Heidi: Juice- & smoothiedetox del 1

Anna skrev i ett tidigare inlägg om sin skepticism till smoothies. Hon menade att hon föredrar att tugga på grönsakerna och frukterna. Jag är tvärtom. Visst, grönsaker gillar jag att knapra på. Skurna i lagom stora bitar och med en god, kryddig (gärna med vitlök) dipsås till! Annat är det med frukt. Frukt är tråkigt. Ja, det är nyttigt och gott, men det är ju så tråkigt att äta en hel frukt bara sådär. Apelsin eller klementin, ja, men dom äter man ju en klyfta i taget. Skulle jag äta ett äpple, så vill jag skära det i klyftor (blanda med socker och kanel, lägga i en pajform med pajdeg, grädda och äta med vaniljsås). Banan kan jag skiva i yoghurten, men inte äta hel. Därför är smoothies så bra! Jag kan få i mig 3-4 frukter på ett par minuter! Utan att tugga! Enkelt!

Nu tänkte jag ta det här med smoothies ett steg längre. Jag ska testa en hel dag med juicer eller smoothies! Varför? undrar ni. Varför inte? svarar jag.

Det är ju nyttigt med frukt och grönsaker. Eftersom jag inte tycker om att äta frukt, så gör jag det inte så ofta heller. Och tyvärr är jag lite lat när det gäller att ha grönsaker till maten. Så en "detox" där jag tvingar mig själv till i princip maximalt intag av nyttigheter borde väl ge mig en liten (eller stor) vitamin- och fiberkick? Och kanske också boosta immunförsvaret lite nu under vab-veckorna och inför den fruktade "vabruari". Värt att testa åtminstone. 

Sen gillar jag att testa min karaktär då och då. Det är så lätt att ge efter för begären ibland, så ibland behöver jag själv säga ifrån på skarpen till mig själv. Både 2014 och 2015 till exempel, började jag året med att endast äta vegankost under hela januari månad. Dels för att utmana min karaktär, men mest för att "tvinga" mig till att planera min mat bättre och också för att tvinga mig att äta mer frukt och grönsaker. Och det funkade riktigt bra. Kändes bra med en omställning av tankesättet. I år har jag inte gjort något sånt. Istället får det bli ett detoxdygn.

Tanken nu är alltså att mitt dygnsintag endast ska bestå av juicer och smoothies som är helt växtbaserade, alltså inget yoghurt inblandat och inte heller någon proteinpulver, förutom möjligtvis maca, som är helt växtbaserat.

I övrigt dricker jag vatten, grönt te, örtte och sobacha (te gjort på rostad bovete).

Jag har valt att ha detoxen på en jobbdag. För på jobbet kan jag inte äta när jag vill och det är inte lika lätt att falla för frestelser där. Dessutom kan jag unna mig en stor lyxsmoothie till lunch... När jag sedan kommer hem är ju halva dagen redan klar. Till mellanmål och för att klara av de akuta begären som eventuellt uppstår hemma, har jag förberett med Innocents färdiga smoothies. Middagen får nog bli en lite matigare smoothie, för att mätta ordentligt.
Svårigheten kommer nog att bli kvällen. Jag är en soffätare. När jag tittar på tv, vill jag äta något. Vilket är väldigt dumt, jag vet. Definitivt ett mönster jag behöver bryta. Oftast är det mörk choklad som konsumeras då, men det är inte ovanligt att det även slinker ner en eller ett par bitar ost... Och är jag ledig dagen efter kan det även bli vin eller whisky.
Men det jag tror att jag kommer att sakna mest är kaffe. Ja, jag ska även vara utan kaffe. Låter kanske som en riktigt dum idé. Där kommer karaktären att prövas mest.

Men samtidigt tänker jag lite som Jeremy Clarkson i Top Gear: "How hard can it be?"

Shoppingen klar, redo för detox!

Anna: Aj, mina lår!

Ni vet den där kettlebellen jag skrev om igår? Testade den i går förmiddag när min krassliga dotter (inte bara Heidi som vabbat den här veckan) sov. Hittade ett 25-minuters tabata-pass (massor av korta, korta intervaller med 8 olika övningar. Inte 10-20 repetitioner, utan man håller på tills klockan visar att det är dags för paus. 20 sekunder träning, 10 sekunder vila. Kort och intensivt! Hur många burpees hinner man på 2x20 sekunder? Tabata funkar bättre för mig än fasta antal repetitioner. 20 sekunder planka orkar jag, det är en överskådlig mängd ansträngning) för nybörjare på Youtube och körde igång.
Visst, det var lite lagom jobbigt, och nog kändes det i magmusklerna när man gör en russian twist.
Och olika utfall och squats med kettlebell i händerna. Jag trodde ju att mina ben var i skaplig form. Idag (när jag vaknade kl 4 för att göra mig klar för jobbet) fick jag en annan uppfattning. Jäklar vad träningsvärken känns i rumpa och framsida lår när jag går nerför trappor eller när jag ska sätta mig ner! Och det här är ju cykelmuskler, så det är både skönt att veta att jag hittat ett sätt att hålla igång dem off season, men lite deprimerande att de tydligen är rätt otränade just nu.

Jag har med den här träningsvärken upptäckt en ny sida av mig själv. För ett par år sen skulle jag bli anti av träningsvärken och helst undvika att ge mig själv den här tillfälliga smärtan. Nu blir jag snarare peppad. Jag ser fram emot nästa träningspass, jag VILL bli starkare. "Harden the f*ck up!" (Velominati-regel nr 5)

Anna: Swing it!

Hade lite tid på mig att gå på stan innan jobbet häromdagen. Gick in i några utvalda butiker och råkade komma hem med nya strumpor, nya tights (råkat krympa ur de första jag köpte i slutet av sommaren), ett linne och ytterligare en sport-bh. (Det är en utmaning att hitta en som är skön att cykla i. Den får inte vara för varm, klämma åt på fel ställen och samtidigt ge stöd. Och jag vet ju inte om de är bra förrän jag test-tränat i dem.)

Och så gick jag in på TGR. Visste att de skulle ha lite träningsredskap inne nu, så jag tänkte kolla vad som fanns. Och jodå, där fanns de. Kettlebellsen. Hade kanske önskat ett större handtag, svårt att få till tvåhandssvingar när inte båda händerna får plats.

Men denna lilla goding på 4 kg fick följa med mig hem. 129 kr kan det ju vara värt om jag vill testa. Fastnar jag köper jag nog tyngre kettlebells i roligare färger. Både Rusta och Biltema har till vettiga priser. De är dessutom vinyl-överdragna, så det blir inte såna smällar när man ställer ner dem på golvet. Men nu hade jag inte tid att ta mig till stans utkanter innan jobbet, så en TGR-kettlebell fick bli min första.

Anna: Yoga med barn

Det är inte alltid man har lyxen att ägna sig helhjärtat åt sin träning. Speciellt inte när det är ont om träningstillfällen, så ibland hänger barnen med mig när jag kör ett par Yoga with Adriene-pass. Senast var en intressant upplevelse. 

Under det första passet hade jag sällskap av sonen som tolkade positionerna lite som han ville. Kul att han vill testa, och självklart får han göra vad och hur han vill när han yogar med mig eller gör magövningar med sin pappa. Det mesta blir ju ganska tokigt (han vill gärna toka till det och vara en liten clown), och helst vill han bara "stå som ett träd" som de gjort när de haft mini-röris på förskolan.

Sen tröttnade han och istället fick jag sällskap och assistans av dottern.

Perfekt med ett knä att sätta sig i tyckte hon när jag inledningsvis satt med benen i kors och fokuserade på hållning och andning. 

Senare la hon sig tvärs över mina armar när jag låg i en "extended childs pose", innan hon klättrade upp och satte sig tvärs över bröstet när det var dags för ryggstretch och brygga. En liten extra utmaning. Och väldigt mysigt samtidigt! Det är väldigt lätt att hitta något att vara tacksam för under passet när det bästa man har klänger runt på en.

