Anna: Träningen som inte blev av

Just nu befinner jag mig i en sån där jobbig svacka. Hela tiden tänker jag att jag borde ta tag i träningen igen, börja styrketräna hemma, börja yoga, ta upp löpningen igen eller utnyttja det fina höstvädret som varit och ge mig ut och cykla. Men inte blir det av! Den där latmasken som Heidi tidigare har skrivit om verkar ha slagit sig till ro hos mig nu. Den är verkligen inte välkommen (men nog är det mysigare att sitta i soffan, sticka, äta bullar och titta på nån serie en stund efter att jag lämnat barnen på förskolan men innan jag åker till jobbet än att svettas och ta i...), men  jag måste erkänna att jag inte direkt ansträngt mig för att bli av med den. Jag gillar bullar. Och stickning.

Men i eftermiddag när maken kommer hem från jobbet, då ska jag i alla fall ta en paus från latmasken. Jag ska ut och springa. Höstrusk eller inte! Jag måste ta tag i min löpning igen! Uthålligheten är åt skogen, jag VILL verkligen komma igång med pestiga intervaller och långpass med jämna mellanrum nu, inte bara mysspringa lite då och då. Ska jag klara en halvmara i fjällen nästa år så vill jag ha en bra grund och en sån kan man inte stressa fram!

Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!

Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...

Anna och Heidi goes fjällvandring!

Ikväll klockan 22.00 sitter vi på ett tåg mot Duved. Eller ligger, kanske är mer korrekt, för det är ett nattåg. Då börjar vårt gemensamma äventyr med fjällvandring. Det preliminära målet är att vandra från Storulvån till Sylarna och sedan ta någon dagstur där och sedan vandra tillbaka mot Storulvån igen. Så delar av Jämtlandstriangeln, helt enkelt.

Från första början hade vi tänkt vandra hela triangeln, men eftersom vi tog tid på oss med bokningen, slutade det med att de ordinarie bäddarna verkar vara slut på samtliga fjällstationer längs Jämtlandstriangeln. Spännande. Så vi får väl se om vi får trängas på nödmadrasser i någon korridor med en massa andra vandrare, eller om vi lyckas få en (eller helst två) bäddplatser. Vi tog beslutet att stanna en extra natt vid Sylarna, eftersom vi ändå skulle missa den beryktade middagen på Blåhammaren.

Vi har med oss ca 10-12 kg packning. Det mesta är mat och snacks. Och sprit. Till köket alltså. Så vi räknar med att packningen ska bli lättare ju mer vi går...

Packat och klart!

Vi fokuserar på lyxvandring, så det blir kokkaffe!

Och så något gott till kaffet!

Så nu hoppas vi att vädret blir någorlunda bra och att tågen går utan strul.
En fjällvandringsrapport kommer troligtvis någon gång under nästa vecka. Ni som har instagram kommer nog att kunna se en hel del bilder via @tjejensomhatadegympa samt via våra privata instagram @zachelie och @anna_lundqvist1982.

Trevlig helg på er!

Anna: Tillbaka till verkligheten

Det här är ett inlägg som borde skrivits och publicerats för ett par veckor sen. Men den som väntar på nåt gott!

Semestern var lång på pappret, men helt plötsligt så var den bara slut. Precis som det brukar vara, och lika förvånad blir en varje gång!
Har jag cyklat massor? Nope!
Har jag sprungit? Inte många gånger...
Yogat? Inte en enda gång...

 

Men nånting har jag i alla fall gjort! Jag har varit i Bruksvallarna och fjällvandrat tillsammans med familjen. Det var kallt. Det var blåsigt. Det regnade en del. Det kom snöblandat regn (till sonens stora lycka! "Det snöar! Mitt i sommaren!") . 

Det låter ju inte som nån höjdarvecka att tillbringa mestadels utomhus, men vi hade det riktigt mysigt ändå. Vi fick ju anpassa oss efter vädret, alla njuter ju inte av misärvandring när regnet piskar i ansiktet och sikten framåt är ca 20 meter. Helt ärligt, gör någon fullt frisk människa det? Den dagen gick vi några kilometer, nedanför Mittåkläppens kända profil. Jag kan erkänna att det nog var jag som helst villle gå längre, men för barnens skull vände vi alla tillbaka tilll Djupdalsvallen där bilarna stod parkerade, och vi åt frasvåfflor med hjortronsylt istället. Inte helt fel det heller.

Min bror och jag hade med oss våra mountainbikes och cyklade ett par kvällar. Som allt annat hade jag gärna gjort det fler gånger, men tid, ork och väder satte stopp för det. Det är tidsbristen som ställer till det. Hade varit underbart att få vara där i minst två veckor. Så mycket mer man skulle hinna.

Men ett par cykelturer blev det. 

Vid bommen till Mittåkläppsvägen. Jag gjorde en liten avstickare för att se om man behövde kontanter till vägavgiften när vi skulle åka där med bil. Skarvarna och Kariknallen i bakgrunden.

Den första tog oss på asfaltsvägen mot Bruksvallarna, och sen gick den längs skidspår/stigar och grusvägar tillbaka till Flon, där våra stugor låg. Underbar cykling, även om den började med mycket uppförsbacke. Men mina ben kändes förvånansvärt pigga, trots att jag cyklar väldigt lite i backe och knappt cyklat alls i sommar.

Ljusnan.

Hittade några riktigt fina ställen som jag aldrig sett förr, trots att det faktiskt är 30 år sen vi var just i Flon första gången. Jag tror jag varit i Funäsfjällen runt 20 gånger totalt.

Årets höjdpunkt vandringsmässigt var en vandring längs en av de guldturer som Funäsfjällen märkt ut. När en åker till samma område nästan varje år är det lätt att fastna in samma hjulspår som tidigare år. Vi har hittat favoriter som vi håller fast vid, och helt plötsligt har en en checklista på leder som ska avverkas istället för att upptäcka nya platser. Fjällvärlden enorm, och även om i rört oss i ett förhållandevis litet geografiskt område finns det massor av platser i västra Härjedalen som vi inte sett.
Redan i vintras började vi leta efter lagom utmanande vandringar för både barn och vuxna. Vi visste redan innan att åtta kilometer klarar vår femåriga son utan större problem, så länge han är motivetad.
Vi fastnade för Anådalen. En vandring som skulle kunna vandras i gymnastikskor, det var inte många höjdmeter, bilen parkerades strax över trädgränsen och vyernas beskrevs som fantastiska. Den skulle vara ca 12 km lång och vi kände att det här kan nog funka. 

Många av lederna i de här trakterna går genom renbetesmarker och vissa år ser vi mer renar än andra. I år såg vi massor, speciellt den här dagen. 

Den första delen var verkligen magiskt vacker. Anå-massivet på högra sidan och Kappruet på andra sidan. Anån slingrade sig fram genom dalgången och vi gick över åsar, genom små fjällbjörksdungar och förundrades över landskapet. 

När vi gått ungefär halva turen började äventyret. Här kunde en välja att fortsätta och göra en eller flera toppbestigningar, gå samma väg tillbaka eller ta en annan väg tillbaka. Topptur skulle bli för långt och ansträngande för flera i sällskapet, och att gå fram och tillbaka är sällan spännande så vi valde den alternativa vägen tillbaka. Först var vi lite osäkra på om det var rätt väg, markeringarna var inte jättetydliga. Och vi kom ut på en vinterled. Vinterleder är sällan ett bra väl på sommaren. De brukar vara dragna över myrar och andra områden som är lite svårframkomliga när det inte ligger en massa snö där. Men så såg vi guldtursmarkeringarna, och vi hade ju läst att det skulle gå att gå i gympaskor så...

Vi kom snabbt fram till att de som skrivit beskrivningen måste gått den här leden en väldigt torr sommar. Vi stötte på myr efter myr (och leden var inte direkt tydligt markerad. Vissa av markeringar satt dessutom mitt i myren - i vattensamlingar. Sommarledsmarkeringar bör tilläggas.) och konstaterade snabbt att inte många andra hade gått den här leden den senaste tiden. Vi hittade nämligen en del hjortron, perfekt mogna. Annars är det sällan en ser hjortron precis intill leder. Nu kunde vi plocka ett par nävar var och tröstäta medan vi klafsade fram. På ett par ställen kände vi nästan att "Wtf! Hur tänkte de här? Lättvandrat? Gympaskor??" Men det var ju närmare väg till bilen framåt än att vända, så med hjälp av choklad, hjortron, renspaning och en knasig femåring så tog vi oss ändå framåt.

Till slut kom vi ut till grusvägen mot Mittådalen igen, bilarna var parkerade två kilometer bort, mot Funäsdalen, och maken och min bror gick tillbaka längs den för att hämta bilarna. Vi andra satte oss intill vägen, åt ett par pannkakor, vilade trötta fötter och ägnade oss åt blöjbyte. 

12 kilometer blev det den dagen (för oss som inte gick och hämtade bilar, de gick ytterligare två kilometer). Inte illa vandrat, med packning, för någon med halvgod fysik. Att min femåriga son utan större problem klarade det (visserligen blev han buren av min snälla pappa där det blev för blött, men än då!) är jag väldigt imponerad över. Och frågar jag honom nu i efterhand så var den vandringen, mer specifikt att hoppa på tuvor över myrarna, det bästa med den semestern. 

Alldeles för snabbt blev det lördag igen, och vi städade ur våra hyrstugor för att åka hem. I ärlighetens namn så packade jag mest väskor. Själva städningen skötte maken till stor del om. Varken dottern eller min pappas hund är så förtjusta i dammsugare, så medan stugorna städades så tog jag en liten promenad med barn och hund så att vi fick sträcka lite på benen och andas lite mer fjälluft innan vi satte oss i bilarna för att påbörja den långa resan hem igen. 

Och medan jag funderat på utformningen av det här inlägget så är förberedelserna redan igång för nästa fjällvandring. Det är inte långt kvar nu. På torsdag kväll sätter Heidi och jag oss på tåget upp till Duved och Sylarna. Nya fjäll, nytt sällskap, nytt trangiakök... Kan ju inte bli annat än bra!

Heidi: Försvunnen motivation & benhinneinflammation

Under dessa (visserligen inte så många) åren som jag har sprungit, har jag lyckats hålla mig skadefri. Bortsett från en liten överbelastning i vaden efter att ha ökat tempo och träningsmängd lite för fort i början, så har min löpning flytit på riktigt bra. Nu har jag sett fram emot att utmana mig själv rejält genom att springa Lidingöloppet. Motivationen har varit bra under hösten, vintern och våren. Jag har klarat av tre halvmararor under det här året. Jag var på bra väg mot Lidingöloppet! 

Sedan kom semestern och tydligen valde motivationen också att ta semester just då. Och visst, man kan ju inte vara på topp hela tiden, ibland kan man behöva lite vila. Men nu är jag själv tillbaka från semestern, men motivationen har jag inte sett till ännu. 

Men även om motivationen inte syns till har jag lyckats komma ut ett par gånger tack vare vänner som lockar med på löprunda eller promenad. Väntade mig att motivationen skulle ångra sig och komma krypande tillbaka och be om ursäkt för sin frånvaro, men nej då. Hoppas verkligen att den inte valde att ta ett sabbatsår och dra till Thailand som en kollega precis gjorde... 

Istället har jag fått lära känna en ny bekantskap, nämligen benhinneinflammationen! Det är definitivt en bekantskap jag gärna hade varit utan. 

Helt plötsligt får jag ont av att gå lite fortare, eller efter en normal arbetsdag. Efter en inte alltför lång löprunda känns det som att jag har sprungit en halvmara. 

Nu börjar jag fasa för hur det ska gå på Lidingöloppet. Visst har jag sagt att målet bara är att ta sig runt. Men till vilket pris? 

Nästa vecka ska Anna och jag fjällvandra. Jag hoppas att benen känns bättre då.