För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.
Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland.
Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls.
När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.
Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.
Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta.
Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.
Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.
För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder.
Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!
När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.
Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.
Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala
Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.
När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.
Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen.
Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar