Anna: Semesterplanering

Då var det den tiden på året igen. Semesterveckor ska fördelas på jobbet, så med en förhoppning om att få se så mycket som möjligt av Tour de France, cykla och få tid med familjen ska önskade veckor fyllas i ett schema. Det är mycket som ska hinnas med på några veckors ledighet. Att vila på semestern? Nja, det hinner en väl inte?  

Å andra sidan får jag ägna några veckor åt de saker som får mig att må som allra bäst, och det är väl 

 också en form av vila.

Varken jag eller maken är såna som kan ligga på stranden en hel semester. Vi har ett gemensamt naturintresse, och vi gör som bekant hellre utflykter i naturen än åker till lekland med barnen. Våra semestrar brukar följa samma mönster. Det har blivit en del resor till fjällen. Mest dagsturer i Härjedalen, men för ca 15 år sen (hjälp, vad längesen!!), gick vi Ammarnäs-Hemavan på Kungsleden.

Ruändan. Här har jag varit många gånger. lättvandrat och många typer av natur. Man kan välja mellan att gå ca 3 km, 5 km eller 8 km, beroende på vad man vill se och hur långt man orkar gå.

Såna vandringar känns inte aktuella i nuläget. Dottern fyller tre år i sommar, att bära henne skulle innebära att en av oss vuxna får bära hela familjens packning. Och hon orkar inte gå så långa sträckor. 

Att titta på vattenfall är en av sonens önskemål inför semestern. Han är, liksom jag, väldigt förtjust i såna. Det här finns i skogen i närheten av Ljusnedal i Härjedalen, I sammar siktar vi på bl a Tännforsen.

Men vi vill upp till fjällen i sommar också. Kanske Jämtland och en tur in i Norge.
Vi brukar alltid hyra en stuga, men nu tänkte vi bo i tält, och troligen några nätter på vandrarhem, fjällstationer och liknande. Bara det att tälta är ju ett äventyr i sig. Att tälta med barn blir både spännande och mysigt. Vi tänkte provtälta nån natt eller två här i närheten innan vi ger oss iväg. Testa hur det går, hur barnen reagerar och vad vi egentligen behöver ha med oss ut i fält. 

Sylmasivet med sin glaciär. Moln som väller in i Tempeldalen. I sommar hoppas jag få se Tempeldalen på nära håll.

Efter min längre semesterperiod jobbar jag bara en vecka, sen tar jag semester igen. Tillbaka till fjällen -fast utan familjen den här gången. Heidi och jag planerar en ny vandring. I ungefär samma område som förra gången, fast med start i Ljungdalen. Underbart!

Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!

Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...

Heidi: Slut på vilosemestern!

Nu är det dags att sluta ligga på latsidan. Efter halvmaran i Finland har jag endast sprungit en gång. En riktigt kort runda, dessutom. Efter finlandsresan har jag jobbat en vecka och sedan åkte vi till Danmark och Legoland på en liten bilsemester. Och även om det inte blev någon träning i Danmark, så har vi gått en hel del under dagarna. Dock har det upvägds av wienerbröden som serverades vid fukostbufféen och den inte alltför nyttiga maten som vi har intagit.
Så idag gav jag mig själv en spark där bak, klädde ut mig till en långdistanslöpare (med Göteborgsvarvettröja) och gav mig ut på en löprunda. Men jag lyckades inte ens lura mig själv. Det var jobbigt under precis hela rundan! Jag var trött, omotiverad och hade ingen ork. Så det blev mycket promenad under rundan. Fick till slut ihop lite drygt 9 km i alla fall. Jag inser att jag måste verkligen skärpa till mig med träningen nu. Lidingöloppet närmar sig, och det är upp till mig om jag vill att det ska gå bra eller inte.
Fördelen med sådana här svackor måste väl ändå vara att man inser vad som behöver göras. Träning är verkligen en färskvara. För även om jag har tränat bra under hela våren och utvecklats mycket i min träning, kan ett par veckors lathet kasta mig tillbaka till sämre form och kondition. Apropå form, så upptäckte jag till min fasa att min jobbuniform inte passade lika bra som den brukar... Det var en jobbig insikt. Men samtidigt bra att jag upptäckte det nu och inte efter att hela semestern var slut. Så nu får det bli mer löpning och mindre glass, helt enkelt!

Heidi: Racerapport Jakobs halvmarathon

Sista dagarna av finlandssemestern har vår familj tillbringat i Jakobstad. Vi har mest tagit det lugnt och besökt mina släktingar och fikat och ätit i massor. Sol har vi haft i lagom dos också. Jag tog en lugn löprunda på ca 9,5 km i onsdags och njöt av den finska sommarkvällen. Maken sprang samma runda i torsdags. 

Jag hade redan spanat in evenemanget Jakobs marathon, som skulle vara på fredagen. Just marathon hade jag aldrig en tanke på, men det fanns även halvmarathon och åtta kilometer att välja på. Jag visste att jag skulle springa, men tänkte att jag bestämmer distansen senare. Hade fantiserat om att springa halvmarathon, men skulle jag orka?

På fredag eftermiddag åkte vi för att köpa startplats. Kryssade i halvmarathon och betalade summan utan att tänka så mycket mer på det. 

Klockan 16 gick starten på den lokala idrottsplanen. 

Enligt termometern var det 22 grader just då. Solen sken rakt i ansiktet och det var varmt. Jag hängde med i en klunga till en början, skönt att bara få följa någon utan att tänka efter så mycket. Det var fortfarande varmt och solen sken i ansiktet. Det skulle vara vätska vid ca vart fjärde kilometer, så jag längtade redan till den första vätskekontrollen. Där vid 4 km stod också maken och barnen och hejade på, det var kul! 

Sedan följde en av dessa finska, extremt raka landsvägarna. Som aldrig tar slut. Som tur var var det vätskekontroller lite då och då. Så jag sprang (och gick) från kontroll till kontroll och svettades där emellan. För nu var solen i ryggen hela tiden. Visserligen bättre än att ha den i ansiktet, men fortfarande varmt. Vi svängde in i ett bostadsområde ett litet tag (sprang bland annat bakom min morbrors hus), men sedan var vi ute på den långa, raka, oändliga landsvägen igen. Där blev vi omsprungna av den första marathonlöparen (de sprang banan två varv, med start en timme innan oss). Det fanns kilometerskyltar vid varje kilometer, vilket var bra, för då kunde man räkna ner hela tiden. Jag tänkte vid 7 km att nu är en tredjedel avklarat. Sen kom jag på att det är två tredjedelar kvar ännu... 

Någonstans där och ungefär vid varje kilometer fram till ca 12 km gav jag upp mentalt flera gånger. Men sen hände något: vi svängde av från den långa landsvägen och började springa tillbaka in mot stan! Även om inte stegen kändes så mycket lättare, så kändes det bättre mentalt. Dessutom hade det börjat blåsa lite och det var molnigt, skönt. 

Vid 15 km tittade jag på klockan för första gången, bara för att veta hur långt efter i tidsplanen jag var. Nu hade jag ingen särskild tid som jag ville slå, men realistiskt så visste jag att jag skulle springa på någonstans runt 2 h 30 min. Men efter den jobbiga första halvan, hade jag slopat allt hopp om att komma under den tiden och såg väl mest fram emot att överleva. Så jag tittade alltså på klockan och undrade om den gick fel. För jag hade tydligen sprungit på en bra tid, trots att jag promenerat en hel del och det kändes så trögt. 

Så lite förvånad fortsatte jag att springa. Men gåpauserna blev längre och oftare. Vid det här laget så kändes det ganska ensamt också. Klungan hade jag tappat bort för länge sedan. Övertygad om att jag var sist, blev jag lite förvånad när jag blev omsprungen av några när det bara var ett par kilometer kvar. Det kanske fanns fler bakom mig? Ingen aning, nu är jag snart i mål. Framme vid idrottsplanen var man tvungen att springa ett halvt varv innan man äntligen kunde stapla över mållinjen och få sin medalj. 

Min sluttid blev 2:18, vilket alltså är min bästa tid på halvmarathon. Nu har jag ju bara sprungit två halvmaror tidigare, men ändå. 

Så även om jag under loppet ångrade flera gånger att jag inte sprang åtta kilometers loppet istället, ångrar jag mig inte nu längre. Istället kan jag konstatera att jag nu sprungit tre halvmarathon på fyra månader. Hur ska detta sluta? 

Semesterträning

Nu har vi båda semester. Anna har hunnit med en kort resa till Dalarna och Heidi är i Finland.

Anna: För min del har semestern inte blivit så aktiv som jag önskat. Hade ju packat med löparkläder till Dalarna, men de kom inte direkt till användning tyvärr.
En kort tur tillsammans med familjen upp på Gesundaberget blev det, men det är inte mycket att skryta med rent träningsmässigt. 2 km, visserligen brant backe åt båda hållen, men...
Hälsan är inte riktigt med mig. Nåt strul med halsen som inte vill ge med sig. Men idag stod jag inte ut längre. Efter att ha sett fenomenala Peter Sagan ta sin tredje etappseger på Tour de France och ätit middag så gjorde jag iordning mountainbiken och bytte om för en tur i skogen. 13 km blev det. Hade tänkt köra längre, men jag kände att jag helt enkelt inte skulle orka. Att köra i skog kräver en helt annan styrka i hela kroppen än att köra racer på slät väg. Och kroppen är som sagt inte riktigt helt pigg.
När jag kör i skogen känner jag att jag inte har kontroll som jag skulle vilja ha, blir nervös och spänner mig. Inte konstigt att jag blir trött!
Jag vill kunna köra i skogen, det ser så himla kul ut! Men det är inte så lätt som det ser ut, och jag tycker inte om att inte kunna saker jag vill kunna. Som det känns nu så är det på racern jag hör hemma, men mountainbiken är ett kul komplement och jag ser fram emot att cykla tillsammans med sonen som är väldigt säker och orädd. Tror säkert jag kan lära mig saker av honom! För ett år sen lärde han sig cykla och nu far han fram bland hindren där man kan tekniköva vid
mtb-banan...

Heidi: Jag är i Finland och hälsar på hos släkten. Löparskorna är medpackade, så det måste ju användas... I söndags tog jag mig ut till slut. Tänkte att jag springer ca 2,5 km åt ett håll och vänder tillbaka sen. Då springer man inte vilse. Löpningen kändes tung. Det kanske berodde på mängden chips och choklad som konsumerats i överflöd under den gångna veckan... Eller så berodde det på den långa, raka vägen som jag sprang på. För vägarna här omkring är faktiskt riktigt raka. Det måste vara dragna med linjal. Om det inte vore för någon backe här och där så skulle man nog se flera kilometer framåt.

Ungefär vid nästa kurva är jag framme...

Sprang lite mer än 5 kilometer. Och jag hade tydligen ändå hållit bra tempo för det gick på ungefär 33 minuter. Så tröghetskänslan var nog bara på grund av den raka vägen.
I övrigt har jag simmat en gång. Det var iskallt först. Men efter att ha varvat lite med bastu så var det faktiskt riktigt varmt till slut! Jag passade på att simma några längder längs med stranden, så att armarna fick lite träning också.
Under resten av veckan har jag åtminstone planerat in lite mer löpning, så vi får väl se...

Anna: Första semesterdagen

Äntligen semester! Löparkläderna packades ner tillsammans med resten av grejerna på lördagkvällen, barnstolar spändes fast i hyrbilen och på söndagen, min sista arbetsdag innan semestern började vaknade jag med ett igenkladdat öga och en begynnande förkylning. Jippi... Inte den start på semestern som jag hade tänkt mig!

Jag åkte i alla fall till jobbet, jag var ju inte ordentligt sjuk - bara tillräckligt för att inse att löpning nog inte var en jättebra idé just då. När jag slutade kl 16 väntade familjen och vi åkte norrut mot Gesunda. 

Idag har vi varit på Tomteland, vi hyr en stuga bara ett hundratal meter från parken. Sonen älskade det! Han levde sig in i teaterföreställningarna och parken är liksom lagom stor för att en femåring ska kunna ta in alla intryck. 

Stugan ligger också en liten bit upp på Gesundaberget. Det hade jag planerat att springa upp på. Jag har tittat på kartor och sett höjdkurvorna och tänkt att det ser brant ut. Nu tittar jag på berget och inser att det ser BRANT ut. Och jag tycker det är skitjobbigt att springa i backar. Ändå känner jag mig otroligt inspirerad och peppad. Jag vill upp där! Jag vet att om det är bättre väder än just nu, när toppen inte syns pga låga moln, är det en otroligt vacker utsikt. 

Dubbla regnbågar och luften klar och fräsch av nyfallet sommarregn. Vem blir inte inspirerad av sånt?

Jag hoppas verkligen att min förkylning blir kortvarig så att jag får användning för löparkläderna, för det liksom kryper i benen av löparsug just nu. En löpartur på Gesundaberget har jag sett fram emot länge nu.

Heidi: Hurtig i Madrid

Jag är i Madrid. 

Tog en kort semester med några kompisar. En ganska typisk cityweekend med god mat, dryck, shopping och långa promenader runt stan. 

Men den här gången hade S och jag bestämt att vi även skulle springa minst en runda. Vi packade med löparkläder. Och har man en gång packat med dom, måste man ju använda dom. 

Sagt och gjort, på fredag åkte vi alla med linbana över till Casa del Campo, ett stort grönområde i utkanten av Madrid. Enligt kartan skulle det vara ca 5 km tillbaka till vår lägenhet, en lagom lång runda. Det vi inte riktigt hade räknat med var det att det är ganska så kuperat i Madrid... 

Löpturen började riktigt skönt neråt (när vi hade kommit på att vi sprang nästan en kilometer åt fel håll och äntligen hade vett att vända tillbaka). Fina små vägar och lummiga stigar. 

Sedan kom vi ner till de mer trafikerade delarna av Madrid. Notera ordet ner, det betyder att det blir upp sen... Lååååååååång backe. Förbi lägenheten där vi bodde för ett år sedan. Men backen var mycket längre och brantare i år. Garanterat. Det är vi båda överens om. Men vi lyckades ta oss fram till lägenheten till slut. Det var en riktigt skön löprunda allt som allt. +23 grader och sol. Skönt!

Med teleferico till Casa del Campo

Fina stigar i Casa del Campo

Bra. Nu har jag lyckats springa i Madrid. Bra jobbat Heidi! Precis som jag hade planerat. Nu blir det semester resten av tiden! 

Lördag morgon, S har redan klätt på sig löparkläderna innan jag ens har hunnit öppna ögonen. Hon kikar upp i loftsängen där jag försöker gömma mig under täcket. "Skulle du med, eller?" frågar hon. Fan. Jag kan inte banga. Det är ju jag som har tjatat om att packa med löparkläder och springa i Madrid. Jag måste ju klä på mig och gå ut. Sagt och gjort (igen), ut kom vi. Denna gång sprang vi till Retiroparken. Där var vi i gott sällskap, många som var på en morgonrunda. Luften var sval och frisk efter nattens regn. När vi kom ut från parken, började det droppa lite. Så vi sprang på och hoppades att vi skulle hinna före regnet. Och nu blev det en lååååååååång uppförsbacke igen... Längre backe... Nu behöver jag gå... Promenera. Nu... Mitt i backen står ett gäng italienska ungdomar och hejar och tjoar och applåderar när vi springer förbi. Fan. Nu kan vi ju inte gå... Flåsar vidare uppför backen som Gud glömde. Och till slut. Till slut kommer vi fram till vår lägenhet! Precis innan regnet öser ner!

Retiroparken

Den japanska delen av Retiroparken

Det här var i princip första gången som jag springer tillsammans med någon annan (lopp räknas inte). Har sprungit en gång med min man. Jag brukar ju gilla att springa själv, men det var faktiskt riktigt kul att springa tillsammans med någon. Vi hade dessutom hyfsat samma tempo. S vill gärna springa hela tiden, medan jag gärna går lite då och då. Så hon fick mig att hålla igång och springa mycket längre än jag brukar innan latmasken sätter krokben på mig och tvingar mig att promenera några steg. Och jag fick henne att gå några steg ibland utan att hon behövde känna att löprundan var förstörd bara för att hon går några steg. Så vi kanske kommer att springa tillsammans fler gånger. 

Heidi: Löpning på hög höjd

Minns ni den där trappan som jag skrev om häromdagen? Den jag lovade att ta mig uppför hela vägen? Den kan slänga sig i väggen! Nu har jag klättrat! Igår tog jag en ny runda. Hade tänkt att jag skulle till just den där trappan, men helt plötsligt uppenbarade sig en annan trappa till höger om mig. Eftersom jag ville veta vart den ledde, följde jag några norska pensionärer uppför trappan. Trappan tog slut vid en väg. Vägen fortsatte till ett hotell. Jag skulle precis vända om när jag såg att pensionärerna inte alls skulle till hotellet, utan de vek av strax innan. Där gick det visst en stig. Så jag följde efter. Det beslutet ångrade jag verkligen inte! Det började med en rejäl klättring uppför "backen" eller vad vi ska kalla den. Men det var värt det! Vilken utsikt! Och vilken träning för benmusklerna!

Den här vägen ser väl inte så brant ut...

...här är vägen åt andra hållet. (ja, jag har klättrat hela vägen upp...)

Högt upp. Vårt hotell ligger typ i mitten av bilden, längst ner mot vattnet.

Idag var jag tvungen att klättra uppför samma berg igen. Väl uppe där tittade jag på kullen mittemot (den som syns på bilden här ovan) och kände att jag bara måste upp dit. Sagt och gjort!!

Först blev det klättring. Bokstavligen.

Första biten var svårast, för det var klättring! Och mina skor är inte riktigt anpassade för annat är typ asfalt. Men efter den första biten var det faktiskt riktigt bra terräng.

Utsikten var fantastisk!

Bakom den lilla kullen i mitten ligger vårat hotell.

Bjuder på en selfie också.

Nu ska jag ner till poolen och ge armarna en omgång också, de ska inte tro att de är på semester bara för att benen har fått jobba så mycket!

Heidi: Träning på Gran Canaria

A blog with a view

Nu är jag på Gran Canaria! På en typisk svensk chartersemester! Innan resan såg jag fram emot att kunna springa i t-shirt på torra vägar och runt +20 grader. Jag hade planerat att jag skulle simma längder i poolen som har utsikt mot havet. Det skulle bli så skönt! Jag hade inte planerat för att jag skulle börja hosta. Verkligen inte. Det är inte alls roligt. Men hellre hostar jag i t-shirt och kjol i +20 grader, än i fleecetröja i snöslask.

Behovet att komma ut och röra på sig tog övertaget idag, så jag tog mig ut. Tänkte att jag åtminstone kan ta en rask promenad. Vädret var helt perfekt. Lagom varmt och solig och med en mild vind. Och vägarna helt torra. Så jag kunde inte låta bli att springa lite... Inte så mycket, men åtminstone så jag fick känna på löpsteget. Hostan är fortfarande jobbig. Det blev ingen långa runda, men många höjdmeter blev det nog.

Trappträning. Det här är bara halva trappan, en dag ska jag springa hela!

Utsikten efter den där halva trappan. (vårt hotell är det som syns i mitten ut mot vattnet)

Såg ett antal cyklister också på stora vägen. De såg också ut att njuta av det sköna, milda vädret. Såg däremot ingen annan löpare idag, men har sett till dem tidigare under helgen, så de existerar nog även i den här delen av världen.

Och förresten, det finns ingen snö i den här delen av ön (har sett nyheterna om snö på Gran Canaria). Just nu är det +19 och sol. Ha det så gott i Sverige (eller var ni nu är), jag återkommer från poolkanten!