Idag var det tydligen löpningens dag. Vad passar då bättre än att gratulera den nästan övermänskliga Jonas Buud som förra natten vann Tarawera ultra marathon på Nya Zeeland. 102km löpning! Buud gjorde det på tiden 8:00.53. Tänk er alltså att springa en hel arbetsdag!
För er som inte har en aning om vem denna Jonas Buud är, ska jag berätta lite kort.
Buud är en svensk ultralöpare från Mora. Han är regerande världsmästare på sträckan 100 km, med tiden 6:22.44. Han har vunnit Swiss alpine marathon 8 år i följd. Sträckan där är 78 km, i Alperna. Han har dessutom vunnit båda upplagorna av Ultravasan. Alltså Vasaloppet, fast man springer de 90 kilometrarna. Förutom att vinna en massa ultralopp har han också nått flera topplaceringar i diverse ultralopp runt om i världen.
Som ultradistans räknas i princip allt över en marathon. Tävlingar i ultradistans genomförs främst inom två olika kategorier; A-B lopp eller tidslopp. A-B lopp är precis som namnet antyder, ett lopp som löps från punkt A till punkt B, till exempel Ultravasan eller nattens Tarawera ultra marathon. I tidslopp springer man varv på varv på en rundbana. Då ska man helt enkelt komma så långt som möjligt under den utsatta tävlingstiden. Vanliga tidslopp är 6h, 12h, 24h, 48h.
Även om jag tycker att det är helt galet att springa flera timmar i sträck på distanser som känns långt även med bil, kan jag ändå inte låta bli att fascineras av dessa ultralöpare. För där kan vi prata om viljestyrka och pannben! Att kunna pressa sig till att fortsätta även om kroppen skriker ifrån. Eller att benen faktiskt orkar mala på konstant under flera timmar. Hur motiverar man sig i sådana situationer? Vad är det som driver en ultralöpare? Oavsett vad svaret är, så tycker jag ändå att ultralöpare är någon sorts stålmän/stålkvinnor, för vem som helst klarar nog inte av att pressa sig till det yttersta.
Som avslutning kan ni titta på en intervju med Jonas Buud inför Tarawera ultra marathon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar