Anna: Inte utan min cykel

Jag har nördat ner mig på det här med landsvägscykling, både att cykla själv och att följa tävlingar och lopp både IRL (då tittar jag gärna både på mtb och cyclocross också) och på TV. Helst på Eurosport, kommenterade av Roberto Vacchi. Ett av årets höjdpunkter är ju att i juli få krypa upp i soffan och gå in i Tour de France-bubblan. Men jag har just börjat springa lite också, jag yogar lite framför favoriten Yoga with Adrienne på Youtube, jag går (helst) långa promenader och skulle gärna hitta nån sorts bålträning som faktiskt är kul. För cykligens skull. Så visst har det hänt en del på den fronten sen vi gick i gymnasiet. Jag tänkte berätta lite om min resa från militant motionsvägrare (förrutom promenader i skogen och fjällvandring då) till endorfinberoende i det här inlägget.

Steget från gympalektionsskolkare till att faktiskt njuta av att trötta ut kroppen kan tyckas långt. Och det tog mig ganska många år att komma över skolgymnastikens plågor och frivilligt ge mig ut i löparspår eller njut-cykla längs öde sommarvägar ett par-tre timmmar i sträck.
Visst jag har många gånger tänkt att man kanske borde... Men vem har rätt att bestämma vad jag gör med min kropp utom jag själv? Och om jag egentligen inte vill och bara tanken på omklädningsrum får mig att rysa, hur ska jag då tycka att det är värt besväret?
Hemligheten för min del var att inte försöka. Ingen form av motion kändes speciellt kul, så varför plåga mig själv? En av tjusningarna med att vara vuxen är ju att man får välja själv. Så jag valde att inte plåga mig. Och så en dag föddes ett litet frö när jag cyklade hem från tåget på min röda tantcykel.

Det här med träning, vad ska det vara bra för egentligen? Svettas och flåsa och trängas med okända människor i omklädningsrum och träningslokaler. Det är inte kul hur man än vrider och vänder på det.

Så tänkte jag länge. Och jag gör det än i många fall. Jag vägrar omklädningsrum, gemensamma duschar och träningslokaler. Skolgymnastiken tog lusten ur att röra på kroppen i organiserade former i speciella lokaler (som luktade svett, damm och instängt). Det fanns inte alls inom min intressesfär, och när min gymnastiklärare på högstadiet med ett förundrat leende berättade att "Jag har aldrig sett nån som springer så konstigt som du" blev jag ju knappast mer motiverad att springa, hoppa, jaga bollar eller utföra gymnastiska övningar som jag redan tidigare visste att jag var dålig på. Och självklart jämförde jag mig med den där söta tjejen som var tillsammans med skolans snyggaste kille, hade högsta betyg i nästan alla ämnen och DESSUTOM var både vig, stark och bra på bollsporter. Jag hatade henne. Samtidigt som jag ville vara som hon, för hon var ju snäll också, den bitchen!

Ju mer kompisar och folk omkring mig pratade om spinning, body pump, olika former av aerobics, boxersice och andra konstiga namn på träningsformer i grupp, desto mer anti blev jag. Det blev en principsak att inte träna. Att titta på längdskidor på TV, så långt kunde jag sträcka mig. Och acceptera att min pojkvän, numera man, höll på lite med landsvägscykling. Men att cykla 5, 6 eller rent av 15 mil? Med en sån smal sadel och på stenhårda däck? Det är ju bara självplågeri. Så tänkte jag då, men den biten skulle ju komma att ändras mer än tio år senare.

När jag fick mitt första barn i mars 2011 började jag gå mycket. Det var barnvagnspromenader både en och två gånger om dagen så länge vädret tillät under det första året som mamma. Och så fortsatte det när mammaledigheten tog slut. Promenader med eller utan barnvagn och ett ganska fysiskt aktivt jobb där man är på fötterna hela dagarna, och en hel del lyft på det. Kroppen blev starkare och jag kände att jag orkade mer. Jag la mig inte och sov när jag kom hem från jobbet längre. Och hösten 2013 dök så en tanke upp i huvudet. Kanske cykling vore nåt för mig? Landsvägscykling på en racercykel. Nåt man kan göra på egen hand, man behöver inte byta om med okända personer och hela kulturen runt omkring tilltalar mig, med fika som ett inslag i längre cykelturer och regler för hur man ska matcha kläder, utrustning och cykel. En sport där gott kaffe är nästan lika viktigt som att ha en fungerande cykel. Kan det bli bättre? Men hur skulle jag våga kläcka den idén hemma när jag idiotförklarat min cyklande make i 14 år? Jag samlade mod i nån månad innan jag vågade berätta om mina funderingar.

Maken skrattade mest förvånat och konstaterade att jag ju har mina infall ibland. Vi hade även funderat på småsyskon i familjen. Så vi bestämde att blir jag gravid innan våren får cykeln vänta ett år till. Och gravid blev jag, och både promenader och eventuell landsvägscykling blev uteslutet den våren och sommaren. Foglossningen började märkas redan runt vecka 8, och jag blev heltidssjukskriven ungefär från vecka 13-14 om jag minns rätt. Promenader var inte att tänka på, jag fick vila resten av dagen efter att ha lämnat sonen på förskolan några hundra meter bort. Inte speciellt kul. (men jag såg väldigt mycket av både Giro d'Italia och Tour de France på Eurosport den sommaren! Mitt intresse för cykelsporten kommer nog att märkas en del här. Snart börjar vårklassikerna, och de kommer jag följa så mycket jobb och familj tillåter.) Tänk er lyckan efter förlossningen i slutet av juli (hon väntade till några dagar efter att Vincenzo Nibali tog hem totalsegern på Champs-Élyssés. Duktig flicka!) när jag ÄNTLIGEN kunde gå nån kilometer utan att det gjorde ont! Promenaderna blev längre och längre. Att kunna röra på sig utan smärta var en så befriande känsla. Att komma hem, ta en kopp kaffe, sitta på golvet och leka med min fyråariga son, gosa med dottern och kunna konstatera ”Jag har inte ont!” var en magisk känsla.

Så kom till sist våren 2015.

Lusten att börja cykla fanns kvar. Det verkade inte som att det var en stundens ingivelse den där hösteftermiddagen ett och ett halvt år tidigare. Så klart hade jag tittat en del på cyklar, kläder, skor, hjälm och annat man behöver. Valet föll på en Crescent Nano. Enklast möjliga damracer. Växelsystem som de flesta ”riktiga” cyklister aldrig skulle överväga (och med orginalhjulen kvar! Där jag befinner mig i cyklistutvecklingen duger de utmärkt, även om många hävdar att man ”måste” byta sadel och hjul nästan innan man ens kommit hem med sin nya cykel… Jag kanske gör det senare. Det får vi se. Just nu finns inte behovet, så jag ser inte anledningen riktigt. Hjulen känns stabila och rullar bra, och sadeln passar mig perfekt.). Vit med rosa och lila detaljer. Som en Barbiecykel. Jag älskar den!

Under försommaren och sommaren blev turerna allt fler och längre. I början kändes två mil lagom, i slutet av sommaren blev det ofta 4-5 mil, och det var snarare tiden än orken som inte gjorde att jag inte cyklade längre. Fort kör jag inte heller, men vad gör det? Det viktiga är inte att jag cyklar långt eller fort, det viktiga är att jag har kul. För har jag inte kul på cykeln, då tappar jag intresset. 

Så är det med det mesta för mig. Det måste vara kul om jag ska fortsätta med något, och det är väl därför träning inte lockat mig alls. Skolgymnastiken har satt sina spår. Men med cyklingen har ett litet intresse väckts. Jag har märkt att jag mår mycket bättre, jag har mer energi sen jag började röra på mig regelbundet. Jag fick rejäla problem med PMS efter att dottern föddes (inte problem som i att man blir lite grinig och helst vill äta choklad, utan problem som i humörsvägningar så jag inte vågade vara bland folk. Jag visste inte hur jag skulle reagera på småsaker och kunde bli helt vansinnig. Eller börja storgråta och få ångest och ligga sömnlös över nåt jag läst i tidningen. Så illa att jag inte kunde leva ett normalt liv några dagar varje månad. Kanske skriver ett inlägg om det här längre fram.), och motvilligt måste jag erkänna att det blir lite bättre ifall jag rör på mig när det är som värst.
Länge förstod jag mig inte alls på alla löpare heller. Heidi inräknat. Kul att hon gillade det och hade hittat sin grej, men jag skulle ju ALDRIG börja springa. Fy så tråkigt. Och så fel jag hade. Igen.
Hösten kom och cykeln ställdes i förrådet och rastlösheten började göra sig påmind. Jag saknade timmarna jag tillbringat på cykeln. Känslan att komma hem trött, men fylld av endorfier. Att få rensa tankar och reda ut grubblerier går så mycket bättre när man rör på sig. Så motvilligt började jag känna att man kanske skulle smyga in lite löpsteg under promenaderna, och det kändes inte så himla fel som det gjorde 15 år tidigare. Jag orkade mer än jag trodde, men eftersom jag räknat med att vara helt slut efter 200 meter så säger det inte så mycket. Orkar fortfarande inte springa långt utan att ta lite gåpauser, och det går inte fort. Men det går bättre hela tiden och ärligt talat ska skiter jag numera i om jag springer konstigt. Om jag nu gör det. Det är ju inget jag gör med flit, så jag vet inte hur jag skulle göra annars.

Det här med lopp intresserar mig inte alls, varken på cykel eller löpning. Då måste jag ju röra på mig tillsammans med andra... Fast det finns två eller tre cykellopp jag kan tänka mig att genomföra inom några år. På landsväg är det Gotland 360. 36 mil på Gotland i september, uppdelat på två dagar. Ingen officiell tidtagning och väldigt fin mat i depåerna. Det handlar inte om att få en bra tid, det handlar om att njuta. Perfekt för mig!
Under 2016 vill jag köpa en mountainbike. Inte för att jag inte älskar mig racer, men en mtb ger en mer allsidig träning och så kan jag köra på skogsvägar och stigar. Och Cykelvasan kanske kunde vara kul att testa. Om två-tre år så där. Minst.
Sen har vi ju det där med fjäll. Sen jag var liten har jag varit en hel del i Bruksvallarna och gått i fjällen där. I somras hyrde jag och min bror en varsin cykel och körde lite där uppe. Underbart! Det var nog det som fick mig att få upp ögonen för mountainbikes på riktigt. I juli varje år så körs Fjällturen från Funäsdalen till Ramundberget. Det ska vara fantastiskt vackert, och även om de förra året körde i snöslask och dimma, cyklar slant och bromsar och växlar gick sönder så läste jag nästan bara glada och nöjda kommentarer. Jag älskar naturen, jag älskar cyklar. Jodå, ett cykellopp på fjället kan jag nog överväga.

Sammanfattningsvis kan man väl säga, efter det här långa och spretiga inlägget, att har jag lärt mig nånting om min syn på det här med fysisk aktivitet, träning, motion, vad man nu vill kalla det, så är det att jag ju motbevisar mig själv hela tiden. Så vem vet. En vacker dag har jag väl anmält mig till nåt fjällmaraton, Ultravasan eller liknande, även om det just nu bara känns skrattretande att jag ens skriver det. Men jag har haft fel förr, och jag kommer garanterat att ha det igen.