Dagarna efter halvmaran kände jag av mina knän. Men inte så konstigt heller, med tanke på att jag hade sprungit i nästan två och en halvtimme på asfalt. Inte det skonsammaste underlaget alltså. Men knäna blev snabbt återställda och jag kände för att ta en liten runda i spåret innan jobbet.
Allt kändes så bra! Benen flög (nåja...) fram, skogen luktade... skog. Och humöret var på topp. Halvvägs genom elljusspåret blir jag tvungen att sakta in. Den där huvudvärken som jag har känt till och från de senaste dagarna gör sig påmind. Samtidigt börjar synfältet bli lite suddigt. På samma sätt som efter halvmaran i helgen. Men då vågade jag inte säga det till någon av rädsla för att bli dömd till livsstids löpförbud på direkten. Men nu kom det där flimret alltså igen. Jag var tvungen och sitta ner ett tag och vila ögonen. Sedan var det bara att ge sig och promenera hem.
Man brukar säga att man inte ångrar ett träningspass som blir av. Såhär i efterhand ångrar jag faktiskt den där löprundan. För nu vet jag att det som följde av det var flera dagars migrän. Det började med det där flimret för ögonen och sedan låg jag utslagen på soffan utan att veta vart jag skulle kunna vända mig. Dagen efter vaknar jag av denna fruktansvärda borrande i huvudet. Resten av dagen går ganska smärtfritt, tills kvällen. Samma igen. Idag är det tredje dagen. Jag hoppas att det värsta är över nu. Åtminstone vaknade jag inte idag av att någon håller på att lobotomera mig med en smörkniv (kändes väl ungefär så). Så jag lever på hoppet.
Jag kan ärligt talat säga att jag inte har förstått dem som har pratat om migrän. Så farligt ont kan det väl inte göra...? Och nu kan jag i ärlighetensnamn säga att jo, det gör det! Fast värre! Jag är väldigt glad över att det dröjde så länge innan min första riktiga migränattack. Samtidigt känner jag igen vissa saker från tidigare år och konstaterar att jag har nog drabbats av mildare attacker förut men inte kopplat det till just migrän. Nu måste jag försöka ta reda på vad som orsakade det (är väl oftast stress av något slag). Under tiden får jag snällt ta det lugnt med löpningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar