Heidi: The (not so) loneliness of the long distance runner

Det som är bra med löpning är att det är något som man kan göra helt ensam i eget tempo, precis när man vill. Morgon, kväll, lunch, ja till och med nattetid. På sommaren, vintern, hösten och våren. Hemma, på gymmet, på semestern, eller till och från jobbet. Det går alltid att planera in ett löppass.

Jag har alltid gillat ensamheten i löpningen. Att gå på gym och svettas kollektivt har inte riktigt varit min grej. Eller att gå med i en löpargrupp. Nja, det verkar lite läskigt. När jag springer har jag tid att tänka. Det är min stund av egentid. Ett sätt att umgås med naturen och fylla på med energi. 

Bortsett från lopp, där meningen är just att springa tillsammans med andra, har jag inte haft en tanke på att jag skulle kunna, eller vilja, springa med någon annan.
För det skulle ju kunna bli helt fel. För det första kan ju sällskapet ha ett helt annat tempo. Jag har inget emot att springa långsammare, men tänk om hen springer snabbare? Jag har ingen lust att flåsa i hälarna på någon hurtbulle och anstränga mig för att orka hänga med. En löprunda ska ju vara behaglig, uppfriskande och ge energi - inte ta död på en! Sen kan man ju råka ut för en som vill springa intervaller. Det vore nog min mardröm. Jag gillar inte intervaller. Och om jag nu måste springa det, vill jag välja det själv. 

Risken finns ju också att sällskapet vill springa hela sträckan utan att gå en enda meter. Och det går ju inte heller, jag gillar att varva löpning med gång.

När jag var i Madrid i våras, sprang jag för första gången med sällskap. Det var mest en kul grej, något vi hade sagt att vi skulle göra efter att ha sett de stora, fina parkerna där. 

Och det var riktigt roligt! Jobbigt, men roligt. S (som jag sprang med) hade sagt att hon inte varvar löpning med gång (varningstecken!!). Men i Madrid fick hon se sig besegrad av backarna, för det var jobbigt! Har ni missat det inlägget så har ni det här. I Madrid upptäckte vi dock att vi springer i samma tempo. Och där väcktes idén till att vi kanske skulle kunna springa ihop på hemmaplan också. 

S, som normalt springer runt 5 km, hade fått en utmaning av sin PT att springa 8 km. Jag har en bra 8 km runda som jag har sprungit några gånger och erbjöd mig att visa för S någon dag.
I förra veckan tänkte jag att vi kanske borde testa rundan.
Så jag skickade ett meddelande till henne och frågade om vi skulle springa eller ta en promenad "någon dag den här veckan eller nästa vecka". Fick svaret precis efter att vi hade ätit middag: "idag blir bra!" Okej... Nu sa jag ju någon dag, inte idag... Men visst, jag är på! "löpning eller promenad?" frågade jag.
Jag tittade ner på min tomma tallrik och inte så tomma mage och hoppades på att hon skulle svara promenad. "Löpning blir bra!"

När vi startade rundan sa S att hon måste åtminstone springa 5 km utan att gå (jag ignorerar uppenbarligen varningstecknet). Okej, det borde jag klara av, sen får jag ju gå några meter. Vi hittade snabbt ett behagligt tempo (6.30-6.50) som vi kunde hålla. Och efter 5 km hade S inte en tanke på att gå. Eller om hon hade det, så dolde hon det väl. Och faktiskt så kände jag också att det funkade bra att fortsätta springa i samma tempo utan att gå. 

Jag får väl erkänna att rundan som jag brukar springa och kalla för 8 km rundan, kanske inte riktigt är exakt 8 km. För mig har det inte så mycket betydelse med några meter hit eller dit. Men den här gången fick jag vara med om att jaga kilometrar! För S hade bestämt sig för att springa 8 km, så då springer vi 8 km och inte en meter mindre! Den här sortens disciplin är nytt för mig. Att för det första springa konstant utan att gå och sedan att springa exakt ett visst antal kilometer, istället för en specifik runda, är pannbensträning för mig! Men på ett bra sätt!

Kan innehålla spår av sällskap

Löprundan gav mersmak, så vi bestämde oss för att springa igen igår. Vi började springa samma runda som sist. Den här gången var jag mer beredd på att springa hela rundan. Allt gick bra tills vi kom till korsningen vid ungefär 4 km där vi skulle vika av för att fortsätta hemåt igen. "Vi tar långa rundan", säger S helt plötsligt. Ett par dagar tidigare hade vi pratat om vilka olika rundor man kan springa i Knivsta. Jag sa att man kan förlänga vår 8 km rundan till en mil om man fortsätter en bit på vägen istället för att svänga av. Då sa vi att det gör vi någon gång i framtiden. Och nu föreslog S alltså att vi skulle göra det precis nu. Hon sa också att vi kanske måste gå en liten bit av vägen. Men den här gången gick jag inte på det! Jag kände på mig att hon inte kommer att ge sig förrän hon hade sprungit i en hel mil. Och behöver jag säga att inte heller min milrunda är exakt en hel mil...? Så jag visste ju vad som väntade även den här gången; vi skulle springa tills Runkeeper visade 10.00 km, minst. Så vi sprang. Och kämpade. I varenda uppförsbacke (som garanterat lutade mer den här gången än tidigare). Vi tog en omväg eftersom, hör och häpna, det fattades ca 1 km på milrundan. Nu visade det sig att vi inte riktigt hade tänkt oss samma omväg. För när jag tänkte svänga in på närmaste vägen hördes en bestämd röst "Nej! Det fattas en halv kilometer!"
Men det gjorde inget! För nu hade jag kommit in i ett bra "flow". Jag hade kunnat fortsätta längre. Inte för att jag tänkte göra det, men jag hade kunnat. Och det kändes bra. 

En mil med djävulsk kaloriförbränning...

Efter en hel mil stannade vi och hämtade andan och konstaterade hur duktiga vi var som sprang så långt! Och det är vi! S hade sprungit sin första mil på väldigt många år. Och jag hade sprungit en hel mil i ett svep för andra gången i mitt liv.
Så det här med att springa med sällskap kanske inte är så tokigt ändå. Man kan ju lyfta varandras löpning till en ny nivå. Jag vet att jag inte skulle ha pressat mig så om jag hade sprungit själv. Jag hade lyssnat på latmasken utan att ifrågasätta. 

Nu ser jag fram emot att testa att springa i fjällen med Anna. Vi börjar ju sikta in oss på lite nya spännande utmaningar. Tiden får visa hur långt våra planer tar oss. Men jag är övertygad om att vi kommer att springa bra ihop, både kortare och längre sträckor!

Hur S kände sig efter milrundan vet jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte hört från henne sedan dess... Hon kanske stupade i granhäcken efter att vi skilts åt. Eller så fortsatte hon ett varv till. Det skulle inte förvåna mig, hon verkar uppenbarligen ha kapacitet för det!