Sista dagarna av finlandssemestern har vår familj tillbringat i Jakobstad. Vi har mest tagit det lugnt och besökt mina släktingar och fikat och ätit i massor. Sol har vi haft i lagom dos också. Jag tog en lugn löprunda på ca 9,5 km i onsdags och njöt av den finska sommarkvällen. Maken sprang samma runda i torsdags.
Jag hade redan spanat in evenemanget Jakobs marathon, som skulle vara på fredagen. Just marathon hade jag aldrig en tanke på, men det fanns även halvmarathon och åtta kilometer att välja på. Jag visste att jag skulle springa, men tänkte att jag bestämmer distansen senare. Hade fantiserat om att springa halvmarathon, men skulle jag orka?
På fredag eftermiddag åkte vi för att köpa startplats. Kryssade i halvmarathon och betalade summan utan att tänka så mycket mer på det.
Klockan 16 gick starten på den lokala idrottsplanen.
Enligt termometern var det 22 grader just då. Solen sken rakt i ansiktet och det var varmt. Jag hängde med i en klunga till en början, skönt att bara få följa någon utan att tänka efter så mycket. Det var fortfarande varmt och solen sken i ansiktet. Det skulle vara vätska vid ca vart fjärde kilometer, så jag längtade redan till den första vätskekontrollen. Där vid 4 km stod också maken och barnen och hejade på, det var kul!
Sedan följde en av dessa finska, extremt raka landsvägarna. Som aldrig tar slut. Som tur var var det vätskekontroller lite då och då. Så jag sprang (och gick) från kontroll till kontroll och svettades där emellan. För nu var solen i ryggen hela tiden. Visserligen bättre än att ha den i ansiktet, men fortfarande varmt. Vi svängde in i ett bostadsområde ett litet tag (sprang bland annat bakom min morbrors hus), men sedan var vi ute på den långa, raka, oändliga landsvägen igen. Där blev vi omsprungna av den första marathonlöparen (de sprang banan två varv, med start en timme innan oss). Det fanns kilometerskyltar vid varje kilometer, vilket var bra, för då kunde man räkna ner hela tiden. Jag tänkte vid 7 km att nu är en tredjedel avklarat. Sen kom jag på att det är två tredjedelar kvar ännu...
Någonstans där och ungefär vid varje kilometer fram till ca 12 km gav jag upp mentalt flera gånger. Men sen hände något: vi svängde av från den långa landsvägen och började springa tillbaka in mot stan! Även om inte stegen kändes så mycket lättare, så kändes det bättre mentalt. Dessutom hade det börjat blåsa lite och det var molnigt, skönt.
Vid 15 km tittade jag på klockan för första gången, bara för att veta hur långt efter i tidsplanen jag var. Nu hade jag ingen särskild tid som jag ville slå, men realistiskt så visste jag att jag skulle springa på någonstans runt 2 h 30 min. Men efter den jobbiga första halvan, hade jag slopat allt hopp om att komma under den tiden och såg väl mest fram emot att överleva. Så jag tittade alltså på klockan och undrade om den gick fel. För jag hade tydligen sprungit på en bra tid, trots att jag promenerat en hel del och det kändes så trögt.
Så lite förvånad fortsatte jag att springa. Men gåpauserna blev längre och oftare. Vid det här laget så kändes det ganska ensamt också. Klungan hade jag tappat bort för länge sedan. Övertygad om att jag var sist, blev jag lite förvånad när jag blev omsprungen av några när det bara var ett par kilometer kvar. Det kanske fanns fler bakom mig? Ingen aning, nu är jag snart i mål. Framme vid idrottsplanen var man tvungen att springa ett halvt varv innan man äntligen kunde stapla över mållinjen och få sin medalj.
Min sluttid blev 2:18, vilket alltså är min bästa tid på halvmarathon. Nu har jag ju bara sprungit två halvmaror tidigare, men ändå.
Så även om jag under loppet ångrade flera gånger att jag inte sprang åtta kilometers loppet istället, ångrar jag mig inte nu längre. Istället kan jag konstatera att jag nu sprungit tre halvmarathon på fyra månader. Hur ska detta sluta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar