Heidi: Hurtig i Madrid

Jag är i Madrid. 

Tog en kort semester med några kompisar. En ganska typisk cityweekend med god mat, dryck, shopping och långa promenader runt stan. 

Men den här gången hade S och jag bestämt att vi även skulle springa minst en runda. Vi packade med löparkläder. Och har man en gång packat med dom, måste man ju använda dom. 

Sagt och gjort, på fredag åkte vi alla med linbana över till Casa del Campo, ett stort grönområde i utkanten av Madrid. Enligt kartan skulle det vara ca 5 km tillbaka till vår lägenhet, en lagom lång runda. Det vi inte riktigt hade räknat med var det att det är ganska så kuperat i Madrid... 

Löpturen började riktigt skönt neråt (när vi hade kommit på att vi sprang nästan en kilometer åt fel håll och äntligen hade vett att vända tillbaka). Fina små vägar och lummiga stigar. 

Sedan kom vi ner till de mer trafikerade delarna av Madrid. Notera ordet ner, det betyder att det blir upp sen... Lååååååååång backe. Förbi lägenheten där vi bodde för ett år sedan. Men backen var mycket längre och brantare i år. Garanterat. Det är vi båda överens om. Men vi lyckades ta oss fram till lägenheten till slut. Det var en riktigt skön löprunda allt som allt. +23 grader och sol. Skönt!

Med teleferico till Casa del Campo

Fina stigar i Casa del Campo

Bra. Nu har jag lyckats springa i Madrid. Bra jobbat Heidi! Precis som jag hade planerat. Nu blir det semester resten av tiden! 

Lördag morgon, S har redan klätt på sig löparkläderna innan jag ens har hunnit öppna ögonen. Hon kikar upp i loftsängen där jag försöker gömma mig under täcket. "Skulle du med, eller?" frågar hon. Fan. Jag kan inte banga. Det är ju jag som har tjatat om att packa med löparkläder och springa i Madrid. Jag måste ju klä på mig och gå ut. Sagt och gjort (igen), ut kom vi. Denna gång sprang vi till Retiroparken. Där var vi i gott sällskap, många som var på en morgonrunda. Luften var sval och frisk efter nattens regn. När vi kom ut från parken, började det droppa lite. Så vi sprang på och hoppades att vi skulle hinna före regnet. Och nu blev det en lååååååååång uppförsbacke igen... Längre backe... Nu behöver jag gå... Promenera. Nu... Mitt i backen står ett gäng italienska ungdomar och hejar och tjoar och applåderar när vi springer förbi. Fan. Nu kan vi ju inte gå... Flåsar vidare uppför backen som Gud glömde. Och till slut. Till slut kommer vi fram till vår lägenhet! Precis innan regnet öser ner!

Retiroparken

Den japanska delen av Retiroparken

Det här var i princip första gången som jag springer tillsammans med någon annan (lopp räknas inte). Har sprungit en gång med min man. Jag brukar ju gilla att springa själv, men det var faktiskt riktigt kul att springa tillsammans med någon. Vi hade dessutom hyfsat samma tempo. S vill gärna springa hela tiden, medan jag gärna går lite då och då. Så hon fick mig att hålla igång och springa mycket längre än jag brukar innan latmasken sätter krokben på mig och tvingar mig att promenera några steg. Och jag fick henne att gå några steg ibland utan att hon behövde känna att löprundan var förstörd bara för att hon går några steg. Så vi kanske kommer att springa tillsammans fler gånger.