Anna: Undergörande endorfiner

Jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som drabbas mer eller mindre en gång i månaden. Det kan vara allt ifrån att man blir lite gråtmild, lättirriterad och kanske godissugen till rena rama monstret. Det handlar om PMS. (Som Annika Norlin hade ett helt fantastiskt sommarprat om i somras. Lyssna gärna om ni är nyfikna på vad som händer i kroppen, om varför det faktiskt inte finns nån medicin för att lindra just PMS, eller om ni som jag blir lättade och tröstade av att veta att man inte är ensam om att förvandlas tilll det där monstret några dagar varje månad.)

Innan mitt andra barn föddes hade jag sån där "normal" PMS. Lite känsligare, en aning trött och så. Men ungefär sex månader efter att dottern föddes började mensen komma igång och jag blev ärligt talat rädd för mig själv. Jag kunde få såna utbrott att tonåren bleknade i jämförelse. Jag har aldrig kastat porslin när jag blivit arg, men det var inte långt ifrån längre. Från ingenstans kunde helt irrationella vredesutbrott komma, och några minuter senare låg jag i en hyperventilerande hög på golvet på grund av ångestattacker när jag insåg vad jag utsatte familjen för. Jag blev riktigt, riktigt rädd för mig själv. Det var fruktansvärt obehagligt att inte ha någon impulskontroll alls, hela tiden låg nåt och bubblade under ytan och rätt som det var så exploderade jag utan minsta förvarning.
Jag undvek folk under de här dagarna. Jag vågade helt enkelt inte riskera att få ett utbrott och skälla ut någon i affären för att de stod ivägen för mjölken, eller slänga ett äpple i huvudet på ett barn som sprang i tjoade så där som barn ofta gör. Helst ville jag inte ens vara i närheten av familjen. Jag var så rädd att skrämma barnen med mina utbrott, och ingen fyraåring ska behöva smyga runt och vara rädd att mamma blir arg för att han ber om vatten vid fel tidpunkt. Det funkar inte att leva ett normalt liv med barn, familj och jobb när man två-tre dagar varje månad mår så här.

Så även om jag var trött och seg i kroppen gav jag mig ut och cyklade eller gick under PMS:en, först och främst för att vara ifred. Jag märkte att jag blev lite lugnare och hade en anings bättre tålamod.

Att cykla i ljummen kvällsluft, lyssna på vindbrus och det jämna suset från ekrar och kedjan var väldigt meditativt. Det fanns helt inte så mycket som kunde irritera mig utan jag kunde fokusera på att hålla en jämn kadens (tramphastighet. När man kör landsvägscykel brukar man ofta hålla en kadens på 70-90 trampvarv/minut, elitcyklister kör med högre kadens än motionärer generellt. Det käver mindre energi än att trampa långsammare på tyngre växlar), hålla en bra linje i kurvorna och njuta av fartvinden mot ansiktet i nedförsbackarna. Jag kunde cykla ifrån allt som fick mig att koka över och jag började tro på det där jag läst så många gånger, men rynkat på näsan åt. Att träning lindrar PMS. Tidigare hade jag inte tyckt om att motionera, så jag kunde inte förstå hur nåt jag mest led av skulle få mig att må bättre mentalt. Och det tror jag fortfarande. Visst är träning och endorfiner bra, men man måste få ut en positiv känsla av träningen för att det ska få nån effekt. Själv känner jag mig ofta sämst på allt under PMS:en, och att göra nåt jag vet att jag är dålig på skulle garanterat få mig att må sämre. Jag har ingen forskning att hänvisa till, det är bara vad jag tror själv. Att göra nåt tråkigt när jag känner mig helt värdelös kan ju inte ge en positiv känsla?

Jag märkte ganska snart en lindring, men jag började också äta Femal Balans. Tabletter som innehåller pollenextrakt från majs, råg, hundäxing och tall samt majspistill. Man äter dem i tre månader innan det ska ge nån effekt. Läste om en del som blivit av med sina problem helt och hållet, andra märkte ingen skillnad alls. Det var helt klart värt att chansa, även om det tar tid innan man märker nån effekt för jag ville ju inte fortsätta så här.
Så jag åt tabletter, jag cyklade och hoppades på att det skulle bli bättre. Så närmade sig slutet på den tredje månaden med medicinering och... Jag fick mensvärk och mens. Lite oväntat, för jag hade inte märkt av nån PMS alls. Den dagen jag borde varit som värst satt vi visserligen i bilen på väg hem från en vecka i Bruksvallarna, och visst var jag lite trött, men vem är inte det efter en veckas semester med fjällvandring med småbarn?
Sen dess har jag fortsatt få PMS som ett brev på posten varje månad, men för det mesta är det helt hanterbart. Som innan dottern föddes. Nån enstaka gång har ångesten smygit sig på, och visst har jag närmare till gråten. (Strax innan jul började jag gråta till "Do they know it's Christmas"-videon. Inte för att det är en välgörenhet-sång eller nåt sånt. Utan för att George Michael och Bono hade hockeyfrillor. Just hockeyfrillorna, inte att det var fult/nostalgiskt eller nåt sånt. De var ju så fluffiga! Så helt normal är jag väl inte jämt.) Vissa månader är det bättre, andra betydligt sämre. Men jag är inte lika rädd för mig själv. Jag får inte galna utbrott för att maken lagt ärtorna i fel låda i frysen, men visst är humöret fortsatt oberäkneligt vissa månader.

Det här är en av anledningarna till att jag börjat jaga endorfiner. Visst är det kul att se hur kroppen förändras efter en lång, stillasittande graviditet när man börjar röra på sig. Det är jätteskönt att komma i sina gamla kläder igen, och att låren inte längre dallrar när jag går. Men jag tränar inte för att bli smal eller ändra formen på kroppen. Jag tränar för att jag mår bra av det. Jag tränar för att orka. Både för att bli stark fysiskt, men också för att orka tackla vardagen, med allt vad det innebär med en vild 1½-åring, en mammig och tokig 4½-åring, jobb, räkningar och andra måsten. Får jag bara min endorfinkick 2-4 gånger varje vecka så brukar det funka ganska bra. Och de månader som det inte funkar så funkar det på nåt vis ändå. Visst är det jobbigt, men jag vet också att det kunde vara mycket, mycket värre och att det ju faktiskt blir bättre ett par dagar senare.