Anna: Lata ungdomar?

För några inlägg sen skrev vi en hyllning till Kalle Zackari Wahlström och hans engagemang när det gäller att få barn och ungdomar att röra på sig mer. Jag tänkte fortsätta det här inlägget i samma riktning. I det senaste avsnittet av Gympaläraren pratade han bland annat om vilket inflytande vi föräldrar har. Barnen gör ju som bekant inte som vi säger utan som vi gör, det har jag själv märkt många gånger. Om vi föräldrar inte kan lägga ifrån oss smartphones eller plattor, varför skulle barnen då lyssna när vi säger åt dem att stänga av och gå ut och leka istället?
Jag och maken pratade lite om det här. Nu har våra barn inte riktigt kommit på att man kan tjata om att få spela än, dottern på 20 månader leker med mitt skärmlås på telefonen ibland och det är det enda hon gör på skärmar än så länge. Den femåriga sonen spelar då och då, men inte speciellt ofta. Vi vet dock att det är en begränsad tid innan de börjar tjata om egna plattor. Hur gör vi då för att få dem att släppa taget och gå ut istället?
Vi har försökt göra ganska mycket utflykter i naturen. Ibland för att plocka bär, ibland för att grilla korv och ibland bara för att... Tja, vi trivs utomhus helt enkelt. Vi känner att vi ger barnen en bra värdegrund när det gäller natur, miljö och även hälsa. Att det är mysigt och spännande att upptäcka skogen där vi bor. Och samtidigt rör man på sig och lär sig massor om olika växter och djur! Vi tittar på olika bajs eller kottar nån har tuggat på och funderar på vad för djur som varit där. Jo, det kan vara så att våra barn har en fågelskådare och en blomnörd som föräldrar...

Jag läste ett Twitter-inlägg nyss om att hälften av alla bilresor i Sverige är under två km. Det var det som fick tankarna att börja snurra och det här inlägget började ta form. Hälften av alla bilresor... Det är sjukt mycket! Visst, en del av resorna är motiverade trots att de är korta, men långt ifrån alla. Och barn kör inte bil. Vuxna kör bil. Och om vuxna kör bil så onödigt korta sträckor - som många gånger kunde bytts mot en promenad eller cykeltur (det tar drygt 10 minuter att gå en kilometer.), vad visar vi då våra barn när det gäller den där gratis vardagsmotionen?

Usch, det känns som om jag slänger pekpinnar åt alla håll nu. Men jag är långt ifrån perfekt. Visst låter jag barnen se på tv för att jag är för lat för att klä på oss fem lager kläder. Jag sätter mig helst på en bänk med en kopp kaffe istället för att leka med barnen i sandlådan. Och fingrar på telefonen. Delar av det här inlägget skriver jag på telefonen när jag "leker" med barnen.
Jag tror vi alla kan förbättra oss och bli bättre förebilder när det gäller vardagsmotion. Man behöver inte dra med barnen på gym eller idrottsträningar. Gå eller cykla när man bara ska handla lite och affären ligger ett stenkast bort. 10 kg tar man lätt i en ryggsäck om man vill slippa bära kassar.
Så om inte för din egen skull, så för barnens skull ber jag alla att då och då välja andra transportmedel än bil om sträckan bara är en eller ett par kilometer. Det kommer alla att tjäna på!

Vi gillar Kalle!

Kalle Zackari Wahlström. Åh, vad vi gillar dig och din syn på träning!

Vi följer båda serien Gympaläraren som sänds på SVT (finns på svt-play om ni missat den) och blir samtidigt lite förfärade över att de nojor vi hade för gymnastiken är precis detsamma som ungdomarna i serien har, fastän det gått ungefär 20 år sen vi gick på högstadiet. Har man verkligen inte kommit längre i pedagogiken när det gäller Idrott och hälsa?
Kalle ser de här ungdomarna och försöker verkligen hjälpa dem. Ibland försöker han för mycket och det får (tillfälligt) motsatt effekt. Och vi båda känner att om vi gått på den skolan här och nu skulle vi förmodligen hatat hans iver att få med alla på idrottslektionerna. Nu i vuxen ålder är vi mest glada att någon åtminstone försöker göra idrotten rolig och tillgänglig för alla.

