Året som gått. Annas version.

Under hösten har bloggen visst hamnat i nån ofrivillig dvala. Heidis benhinnor krånglade, Annas brist på motivation i kombination med knepigt jobbschema gjorde att det inte blev många träningspass eller inspirerande grejer att skriva om. Ändå hände det ju en del under året, och vi tänkte sammanfatta det i varsit inlägg. Annas sammanfattning kommer här, Heidis får ni vänta på nån dag till.

  

 

Årets bästa: Får man räkna fjällvandringarna här? Både veckan med familjen, med både vandring och lite mtb, och vandringen till Sylarna med Heidi var underbara. Jag gillar aktiva semestrar!

Årets största insikt: Att springa i skog är MYCKET roligare än att springa på asfalt.

Årets bästa köp: Önskar jag kunde skriva min mtb här, men... Älskar den, men det är svårt att hitta tillräckligt lätta stigar för mig i närområdet. Lite för tekniskt för mig...
Skor däremot! Köpte hela fyra par skor för olika fysiska aktiviteter det här året och är väldigt nöjd med alla. Löparskor, mtb-skor, hikingskor och ett par trailskor. Hikingskorna har jag använt jättemycket, både till vardags och vandring, och mina Salomon speedcross är en dröm att springa i!

Årets fy fan: Tog i så jag nästan spydde ett intervallpass. Har inte pannben för att ta ut mig så pass i vanliga fall. Kändes äckligt, men blev samtidigt stolt över mig själv.

Prestationen jag är mest nöjd med: Sprang 5 km utan att stanna (förrutom ett fåtal steg för att dricka vatten) på Vårruset. Oväntat! Hoppas få chansen att slå tiden nästa år.

Sen går det ju inte riktigt att inte nämna Heidis och min gemensamma fjällvandring. Att jag kan gå långt med packning i terräng visste jag, men jag är väldigt nöjd med Heidis prestation.

Träningspass jag kommer att minnas: Bästa löpturen i år var när jag lyssnade på Johan Ohlssons sommarprat. Benen gick av sig själva, sjukt inspirerande sommarprat av mannen med Sveriges, kanske världens, tjockaste pannben!
Eller mtb-turen längs Ljusnan i Bruksvallarna med brorsan. Så vackert!

Årets bästa pepp: Blivit väldigt inspirerad och motiverad av att se att Heidi varit ute och sprungit. Eller när maken kört nåt styrkepass hemma. Han får det att verka så simpelt att bara rulla ut en matta och köra, medan jag verkar vara expert på undanflykter. Personer i min närhet som verkligen lyckas pussla ihop jobb, familj, intressen och träning. För det mesta. Kan de så borde väl jag kunna?

Förhoppningar inför 2017: Att få nån rutin på tränandet igen. Jag mår så mycket bättre när jag tränar!

• Det skulle vara kul att klara milen. Inte på nån speciell tid utan att orka springa hela sträckan. Att gå sträckan är inga som helst problem...

• Jag vill vandra mer, både i skogarna här hemma och i fjäll. Drömmer om Ljungdalen-Storulvån, via Helags, Ekorrdörren, Sylarna, Blåhammaren.

• Maken och jag pratar om att köpa en roligare trainer, så man kan cykla med/mot andra cyklister på skärm. TV-spelscykla, typ.

• En halvmara i fjällen vore kul, men måste verkligen köra mer backträning och bålstyrka i så fall...

Vad har ni för förhoppningar om 2017 när det gäller träning/friskvård/hälsa? Vad vill ni att vi skriver mer om?

Gott nytt år!

Semesterträning

Nu har vi båda semester. Anna har hunnit med en kort resa till Dalarna och Heidi är i Finland.

Anna: För min del har semestern inte blivit så aktiv som jag önskat. Hade ju packat med löparkläder till Dalarna, men de kom inte direkt till användning tyvärr.
En kort tur tillsammans med familjen upp på Gesundaberget blev det, men det är inte mycket att skryta med rent träningsmässigt. 2 km, visserligen brant backe åt båda hållen, men...
Hälsan är inte riktigt med mig. Nåt strul med halsen som inte vill ge med sig. Men idag stod jag inte ut längre. Efter att ha sett fenomenala Peter Sagan ta sin tredje etappseger på Tour de France och ätit middag så gjorde jag iordning mountainbiken och bytte om för en tur i skogen. 13 km blev det. Hade tänkt köra längre, men jag kände att jag helt enkelt inte skulle orka. Att köra i skog kräver en helt annan styrka i hela kroppen än att köra racer på slät väg. Och kroppen är som sagt inte riktigt helt pigg.
När jag kör i skogen känner jag att jag inte har kontroll som jag skulle vilja ha, blir nervös och spänner mig. Inte konstigt att jag blir trött!
Jag vill kunna köra i skogen, det ser så himla kul ut! Men det är inte så lätt som det ser ut, och jag tycker inte om att inte kunna saker jag vill kunna. Som det känns nu så är det på racern jag hör hemma, men mountainbiken är ett kul komplement och jag ser fram emot att cykla tillsammans med sonen som är väldigt säker och orädd. Tror säkert jag kan lära mig saker av honom! För ett år sen lärde han sig cykla och nu far han fram bland hindren där man kan tekniköva vid
mtb-banan...

Heidi: Jag är i Finland och hälsar på hos släkten. Löparskorna är medpackade, så det måste ju användas... I söndags tog jag mig ut till slut. Tänkte att jag springer ca 2,5 km åt ett håll och vänder tillbaka sen. Då springer man inte vilse. Löpningen kändes tung. Det kanske berodde på mängden chips och choklad som konsumerats i överflöd under den gångna veckan... Eller så berodde det på den långa, raka vägen som jag sprang på. För vägarna här omkring är faktiskt riktigt raka. Det måste vara dragna med linjal. Om det inte vore för någon backe här och där så skulle man nog se flera kilometer framåt.

Ungefär vid nästa kurva är jag framme...

Sprang lite mer än 5 kilometer. Och jag hade tydligen ändå hållit bra tempo för det gick på ungefär 33 minuter. Så tröghetskänslan var nog bara på grund av den raka vägen.
I övrigt har jag simmat en gång. Det var iskallt först. Men efter att ha varvat lite med bastu så var det faktiskt riktigt varmt till slut! Jag passade på att simma några längder längs med stranden, så att armarna fick lite träning också.
Under resten av veckan har jag åtminstone planerat in lite mer löpning, så vi får väl se...

Anna: Mtb-premiär

Förra helgen tog jag ut min mountainbike en liten sväng tillsammans med sonen. I går tog jag den första riktiga provturen före jobbet. Än har jag inte vant mig med cykeln, det är ju en helt annan grej än att köra på slät asfalt...

Jag cyklade upp till mtb-banan när jag lämnat barnen och bytt om. Förväntansfull och lite pirrig. Det är ju inte nån slät stig direkt. Mycket stenar och rötter och knixar. Och då tänkte jag ändå inte köra nån av de mer tekniskt utmanande stigarna.

Sakta men ganska säkert trampade jag fram och försökte klura ut bästa vägvalet. Skrapade i pedalerna lite här och där när jag körde nära stenar, men höll mig upprätt. Ser fram emot att lära mig banan så jag kan trampa på lite mer. På sina ställen är även den lätta blå banan ganska knepig, så jag valde att gå de sträckorna. Men ett par spd-vurpor blev det när jag inte lyckades klicka ur pedalerna i tid. Visst, några skrapmärken blev det, men spd-vurpor skadar egot mer än kroppen. Drog så klart klossarna/cleatsen snett under skorna när jag vurpade, så det blev ännu knepigare att klicka ut nästa gång. Har ju vant mig med en viss vinkel för att pedalen ska släppa.

Hur som helst blev det bara ett varv, måste iväg till jobbet och ville hinna duscha först. Men det var skönt att röra på sig, kul att testa cykeln "på riktigt" och jag vet att jag måste jobba mer på att inte bli skraj och spänna mig. Vågar jag lita på mig själv och cykeln så går mycket av sig själv.

Jag märker ofta att de gånger jag hinner träna, om än det bara blir en kort cykeltur eller promenad, innan jobbet så här jag så otroligt mycket mer energi hela dagen. Tyvärr har det blivit dåligt med sånt den senare tiden, jobbschemat har inte tillåtit så många lediga stunder mellan lämning och jobb. Men när tillfälle ges och solen skiner, då får man passa på!