Min egen lilla PT. Jag har gjort henne själv. Nästan i alla fall.

Det blir garanterat inte den bästa träningen om man ska se till effektiviteten när barnen är med, men det känns mindre viktigt såna här gånger. Jag gör NÅNTING i alla fall, och samtidigt får jag tid tillsammans med barnen. Att försöka hålla fokus på andning och rörelser när jag gör en katt/ko och barnen kryper in och ut efter varandra under min mage, eller sätter sig på ryggen och skrattar förtjust när den höjs och sänks är inte lätt, men vem har sagt att yoga ska vara lätt? Nä, jag står fast vid det jag skrev i ett av de första inläggen. Träningen måste vara rolig, annars kan jag lika gärna skita i det helt.

Heidi: Fånge i vab-träsket

Frukost, lunch och middag.

Vab...
Ett litet ord som kan kasta om alla rutiner och planer. Vi är nu inne på andra veckan med sjukt barn. Samma barn dessutom. Hosta, feber, ont i halsen, ont i örat och snuva i en skön blandning. Väldigt jobbigt för sonen som älskar skolan och sin innebandyträning. Långtråkigt att bara vara inne hela tiden. Samma för oss föräldrar. Vi kan åtminstone turas om att vabba. På så vis kommer vi ändå ut bland folk ibland. Nu har dottern börjat hosta också. Får se hur länge vi ska köra vab-racet den här gången.

Men längtan efter aktivitet märks tydligt här hemma. Om maken har vabbat så står han redo med löparkläderna och sticker ut nästan innan jag hunnit innanför dörren, eller så får man ett meddelande under dagen om att "ikväll kör jag crosstrainer!" Samma med mig. Nästan. Längtan att komma ut finns där. Men orken? Nu har jag tillbringat största delen av varje natt ihopkrupen under en dinosauriefilt i fotändan av en 90-säng, tröstandes en liten pojke som klagar över öronvärk så fort han ligger ner. Efter bara en natt känner man stelheten i ryggen, lite yoga eller core skulle nog egentligen sitta bra. Men helst skulle jag vilja komma ut ur huset. Ut och springa. Eller bara en långpromenad. Ut i den friska vinterluften. Ja! Det ska jag göra idag så fort maken kommer hem från jobbet! Äntligen!

Kastar en längtande blick ut genom fönstret. Vilket misstag! Regn, isgata och 50 nyanser av grått. 5 plusgrader och mulet enligt väderappen. Jo tack, behöver ingen app för att känna igen dystert väder. Vinterlöpning i all ära, men även jag har mina gränser. Och det här är inte vinter, oavsett vad almanackan påstår. (Den där solsemestern i februari känns väldigt avlägsen just nu...)

Inget optimalt underlag för löpning

Min träning består alltså idag av intervaller mellan kylskåpet (vore synd att behöva kasta bort den där gamla ischokladen), kaffebryggaren och soffan. Tröstar mig med pärlplattebygg och Spotify (Vem la till "Only happy when it rains" på min spellista?? Kan aldrig ha varit jag...).

Roar mig med att göra pärlplattor med sjuklingen

Imorgon är det min tur att jobba. Ska nog följa Annas exempel med att unna mig en lyxig juice eller smoothie under dagen. Något med mycket ingefära i. För bacillerna ska inte få sprida sig mer!

Anna: Respekt på vägarna

Nu under vintern, innan tävlingssäsongen drar igång på allvar för World Tour-lagen (även om de första tävlingarna har dragit igång redan.  Både i Argentina och Australien har det tävlats under den gånga veckan), de bästa av de bästa profesionella cyklisterna, är det många som åker på träningsläger. Kanarieöarna, Mallorca eller olika ställen i Italien eller Spanien är vanliga resmål. Giant-Alpecin är ett av de här lagen, och i helgen var sex cyklister ur det lagen ute på en träningsrunda i Spanien. Bland dem fanns Fredrik Ludvigsson. Han och hans bror Tobias är de enda två svenska herrcyklister som tävlar på den här nivån.
De sex cyklisterna körde i en klunga på en rak väg när en bil kommer körande emot dem, på fel sida av vägen. Cyklisterna har ingenstans att ta vägen, utan de frontalkrockar med bilen. De flesta klarade sig förhållandevis bra, med rejäla skrubbsår, blåmärken och en chock som nog sätter sina spår, men ett par cyklister blev hämtade i helikopter. Ingen dog den här gången, men det har hänt det med.

Cyklarna var ganska illa tilltygade efter smällen.

I sin bok Mitt eget race skriver Fredrik Kessiakoff om en sån träningsrunda. Han var med sitt dåvarande lag Team Crescent i Italien i nio veckor och tränade och tävlade. Under en träningsrunda skulle de svänga vänster i en T-korsning. De tio cyklisterna saktar in, kollar läget och ser inga bilar. De börjar ta sig över vägen när det plötsligt dyker upp nånting i hög hastighet från vänster. En varning skriks ut, cyklister försöker ta sig över vägen. De hör bromstjut och en smäll. Bilen har smällt rakt in i flera av cyklisterna och 18-åriga Johan Jelvin, ny i laget och har inte ens kört en tävling än, ligger livlös 20 meter bort. Hade föraren av skåpbilen bara hållit hastighetsbegränsningen kanske Johan hade varit en av de stora namnen inom svensk cykel idag.

När jag läser om såna här olyckor blir jag alldeles kall. Det är så lätt att olyckan är framme, och det drabbar alla, inte bara nybörjare som är ovana att köra på trafikerade vägar. Jag lovar att de här cyklisterna spenderar extremt många timmar cyklandes på såna. Är man bara ouppmärksam i fel sekund vet man inte vad som händer och som cyklist är man väldigt oskyddad. Det lilla skydd jag har mot smällar är hjälmen, resten av kroppen är helt oskyddad. En del bilister verkar vara helt omedvetna om det vindsug som blir när de kör om, och det kan vara riktigt läskigt om de inte håller ett avstånd på minst en, gärna en och en halv, meter. Det är klart att större bilar ger större vinddrag, men den absolut läskigaste omkörningen jag själv varit med om var en liten, tvåsitsig sportbil som körde förbi mig i minst 180 km/h, och det var inte mycket till avstånd mellan bilen och cykeln kan jag lova! Min erfarenhet är att bussar och lastbilar är mycket bättre på det här med att hålla avstånd, men jag vet att det är många cyklister som har andra erfarenheter.

Jag vill inte på något sätt säga att alla bilister är hänsynslösa och cyklister aldrig gör fel. Det finns många cyklister som borde gå en kurs i trafikvett. Själv ligger jag så långt ut i kanten jag vågar, beroende på asfaltens kvalitet och jag vill gärna ha en viss vingelmån när det kommer kastvindar från sidan eller omkörningar. Jag har mött cyklister som i princip kör mitt på vägen. Då har de inte ens kört ett gäng i klunga, utan en helt ensam cyklist kommer trampande mitt på vägen. Denna cyklist har jag mött många gånger och hen har dessutom varit iförd klubbdräkt. Inte bra reklam för klubben kan jag tycka.
Jag har också mött cyklister i klunga där de kört på två led och de två som kört längst fram har varit så inne i ett samtal att de inte hör att cyklisterna bakom dem ropar att det kommer en buss bakifrån, utan de fortsätter att prata och ta upp hela körfältet utan att ge det minsta plats åt bussen att köra om. Jag mötte den här klungan i en kurva på ett öppet fält. De flesta cyklisterna körde åt sidan för att släppa förbi bussen, utom det här främsta paret. Jag själv fick köra ut i gräskanten för att inte krocka med bussen (relativt smal väg), och när bussen och jag passerat varandra med ca 50 meter hörde jag hur den tutade för att bli framsläppt. Att vara så ouppmärksam som cyklist känns helt otänkbart, det är för mycket som står på spel.

Ömsesidig respekt på vägarna är en dröm för mig. Bilister och cyklister måste lära sig att dela på vägen, men på cykelforum läser jag ständigt om konflikter. Cyklister som blir prejade, smitningar från olycksplatser och glåpord, utskällningar och arga gester från både cyklister och bilister. Om alla cyklister kunde lära sig att åtminstone hålla sig på den yttre halvan av vägbanan, eller ännu hellre i vägrenen om det finns nån någorlunda bred så kanske bilisterna hellre delar med sig. Jag hoppas på det. Jag vet att det finns många bilister som inte tycker attt cyklar har på vägarna att göra överhuvudtaget. "Det finns cykelbanor. Kör där!" Och cykelbanor är jättebra, jag vill ha fler cykelbanor i tättorter, och mer än gärna en cykelpendlar-väg till närbelägna samhällen och städer. Att köra landsvägscykel på cykelbanor i samhällen är däremot ingen bra idé. Cykelbanorna är inte anpassade för den typen av cykling. Genom samhället här där vi bor råder 30 km/h-gräns på en större gata där jag cyklat rätt många gånger. Om jag kör i den hastigheten, och dessutom tar mig över fartguppen mycket smidigare än bilarna som jag måste bromsa in för, borde jag inte passa bättre på gatan än på cykelbanan där barnvagnar, kopplade hundar och tanter med rollator rör sig hit och dit och betydligt långsammare?

Som cyklist finns det några enkla saker jag kan göra för att bidra till säkrare trafik med förhoppningsvis mindre missförstånd. Jag hoppas och tror att det mesta på listan är självklart, men en liten repetition skadar inte.

• Var synlig. Ha färgstarka kläder som syns och använd reflexer och lampor när det behövs.
• Gör tecken. Visa med händerna när du tänker svänga eller stanna. Är det mörkt ute, använd handskar med reflex.
• Titta åt alla håll, även bakåt, INNAN svängen påbörjas. Extra viktigt vid vänstersväng.
• Kör inte mitt på vägen. Om vi kör närmare vägkanten är det lättare för bilisterna att hålla avstånd vid omköring också.
• Inga lurar i öronen. Att höra trafiken ökar säkerheten.
• Hjälm är det enda skydd man har som cyklist. Använd den!
• Kör inte i bredd om sikten är skymd. Borde vara självklart, men vet att så inte är fallet. Cykelklubbar på träning är inte undantagna. Det är väl de två krascherna jag skrev om i början bra exempel på, och de skedde där det var fri sikt.
• När en bilist kör långt ut i motsatt körfält för att hålla avståndet vid en omkörning, släng upp handen och tacka dem! Visa uppskattning och uppmuntra dem att fortsätta göra schyssta omkörningar.

Heidi: Älskade hatade crosstrainer!

Vi har en crosstrainer hemma. Den står i sovrummet. Det är lite trångt där den står mellan fönstret och sängen, precis framför datorn. Men vi har egentligen ingen annan plats för den just nu, så den får helt enkelt stå kvar där. Att vi överhuvudtaget har en sådan maskin är rent av för jävligt! Jag tycker inte om den! För nu finns det inget att skylla på när man inte riktigt är motiverad till att träna:

• "Det spöregnar ute, jag vill inte bli blöt." Crosstrainern står inne, här regnar det ju inte! 
• "Det är jättekallt ute!" Varmt och skönt i sovrummet, bara att hoppa på crosstrainern. 
• "Jag är ju ensam hemma med barnen, kan inte sticka ut på en löprunda". Du kan köra ett pass på crosstrainern när barnen somnat.
• "Jag vet inte om jag orkar med en löprunda". Ställ dig på crosstrainern och kör en stund, sedan är du ju redan hemma när du kliver av! Praktiskt!
• "Jag måste hinna laga mat, inte tid för träning". Släng in en paj/fisk/gratäng i ugnen och ta med äggklockan upp till sovrummet. Då har du ca 40-60 minuter på dig att träna på crosstrainern! 
• "Jag vill ju titta på alla program/serier som jag har missat!" Men vet du? Crosstrainern står ju vid datorn, du kan titta på play-kanalerna eller Netflix samtidigt som du tränar, smart va? 
• "Idag hinner jag faktiskt inte träna! Helt ärligt!" Inte hinner? Ärligt?? Har du 10 minuter över? Alla kan åtminstone hitta 10 minuter. Till exempel den där stunden du normalt skrollar igenom Facebook för att se vad din granne ska grilla ikväll, det tar ungefär 10 minuter. Då kan du ställa dig på crosstrainern istället. Mycket mer produktivt. 10 minuter träning är åtminstone 10 minuter träning.
• "ALLA mina träningskläder ligger i tvätten, jag kan verkligen inte träna i vanliga bomullsplagg!" Håll käften, dra igen persiennerna och träna naken! Det är ingen som ser! 

Som ni ser så verkar det helt omöjligt att komma undan träningen nu, hur jag än försöker! Så jag tar mina dåliga ursäkter och ställer mig och trampar en stund på denna avskyvärda maskin. Och det är ju faktiskt helt okej, när man väl står där. Jag har lärt mig att uppskatta crosstrainern ibland. För det kan ju hända att man känner för att träna men inte har lust eller möjlighet att sticka iväg på en löprunda. Och då är det ju bra att den finns där. På senare tid har den blivit mer och mer använd.

Men jag kan fortfarande inte komma ifrån att det är så otroligt tråkigt... Att bara stå där och trampa och trampa och inte komma någonstans! Finns det något mer frustrerande? För att väga upp det monotona, eller för att försöka ignorera det, brukar jag titta på något på datorn. Tack vare alla play-kanaler som finns tillgängliga, har jag sett många intressanta dokumentärer, som den här serien i fyra delar om den fd rugbyspelaren Richard Parks som tänker åka skidor till Sydpolen snabbare än någon gjort tidigare. För att träna till det, deltar han i tre extrema tävlingar runt om i världen (Världens högsta cykellopp i Nepal, dubbel ironman i Wales och 5-dagars ultralöpning i Peru). Jag fascineras uppenbarligen av galningar, så detta var väldigt intressant faktiskt. Dessutom är 45 minuters avsnitt lagom längd att träna till.

Egentligen skulle denna enformiga maskin kunna användas till så mycket mer. Jag skulle till exempel kunna köra svettiga intervallpass med varierad tempo och motstånd. Perfekt för benstyrka och flås! Eller så skulle jag kunna köra snabba tempopass för att boosta upp konditionen. Crosstrainern skulle faktiskt kunna vara till hjälp när jag tränar på långa distanser. Jag måste nämligen lära mig att hålla igång oavbrutet i ett par timmar inför halvmarorna. Och då är det nog lättare att börja med det på crosstrainern istället för att ge sig ut på en 20 km löprunda bara sådär och stupa någonstans i den Uppländska landsbygden utan vare sig busskort eller pengar till en taxi hem.

Det kanske är dags att jag börjar satsa lite mer på min relation till crosstrainern. Den kanske är trevligare än den verkar, när jag verkligen får chansen att lära känna den. Jag får helt enkelt lägga ner lite kvalitetstid i vår relation. För även en crosstrainer kan förtjäna en andra chans.

Anna: Frustration

Det står verkligen stilla nu. Jag minns knappt varken hur man springer eller cyklar känns det som! Frustrationen bubblar i kroppen och jag längtar efter konditionsträning utomhus. Tidsbristen är en orsak till att det inte blir av. Kylan kan jag inte skylla på efter Heidis inlägg om vinterlöpning. Men hostan... Kylan var inte bara kall, den hade med sig hosta till mig och sonen, och hosta känns som en bra anledning att inte dra på mig underställ och varmare löparkläder. Jag hoppas det går över snart, för även om jag går och lyfter grejer och har mig på jobbet och smyger in ett yogapass när andan faller på så längtar jag efter att få ut och sträcka på benen på riktigt. Intervaller i spåret, jag saknar er!!!

