Anna: Tillbaka till verkligheten

Det här är ett inlägg som borde skrivits och publicerats för ett par veckor sen. Men den som väntar på nåt gott!

Semestern var lång på pappret, men helt plötsligt så var den bara slut. Precis som det brukar vara, och lika förvånad blir en varje gång!
Har jag cyklat massor? Nope!
Har jag sprungit? Inte många gånger...
Yogat? Inte en enda gång...

 

Men nånting har jag i alla fall gjort! Jag har varit i Bruksvallarna och fjällvandrat tillsammans med familjen. Det var kallt. Det var blåsigt. Det regnade en del. Det kom snöblandat regn (till sonens stora lycka! "Det snöar! Mitt i sommaren!") . 

Det låter ju inte som nån höjdarvecka att tillbringa mestadels utomhus, men vi hade det riktigt mysigt ändå. Vi fick ju anpassa oss efter vädret, alla njuter ju inte av misärvandring när regnet piskar i ansiktet och sikten framåt är ca 20 meter. Helt ärligt, gör någon fullt frisk människa det? Den dagen gick vi några kilometer, nedanför Mittåkläppens kända profil. Jag kan erkänna att det nog var jag som helst villle gå längre, men för barnens skull vände vi alla tillbaka tilll Djupdalsvallen där bilarna stod parkerade, och vi åt frasvåfflor med hjortronsylt istället. Inte helt fel det heller.

Min bror och jag hade med oss våra mountainbikes och cyklade ett par kvällar. Som allt annat hade jag gärna gjort det fler gånger, men tid, ork och väder satte stopp för det. Det är tidsbristen som ställer till det. Hade varit underbart att få vara där i minst två veckor. Så mycket mer man skulle hinna.

Men ett par cykelturer blev det. 

Vid bommen till Mittåkläppsvägen. Jag gjorde en liten avstickare för att se om man behövde kontanter till vägavgiften när vi skulle åka där med bil. Skarvarna och Kariknallen i bakgrunden.

Den första tog oss på asfaltsvägen mot Bruksvallarna, och sen gick den längs skidspår/stigar och grusvägar tillbaka till Flon, där våra stugor låg. Underbar cykling, även om den började med mycket uppförsbacke. Men mina ben kändes förvånansvärt pigga, trots att jag cyklar väldigt lite i backe och knappt cyklat alls i sommar.

Ljusnan.

Hittade några riktigt fina ställen som jag aldrig sett förr, trots att det faktiskt är 30 år sen vi var just i Flon första gången. Jag tror jag varit i Funäsfjällen runt 20 gånger totalt.

Årets höjdpunkt vandringsmässigt var en vandring längs en av de guldturer som Funäsfjällen märkt ut. När en åker till samma område nästan varje år är det lätt att fastna in samma hjulspår som tidigare år. Vi har hittat favoriter som vi håller fast vid, och helt plötsligt har en en checklista på leder som ska avverkas istället för att upptäcka nya platser. Fjällvärlden enorm, och även om i rört oss i ett förhållandevis litet geografiskt område finns det massor av platser i västra Härjedalen som vi inte sett.
Redan i vintras började vi leta efter lagom utmanande vandringar för både barn och vuxna. Vi visste redan innan att åtta kilometer klarar vår femåriga son utan större problem, så länge han är motivetad.
Vi fastnade för Anådalen. En vandring som skulle kunna vandras i gymnastikskor, det var inte många höjdmeter, bilen parkerades strax över trädgränsen och vyernas beskrevs som fantastiska. Den skulle vara ca 12 km lång och vi kände att det här kan nog funka. 

Många av lederna i de här trakterna går genom renbetesmarker och vissa år ser vi mer renar än andra. I år såg vi massor, speciellt den här dagen. 

Den första delen var verkligen magiskt vacker. Anå-massivet på högra sidan och Kappruet på andra sidan. Anån slingrade sig fram genom dalgången och vi gick över åsar, genom små fjällbjörksdungar och förundrades över landskapet. 

När vi gått ungefär halva turen började äventyret. Här kunde en välja att fortsätta och göra en eller flera toppbestigningar, gå samma väg tillbaka eller ta en annan väg tillbaka. Topptur skulle bli för långt och ansträngande för flera i sällskapet, och att gå fram och tillbaka är sällan spännande så vi valde den alternativa vägen tillbaka. Först var vi lite osäkra på om det var rätt väg, markeringarna var inte jättetydliga. Och vi kom ut på en vinterled. Vinterleder är sällan ett bra väl på sommaren. De brukar vara dragna över myrar och andra områden som är lite svårframkomliga när det inte ligger en massa snö där. Men så såg vi guldtursmarkeringarna, och vi hade ju läst att det skulle gå att gå i gympaskor så...

Vi kom snabbt fram till att de som skrivit beskrivningen måste gått den här leden en väldigt torr sommar. Vi stötte på myr efter myr (och leden var inte direkt tydligt markerad. Vissa av markeringar satt dessutom mitt i myren - i vattensamlingar. Sommarledsmarkeringar bör tilläggas.) och konstaterade snabbt att inte många andra hade gått den här leden den senaste tiden. Vi hittade nämligen en del hjortron, perfekt mogna. Annars är det sällan en ser hjortron precis intill leder. Nu kunde vi plocka ett par nävar var och tröstäta medan vi klafsade fram. På ett par ställen kände vi nästan att "Wtf! Hur tänkte de här? Lättvandrat? Gympaskor??" Men det var ju närmare väg till bilen framåt än att vända, så med hjälp av choklad, hjortron, renspaning och en knasig femåring så tog vi oss ändå framåt.

Till slut kom vi ut till grusvägen mot Mittådalen igen, bilarna var parkerade två kilometer bort, mot Funäsdalen, och maken och min bror gick tillbaka längs den för att hämta bilarna. Vi andra satte oss intill vägen, åt ett par pannkakor, vilade trötta fötter och ägnade oss åt blöjbyte. 

12 kilometer blev det den dagen (för oss som inte gick och hämtade bilar, de gick ytterligare två kilometer). Inte illa vandrat, med packning, för någon med halvgod fysik. Att min femåriga son utan större problem klarade det (visserligen blev han buren av min snälla pappa där det blev för blött, men än då!) är jag väldigt imponerad över. Och frågar jag honom nu i efterhand så var den vandringen, mer specifikt att hoppa på tuvor över myrarna, det bästa med den semestern. 

Alldeles för snabbt blev det lördag igen, och vi städade ur våra hyrstugor för att åka hem. I ärlighetens namn så packade jag mest väskor. Själva städningen skötte maken till stor del om. Varken dottern eller min pappas hund är så förtjusta i dammsugare, så medan stugorna städades så tog jag en liten promenad med barn och hund så att vi fick sträcka lite på benen och andas lite mer fjälluft innan vi satte oss i bilarna för att påbörja den långa resan hem igen. 

Och medan jag funderat på utformningen av det här inlägget så är förberedelserna redan igång för nästa fjällvandring. Det är inte långt kvar nu. På torsdag kväll sätter Heidi och jag oss på tåget upp till Duved och Sylarna. Nya fjäll, nytt sällskap, nytt trangiakök... Kan ju inte bli annat än bra!