Anna: Cykelabstinens

Äntligen har det blivit vinter på riktigt. Det har varit 10-15 minusgrader riktigt länge, det är ganska lagom mycket snö att leka i för barnen och det har inte varit speciellt blåsigt. Perfekt vinterväder för pulkautflykter med varm choklad och korvgrillning. Om det inte var för några små hinder.

•  Maken gjorde illa knät i höstas, så vi har inte kunnat hitta på allt för ansträngande aktiviteter.
• Jag jobbar varannan helg, maken har börjat jobba efter föräldraledigheten och han har mer "normala" arbetstider än jag. Så tiden är int lätt att hitta, men i söndags hade vi tänkt att vi skulle ge oss ut...
• Och under lördagkvällen slog magsjukan till hos oss. Då är man inte så sugen på att ge sig ut i skogen och grilla korv kan jag lova.

Jag tycker om vintern egentligen. Glittrig snö, ylletröjor, frisk luft... Men när man bara kan titta på den genom fönstren hemma eller genom tågfönstren på väg till jobbet, då är den inte lika kul. Jag vill uppleva vintern också, inte bara tittta på den. Då är det lätt att drömma sig bort. Längta till våren och cykelsäsongen.

 

 Att få sätta sig på cykeln och bara trampa runt på lite mindre asfaltsvägar och må bra. Att gång på gång förbanna den där sega uppförsbacken med vänsterkurva. Just nu saknar jag den där backen till och med! I sommar ska jag lära mig tackla den. Jag bara måste! Det är så förnedrande och inspirerande på samma gång när jag flämtande tar de sista meterna innan kröndet, och så kommer nån annan cyklist och kör om i världens fart, utan att ens se ansträngd ut och ropar ett glatt "Hej!". Jag vill också! Backträningen måste jag ta tag i. (Lätt att säga nu. Jag älskar ju myscyklingen i lagom, jämnt tempo. Men i min fantasi ska jag minsan både köra intervaller, backar och distanspass i sommar. Nåja, vi får väl se...)

Sen har vi ju mina drömmar om en mountainbike också. Sneglar på en Scott Contessa i nuläget. Tyvärr har de gjort om ramarna på 2016 års modeller. De tidigare var snyggare... Så jag hoppas att jag kan hitta en modell från förra året, men jag har inga jätteförhoppningar.
Kul med en ny cykelutmaning och bra komplement till racern! Man får en helt annan kontroll på cykeln om man kombinerar de två (det gick ju rätt bra för både Gustav Larsson, OS-silver i tempo 2008, VM-silver i tempo året där på, och Fredrik Kessiakoff som är den ende svensk som kört i bergatröjan på Tour de France, 2012, som båda inledde sina karriärer på mtb. Kessiakoff tillhörde den absoluta världseliten innan han bytte till landsväg.), och då är inte blåst ursäkt för att inte ge sig ut med cykeln! På en racer är man ganska utsatt för vind, men trots att sittställningen inte alls är lika aerodynamisk på mtb så märker man inte vinden på samma sätt. Och vinden blir ju mindre påtaglig när man kör i skog jämfört efter öppna fält.

En del tittar frågande på oss när jag berättar att jag, maken och sonen har en varsin vardagscykel. Det man brukar kalla standardcyklar. Sen har jag en racer och maken har två (men hans gamla stål-Basso är pensionerad sen i somras. Affektionsvärdet är högt!). Maken har en skrot-mtb (inget funkar på den. INGET!), som väl ska skrotas på riktigt. Och under det närmaste halvåret ska både jag och han försöka hitta en varsin mtb, och sonen ska få en när han fyller fem i mars. Det blir åtta cyklar, plus en maskot (och nåt som ska till skroten.). Och dottern ska få en trehjuling. Om det inte är lite många cyklar? Vill ni verkligen ha ett ärligt svar?
Nejdå, det är inte för många. I nuläget har jag ett par cyklar till på min önskelista (en cykelcross och en lådcykel med elmotor. Fastnar jag för mtb så kanske jag kommer på att jag vill ha en heldämpad också, vem vet?), men ekonomi, tid och förvaringsutrymme är tre begränsande faktorer. Men drömma kan man ju.
Det finns faktiskt en matematisk formel för hur många cyklar som är lagom. Eller två, beroende på hur man ser på saken. n + 1, där n är nuvarande antalet cyklar. Eller s - 1, där s  är antalet cyklar som skulle leda till separation i ett förhållande...