Anna: Stolt och inspirerad!

Ni som läser bloggen har väl knappast missat att Heidi varit förväntansfullt pirrig, och den sista veckan lite orolig för en grinig lårmuskel.

Hur hennes halvmara gick överlåter jag till henne att skriva om. Men att hon genomförde loppet, på en riktigt bra tid enligt mig, det tänker jag faktiskt avslöja. Det har hon ju själv redan berättat på instagram.

Jag är riktigt stolt över henne och hennes prestation. Att bara bestämma sig, träna inför loppet (med avbrott för sjukdom då och då) och sen faktiskt springa 21 km, att inte ge upp och hålla en riktigt bra snitt-tid. Finsk sisu är inte hela hemligheten, men nog tror jag att den bidrar.

Heidi är faktiskt en av mina största inspirationskällor när latmasken kommer krälande. Vi har ju båda upptäckt träningen i vuxen ålder, vi har genomgått graviditeter och förlossningar och en del personliga motgångar genom åren. Kan hon så kan jag också! Våra förutsättningar är ganska lika. Jag vet att hon inte är nån fanatisk renlevnadsmänniska (även om hon har en förkärlek för att testa hälsosamma snacks och nån diet då och då. Men nog slinker det ner en del som är nyttigare för själen än för kroppen ibland också. Som sig bör! Det måste vara jättetrist att inte få unna sig saker och njuta ibland!), hon jobbar på udda tider och hon har en familj som också tar en stor del av hennes lediga vakna tid. På det viset är det lätt att se henne som en förebild och inspiration. Hon får ju ändå till träningen, och det har ju helt klart gett resultat! Det GÅR att nå resultat utan att följa strikta träningsprogram eller att gå till en PT. Och man behöver inte ha tränat sen man var liten.

Innan jag till sist går och lägger mig (borde gått och lagt mig för länge sen) vill jag bara säga en sak till.

Fy fasen, vad bra du är Heidi! Är så glad att få ha dig som bloggkollega, träningsförebild och bäst av allt: som vän.