Heidi: Födelsedagsplaner

Jag är med i en ideell löparklubb, Fair Trade Runners, där vi springer för en bättre värld, helt enkelt.
Under nästa vecka kommer vi att åka på en kryssning med Birka Cruises. Men eftersom vi inte är riktigt som alla andra typiska kryssningsresenärer, så kommer vi istället att springa Åland tur och retur under kryssningen. Nej, det blir inte till att försöka att göra en variant av att gå på vattnet, nej. Istället kommer vi att hålla oss på fartygets löparbana, ute på deck.  Men målet är att löparbanan ska vara bemannad från det att båten lägger ut den 3 maj klockan 18, tills vi lägger till igen den 4 maj klockan 16.

Varför gör vi det här då? Jo, för att samla pengar till Barncancerfonden. Målet är 40 000 kronor. I skrivandets stund är vi uppe i 13 400 kr.
Hur mycket vi springer på båten är upp till var och en. Mitt mål blir att springa 35 km fördelat på två tillfällen. Varför just 35 km?? Ni som känner mig, har nog redan gissat det. Det är nämligen så att jag fyller år den 4 maj. 35 år, närmare bestämt. Precis. Därför 35 km. Men jag är inte riktigt redo att springa hela sträckan vid ett tillfälle, därför delar jag upp den.

Men nu har jag kommit på en lite twist till det hela som gör det hela lite mer spännande. Så här kommer det:
Om vi lyckas samla in 40 000 kr till den 4 maj, kommer jag att springa i klänning på min födelsedag!
Ja precis. I klänning. Och nej, inte en sådan där löparklänning i skön funktionsmaterial, utan en "riktig" festklänning!
Så in och bidra till insamlingen för Birka Cruises run, om ni vill se mig springa i klänning! (vad jag har under bestäms av vädret)

Löparklänning?? Ni som bestämmer!

Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!

Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...

Anna och Heidi goes fjällvandring!

Ikväll klockan 22.00 sitter vi på ett tåg mot Duved. Eller ligger, kanske är mer korrekt, för det är ett nattåg. Då börjar vårt gemensamma äventyr med fjällvandring. Det preliminära målet är att vandra från Storulvån till Sylarna och sedan ta någon dagstur där och sedan vandra tillbaka mot Storulvån igen. Så delar av Jämtlandstriangeln, helt enkelt.

Från första början hade vi tänkt vandra hela triangeln, men eftersom vi tog tid på oss med bokningen, slutade det med att de ordinarie bäddarna verkar vara slut på samtliga fjällstationer längs Jämtlandstriangeln. Spännande. Så vi får väl se om vi får trängas på nödmadrasser i någon korridor med en massa andra vandrare, eller om vi lyckas få en (eller helst två) bäddplatser. Vi tog beslutet att stanna en extra natt vid Sylarna, eftersom vi ändå skulle missa den beryktade middagen på Blåhammaren.

Vi har med oss ca 10-12 kg packning. Det mesta är mat och snacks. Och sprit. Till köket alltså. Så vi räknar med att packningen ska bli lättare ju mer vi går...

Packat och klart!

Vi fokuserar på lyxvandring, så det blir kokkaffe!

Och så något gott till kaffet!

Så nu hoppas vi att vädret blir någorlunda bra och att tågen går utan strul.
En fjällvandringsrapport kommer troligtvis någon gång under nästa vecka. Ni som har instagram kommer nog att kunna se en hel del bilder via @tjejensomhatadegympa samt via våra privata instagram @zachelie och @anna_lundqvist1982.

Trevlig helg på er!

Heidi: Det är något på gång...

Nu är både Anna och jag tillbaka från semestern. Skolan och förskolan har börjat och vi jobbar för fullt igen. Men något är på gång. Det märks tydligt av vissa (något) avvikande saker i vår vardag:

• Vi har båda gått med i Svenska turistföreningen. 
• Jag har flyttat några av mina semesterdagar till september.
• Anna har inventerat sin makes förråd av frystorkat mat som han samlat på sig från hemvärnsövningar. 
• Dessutom har hon nyss skickat efter ett stormkök.
• Jag har köpt nya regnkläder. 
• Jag har också skickat efter ett reselakan. 
• Annas gamla vandringsryggsäck ligger i mitt sovrum. 
• Anna har skickat en länk till mig om fotvård inför fjällvandring. 
• Jag har en karta över Jämtlandsfjällen på köksbordet.
• Anna har börjat skriva en packlista.
• Vi har köpt tågbiljetter till nattåget norrut.

Det börjar alltså bli ganska uppenbart att vi ska ut på fjällvandring. Vi ser båda fram emot det väldigt mycket. För min del är det nog mer skräckblandad nervositet än hos Anna, men det har sin enkla förklaring: 

Annas erfarenhet av fjällvandring: Har i princip fjällvandrat varje sommar sedan hon var två. Hon har gjort många dagsturer i Härjedalen, både till fots och nu på senare år även med mtb. Hon är en van vandrare och vet hur man hanterar ett stormkök och vadar över grunda vattendrag. Hon har vandrat en del av Kungsleden (Ammarnäs-Hemavan), men oftast brukar hon och familjen hålla till på samma ställe i Bruksvallarna, så Anna ser fram emot att få vandra nya och för henne okända leder. 

Min erfarenhet av fjällvandring: Jag har sovit i tält ute på gården när jag var liten för att mamma tvingade mig... 

Men det här ska nog bli bra! Jag förväntar mig att min brist på erfarenhet kompenseras av Anna! 

Tanken är alltså att vi ska upp till Jämtland för att vandra på delar av Jämtlandstriangeln. Vi kommer troligtvis inte att vandra hela, eftersom det verkade ganska fullt på boendet på de flesta ställen. Så vi planerar att istället stanna en natt till vid Sylarna. 

Vi åker i september, så det kommer nog att komma en hel del inlägg om fjällvandringsförberedelser framöver! Var så säker!

Heidi: Sistaminuten ångest och impulslöpning

På fredag åker jag till Göteborg. På lördag är det Göteborgsvarvet. Resväskan står halvfull på vardagsrumsgolvet. Vädret för lördag säger molnigt med risk för lite regn. Jag försöker packa klokt. Enklast är det för benen: långa tights och löparkjolen (blir för kallt med bara kjolen, eller?). Svårare med överkroppen; t-shirt, ja. Men ska jag ha långärmad eller kortärmad? Hur varm kommer jag att bli? Ska ju ändå springa i mer än två timmar.
Både keps och pannband finns nerpackade. Pannband behövs om det är kallt. Keps är bra om det är soligt, men också om det regnar. Skorna kom jag ihåg att packa ner också. Min gröna flipbelt får också följa med. Den är bra för mobilen och någon förpackning med gel som jag kan inta när energin tryter. Ryggsäcken packade jag också med. Den ska jag ha med för överdragskläder och övrigt som ska med till själva loppet. Något annat som ska med? Mobilladdare, necessär för övernattning, bok för flyget och lite annat smått och gott (Voltaren).
Just ja! Startbeviset!! Den är ju ganska så viktigt att komma ihåg!

Glöm ej!

Allt nödvändigt packat med hänsyn till vätskereglerna för handbagaget!

Planen var att idag (torsdag) springa en lugn löprunda på ca 8 km. Perfekt för att "värma upp" lite innan själva stora loppet. Perfekt! 

Men för ett par dagar sedan frågade en kollega om jag inte ville springa Blodomloppet i Uppsala istället för honom. Han hade bestämt sig för att inte springa den här gången, pga smärta. Så då finns det en nummerlapp över, helt enkelt. Så jag sa ja! Vore ju synd att låta den stackars nummerlappen hamna i soporna utan att den fått känna på fartvinden! Så istället för en lugn runda på ca 8 km, blir det nu ett (lugnt) lopp på 10 km. Det ska bli kul! 

Anna: Mina nya skor

De senaste två veckorna har det varit ganska körigt på jobbet. Massor av saker som måste vara klara till idag. Och så PMS from hell på det. Den blir ju aldrig lindrigare av stress direkt. Men igår vände det. En jättetrevlig friluftsdag med Heidi på vårt sätt. Jag övervann något som jag länge tyckt varit läskigt. En okänd människa fick känna på mina nakna fötter och jag har sprungit på löpband inför samma okända människa så att hon fick se mitt löpsteg. Och som ni vet vid det här laget så har jag knappast varit stolt över det i halva mitt liv.  Men jag gjorde det! Och jag fick jättebra och trevlig hjälp. 

Idag ville jag testa skorna, så jag var återigen en sån där hurtig mamma och lämnade barnen på förskolan iklädd träningskläder. Hem och byta jacka bara, och så ut och springa långa intervaller.

 

Underbart vårväder, jag hade på gränsen till för varma kläder (vinterlöpartröja och tunn vindjacka). Men skorna... Först och främst är de sköna. Jag får alltid skavsår, men inte idag. Det känns att löpsteget är stabilare när jag fått bättre stöd i hålfoten. Hela sulan är mycket stadigare, och det kändes inte minst när jag kom hem och tog av mig skorna. I vanliga fall brukar hålfoten kollapsa och jag pronerar mer än vanligt, men nu kändes det att foten haft mer stöd under de 3,5 km jag sprang (+promenaden när jag lämnade barn, räknar det som uppvärmning). Väldigt mycket stabilare!
Benen är inte snabba, men det brukar hänga ihop med menscykeln så jag vet att om nån vecka blir det skillnad.

Väl hemma gjorde jag en smoothie som inte ser så god ut, men smakar betydligt bättre! Färskpressad apelsin, skal och saft från en citron, frysta jordgubbar, lite äppeljuice, ingefära, chlorella, en halv banan och chiafrön.
Och snart bär det av till jobbet.

Friluftsdag!

När vi gick på gymnasiet, ordnades det ibland friluftsdagar. Oftast en på hösten/vintern och en på våren. Då skulle man välja aktivitet och vara hurtig hela dagen. Vi brukade välja shopping i Uppsala istället. Nej, det var inte ett av alternativen till skolans friluftsdagar, men det är just det som är poängen; vi gillade inte skolans alternativ till friluftsdagen. Istället tyckte vi att det var mycket roligare att shoppa kläder, skor, böcker och te och sedan ta en lång fika med caffè latte på något mysigt kafé.

Idag gjorde vi det igen! Vi tog oss en friluftsdag! Anna skulle inte börja jobba förrän på eftermiddagen och Heidi var ledig. Primära syftet med vår friluftsdag var att köpa ordentliga löparskor till Anna. Eftersom hon nu har börjat springa "på riktigt", behöver hon skor som är anpassade för hennes fötter.

Hur ser Annas fötter ut egentligen?

Anna fick också testa ett par skor (Asics) på löpband, samtidigt som hennes löpsteg filmades (Heidi funderade om det kunde vara första gången hon faktiskt såg Anna springa...)

Närmare titt på löpsteget.

Skorna som hon testade på bandet kändes väldigt bra, så det blev ett köp. Nu är hon ett steg närmare Vårruset!

Heidi har funderat på en löparryggsäck. En lagom liten att ha med på långrundor, men tillräckligt rymlig för att rymma jobbkläderna ifall hon skulle få för sig att testa transportlöpning... Det blev en Salomon Wanderer för henne.

Heidis nya ryggsäck.

Bara titta, inte röra!

Efter shoppingen blev det lunch på stan innan Anna var tvungen att börja bege sig mot jobbet. En mycket lyckad och härlig friluftsdag, med andra ord!

Linssoppa med bröd, oliver och tzatziki. Gott!

Vårkänslor!

Nu börjar solen titta fram lite mer och det  finns hopp om vår inom en hyfsad snar framtid. Vi har båda varit ute och sprungit i vårsolen, Anna har sett den första lilla sömniga blåsippan och snön smälter undan mer för var dag, även om minusgraderna kommer om nätterna. För att få tiden att gå fortare börjar vi blicka framåt mot en skön cykel- och löparsäsong. Vissa saker ser vi fram emot lite extra:

Heidi:
- Att inte se ut som Bambi på hal is på löprundan.
- Att kunna springa i kortärmat.

- Ljusare kvällar för promenader och löprundor.

- Börja ladda inför halvmaran på allvar. 

- Women's Health halvmarathon.

- Göteborgsvarvet

Anna:
- Premiärturen på racer.
- Cykla i kort-kort (korta ärmar, korta ben. Man cyklar nämligen i cykelbyxor, inte kortbyxor. Kortbyxor har man när man äter glass.)
- Ta korta pauser i löpningen för att kasta sig ner i ett dike och lukta på violer.
- Köpa mountainbike.
- Cykla i skogen med sonen.
- Vårklassikerna (cykeltävlingar i ~ mars-april som har börjat på riktigt nu med Paris-Nice och Tirreno-Adriatico. Vacchi och Adamson som kommenterar).

Årets första blåsippa?

Anna: De små detaljerna

Nu är det ungefär fem månader sen jag tog mina första staplande steg i löparskor. Än staplar jag fram, men jag märker mer och mer hur löpning, precis som cykling, faktiskt är en materialsport. De är de där små finesserna på kläder och annan utrustning som omvänder mig från den skolgymnastikhatande antimotionären till att faktiskt njuta av så väl cykling som löpning. Eller små och små... Jag har ganska grundläggande krav egentligen. Det ska vara funktionellt, kläder ska vara lagom varma/ventilerande och de ska sitta bra. Det är inte kul att springa och dra upp löpartightsen hela tiden. Som cyklist hatar jag verkligen fladdrande kläder, mina cykelkläder ska vara tighta. Både för aerodynamiken och för att fladdrande tyg , tänker mest på tröjor och jackor, stör den där frihetskänsla när man susar fram genom landskapet. Kläderna ska också vara bekväma. Inga skavande sömmar på obekväma ställen. Inga tvättrådslappar som skaver i nacke eller midja. Och så ska kläderna hålla sig på plats! Tightsen ska som sagt inte halka ner. Inte strumporna heller. Och jag har märkt att till skillnad från cykeltröjor kan inte mina tröjor och linnen sitta som en andra hud, då glider de upp. Nu är jag inte nån människa som går omkring i supertajta kläder i vanliga fall, men just träningskläder tycker jag är sköna när de inte fladdrar. Det kanske även här är skolgymnastiken som satt sina spår med wct-byxor från Adidas och stora bomulls-t-shirts.
Till sist kommer också fåfängan in. Jag vill att mina träningskläder ska vara snygga. Det blir ju så mycket roligare då!
Men så här vi det här med trosor. Att de ska sitta på plats och inte glida snett, inte skava och helst inte bli jättetydliga ränder på rumpan. Här sätter jag dock funktion och bekvämlighet före stil. Jag vet inte om min rumpform är unik, men jag tycker det är svårt att hitta trosor som inte glider snett - oavsett modell. Jag har några favoriter som håller sig där de ska när jag går, och ungefär hälften av dem funkar att springa i.
Funderar på så kallade träningstrosor som är utformade för att hålla sig på plats (borde inte alla trosor vara det?), transportera bort svett, inte ha sömmar på känsliga ställen och vara jättebra på alla sätt. Men eftersom så få "vanliga" trosor sitter bra på mig känns det inte vettigt att lägga upp till flera hundra kronor på nåt som är en vild chansning. Här trycker jag cykelkläderna är betydligt mer funktionella. Man struntar helt enkelt i underbyxor! Det kändes väldigt märkligt första gången, men nu kan jag inte tänka mig att cykla med trosor. Inget skav, vadderingen/paden i byxorna är konstruerad för att man ska vara naken under. Och man tvättar ju ändå kläderna när träningspasset är över, så de som kör med argumentet att det är ofräscht behöver nog hitta nåt nytt att skylla på.

Heidi: Spring snyggt!

Snart börjar löparsäsongen på allvar. Så nu börjar det bli dags att se över utrustningen och komplettera med det som behövs. Igår gjorde jag årets första och säkert viktigaste köp. Nya skor? Nej, nej. Jag har köpt min första löparkjol! 

Självklart är ju valet av skor väldigt viktigt, men lika viktigt är det att klä ut sig till en snygg löpare på ett lopp. I år ska jag springa min första halvmarathon, det blir en ny milstolpe i min löputveckling så därför vill jag klä upp mig och fira det lite extra. Jag gillar att klä mig i kjol till vardags, så varför inte göra det även när jag springer? 

Jag har funderat på att köpa en löparkjol den här säsongen och tittat på olika varianter. Funderade på att beställa en från LoveRunning, de har många snygga kjolar. Men igår gick jag av en händelse in på Åhléns. Hur det nu kom sig, så hamnade jag på sportavdelningen. Jag fick ett infall och frågade om de hade löparkjolar. Visst hade de det! Visserligen bara en modell och färg, men ändå. Det slutade med att den fick följa med mig hem.

Så nu väntar jag på rätt tillfälle att få prova om den är snabb att springa i. 

Anna: H&M eller Tinkoff Saxo?

Tycker det finns vissa likheter med H&M's löparset och cykelstallet Tinkoff Saxos träningsdräkt. Måttligt förtjust i båda.

Om man dessutom ska tänka på synlighet i trafiken så kan ju inte svartvitt krumelurmönster vara det mest optimala. Och samma mönster i rörelse? Måste bli lite som att stirra på en sån där hypnos-spiral. Nja, nog finns det snyggare kläder och mönster. 

Annars tycker jag H&M har rätt bra träningskläder i förhållande till pris. Älskar mina vinterlöpartights därifrån. Och storlekarna stämmer förhållandevis ganska bra. På överdelar brukar jag behöva ta en storlek större än normalt på deras kläder annars.

Anna: Mål för mitt träningsår 2016

Så här i början av året är det lätt att lova och lägga upp storslagna planer på vad man ska klara av under ett år. I januari är gymmen överfulla av människor som ska börja sitt nya, nyttigare liv och som i år minnsan ska komma sitt livs form till Beach 2016. Riktigt så stora planer har inte jag, men visst har jag lite saker jag skulle vilja göra i år.

• Cykelbrännan hoppas jag ska bli ännu tydligare i år. (Velominati-regel nr 7. Tan-lines should be kept razor-sharp. Återkommer till The Rules i ett senare inlägg) Vilket egentligen innebär att jag hoppas på mer tid på cykeln. Men i år ska jag ju jobba också, så det går inte att ge sig ut och cykla hur som helst. Men cykelpendling borde väl bli av några gånger i alla fall. Det där med att få en jämn solbränna är inget för mig... Brukar inte sola, men cykelbrännan kommer vare sig jag vill eller inte! 

• Jag har också tänkt köpa en mountainbike och lära mig köra lite mer i skogen. Både för att det är kul och för att det kommer hjälpa mig att få bättre kontroll på cykeln när jag kör landsväg. Och en massa utrustning som behövs till den. Pedaler, skor, hjälm, kanske en cykeldator. Och troligen lite nya kläder som matchar den cykeln.

• Försöka komma igång med bål/core-träning. Jag vet att jag skulle behöva det, men jag har inte hittat nåt som är kul än. Alltså gör jag det inte. Funderar på kettlebells. Nån som har erfarenhet? Vill kunna träna hemma, inte ha en massa redskap som tar plats och nåt som jag inte måste veta att jag har 40-50 minuter på mig för att genomföra. Ni vet det där med småbarn...

•  Yoga mer. Och eftersom det bli mellan en gång på 14 dagar och 4-5- gånger på en vecka just nu så är det inte så svårt.

• Vara duktig och skaffa ett par riktiga löparskor som passar mig. Det är ju en massa saker att ta hänsyn till förutom att de ska sitta skönt på fötterna har jag förstått. Känns lite läskigt, jag tycker inte om att be okända människor om hjälp, men det är en bra utmaning! 

Blev lite kär i den här Scott Contessa Scale 720 som jag hyrde i Funäsdalen i somras. Första gången jag cyklade i fjällen, och det var helt fantastiskt!

• Och sist med inte minst. Få med mig Heidi upp till fjällen. Vandra, springa, cykla, äta våfflor på fjälltopp med en av mina favoritpersoner. Jo, det är nog en av de saker jag hoppas på mest i år! Välbefinnande för både kropp och själ!

Heidi: Löpning är så enkelt, man behöver bara ett par skor...

Så låter det ofta när man läser om löpning. Alla kan bli löpare, det behövs bara ett par skor, resten är inte så viktigt. Sen har man "gymmet" precis utanför dörren, bara att välja om man föredrar asfalt eller skog. Så man behöver inte betala ens för ett dyrt gymkort. Tänk så enkelt det är. Och billigt! Bra! Då kör vi!

