Vi gillar Kalle!

Kalle Zackari Wahlström. Åh, vad vi gillar dig och din syn på träning!

Vi följer båda serien Gympaläraren som sänds på SVT (finns på svt-play om ni missat den) och blir samtidigt lite förfärade över att de nojor vi hade för gymnastiken är precis detsamma som ungdomarna i serien har, fastän det gått ungefär 20 år sen vi gick på högstadiet. Har man verkligen inte kommit längre i pedagogiken när det gäller Idrott och hälsa?
Kalle ser de här ungdomarna och försöker verkligen hjälpa dem. Ibland försöker han för mycket och det får (tillfälligt) motsatt effekt. Och vi båda känner att om vi gått på den skolan här och nu skulle vi förmodligen hatat hans iver att få med alla på idrottslektionerna. Nu i vuxen ålder är vi mest glada att någon åtminstone försöker göra idrotten rolig och tillgänglig för alla.

För det är väl just det ämnet Idrott och hälsa borde egentligen handla om? Att visa att det är roligt att röra på sig bara man hittar sin grej. Inte att man ska få betyg i hur bra man är på att tyda karta på orienteringen eller om man klarar av alla moment på redskapsgymnastiken eller i simningen. Eller? Finns det egentligen någon mening i att betygsätta fysisk aktivitet? Ökar det inte bara ångesten hos dem som redan tycker att det är jobbigt med gympalektionerna? Samtidigt undrar man varför ungdomarna blir mer och mer inaktiva. Det enkla svaret på det är: För att ingen har visat dem att det kan vara roligt att röra på sig!

Tänk om man istället fick en möjlighet att få prova på en massa olika sporter och träningsformer? För vi är övertygade om att det finns en träningsform för alla, det gäller bara att hitta "sin" grej, precis som vi har gjort. Självklart förstår vi att det handlar om pengar också; skolan har inte obegränsad budgett, allt måste få plats inom rimliga gränser. Dessutom finns ju inte tiden. Precis som vi har sett i "Gympaläraren" så har lärarna inte så mycket tid till planering som kanske skulle behövas. Dessutom är klasserna stora, så det blir svårt att se alla och få med allas eventuella önskemål och behov. Vi förstår det. Men man kan ju få drömma. Tänk om man, förutom de "vanliga" momenten, fick möjligheten att få prova på aktiviteter som kanske inte traditionellt förknippas med skolidrott? Yoga, bågskytte, ridning, stavgång, akrobatik, mountainbike och pilates för att nämna några exempel. För att liksom väcka nyfikenhet till nya saker. För att man ska våga prova och kanske hitta något som man trivs med? Och tänk om idrotten delades upp efter intresse och förmåga istället för årskurs? Då skulle man kunna ha mindre grupper för dem som behöver mer tid för att lyssna på instruktioner eller har svårt att prestera när det är för stora grupper. Tänk om...

I ämnet Idrott och hälsa borde det istället räcka med att antingen bli godkänd eller inte. Det borde räcka med att delta under lektionerna och att man åtminstone försöker. Om man nu absolut vill ha olika betygsgraderingar, kanske man skulle kunna ha mer inriktad specialidrott som tillval (för det finns faktiskt de som gillar Idrott och hälsa)?

Det Kalle gör är åtminstone en början. Han synliggör problematiken och försöker göra något åt det. Hoppas att fler följer hans exempel. Mer Kalle åt folket, säger vi!