil med djävulsk kaloriförbränning...

Efter en hel mil stannade vi och hämtade andan och konstaterade hur duktiga vi var som sprang så långt! Och det är vi! S hade sprungit sin första mil på väldigt många år. Och jag hade sprungit en hel mil i ett svep för andra gången i mitt liv.
Så det här med att springa med sällskap kanske inte är så tokigt ändå. Man kan ju lyfta varandras löpning till en ny nivå. Jag vet att jag inte skulle ha pressat mig så om jag hade sprungit själv. Jag hade lyssnat på latmasken utan att ifrågasätta. 

Nu ser jag fram emot att testa att springa i fjällen med Anna. Vi börjar ju sikta in oss på lite nya spännande utmaningar. Tiden får visa hur långt våra planer tar oss. Men jag är övertygad om att vi kommer att springa bra ihop, både kortare och längre sträckor!

Hur S kände sig efter milrundan vet jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte hört från henne sedan dess... Hon kanske stupade i granhäcken efter att vi skilts åt. Eller så fortsatte hon ett varv till. Det skulle inte förvåna mig, hon verkar uppenbarligen ha kapacitet för det!

Heidi: Ge mig styrka!

Styrketräning. 

Det är något kusligt med ordet. Jag får genast en massa bilder i mitt huvud. Bilder som man ser ibland på diverse instagramflöden eller facebook. Pretentiösa svettiga gymselfies med platta magar och spända biceps inklämda i minimala toppar så att vi verkligen inte ska missa de välformade musklerna. Man kan ju få prestationsångest av mindre! Nu vet jag ju att det enda sättet för mig att få en så platt mage är via photoshop, så riktigt så höga förväntningar har jag inte. Man måste ju ändå vara realistisk. 

Men tillbaka till verkligheten. Eftersom jag oftast springer, så tränar jag ju benen mest. Jag försöker lägga in terränglöpning till mina pass under veckan. På så sätt får mina ben lite mer varierad träning istället för att bara springa i bekvämt plattmark. Men den övriga kroppen får inte lika allsidig träning. Visst tränas ju coremuskulaturen lite vid löpning också, men jag vet att jag skulle må bättre av att lägga in mer specifik coreträning. Samma gäller armar och axlar. De är alldeles för klena.
Så ja, styrketräning är lösningen. Men det är ju så förbenat tråkigt! Jag vill inte träna på gym. En gång i tiden gjorde jag det, hör och häpna! Men det var aldrig roligt, mest bara nödvändigt ont.
Så hemmaträning är det jag får satsa på. Jag har hantlar, gummiband, matta och gymboll. Bara att sätta igång!
Men nej. Jag har gjort lite halvhjärtade försök till övningar framför tv:n, för att distrahera mig från de monotona, tråkiga övningarna. Och de få gånger som jag har övervägt att köra ett riktigt styrkepass, har det slutat med att jag sticker ut och springer istället. Eller ställer mig på crosstrainern. För det är mycket roligare än att lyfta tunga saker eller göra situpser eller plankan.
Samtidigt vet jag att jag kommer att bli snabbare och smidigare i min löpning bara jag kommer igång med styrketräningen. Men ändå händer det inget. Så nu krävs drastiska åtgärder. Första steget är att nu officiellt annonsera att jag kommer att börja med styrketräning i någon form! (För om man läser det på internet, så måste det ju vara sant, eller hur...?) Nästa steg är att hitta någon form av styrketräning som är roligt. Helst lika roligt som löpning (haha! Lycka till!). Kom gärna med förslag, för annars kan det bli ett mission impossible.  Det tredje steget blir också svårt: att göra det till en vana. 

Så vi kan väl kalla det här för Heidis styrketräningsutmaning? Eller mission impossible funkar nog lika bra... Men målet är alltså att komma igång med regelbunden styrketräning, minst en gång i veckan. 

Jag lovar inget. Jo förresten, en sak lovar jag: ni kommer aldrig att se en svettig gymselfie från mig!