• Vill jag verkligen springa i mina gamla utslitna gympadojor (som du visserligen aldrig använde på skolgympan, din skolkare!)? Nej. Jag vill ha skor som är lite mer anpassade för just löpning och min fot. Det ska ju kännas bra att springa.
• Men ska man springa i skog så är det ju inte bra med samma skor som på asfalt. Kanske bättre med skor som är anpassade för traillöpning? Alltså om man ska springa i skog "på riktigt" och inte bara i elljusspåret. 
• Och löparsockor. Vanliga bomullssockor är inte sköna att springa i. Jag gillar sockor som sitter åt lite mer. Måste inte vara kompressionssockor, men lite mer stöd än "vanliga". Och gärna med längre skaft. 
• ...och något par med kortare skaft också, bra att ha.
• Någon sorts t-shirt med funktionsmaterial som transporterar bort svett är ju också ett måste. Jag vill inte se svettig ut. Punkt.
• Och sportbehå är ett måste för oss tjejer, oavsett storlek. Det ÄR skönare att springa med "stöd". 
• Löpartights eller shorts/splits är också bra att ha. Tights med både korta och långa ben, så att man kan variera efter väder och humör.
• Vill man dessutom ha lite koll på hur långt man springer och tempo och annat smått och gott, är det bra att skaffa en app till mobilen. Själv använder jag Runkeeper. Det räcker för mig just nu. 
• Men ska man ha med mobilen på löprundan (ibland är det skönt att springa till musik), så behövs någon sorts mobilhållare. Jag har en som jag har på armen. Nackdelen är att det blir svettigt precis där hållaren sitter... 
• ...så det fick bli en Flipbelt istället. 

Bra. Nu är vi redo att ge oss ut på en löprunda! Men nu har det ju hunnit bli lite svalare ute. Bäst att komplettera utrustningslistan lite mer:

• Långärmad funktionströja. Jag gillar inte att frysa om armarna. 
• Löparväst, när det börjar kännas att enbart långärmat inte räcker.
• Löparjacka är bra när det blåser lite mer. Kan kombineras med västen.
• Vattentät löparjacka för regniga dagar.
• Pannband. Det är skönt för pannan och öronen när luften är lite kylig. Pannband är nog mitt favorit löparklädesplagg (dessutom hjälper det frisyren att hållas någorlunda på plats).
• En buff. Ett måste när luften blir svalare! Skönt för halsen och nacken! Den skulle jag inte kunna vara utan!
• Tunna vantar. Fryser alltid om händerna när det är kallt ute.
• Reflexväst. Behöver inte förklaras varför.

Så, nu klarar vi höstens löprundor galant! Men jag ska ju springa under vintern också:

• Vinterlöpartights. För vem vill frysa om rumpan?
• Underställstights. Samma orsak som ovan.
• Underställströja. Vill inte frysa om, ja precis...
• Fleecejacka som håller värmen och andas. 
• Icebugs, alternativt broddar till löparskorna. Jag vill överleva löprundan utan att se ut som Bambi på hal is eller bryta diverse kroppsdelar.
• Mössa som håller huvudet varmt och samtidigt transporterar bort svett. När pannband inte längre räcker till.
• Pannlampa. Det är mörkt stora delar av vintern och löparens skyldighet att synas.

Perfekt. Nu klarar vi oss till våren! Men då vill jag ju springa längre distanser, dags att utöka listan:

• Nya skor. Ny säsong ju. 
• Vätskebälte, så att man kan fylla på med lite vätska under långdistanslöpningen.
• Löparryggsäck. När distansen ökar och man vill ha med lite mer, som till exempel ätbar energi, mer vätska, första hjälpen kit, toapapper (man vet aldrig), busskort/pengar till buss/taxi om man inte orkar hem, resevkläder om vädret ändras osv.

Tur att jag bara är nybörjare! Så än så länge slipper jag fundera på det där med barfotaskor, kompressionstights, gps-klocka, löpcoaching och rödbetsjuice!

Nu när vi är klara med utrustningen är det dags att titta på alla lopp som vi vill springa. Dom är sällan gratis. Ju större lopp, desto dyrare. Sen kan det ju vara kul att testa ett lopp eller två utomlands. Ja, ni förstår vart jag vill komma. 

Men om man bortser från allt det här, så är löpning väldigt enkelt! Du behöver bara snöra på dig skorna och gå ut genom dörren. Typ.