Trodde aldrig nånsin jag skulle skriva nåt sånt.

Tröstar mig med en lyxjuice på vägen hem från jobbet. Apelsin, morot, ingefära och lime.

Heidi: 8 km av egentid

Det är inte alltid lätt att få tid till löpning när man arbetar skift, ska hämta barn från skola och förskola och dessutom ska hinna med allt annat som tillhör vardagen. Då känns vissa dagar som högsta vinsten. Som gårdagen. Då hann jag med en löprunda efter jobbet, innan jag skulle hämta barnen.

"Löprunda efter jobbet"? För ett år sedan hade bara tanken på det varit absurd. Eller för ett halvår sedan också, för den delen. När man stiger upp kl 03.40 för att sedan vara på jobbet pigg (?) och glad (?) klockan 05.00, är man inte så kaxig när man kommer hem 9-10 timmar senare. Då ville jag helst bara sjunka ner i soffan med en stor kopp kaffe och invänta koffeinets mirakel. Träna gjorde jag endast under mina lediga dagar.
Men under hösten hände något. Jag kände mig piggare när jag kom hem från jobbet. En dag när jag hann med en tidigare buss hem bestämde jag mig för att byta om till löparkläder så fort jag kom hem och sedan sticka ut och springa. Och det har jag fortsatt med då och då. Jag är övertygad om att det är all regelbunden löpning som faktiskt gjort att jag känner mig piggare under dagarna.

Tillbaka till gårdagen. Eftersom jag ändå är nybörjare när det gäller vinterlöpning, funderade jag ett bra tag på om jag faktiskt skulle ut och springa efter jobbet eller om det ändå inte vore bättre att ta en kopp kaffe i soffan. Träffade på en kollega när jag var på väg till tåget. "Ska du ut och springa idag också?" frågade han. "Ja, jag hade tänkt det", svarade jag glatt. Jaha, då har jag tydligen bestämt mig då...
Hemma: byta om snabbt, dricka lite vatten och så ut innan jag ångrar mig. Det lyckades! Bestämde mig för en runda som jag bara har sprungit ett par gånger tidigare. Borde bli ca 8 km, om jag inte springer vilse.
Första delen är jobbigast, eftersom man måste springa genom samhället. Jag gillar inte att springa bland folk (bara på lopp, men där är jag ju en bland flera hundra andra). Men ibland måste man göra saker man inte gillar för att kunna få sin "belöning". Belöningen i de här fallet var några kilometer av egentid.

Tidstunneln till egentid

Egentid. Det är precis det som löpning är för mig. Efter en hel dag med tusentals människor på en plats där man aldrig är ensam, förutom på toaletten (tack o lov för det), är det befriande att bara få umgås med sig själv. Jag behöver ha den där tysta konversationen med mig själv ibland. Utvärdera dagen och fundera på livet i allmänhet. Så att jag inte glömmer bort vem jag är. Just nu springer jag utan musik. Jag låter tankarna och ljudet av fotstegen styra tempot.

Vissa vägar bara ber om att få bli sprungna på

Jag tycker om att kunna se långt under löprundan

Löpningen handlar inte om några prestationer för mig just nu. Det handlar bara om att hålla igång, så att jag inte behöver starta om från början i vår igen. Jag springer inte lika ofta nu som under sommaren och hösten, varierar inte distanser och underlag medvetet, utan försöker bara springa den sträckan som jag känner för just nu. "Feelgood-löpning", helt enkelt!

Det är viktigt att fylla på med kolhydrater efter ett träningspass!

Anna: Cykelabstinens

Äntligen har det blivit vinter på riktigt. Det har varit 10-15 minusgrader riktigt länge, det är ganska lagom mycket snö att leka i för barnen och det har inte varit speciellt blåsigt. Perfekt vinterväder för pulkautflykter med varm choklad och korvgrillning. Om det inte var för några små hinder.

•  Maken gjorde illa knät i höstas, så vi har inte kunnat hitta på allt för ansträngande aktiviteter.
• Jag jobbar varannan helg, maken har börjat jobba efter föräldraledigheten och han har mer "normala" arbetstider än jag. Så tiden är int lätt att hitta, men i söndags hade vi tänkt att vi skulle ge oss ut...
• Och under lördagkvällen slog magsjukan till hos oss. Då är man inte så sugen på att ge sig ut i skogen och grilla korv kan jag lova.

Jag tycker om vintern egentligen. Glittrig snö, ylletröjor, frisk luft... Men när man bara kan titta på den genom fönstren hemma eller genom tågfönstren på väg till jobbet, då är den inte lika kul. Jag vill uppleva vintern också, inte bara tittta på den. Då är det lätt att drömma sig bort. Längta till våren och cykelsäsongen.

 

 Att få sätta sig på cykeln och bara trampa runt på lite mindre asfaltsvägar och må bra. Att gång på gång förbanna den där sega uppförsbacken med vänsterkurva. Just nu saknar jag den där backen till och med! I sommar ska jag lära mig tackla den. Jag bara måste! Det är så förnedrande och inspirerande på samma gång när jag flämtande tar de sista meterna innan kröndet, och så kommer nån annan cyklist och kör om i världens fart, utan att ens se ansträngd ut och ropar ett glatt "Hej!". Jag vill också! Backträningen måste jag ta tag i. (Lätt att säga nu. Jag älskar ju myscyklingen i lagom, jämnt tempo. Men i min fantasi ska jag minsan både köra intervaller, backar och distanspass i sommar. Nåja, vi får väl se...)

Sen har vi ju mina drömmar om en mountainbike också. Sneglar på en Scott Contessa i nuläget. Tyvärr har de gjort om ramarna på 2016 års modeller. De tidigare var snyggare... Så jag hoppas att jag kan hitta en modell från förra året, men jag har inga jätteförhoppningar.
Kul med en ny cykelutmaning och bra komplement till racern! Man får en helt annan kontroll på cykeln om man kombinerar de två (det gick ju rätt bra för både Gustav Larsson, OS-silver i tempo 2008, VM-silver i tempo året där på, och Fredrik Kessiakoff som är den ende svensk som kört i bergatröjan på Tour de France, 2012, som båda inledde sina karriärer på mtb. Kessiakoff tillhörde den absoluta världseliten innan han bytte till landsväg.), och då är inte blåst ursäkt för att inte ge sig ut med cykeln! På en racer är man ganska utsatt för vind, men trots att sittställningen inte alls är lika aerodynamisk på mtb så märker man inte vinden på samma sätt. Och vinden blir ju mindre påtaglig när man kör i skog jämfört efter öppna fält.

En del tittar frågande på oss när jag berättar att jag, maken och sonen har en varsin vardagscykel. Det man brukar kalla standardcyklar. Sen har jag en racer och maken har två (men hans gamla stål-Basso är pensionerad sen i somras. Affektionsvärdet är högt!). Maken har en skrot-mtb (inget funkar på den. INGET!), som väl ska skrotas på riktigt. Och under det närmaste halvåret ska både jag och han försöka hitta en varsin mtb, och sonen ska få en när han fyller fem i mars. Det blir åtta cyklar, plus en maskot (och nåt som ska till skroten.). Och dottern ska få en trehjuling. Om det inte är lite många cyklar? Vill ni verkligen ha ett ärligt svar?
Nejdå, det är inte för många. I nuläget har jag ett par cyklar till på min önskelista (en cykelcross och en lådcykel med elmotor. Fastnar jag för mtb så kanske jag kommer på att jag vill ha en heldämpad också, vem vet?), men ekonomi, tid och förvaringsutrymme är tre begränsande faktorer. Men drömma kan man ju.
Det finns faktiskt en matematisk formel för hur många cyklar som är lagom. Eller två, beroende på hur man ser på saken. n + 1, där n är nuvarande antalet cyklar. Eller s - 1, där s  är antalet cyklar som skulle leda till separation i ett förhållande...