Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!