Hur social ska man egentligen vara när man tränar? Nu syftar vi i första hand på när man cyklar, springer, går (hjular, kryper, hoppar... Förflyttar sig utomhus i motionssyfte helt enkelt), inte gymtränar eftersom vi ytterst sällan ägnar oss åt sånt.
När ska man egentligen hälsa? Är det oartigt att ignorera andra när man flåsar och flämtar? Vad tycker ni läsare?
Anna: I cykelvärlden är det nästan en oskriven regel att hälsa på andra landsvägscyklister. Man ropar ett "Hej!" när man möts, sträcker ut armen, nickar. Inte alla så klart, men de flesta som är ute på racer brukar hälsa. Min erfarenhet är att triatleter i tempoställning är mindre benägna att heja, men det är helt ok. Om jag låg dubbelvikt med underarmarna längs tempostyret (dvs rakt fram i färdriktningen) skulle inte jag heller släppa taget.
Det är så pass vanligt att när andra cyklister (främst memils - medelålders män i lycra. Ett eget släkte cyklister. Ni har alla sett dem.) uppenbart medvetet ignorerar mig när de kör om eller vi möts på en smal väg blir jag provocerad och ropar ett extra högt och glatt "hej".
Jag minns första gången jag var ute på racern förra våren, en kväll i slutet av april. Jag hade kört ca 15 km och var på väg hem igen då jag mötte en annan cyklist - som ropade "Hej!". Det levde jag på länge. Om en annan cyklist hejade på mig redan på min första cykeltur, då var jag accepterad i gänget. Jag var en cyklist (även om jag just där och då kände att jag lyckats med att klä ut mig till en. Matchat kläderna rätt och så.).
Vanan att hälsa har jag nog tagit med mig till löparspåret. Helst vill jag gå in i min bubbla och vara ifred när jag springer, men om jag möter någon känner jag mig betydligt bekvämare om blickarna möts och man stöter fram ett "Häh!" mellan andetagen (för helt ärligt, några vältaliga hälsningar blir det väl knappast för någon mitt i ett löpsteg?), eller iaf nickar mot personen. Att ignorera andra löpare/motionärer känns nästan lite märkligt, och jag känner mig lite tryggare. De okända personerna är inte lika okända när man sagt hej till, eller bytt blickar med varandra.
Ju mer jag tänker på det här med att hälsa på andra när man är ute börjar jag fundera på om vanan kanske är rotad sen jag var liten. Jag har åkt till Bruksvallarna och Funäsdalen och fjällvandrat sen jag var liten, och när man möts eller passerar nån på fjäll och vandringsleder, då hälsar man. Oavsett nationalitet eller storlek på gruppen man möter. Så det kanske sitter i ryggmärgen på nåt vis. Trots att jag gärna hälsar på andra när jag är ute och cyklar och springer är jag nog en av de mest folkskygga och asociala människor jag vet, så jag vill inte skylla på att jag är översocial och söker kontakt med folk hur som helst.
Heidi: När det gäller löpning, tycker jag att det är ungefär hälften hälften. Vissa hälsar och andra är helt inne i sin bubbla, antingen med eller utan hörlurar, och hälsar inte. Jag tycker att det är trevligt med löpare som hälsar, det är liksom en sorts acceptans. Vi har något gemensamt, vi är båda löpare. Men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt. För det är alltid de riktigt hurtiga (med snabba löpartights) som hälsar! Vissa möter man och andra liksom bara glider förbi en utan minsta lilla antydan till ansträngning och liksom bara slänger fram ett glatt "hej!". När jag äntligen efter mycket ansträngning lyckas väsa fram ett "hej" (eller något liknande) tillbaka (tänk Darth Vader med astma), så har ju denna löpare redan hunnit springa utom hörhåll. För att undvika risken att behöva hälsa, brukade jag vara en av de där "bubbellöparna" med hörlurar i öronen.
I löpargruppen Lonesome Runners (finns på Facebook), där jag är med i, diskuteras hälsandet till och från. Några hälsar och andra vill vara för sig själv. Några irriterar sig på dem som inte hälsar, medan andra accepterar dem men fortsätter att hälsa på dem ändå. Vissa i gruppen har som experiment hälsat på alla de möter för att se hur många som hälsar tillbaka. Andra konstaterar att männen verkar mer benägna att hälsa än kvinnor. Och vissa tycker att det beror på vilka städer/orter man springer i. Det finns en hel del att säga om hälsandet, men en sak är säkert: hälsandet är väldigt individuellt bland löpare.
