Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...