Anna: Förmiddag i skogen

Här om dagen var jag ute och körde mtb i Lunsen. Jag hade fortfarande känningar i halsen, men kunde inte sitta stilla längre. Om jag bara tog det lugnt borde det väl inte vara så farligt att cykla en kort sväng? Dagen därpå vaknade jag och -surprise!- halsen kändes inte alls! Lite träningsvärk i rumpan, men det var ju väntat.
Så den dagen tog familjen en tur ut i skogen för att grilla korv och leta kantareller. Hittade en del svamp, men det viktigaste med dagen var en mysig utflykt med familjen. Bestämde mig för att dageen därpå, idag alltså, skulle jag ut i Lunsen för tredje dagen i rad men för att springa den här gången.

Solsken och jättepepp när jag vaknade.

Efter en frukost på uteplatsen gav jag mig av. Inga lurar den här gången, jag ville höra skogen och lugnet. Ingen trafik som stör, bara vinden i träden, en och annan fågel och mina steg på stigen. Det är rätt många som kör mtb på den här stigen också, så jag ville vara säker på att höra ifall det kom en cykel bakom, även om det brukar höras på långt håll. Vattenflaskan och mobilen i cykelkorgen och sen cyklade jag iväg 5 km till Lunsen.

 

Min trogna vardagscykel. Pålitlig, praktisk, men inte speciellt spännande. Lite som en Volvo-kombi.

Stigen börjar med en uppförsbacke. Inte lång, men långt ifrån så slät som jag är van med från mina vanliga rundor närmare hemmet. Var ju uppvärmd från cykelturen, så jag började jogga på en gång, även om turen började med en uppförsbacke. Tänkte på Heidis spikraka asfaltsväg från gårdagens inlägg och hur mycket mer jag tycker om slingrande skogsstigar med ojämn mark. Benen var inte helt pigga och eftersom jag blir väldigt peppad av att springa i skog så gick jag ut lite för hårt. 

Början på stigen. Direkt efter den lilla bron slingrar sig en uppförsbacke in i skogen.

Fick ta en hel del gångpauser, men trots att jag flämtade efter andan var det en ren njutning att få vara ensam i skogen och bara behöva ta hänsyn till mig själv. Ingen femåring som undrar hur långt det är kvar, ingen tvååring som från bärstolen på pappas rygg kräver att jag ska plocka blåbär åt henne. Bara jag, skogen och löpningen.

Jag sprang på i drygt en kilometer, på den sträckan drack jag ur nästan hela vattenflaskan. Det var väldigt varmt ute och jag är normalt sett väldigt dålig på att dricka ordentligt - utom när jag är ute och cyklar eller springer. Men då gäller det att jag har flaskan med mig också. Då kom jag fram till Lunsentorpet. 

Lunsentorpet. perfekt utflyktsmål med barn! Eller cykel,

En stor glänta i skogen med en liten stuga med övernattningsmöjligheter, vindskydd och tre grillplatser. Hit går vi relativt ofta med barnen. Det är fin skog, det är lagom långt att gå, drygt 2 km från parkeringen eller ca 1,5 om man cyklar och ställer cyklarna där stigen börjar.

Vatten!

En annan sak jag gillar med Lunsentorpet är att här finns en brunn med pump! Väldigt bra om man behöver tvätta av barnhänder elller ketchupkladdiga munnar, koka kaffe över elden eller fylla på sin vattenflaska. Klart och kallt vatten. Väldigt välbehövligt både i flaskan, på handleder, i nacke och skölja av ansiktet lite innan jag vände hemåt igen.

Svettig och vatten i håret. Men vad annat kan man vänta sig av löpning när det är 26 grader ute?

Tog mig tilllbaka till cykeln, hejade på en mtb-cyklist i Knivsta CK's klubbdräkt precis när jag kommit fram till min cykel igen. Det gick inte så fort som det gjort de senaste gångerna, men då har jag sprungit på släta stigar och vägar. Det blev inte speciellt långt egentligen. Men 5 kilometer transportcykling, 3 km terränglöpning och så fem kilometer transportcyklling hem igen är jag ändå nöjd med. Träningen blev av i dag, och DET är jag nöjd med!