Heidi: Drömmar om löparsäsongen 2016

Mitt sätt att lägga upp mål för kommande året är att planera in olika lopp. Det är så jag håller motivationen uppe. 

Målet för 2015 var att klara av att springa milen (utan att stupa). Alltså såg jag till att anmäla mig till lopp på 10 km. Min allra första mil sprang jag alltså inte på träning, utan på Blodomloppet i Uppsala i maj. Det var en härlig känsla att klara av det och veta att jag hade en hel del ork kvar. Visserligen körde jag sönder min vad ganska ordentligt (dåligt nybörjarmisstag att gå ut för hårt), men orken fanns där hela tiden. Under 2015 sprang jag två andra millopp, Nike women's 10K (härligt lopp med fantastisk stämning runt banan!) och Topploppet (trevligt lopp med underhållning längs banan) och båda gångerna kände jag att jag skulle haft ork att fortsätta. 

Mitt andra mål för förra året var att springa Lidingöloppet 15 km. Jag valde det för att det är en riktig utmaning för mig, för jag hade aldrig sprungit så långt tidigare. Kan ju säga att i början av 2015 hade jag sprungit 8 km som allra längst.
När jag stod i startfållan på Lidingö hade jag alltså sprungit 10 km som längst, vid totalt tre tillfällen (hade sprungit 9 km som längst på träning då). Taktiken var att springa de första fem kilometrarna löjligt långsamt. Sen skulle jag bara ha 10 km kvar, och milen orkar jag ju! Taktiken funkade bra och hela loppet var en härlig upplevelse av endorfiner som flödade åt alla håll. Visst var jag trött efteråt, men inte helt slut. Jag hade ork kvar! Det fick mig att tänka: om det känns så här bra efter 15 km, då jag inte riktigt har tränat så mycket som jag hade önskat, hur skulle det kännas om jag verkligen hade tränat ordentligt? Hur bra kan jag bli? 

Med den inställningen ser jag fram emot 2016 som löparår. Årets stora utmaning för mig blir att klara av distansen för en halvmarathon. Alltså 21,1 km. För att gardera mig har jag redan anmält mig till två halvmaror (med en månads återhämtning emellan. Dumt kanske, men ibland måste man göra något galet). Det första blir Women's health halvmarathon i Stockholm 23 april och den andra blir Göteborgsvarvet 21 maj. Så med lite tur (och en hel massa löpning), har jag klarat av mitt mål redan under våren! Vad ska jag göra resten av året?? 

Kanske får jag hitta en tredje halvmara? Som till exempel Stockholm halvmarathon eller Runrundan i Vallentuna. Eller så får det helt enkelt räcka med de två som är inplanerade. Men det är roligt att planera!

Jag ska se till att klämma in några 10 km:s lopp också under året. Kanske skulle kunna ta Premiärmilen den 2 april. Lagom uppvärmning inför halvmarorna. Skulle gärna springa Nikeloppet igen och kanske Lidingöloppet 15 också. Sen är jag nyfiken på att springa trail också (ja det heter terräng på svenska, men det låter häftigare med trail och det säger man ofta i löparvärlden). Jag får återkomma när jag hittar något roligt lopp där. Det är ju en hel ny värld för mig!

Mina träningsmål tar alltså sin form i olika lopp. Men som sagt, det är så jag håller motivationen uppe. Jag måste ha något konkret att träna till. Annars är latmasken där igen och påminner mig om hur trevligt det är att fika med kompisar eller ta ett glas vin (eller två) och bara mysa i soffan. Och visst kan man ju göra det också, men man blir ju inte en bättre löpare på bara vin, caffè latte och äppelpaj, då skulle jag tillhöra eliten!

Anna vill ju gärna få med mig till fjällen också under året. Och gärna för mig! Har ju faktiskt aldrig fjällvandrat! Skulle väldigt gärna springa i den naturen också. Garanterat backträning! Kanske ett lopp i fjällen vore något? Kanske skulle jag lyckas dra med Anna på en löptur i fjällen? Kanske skulle jag kunna testa mtb? 

Allt detta känns avlägset ännu. Räcker med att titta ut genom fönstret och se snön för att jag ska vilja krypa ner i soffan långt under en filt med en stor kopp kaffe. Jag är ingen vinterlöpare. Eller rättare sagt: jag har aldrig varit en vinterlöpare. Men detta måste ändras om jag ska orka springa en halvmarathon (eller två i det här fallet) om si sådär 15 veckor. 

Men just idag förtränger jag detta faktum och väljer alternativet med soffan istället...