För det är väl just det ämnet Idrott och hälsa borde egentligen handla om? Att visa att det är roligt att röra på sig bara man hittar sin grej. Inte att man ska få betyg i hur bra man är på att tyda karta på orienteringen eller om man klarar av alla moment på redskapsgymnastiken eller i simningen. Eller? Finns det egentligen någon mening i att betygsätta fysisk aktivitet? Ökar det inte bara ångesten hos dem som redan tycker att det är jobbigt med gympalektionerna? Samtidigt undrar man varför ungdomarna blir mer och mer inaktiva. Det enkla svaret på det är: För att ingen har visat dem att det kan vara roligt att röra på sig!

Tänk om man istället fick en möjlighet att få prova på en massa olika sporter och träningsformer? För vi är övertygade om att det finns en träningsform för alla, det gäller bara att hitta "sin" grej, precis som vi har gjort. Självklart förstår vi att det handlar om pengar också; skolan har inte obegränsad budgett, allt måste få plats inom rimliga gränser. Dessutom finns ju inte tiden. Precis som vi har sett i "Gympaläraren" så har lärarna inte så mycket tid till planering som kanske skulle behövas. Dessutom är klasserna stora, så det blir svårt att se alla och få med allas eventuella önskemål och behov. Vi förstår det. Men man kan ju få drömma. Tänk om man, förutom de "vanliga" momenten, fick möjligheten att få prova på aktiviteter som kanske inte traditionellt förknippas med skolidrott? Yoga, bågskytte, ridning, stavgång, akrobatik, mountainbike och pilates för att nämna några exempel. För att liksom väcka nyfikenhet till nya saker. För att man ska våga prova och kanske hitta något som man trivs med? Och tänk om idrotten delades upp efter intresse och förmåga istället för årskurs? Då skulle man kunna ha mindre grupper för dem som behöver mer tid för att lyssna på instruktioner eller har svårt att prestera när det är för stora grupper. Tänk om...

I ämnet Idrott och hälsa borde det istället räcka med att antingen bli godkänd eller inte. Det borde räcka med att delta under lektionerna och att man åtminstone försöker. Om man nu absolut vill ha olika betygsgraderingar, kanske man skulle kunna ha mer inriktad specialidrott som tillval (för det finns faktiskt de som gillar Idrott och hälsa)?

Det Kalle gör är åtminstone en början. Han synliggör problematiken och försöker göra något åt det. Hoppas att fler följer hans exempel. Mer Kalle åt folket, säger vi!

Anna: Det är rätt skönt att bli äldre

Det känns som om man överallt kan läsa om hur man håller sig ung, 30 är det nya 20, 40 är det nya 30 osv. Genom rätt kost och motion kan man nästan backa tiden och bli ung på nytt. Och visst håller jag med om att det inte är hälsosamt men en  stillasittande livsstil och en obalanserad kost. Kunde jag välja skulle jag gärna bosätta mig framför tv:n och se på serier (eller cykeltävlingar. Älskar att vårklassikerna är igång på allvar nu! Mindre kul att jag jobbar jämt...) och äta godis, nybakade kanelbullar och digestivekex doppade i kaffe. Nyttigt? Inte det minsta (men gott!), och kroppen skulle garanterat åldras mer än min faktiska ålder. Nu har jag ju tack och lov lite sunt förnuft, två busiga barn och gått och blivit en sån som tränar, så det blir inte så mycket tid framför tv:n. Godsaker däremot, det slinker ner titt som tätt.
Jag tränar väl inte så mycket som jag säkert borde, men betydligt mer än jag gjort sen... Ja, nånsin faktiskt. Skolgympan räknar jag inte.
Det jag inte riktigt förstår är den där strävan efter evig ungdom. Att fylla 30 var en stor lättnad för mig. Jag landade i mig själv och började lyssna mer på vad jag själv vill och kan, inte vad jag tror att alla andra förväntar av mig. Så otroligt många nojor och saker jag grubblat på blev oviktiga. Jag insåg att alla borden och måsten inte var viktiga om jag inte själv tyckte det. Skitsamma att jag har gråa hår (Jag HAR hår. Det ramlar inte av i tussar som när jag ammade). Eller att låren är gropiga av celluliter (mina ben orkar gå och cykla långt. Funktionen är så mycket viktigare.). Eller att fötterna ser stora ut i vissa skor (Jag har svårt att hitta sköna skor som det är ändå. Och eftersom min storlek så ofta är slut i skoaffärerma måste det ju betyda att mina fötter inte alls är stora, utan fullt normala.). Ju äldre jag blir, desto mer har jag börjat fokusera på sånt som gör mig gott och strunta i sånt som jag fått lära mig av tidningar och samhället att jag borde bry mig om.
Skit samma att jag springer konstigt och långsamt. Eller att jag inte cyklar 7-mila-rundor med en snitthastighet på 28-30 km/h. Jag bryr mig inte. Jag gör det här för min egen skull, och jag njuter faktiskt av det. Så vem mer än jag själv har rätt att bedöma min prestation - eller mitt utseende för den delen.

Hej!

Hur social ska man egentligen vara när man tränar? Nu syftar vi i första hand på när man cyklar, springer, går (hjular, kryper, hoppar... Förflyttar sig utomhus i motionssyfte helt enkelt), inte gymtränar eftersom vi ytterst sällan ägnar oss åt sånt.

När ska man egentligen hälsa? Är det oartigt att ignorera andra när man flåsar och flämtar? Vad tycker ni läsare?

Anna: I cykelvärlden är det nästan en oskriven regel att hälsa på andra landsvägscyklister. Man ropar ett "Hej!" när man möts, sträcker ut armen, nickar. Inte alla så klart, men de flesta som är ute på racer brukar hälsa. Min erfarenhet är att triatleter i tempoställning är mindre benägna att heja, men det är helt ok. Om jag låg dubbelvikt med underarmarna längs tempostyret (dvs rakt fram i färdriktningen) skulle inte jag heller släppa taget.
Det är så pass vanligt att när andra cyklister (främst memils - medelålders män i lycra. Ett eget släkte cyklister. Ni har alla sett dem.) uppenbart medvetet ignorerar mig när de kör om eller vi möts på en smal väg blir jag provocerad och ropar ett extra högt och glatt "hej".
Jag minns första gången jag var ute på racern förra våren, en kväll i slutet av april. Jag hade kört ca 15 km och var på väg hem igen då jag mötte en annan cyklist - som ropade "Hej!". Det levde jag på länge. Om en annan cyklist hejade på mig redan på min första cykeltur, då var jag accepterad i gänget. Jag var en cyklist (även om jag just där och då kände att jag lyckats med att klä ut mig till en. Matchat kläderna rätt och så.).
Vanan att hälsa har jag nog tagit med mig till löparspåret. Helst vill jag gå in i min bubbla och vara ifred när jag springer, men om jag möter någon känner jag mig betydligt bekvämare om blickarna möts och man stöter fram ett "Häh!" mellan andetagen (för helt ärligt, några vältaliga hälsningar blir det väl knappast för någon mitt i ett löpsteg?), eller iaf nickar mot personen. Att ignorera andra löpare/motionärer känns nästan lite märkligt, och jag känner mig lite tryggare. De okända personerna är inte lika okända när man sagt hej till, eller bytt blickar med varandra.
Ju mer jag tänker på det här med att hälsa på andra när man är ute börjar jag fundera på om vanan kanske är rotad sen jag var liten. Jag har åkt till Bruksvallarna och Funäsdalen och fjällvandrat sen jag var liten, och när man möts eller passerar nån på fjäll och vandringsleder, då hälsar man. Oavsett nationalitet eller storlek på gruppen man möter. Så det kanske sitter i ryggmärgen på nåt vis. Trots att jag gärna hälsar på andra när jag är ute och cyklar och springer är jag nog en av de mest folkskygga och asociala människor jag vet, så jag vill inte skylla på att jag är översocial och söker kontakt med folk hur som helst.

Heidi: När det gäller löpning, tycker jag att det är ungefär hälften hälften. Vissa hälsar och andra är helt inne i sin bubbla, antingen med eller utan hörlurar, och hälsar inte. Jag tycker att det är trevligt med löpare som hälsar, det är liksom en sorts acceptans. Vi har något gemensamt, vi är båda löpare. Men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt. För det är alltid de riktigt hurtiga (med snabba löpartights) som hälsar! Vissa möter man och andra liksom bara glider förbi en utan minsta lilla antydan till ansträngning och liksom bara slänger fram ett glatt "hej!". När jag äntligen efter mycket ansträngning lyckas väsa fram ett "hej" (eller något liknande) tillbaka (tänk Darth Vader med astma), så har ju denna löpare redan hunnit springa utom hörhåll. För att undvika risken att behöva hälsa, brukade jag vara en av de där "bubbellöparna" med hörlurar i öronen.
I löpargruppen Lonesome Runners (finns på Facebook), där jag är med i, diskuteras hälsandet till och från. Några hälsar och andra vill vara för sig själv. Några irriterar sig på dem som inte hälsar, medan andra accepterar dem men fortsätter att hälsa på dem ändå. Vissa i gruppen har som experiment hälsat på alla de möter för att se hur många som hälsar tillbaka. Andra konstaterar att männen verkar mer benägna att hälsa än kvinnor. Och vissa tycker att det beror på vilka städer/orter man springer i. Det finns en hel del att säga om hälsandet, men en sak är säkert: hälsandet är väldigt individuellt bland löpare.
Sedan hände något som fick mig att tänka om. En ung kvinna blev mördad i löparspåret i Upplands Väsby förra sommaren. Efter den händelsen blev det också en del diskussioner i Lonesome Runners om bland annat hälsandet. Man menade att genom att möta någons blick och hälsa så ser man sina medlöpare, vilket ger en sorts trygghet, eller just gemenskap. Ett slags "jag ser dig och du är inte ensam". Efter det försöker jag åtminstone att titta på mina medlöpare, ibland hälsar jag (brukar dock aldrig vara den som tar initiativet till att hälsa, ännu), och numera hinner jag (oftast) flåsa fram ett "hej" innan personen hunnit alltför långt bort. 

Anna: Respekt på vägarna

Nu under vintern, innan tävlingssäsongen drar igång på allvar för World Tour-lagen (även om de första tävlingarna har dragit igång redan.  Både i Argentina och Australien har det tävlats under den gånga veckan), de bästa av de bästa profesionella cyklisterna, är det många som åker på träningsläger. Kanarieöarna, Mallorca eller olika ställen i Italien eller Spanien är vanliga resmål. Giant-Alpecin är ett av de här lagen, och i helgen var sex cyklister ur det lagen ute på en träningsrunda i Spanien. Bland dem fanns Fredrik Ludvigsson. Han och hans bror Tobias är de enda två svenska herrcyklister som tävlar på den här nivån.
De sex cyklisterna körde i en klunga på en rak väg när en bil kommer körande emot dem, på fel sida av vägen. Cyklisterna har ingenstans att ta vägen, utan de frontalkrockar med bilen. De flesta klarade sig förhållandevis bra, med rejäla skrubbsår, blåmärken och en chock som nog sätter sina spår, men ett par cyklister blev hämtade i helikopter. Ingen dog den här gången, men det har hänt det med.

Cyklarna var ganska illa tilltygade efter smällen.

I sin bok Mitt eget race skriver Fredrik Kessiakoff om en sån träningsrunda. Han var med sitt dåvarande lag Team Crescent i Italien i nio veckor och tränade och tävlade. Under en träningsrunda skulle de svänga vänster i en T-korsning. De tio cyklisterna saktar in, kollar läget och ser inga bilar. De börjar ta sig över vägen när det plötsligt dyker upp nånting i hög hastighet från vänster. En varning skriks ut, cyklister försöker ta sig över vägen. De hör bromstjut och en smäll. Bilen har smällt rakt in i flera av cyklisterna och 18-åriga Johan Jelvin, ny i laget och har inte ens kört en tävling än, ligger livlös 20 meter bort. Hade föraren av skåpbilen bara hållit hastighetsbegränsningen kanske Johan hade varit en av de stora namnen inom svensk cykel idag.

När jag läser om såna här olyckor blir jag alldeles kall. Det är så lätt att olyckan är framme, och det drabbar alla, inte bara nybörjare som är ovana att köra på trafikerade vägar. Jag lovar att de här cyklisterna spenderar extremt många timmar cyklandes på såna. Är man bara ouppmärksam i fel sekund vet man inte vad som händer och som cyklist är man väldigt oskyddad. Det lilla skydd jag har mot smällar är hjälmen, resten av kroppen är helt oskyddad. En del bilister verkar vara helt omedvetna om det vindsug som blir när de kör om, och det kan vara riktigt läskigt om de inte håller ett avstånd på minst en, gärna en och en halv, meter. Det är klart att större bilar ger större vinddrag, men den absolut läskigaste omkörningen jag själv varit med om var en liten, tvåsitsig sportbil som körde förbi mig i minst 180 km/h, och det var inte mycket till avstånd mellan bilen och cykeln kan jag lova! Min erfarenhet är att bussar och lastbilar är mycket bättre på det här med att hålla avstånd, men jag vet att det är många cyklister som har andra erfarenheter.

Jag vill inte på något sätt säga att alla bilister är hänsynslösa och cyklister aldrig gör fel. Det finns många cyklister som borde gå en kurs i trafikvett. Själv ligger jag så långt ut i kanten jag vågar, beroende på asfaltens kvalitet och jag vill gärna ha en viss vingelmån när det kommer kastvindar från sidan eller omkörningar. Jag har mött cyklister som i princip kör mitt på vägen. Då har de inte ens kört ett gäng i klunga, utan en helt ensam cyklist kommer trampande mitt på vägen. Denna cyklist har jag mött många gånger och hen har dessutom varit iförd klubbdräkt. Inte bra reklam för klubben kan jag tycka.
Jag har också mött cyklister i klunga där de kört på två led och de två som kört längst fram har varit så inne i ett samtal att de inte hör att cyklisterna bakom dem ropar att det kommer en buss bakifrån, utan de fortsätter att prata och ta upp hela körfältet utan att ge det minsta plats åt bussen att köra om. Jag mötte den här klungan i en kurva på ett öppet fält. De flesta cyklisterna körde åt sidan för att släppa förbi bussen, utom det här främsta paret. Jag själv fick köra ut i gräskanten för att inte krocka med bussen (relativt smal väg), och när bussen och jag passerat varandra med ca 50 meter hörde jag hur den tutade för att bli framsläppt. Att vara så ouppmärksam som cyklist känns helt otänkbart, det är för mycket som står på spel.

Ömsesidig respekt på vägarna är en dröm för mig. Bilister och cyklister måste lära sig att dela på vägen, men på cykelforum läser jag ständigt om konflikter. Cyklister som blir prejade, smitningar från olycksplatser och glåpord, utskällningar och arga gester från både cyklister och bilister. Om alla cyklister kunde lära sig att åtminstone hålla sig på den yttre halvan av vägbanan, eller ännu hellre i vägrenen om det finns nån någorlunda bred så kanske bilisterna hellre delar med sig. Jag hoppas på det. Jag vet att det finns många bilister som inte tycker attt cyklar har på vägarna att göra överhuvudtaget. "Det finns cykelbanor. Kör där!" Och cykelbanor är jättebra, jag vill ha fler cykelbanor i tättorter, och mer än gärna en cykelpendlar-väg till närbelägna samhällen och städer. Att köra landsvägscykel på cykelbanor i samhällen är däremot ingen bra idé. Cykelbanorna är inte anpassade för den typen av cykling. Genom samhället här där vi bor råder 30 km/h-gräns på en större gata där jag cyklat rätt många gånger. Om jag kör i den hastigheten, och dessutom tar mig över fartguppen mycket smidigare än bilarna som jag måste bromsa in för, borde jag inte passa bättre på gatan än på cykelbanan där barnvagnar, kopplade hundar och tanter med rollator rör sig hit och dit och betydligt långsammare?

Som cyklist finns det några enkla saker jag kan göra för att bidra till säkrare trafik med förhoppningsvis mindre missförstånd. Jag hoppas och tror att det mesta på listan är självklart, men en liten repetition skadar inte.

• Var synlig. Ha färgstarka kläder som syns och använd reflexer och lampor när det behövs.
• Gör tecken. Visa med händerna när du tänker svänga eller stanna. Är det mörkt ute, använd handskar med reflex.
• Titta åt alla håll, även bakåt, INNAN svängen påbörjas. Extra viktigt vid vänstersväng.
• Kör inte mitt på vägen. Om vi kör närmare vägkanten är det lättare för bilisterna att hålla avstånd vid omköring också.
• Inga lurar i öronen. Att höra trafiken ökar säkerheten.
• Hjälm är det enda skydd man har som cyklist. Använd den!
• Kör inte i bredd om sikten är skymd. Borde vara självklart, men vet att så inte är fallet. Cykelklubbar på träning är inte undantagna. Det är väl de två krascherna jag skrev om i början bra exempel på, och de skedde där det var fri sikt.
• När en bilist kör långt ut i motsatt körfält för att hålla avståndet vid en omkörning, släng upp handen och tacka dem! Visa uppskattning och uppmuntra dem att fortsätta göra schyssta omkörningar.