Äntligen! I går blev det av till sist. Maken, barnen och jag gav oss ut på den där efterlängtade skogsutflykten som skadade knän, magsjuka och inte minst brist på lediga helger satt stopp för.
Vi packade matsäck och gav oss upp till ett skogsområde några kilometer härifrån som brukar vara väldigt välbesökt emellanåt. Ett par kilometer in på en mycket välmarkerad led finns en raststuga med flera grillplatser, och dit tänkte vi gå. Som så många gånger förr. Det är ett riktigt favoritställe när vi ska ut på utflykter. Lagom långt att gå för sonen, jättemysig skog med både blåbär och svamp när det är rätt säsong. Att det finns flera grilllplatser som ligger ganska utspridda så att man inte behöver sitta tätt inpå andra sällskap när man är där är också en bra grej. Det är många som cyklar mountainbike dit också, och jag har lovat sonen att "om" vi har en varsin mtb i sommar ska vi cykla dit, bara han och jag, och grilla korv. Han tycker om att grilla korv. Jag tror att leden kan vara ganska utmanande för en femåring att cykla bitvis med rötter och stenar men då får man väl leda cykeln bara. Han har cyklat på skogsvägar tidigare och det har gått jättebra, så jag tror säkert han fixar det. Nu är han ju ett år äldre och jag tror det är lättare att cykla på ojämna skogsstigar på en liten mountainbike än på en drygt 20 år gammal BMX han bara cyklat på ett par gånger hos sin morfar.
Det har snöat lite de senaste dagarna, så skogen var snökläddd och träden vackert fluffiga. Som jag längtat efter det här! Både efter att få komma ut och röra på mig, även om det inte blir så fysiskt ansträngande när den snart femåriga sonen bestämmer takten. Men ca 5 km skogspromenad, totalt. Frisk luft, få sträcka på benen. Och komma ut i skogen... (tänk om jag för 20 år sen vetat hur mycket jag skulle tycka om att vara i skogen. Är uppvuxen i en pytteby mitt i skogen och under tonåren var jag innerligt less på granar...) Lugnet som infinner sig i min oroliga själ när jag får lunka fram bland trädstammar och se enstaka fläckar av blå himmel genom det snöiga grenverket. Att få prata strunt med sonen medan dottern sitter i bärstolen på makens rygg och tjoar glatt. Finns det nåt bättre?
Framme vid raststugan tände vi en eld på en av grillplatserna, grillade korv, drack varm choklad, blåbärssoppa och kaffe och hade det så där mysigt som vi brukar ha det på våra skogsutflykter. Under sommaren och hösten var vi ute ganska mycket, men nu var det rätt längesen. Vi pratade om att vi måste ta oss dit nu under vintern också, så det var ju tur att det blev lite snö ute igen.
Man kan säga att vi hade en Alla hjärtans dag precis så som vi vill ha den, på våra egna villkor. Röda rosor, hjärtformade chokladaskar och andra kommersiella påfund känns inte riktigt som vår grej. Så opersonligt... Visst gillar jag att få blommor och choklad, men maken känner mig för bra för att komma med röda rosor "bara för att det ska vara det". Det finns så många blommor jag tycker bättre om.
Nä, en dag i skogen med familjen, det var den bästa present jag kunde få. Har ett lugn i kroppen som jag verkligen inte hade tidigare under helgen. Skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar