Anna: Friluftsliv med barn

Att vara ute i skog och mark med familjen är bland det bästa jag vet. Ibland går vi ganska långt, ibland kanske 500 meter. Det beror lite på vad vi tänkt göra. Vi bor nära en skog där det växer mycket blåbär, så ibland blir det en kort tur med blåbärsplockning som mål. Hälsar vi på hos mina föräldrar är det inte ovanligt att några går och några tar bilen till en mysig plats i skogen där vi grillar korv.

Ibland händer det att jag fått kommentarer i stil med "Åh, jag fjällvandrade en del innan vi fick barn! Det vore så mysigt, men barnen skulle inte orka gå. De orkar ju inte gå till affären här hemma, så hur skulle det gå att gå flera kilometer i terräng?" 

 

Min erfarenhet är att barn orkar. De kan springa runt på lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner hela dagen. Klart de orkar gå några kilometer i skog/på fjäll! Energin har de, det är motivationen som är nyckeln.
Det sägs att en treåring orkar gå fem kilometer på en dag. Inte i samma takt som en vuxen, men om de har motivation och får ta det i sin takt så tror jag att flertalet av alla treåringar faktiskt orkar det. Vår dotter är två och ett halvt år nu, och ett par dagar innan nyårsafton gick hon ca 2,5 km i skogen, iklädd gummistövlar och overall, inte de smidigaste kläderna för vandring.
Dessutom är det ofta mer spännande att gå på ojämna stigar, klättra upp på stora stenar och hoppa över rötter än att gå på en asfalterad trottoar eller gångbana. Jag är likadan. Får jag välja på skogsstig och asfalt att springa eller gå på så väljer jag skogsstig. 

För att hålla motivationen uppe har jag märkt att små mutor och delmål är superbra. "Hitta fem ledmarkeringar så tar vi en russinpaus sen", "Vid nästa spång får alla en chokladbit!", "Vid nästa långa rast (en minst 15-20 minuter rast efter 2-3 kilometer brukar vara lagom för oss) äter vi yoghurt/bulle/blåbärssoppa/grillar korv". Titta gärna på en karta tillsammans och prata om hur naturen kommer att se ut. "Grönt betyder skog, de där ränderna betyder att det är backar. Här kanske det är blött så man får gå runt om det inte finns en spång." Då kan en hänvisa till det när en kommer till platsen irl. "Kommer du ihåg att vi såg en bro på kartan? Nu är vi där! Snart kommer vi till..."

Vägrar barnen släppa skärmar så låt dem testa geocacheing eller turf (som omväxling till PokemonGo, som jag misstänker att ungefär alla utom jag laddat ner), eller bara följa vandringen i en kart-app. (Det funkade även jättebra när sonen tröttnade på att åka bil i somras. Jag knappade in mål kart-appen, sen fick sonen sitta med min telefon i baksätet och följa pilen på skärmen och berätta att vi skulle svänga, att det skulle komma en å/älv eller liknande. Han var jättenöjd!)

Jag har rätt hyfsade grundkunskaper när det gäller växter och träd, och jag försöker lära barnen en del när vi är ute. Vi tittar på blad, kottar, blommor och ett fåtal mossor och lavar och funderar på vad de heter, om något djur äter dem, hur man skiljer på tallkottar och grankottar, hur olika djurspår (och -bajs) ser ut. Jag brukar också peka ut giftiga växter och vara ganska brutalt ärlig med att berätta vad som händer om en plockar och/eller äter en del växter och bär. 

En annan sak som håller motivationen uppe hos våra barn, framförallt femåringen eftersom tvååringen ofta, fram till nyligen, suttit på pappans rygg, är att vi släpper rätt mycket på godisreglerna när vi är ute på äventyr. Mutor funkar, som sagt. I vanliga fall får han lördagsgodis, och inte nån stor mängd. Oftast lösgodis för 5-10 kronor. På våra utflykter blir det betydligt mer, plus russin och  torkade mullbär. Inte obegränsat, men i min ficka finns ofta choklad, en tablettask,  små kexchoklad-kakor eller PEZ (som vi döpt om till Pigg-i-benen-godis. Placeboeffekt ska inte underskattas!) och när vi märker att det börjar bli tungt så finns godsakerna nära till hands.

Nu låter det som om jag mest försöker lura mina barn att tycka om att vara ute, men de tycker oftast att det är kul. Dottern har tröttnade på blåbärsplockning i somras, trots att vi inte alls plockat så mycket i år, så när vi går i samma riktning som blåbärsskogen ligger ropade hon "inte plocka blåjäj!". Å andra sidan blev hon överlycklig när vi plockade fram bärstolen ur förrådet.

Jag tycker ändå att viktigast när en är ute med barn är att komma ihåg att äventyret sker på deras villkor. De kanske inte vet om makten de sitter inne med, men vägrar de att ta ett steg - vad ska en göra? Mutor och motivation funkar ibland, men inte allltid. Vårt ansvar som föräldrar är att läsa av barnen och se om de verkigen är trötta, eller helt enkelt bara uttråkade. Alla dagar är inte bra dagar för långvandringar, och då får vi lägga om ursprungsplanen. De gånger vi varit ute på längre utflykter har vi försökt se till att det finns flera alternativa vägar, och sen låter vi dagsformen avgöra vilken av dem vi tar. Att tvinga dem kommer inte att göra utflykten kul för någon. Ibland tar ork och motivation slut på någon minut, och då får en som förälder försöka lösa det. I somras hände det mitt uppe på ett fjäll, flera kilometer från bilarna. Vi hade rastat för inte så längesen, sen gått upp på en topp. Vi såg att ett regnväder rullade in, men vi såg också att det inte var något stort område, så vi tyckte att det var värt att gå den sista biten upp till toppen innan vi vände hemåt. Väl uppe på toppen blåste det ganska ordentligt. Och det började regna. Små, hårda regndroppar slog mot sonens ansikte och han blev rädd att han skulle blåsa bort. Självklart blåste det inte så mycket, men för honom var det läskigt med blåsten, och jobbigt med regnet i ansiktet och han började storgråta. Då hjälper inte russin eller choklad. Det fanns inte mycket annat att göra än att lyfta upp och bära honom, trots ryggsäck på ryggen, en bit. Vi hade kanske 50-100 meter fram till en brantare nedförbacke där jag omöjligt kunde bära honom, men den lilla biten räckte för att han skullle lugna ner sig, känna sig trygg och hitta krafterna igen. Bara det slutade blåsa så blev han pigg och fick tillbaka springet i benen igen. Jodå, han sprang glatt på stigen när vi hade gått så där 5 kilometer, och ganska många höjdmeter på det.

På tal om äventyr så vill jag komma med ett sista tips. Både i år och förra sommaren så skapade vi ett äventyr i äventyret under våra långvandringar i fjällen. Långa med barnfamiljmått mätt. 8,5 kilometer förra året, 12 kilometer i år.

Vi skrev små brev till sonen som "hittades" längs vägen. En skurk hade snott pengar och sonen fick hjälpa till att följa efter skurken i fjällvärlden. Här och där hade skurken tappat pengar, chokladpengar närmare bestämt, och att hålla utkik efter brev och chokladpengar samtidigt som handlingen i breven tog berättelsen vidare längs vår vandring, lite som ett lajv, har funkat jättebra för att uppmuntra sonen att gå vidare. Han levde sig in i berättelsen, så helikoptern vi såg var ju självklart skurkens helikopter, och att det var blöta myrar där leden skulle gå var ju skurkens fel! Han hade ju vattenbombat (med helikoptern) så att det skulle bli svårt för oss att jaga honom.

Vi försöker att ge oss ut i skogen och grilla korv relativt ofta. Ett litet äventyr lagom stort för en ledig dag. Frisk luft, vi får sträcka på benen och att grilla korv och koka kaffe  över öppen eld är ungefär tusen gånger mysigare än att grilla på grill och brygga kaffe i köket. Hela familjen tycker det är mysigt, och så länge alla trivs kommer vi att fortsätta med det. 

