Heidi: 8 km av egentid

Det är inte alltid lätt att få tid till löpning när man arbetar skift, ska hämta barn från skola och förskola och dessutom ska hinna med allt annat som tillhör vardagen. Då känns vissa dagar som högsta vinsten. Som gårdagen. Då hann jag med en löprunda efter jobbet, innan jag skulle hämta barnen.

"Löprunda efter jobbet"? För ett år sedan hade bara tanken på det varit absurd. Eller för ett halvår sedan också, för den delen. När man stiger upp kl 03.40 för att sedan vara på jobbet pigg (?) och glad (?) klockan 05.00, är man inte så kaxig när man kommer hem 9-10 timmar senare. Då ville jag helst bara sjunka ner i soffan med en stor kopp kaffe och invänta koffeinets mirakel. Träna gjorde jag endast under mina lediga dagar.
Men under hösten hände något. Jag kände mig piggare när jag kom hem från jobbet. En dag när jag hann med en tidigare buss hem bestämde jag mig för att byta om till löparkläder så fort jag kom hem och sedan sticka ut och springa. Och det har jag fortsatt med då och då. Jag är övertygad om att det är all regelbunden löpning som faktiskt gjort att jag känner mig piggare under dagarna.

Tillbaka till gårdagen. Eftersom jag ändå är nybörjare när det gäller vinterlöpning, funderade jag ett bra tag på om jag faktiskt skulle ut och springa efter jobbet eller om det ändå inte vore bättre att ta en kopp kaffe i soffan. Träffade på en kollega när jag var på väg till tåget. "Ska du ut och springa idag också?" frågade han. "Ja, jag hade tänkt det", svarade jag glatt. Jaha, då har jag tydligen bestämt mig då...
Hemma: byta om snabbt, dricka lite vatten och så ut innan jag ångrar mig. Det lyckades! Bestämde mig för en runda som jag bara har sprungit ett par gånger tidigare. Borde bli ca 8 km, om jag inte springer vilse.
Första delen är jobbigast, eftersom man måste springa genom samhället. Jag gillar inte att springa bland folk (bara på lopp, men där är jag ju en bland flera hundra andra). Men ibland måste man göra saker man inte gillar för att kunna få sin "belöning". Belöningen i de här fallet var några kilometer av egentid.

Tidstunneln till egentid

Egentid. Det är precis det som löpning är för mig. Efter en hel dag med tusentals människor på en plats där man aldrig är ensam, förutom på toaletten (tack o lov för det), är det befriande att bara få umgås med sig själv. Jag behöver ha den där tysta konversationen med mig själv ibland. Utvärdera dagen och fundera på livet i allmänhet. Så att jag inte glömmer bort vem jag är. Just nu springer jag utan musik. Jag låter tankarna och ljudet av fotstegen styra tempot.

Vissa vägar bara ber om att få bli sprungna på

Jag tycker om att kunna se långt under löprundan

Löpningen handlar inte om några prestationer för mig just nu. Det handlar bara om att hålla igång, så att jag inte behöver starta om från början i vår igen. Jag springer inte lika ofta nu som under sommaren och hösten, varierar inte distanser och underlag medvetet, utan försöker bara springa den sträckan som jag känner för just nu. "Feelgood-löpning", helt enkelt!

Det är viktigt att fylla på med kolhydrater efter ett träningspass!