Heidi: Vinterlöparångest

Det var ju nu det skulle ske! Jag skulle springa under vintern också! Alltså bli en sådan som inte backar för lite regn, minusgrader och snö. En sådan som springer året runt! 

Jag har alltid kallat mig för "fint väder -löparen", dvs det ska vara plusgrader och, om inte solsken så åtminstone uppehåll om jag skulle ut och springa. Detta brukar resultera i att jag går i löparide och inte springer alls från ca november till mars-april, beroende på vädret. Istället håller jag mig till crosstrainern och kör lite halvhjärtade myskonditionspass medan jag tittar på någon dokumentär på någon play-kanal. Men eftersom jag nu bestämt mig för att utmana mig själv och satsa på att springa ett (okej, två) halvmarathon så måste jag ju fortsätta att springa även under vintern. Då snön och kylan lyste med sin frånvaro ända fram till jul, så gick det ju faktiskt riktigt bra att hålla löftet om att springa året runt. Jag kände mig riktigt duktig och på gång. Det här skulle jag fixa!

 Men strax efter jul hände något. Det började snöa. Mycket! Och det blev kallt. Riktigt kallt vissa dagar! Så bra! Nu har jag äntligen min chans att bli en äkta vinterlöpare! Upp till bevis!

Det finns bara ett litet problem... Jag gillar inte kyla. Och jag gillar absolut inte att frysa. Visst tycker jag att det kan vara mysigt och vackert med snö. Och speciellt när det är så kallt att luften är torr och solen skiner. Det är jättefint! ...bara jag får stanna inne. 

När jag väl går ut så är det okej. Har jag tillräckligt med kläder på så kan det faktiskt vara riktigt trevligt att vara ute. Som promenaden med Anna häromdagen. Och så skönt efteråt för att man fått ordentligt med frisk luft.

Men att springa ute i den här kylan. Det tar emot. Visst skulle jag säkert tycka att det var skönt när jag väl kom ut. Men vägen till ytterdörren är mycket längre under vintern! Det är så mycket mer kläder man måste ha på sig. Och jag som inte har sprungit under sådana här kalla omständigheter vet inte riktigt hur jag skulle klä mig optimalt. Det sägs att man ska frysa lite precis när man går ut, för man blir ju varm sen. Men jag gillar ju inte att frysa... Så risken finns att jag klär på mig alldeles för mycket och ångrar det sedan efter de första 100 metrarna då jag flåsar fram och ångar av svett. Helst skulle jag ha både fleecejacka och dunjacka. Och långkalsonger, byxor och täckbyxor. Ja, och så klart mössa, vantar och halsduk. Och raggsockor och vinterstövlar. Inga optimala löparkläder alltså. Och så är det kallt att andas. Och halt. Det gör ont att ramla. Tänk om jag blir desorienterad av all snö och springer vilse och fryser ihjäl? Det kan ju faktiskt hända... 

Nej, nu får jag sluta vara mesig och bara ge mig ut helt enkelt! Hur svårt ska det vara? Byt om och gå ut! Det här är ju inte Sibirien precis... (Där det i skrivandets stund är ca -35)

Och vet ni vad? Jag gjorde det! Jag bytte om till (förhoppningsvis) lämpliga kläder och gick ut genom dörren. Och jag sprang! Och jag överlevde! Det blev en långsam runda på ca 6,5km i -14 och härlig solsken. Började med att springa genom Gredelby hagar, naturområdet som vi bokstavligen har precis runt hörnet. Det är ett härligt och energigivande sätt att börja och avsluta löprundan på, jag springer ofta där. 

Precis som jag trodde så kändes det faktiskt skönt att komma ut och springa, trots att det var kallt. Det var så pass välgörande att jag kanske till och med gör om det! 

Kylan fick mig dock att inse att jag behöver förstärka vinterlöparutrustningen något:

• En till buff. Halsen och hakan är fortfarande problemområden för mig. Funderar på om en till buff skulle underlätta. (Anna tipsade om fleecebuff!)
• Mamelucker. I ull. Say no more... 

Nu sitter jag och dricker en värmande kopp kaffe ur min "löparmuminmugg" och funderar på hur många gånger jag måste springa under vintern innan jag kan kalla mig för "året runt -löpare"?