Anna: Yoga med barn

Det är inte alltid man har lyxen att ägna sig helhjärtat åt sin träning. Speciellt inte när det är ont om träningstillfällen, så ibland hänger barnen med mig när jag kör ett par Yoga with Adriene-pass. Senast var en intressant upplevelse. 

Under det första passet hade jag sällskap av sonen som tolkade positionerna lite som han ville. Kul att han vill testa, och självklart får han göra vad och hur han vill när han yogar med mig eller gör magövningar med sin pappa. Det mesta blir ju ganska tokigt (han vill gärna toka till det och vara en liten clown), och helst vill han bara "stå som ett träd" som de gjort när de haft mini-röris på förskolan.

Sen tröttnade han och istället fick jag sällskap och assistans av dottern.

Perfekt med ett knä att sätta sig i tyckte hon när jag inledningsvis satt med benen i kors och fokuserade på hållning och andning. 

Senare la hon sig tvärs över mina armar när jag låg i en "extended childs pose", innan hon klättrade upp och satte sig tvärs över bröstet när det var dags för ryggstretch och brygga. En liten extra utmaning. Och väldigt mysigt samtidigt! Det är väldigt lätt att hitta något att vara tacksam för under passet när det bästa man har klänger runt på en.

Min egen lilla PT. Jag har gjort henne själv. Nästan i alla fall.

Det blir garanterat inte den bästa träningen om man ska se till effektiviteten när barnen är med, men det känns mindre viktigt såna här gånger. Jag gör NÅNTING i alla fall, och samtidigt får jag tid tillsammans med barnen. Att försöka hålla fokus på andning och rörelser när jag gör en katt/ko och barnen kryper in och ut efter varandra under min mage, eller sätter sig på ryggen och skrattar förtjust när den höjs och sänks är inte lätt, men vem har sagt att yoga ska vara lätt? Nä, jag står fast vid det jag skrev i ett av de första inläggen. Träningen måste vara rolig, annars kan jag lika gärna skita i det helt.