Till sommaren planerar vi att tälta, både i skogen här hemma och i fjällen. Och jag vill göra kolbullar. Fick en gammal gjutjärnspanna som jag tänk använda till sånt i julklapp. Tungt att bära, men nu när dottern går själv på utflykterna så behöver jag ju inte bära all matsäck när vi är ute.

En av de lekar som leks flitigast här är "fjällvandring". Barnens eget påhitt. De ritar kartor, packar ryggsäckar med ett smörgåskex, några russin, kikare och vattenflaska. Sen går de på äventyr i vardagsrummet. Det händer att det råkar finnas en raststuga som serverar våfflor till lunch i vårt kök när de leker fjällvandring. Tycker det är en kul lek som jag gärna uppmuntrar. Så nog märks det att de trivs ute i naturen.

Anna: Höstpeppen

Jag vet inte hur det är med er, men de vädret som är just nu - Krispig, sval, höstluft, löven byter färg, ormbunkar och gräs gulnar - det peppar mig nåt så vansinnigt! Jag ÄLSKAR att vara ute i skogen på hösten. Sprakande färger och klar luft fyller mig med energi och alla de  där tankarna som så ofta snurrar i huvudet tystnar.

Jag har äntligen tagit tag i min löpning igen och innan jobbet passade jag på att ta ett 30 minuters löppass längs terrängstigen. Helt underbart!
Eftersom min löpning legat på hyllan ett tag så hade jag inte så höga förväntningar på dagens uthållighetstest. Till min förvåning och glädje orkade jag springa betydligt längre än jag trodde. Helt plötsligt sa rösten i lurarna att jag sprungit i fem minuter utan att stanna. Och en stund senare hade det gått tio minuter, och de enda gångerna jag slutat springa var i branta uppförsbackar. Så småningom springer jag förhoppningsvis i dem också, men inte i nuläget.

Sitter på tåget på väg till jobbet och drömmer om att orka springa riktiga långpass. En minst två timmars löptur i höstskog. Det är en målbild som heter duga! Det är ett långsiktigt mål, för inte en chans att jag kommer att orka springa så länge inom två-tre veckor.
Nä du, Heidi. Nästa höst så snörar vi på oss trailskorna (har beställt ett par och väntar ivrigt på att få paket) och långspringer i Lunsen! (Förhoppningsvis blir det flera gemensamma löpturer innan dess också...)

Anna: Förmiddag i skogen

Här om dagen var jag ute och körde mtb i Lunsen. Jag hade fortfarande känningar i halsen, men kunde inte sitta stilla längre. Om jag bara tog det lugnt borde det väl inte vara så farligt att cykla en kort sväng? Dagen därpå vaknade jag och -surprise!- halsen kändes inte alls! Lite träningsvärk i rumpan, men det var ju väntat.
Så den dagen tog familjen en tur ut i skogen för att grilla korv och leta kantareller. Hittade en del svamp, men det viktigaste med dagen var en mysig utflykt med familjen. Bestämde mig för att dageen därpå, idag alltså, skulle jag ut i Lunsen för tredje dagen i rad men för att springa den här gången.

Solsken och jättepepp när jag vaknade.

Efter en frukost på uteplatsen gav jag mig av. Inga lurar den här gången, jag ville höra skogen och lugnet. Ingen trafik som stör, bara vinden i träden, en och annan fågel och mina steg på stigen. Det är rätt många som kör mtb på den här stigen också, så jag ville vara säker på att höra ifall det kom en cykel bakom, även om det brukar höras på långt håll. Vattenflaskan och mobilen i cykelkorgen och sen cyklade jag iväg 5 km till Lunsen.

 

Min trogna vardagscykel. Pålitlig, praktisk, men inte speciellt spännande. Lite som en Volvo-kombi.

Stigen börjar med en uppförsbacke. Inte lång, men långt ifrån så slät som jag är van med från mina vanliga rundor närmare hemmet. Var ju uppvärmd från cykelturen, så jag började jogga på en gång, även om turen började med en uppförsbacke. Tänkte på Heidis spikraka asfaltsväg från gårdagens inlägg och hur mycket mer jag tycker om slingrande skogsstigar med ojämn mark. Benen var inte helt pigga och eftersom jag blir väldigt peppad av att springa i skog så gick jag ut lite för hårt. 

Början på stigen. Direkt efter den lilla bron slingrar sig en uppförsbacke in i skogen.

Fick ta en hel del gångpauser, men trots att jag flämtade efter andan var det en ren njutning att få vara ensam i skogen och bara behöva ta hänsyn till mig själv. Ingen femåring som undrar hur långt det är kvar, ingen tvååring som från bärstolen på pappas rygg kräver att jag ska plocka blåbär åt henne. Bara jag, skogen och löpningen.

Jag sprang på i drygt en kilometer, på den sträckan drack jag ur nästan hela vattenflaskan. Det var väldigt varmt ute och jag är normalt sett väldigt dålig på att dricka ordentligt - utom när jag är ute och cyklar eller springer. Men då gäller det att jag har flaskan med mig också. Då kom jag fram till Lunsentorpet. 

Lunsentorpet. perfekt utflyktsmål med barn! Eller cykel,

En stor glänta i skogen med en liten stuga med övernattningsmöjligheter, vindskydd och tre grillplatser. Hit går vi relativt ofta med barnen. Det är fin skog, det är lagom långt att gå, drygt 2 km från parkeringen eller ca 1,5 om man cyklar och ställer cyklarna där stigen börjar.

Vatten!

En annan sak jag gillar med Lunsentorpet är att här finns en brunn med pump! Väldigt bra om man behöver tvätta av barnhänder elller ketchupkladdiga munnar, koka kaffe över elden eller fylla på sin vattenflaska. Klart och kallt vatten. Väldigt välbehövligt både i flaskan, på handleder, i nacke och skölja av ansiktet lite innan jag vände hemåt igen.

Svettig och vatten i håret. Men vad annat kan man vänta sig av löpning när det är 26 grader ute?

Tog mig tilllbaka till cykeln, hejade på en mtb-cyklist i Knivsta CK's klubbdräkt precis när jag kommit fram till min cykel igen. Det gick inte så fort som det gjort de senaste gångerna, men då har jag sprungit på släta stigar och vägar. Det blev inte speciellt långt egentligen. Men 5 kilometer transportcykling, 3 km terränglöpning och så fem kilometer transportcyklling hem igen är jag ändå nöjd med. Träningen blev av i dag, och DET är jag nöjd med!

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: Äntligen!

En längre tid nu har jag varit trött och hängig. Ingen energi och absolut ingen träningslust. Att jag tagit mig ur sängen och jobbat har tagit den lilla energi jag haft. Men några dagar nu har jag varit lite gladare, haft lite mer energi och så på torsdagen kände jag hur jag faktiskt längtade ut, oavsett om det var på cykel eller i löparskor.
Slutade rätt tidigt på torsdagen, men då skulle maken på cykelträning med klubben. Istället tog jag med mig löparkläderna när vi åkte hem till mina föräldrar på fredagen.
Och på fredagskvällen sprang jag till skogs!

En underbar majkväll, lagom varmt för att springa i t-shirt och härligt fräsch vårluft. 

De här skogarna är jag uppvuxen i, men det händer mycket på 10-15 år. Jag gick mycket hundpromenader här innan jag flyttade hemifrån. Skog avverkas, annan växer upp. Gamla lador rasar och det ligger "nya" vindfällen eller jakttorn utmed vägen.

Brorsan tog sin mtb och följde med mig ut. Vi tog en ca 6 km lång runda, inte alls speciellt fort (Jag har inte sprungit alls på några veckor. Det blev en hel del snabb gång istället för löpning.), men väldigt givande på flera plan. Tid att prata lite, motivation att hålla tempot uppe och kul med sällskap. Dessutom härliga skogsvägar, ibland inte mer än stigar, fantastiskt väder och endorfiner sprutande ur öronen. 

Lite spurt i några uppförsbackar, sånt ägnar jag mig inte åt normalt. Men när jag rejsade med brorsan blev det plötsligt självklart att ge gärnet.

Brorsans Crescent Njord är något fräschare än den här övergivna cykeln i passerade i skogen. Skrot och skräp i naturen är självklart alltid fel, men jag kan inte låta bli att tycka att den är ganska charmig.