Sedan hände något som fick mig att tänka om. En ung kvinna blev mördad i löparspåret i Upplands Väsby förra sommaren. Efter den händelsen blev det också en del diskussioner i Lonesome Runners om bland annat hälsandet. Man menade att genom att möta någons blick och hälsa så ser man sina medlöpare, vilket ger en sorts trygghet, eller just gemenskap. Ett slags "jag ser dig och du är inte ensam". Efter det försöker jag åtminstone att titta på mina medlöpare, ibland hälsar jag (brukar dock aldrig vara den som tar initiativet till att hälsa, ännu), och numera hinner jag (oftast) flåsa fram ett "hej" innan personen hunnit alltför långt bort.
Det är så pass vanligt att när andra cyklister (främst memils - medelålders män i lycra. Ett eget släkte cyklister. Ni har alla sett dem.) uppenbart medvetet ignorerar mig när de kör om eller vi möts på en smal väg blir jag provocerad och ropar ett extra högt och glatt "hej".
Jag minns första gången jag var ute på racern förra våren, en kväll i slutet av april. Jag hade kört ca 15 km och var på väg hem igen då jag mötte en annan cyklist - som ropade "Hej!". Det levde jag på länge. Om en annan cyklist hejade på mig redan på min första cykeltur, då var jag accepterad i gänget. Jag var en cyklist (även om jag just där och då kände att jag lyckats med att klä ut mig till en. Matchat kläderna rätt och så.).
Vanan att hälsa har jag nog tagit med mig till löparspåret. Helst vill jag gå in i min bubbla och vara ifred när jag springer, men om jag möter någon känner jag mig betydligt bekvämare om blickarna möts och man stöter fram ett "Häh!" mellan andetagen (för helt ärligt, några vältaliga hälsningar blir det väl knappast för någon mitt i ett löpsteg?), eller iaf nickar mot personen. Att ignorera andra löpare/motionärer känns nästan lite märkligt, och jag känner mig lite tryggare. De okända personerna är inte lika okända när man sagt hej till, eller bytt blickar med varandra.
Ju mer jag tänker på det här med att hälsa på andra när man är ute börjar jag fundera på om vanan kanske är rotad sen jag var liten. Jag har åkt till Bruksvallarna och Funäsdalen och fjällvandrat sen jag var liten, och när man möts eller passerar nån på fjäll och vandringsleder, då hälsar man. Oavsett nationalitet eller storlek på gruppen man möter. Så det kanske sitter i ryggmärgen på nåt vis. Trots att jag gärna hälsar på andra när jag är ute och cyklar och springer är jag nog en av de mest folkskygga och asociala människor jag vet, så jag vill inte skylla på att jag är översocial och söker kontakt med folk hur som helst.
Heidi: När det gäller löpning, tycker jag att det är ungefär hälften hälften. Vissa hälsar och andra är helt inne i sin bubbla, antingen med eller utan hörlurar, och hälsar inte. Jag tycker att det är trevligt med löpare som hälsar, det är liksom en sorts acceptans. Vi har något gemensamt, vi är båda löpare. Men samtidigt tycker jag att det är lite jobbigt. För det är alltid de riktigt hurtiga (med snabba löpartights) som hälsar! Vissa möter man och andra liksom bara glider förbi en utan minsta lilla antydan till ansträngning och liksom bara slänger fram ett glatt "hej!". När jag äntligen efter mycket ansträngning lyckas väsa fram ett "hej" (eller något liknande) tillbaka (tänk Darth Vader med astma), så har ju denna löpare redan hunnit springa utom hörhåll. För att undvika risken att behöva hälsa, brukade jag vara en av de där "bubbellöparna" med hörlurar i öronen.
I löpargruppen Lonesome Runners (finns på Facebook), där jag är med i, diskuteras hälsandet till och från. Några hälsar och andra vill vara för sig själv. Några irriterar sig på dem som inte hälsar, medan andra accepterar dem men fortsätter att hälsa på dem ändå. Vissa i gruppen har som experiment hälsat på alla de möter för att se hur många som hälsar tillbaka. Andra konstaterar att männen verkar mer benägna att hälsa än kvinnor. Och vissa tycker att det beror på vilka städer/orter man springer i. Det finns en hel del att säga om hälsandet, men en sak är säkert: hälsandet är väldigt individuellt bland löpare.
Sedan hände något som fick mig att tänka om. En ung kvinna blev mördad i löparspåret i Upplands Väsby förra sommaren. Efter den händelsen blev det också en del diskussioner i Lonesome Runners om bland annat hälsandet. Man menade att genom att möta någons blick och hälsa så ser man sina medlöpare, vilket ger en sorts trygghet, eller just gemenskap. Ett slags "jag ser dig och du är inte ensam". Efter det försöker jag åtminstone att titta på mina medlöpare, ibland hälsar jag (brukar dock aldrig vara den som tar initiativet till att hälsa, ännu), och numera hinner jag (oftast) flåsa fram ett "hej" innan personen hunnit alltför långt bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar