Under dessa (visserligen inte så många) åren som jag har sprungit, har jag lyckats hålla mig skadefri. Bortsett från en liten överbelastning i vaden efter att ha ökat tempo och träningsmängd lite för fort i början, så har min löpning flytit på riktigt bra. Nu har jag sett fram emot att utmana mig själv rejält genom att springa Lidingöloppet. Motivationen har varit bra under hösten, vintern och våren. Jag har klarat av tre halvmararor under det här året. Jag var på bra väg mot Lidingöloppet!
Sedan kom semestern och tydligen valde motivationen också att ta semester just då. Och visst, man kan ju inte vara på topp hela tiden, ibland kan man behöva lite vila. Men nu är jag själv tillbaka från semestern, men motivationen har jag inte sett till ännu.
Men även om motivationen inte syns till har jag lyckats komma ut ett par gånger tack vare vänner som lockar med på löprunda eller promenad. Väntade mig att motivationen skulle ångra sig och komma krypande tillbaka och be om ursäkt för sin frånvaro, men nej då. Hoppas verkligen att den inte valde att ta ett sabbatsår och dra till Thailand som en kollega precis gjorde...
Istället har jag fått lära känna en ny bekantskap, nämligen benhinneinflammationen! Det är definitivt en bekantskap jag gärna hade varit utan.
Helt plötsligt får jag ont av att gå lite fortare, eller efter en normal arbetsdag. Efter en inte alltför lång löprunda känns det som att jag har sprungit en halvmara.
Nu börjar jag fasa för hur det ska gå på Lidingöloppet. Visst har jag sagt att målet bara är att ta sig runt. Men till vilket pris?
Nästa vecka ska Anna och jag fjällvandra. Jag hoppas att benen känns bättre då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar