Anna: Hatkärleken till träningsvärk

Det hugger i framsidan av låren när jag går i trappor eller reser mig idag. Det stramar och sticker i benen och jag är lite öm i ryggen. Egentligen inte nån behaglig känsla, men jag gillar den lite ändå. Jag har varit duktig och tränat, musklerna har fått jobba och ta i. Träningsvärken påminner om det och är på nåt skumt sätt en belöning.
Värst är det när jag suttit stilla på en stol. Fy vad det hugger i låren de första stegen! Redan efter några meter släpper det igen, och tur är väl det, för jag tror inte dagens jobb skulle bli så roligt ifall jag skulle ha så ont. 

Jag kör då och då ett 25 minuter långt tabata-pass med min lilla kettlebell, och de brukar orsaka en hel del smärta. Jag vet ju att jag generellt skulle må bra av att träna lite styrka, en annan orsak, som motiverar mig mer, är att jag som cyklist helt klart skulle gynnas av att bli starkare. "Men man cyklar ju med benen" vet jag att många tänker, jag gjorde det själv länge. Speciellt när det gäller landsvägscykel när man faktiskt sitter helt stilla  (om man cyklar snyggt ska överkroppen vara helt stilla och benen jobba.). Men är man för svag i bålen läggs mycket vikt på armar och handleder, och det är inte kul alls. Kan man slappna av i armarna blir cykelturen nämligen mycket bekvämare och behagligare i hela kroppen. Så nu försöker jag få till nåt styrkepass ibland, inte så ofta om jag kanske skulle behöva men bättre än inget! Vi får se om två-tre månader, eller när väder och bortsopat grus tillåter de första cykelturerna, om det gjort nån skillnad.
Så tillbaka till vad jag började det här inlägget med. Träningsvärken påminner mig om att smärtan nog är värt det. Snart är cykelsäsongen här, och genom att orsaka mig själv den här tillfälliga smärtan vet jag att cyklandet kommer att funka ännu bättre.