Jag är lat. Jag har alltid varit lat. Kan jag ligga kvar i sängen någon extra minut, så gör jag det. Kan jag sitta på passagerarsätet istället för att själv köra bilen, så gör jag det hellre. Kan jag slippa undan städning eller andra hushållssysslor, så gör jag det utan att tveka. Samma gäller träning. Jag har alltid prioriterat en mysig fika med goda vänner framför att trängas på gym med en massa svettiga människor. Men precis som Anna, har jag någon gång funderat att "man borde väl träna för att det är bra". Jag gick på gym ett tag. Tränade Bodypump och spinning lite sporadiskt under några år. Men efter att jag fick barn kändes det fel att gå iväg hemifrån för att synkroniskt svettas ihop med för mig okända människor under några minuter. Det blev en bra ursäkt för att slippa träna. "Jag borde träna" -tankarna har dock alltid funnits kvar i bakhuvudet. I början mest som ett dåligt samvete. För alla "vet" ju att det är bra med fysisk aktivitet. Jag kompenserade det dåliga samvetet med att prenumerera på otaliga hälsomagasin under årens lopp. Det kändes bra ett tag. Men vem försökte jag lura? Jag låg ju fortfarande kvar på soffan när jag läste om någon annans "fantastiska förvandling från soffpotatis till maratonlöpare" eller liknande Askungen-historier. Till sist var jag tvungen att erkänna för mig att om jag själv ville uppleva en fantastisk förvandling så var enda lösningen att faktiskt göra något åt det själv. Här fanns inget alternativ för latmasken i mig. Någonstans nu föddes idén till att börja springa. Det är inte många hundra meter till eljusspåret och jag slipper trängas på gymmet med en massa andra. Inget utrymme för ursäkter.
Ungefär samtidigt bestämde sig min man för att genomföra en svensk klassiker. Han gick från att vara en sådan som tränade lite sporadiskt till att målmedvetet träna för något och se till att genomföra det. Där fick jag från första parkett se att en sådan "fantastisk förvandling" faktiskt var möjligt. På riktigt. För mig var det en stor motivation. För om han kan, så borde väl jag också kunna? Till en början varvade jag löpning med crosstrainer. Sedan helt plötsligt hände något konstigt: Jag började tycka om att springa! Till en början var det en mycket konstig känsla. Trodde först att jag drabbats av någon allvarlig form av galenskap. Och det kanske faktiskt är just det, galenskap. Men jag gillar det! Framförallt gillar jag den mentala biten av löpning. Jag trodde aldrig att löpning kunde vara ett sådant fantastiskt sätt att rensa och sortera tankarna på!
Jag kan fortfarande drabbas av lathet. Det är svårt att ändra ett sådant inrotat beteende. Därför måste jag motivera mig själv med något. Det som funkar för mig är att anmäla mig till olika lopp. För då har jag en deadline. När loppet är genomfört är det bara att anmäla sig till nästa och sedan till nästa. Dessutom brukar stämningen vara helt fantastisk på alla lopp. Man får en ordentlig endorfinkick och en egoboost när man springer bland en massa hejande och peppande människor. Och medaljen som man oftast får är ett konkret bevis på att jag faktiskt klarade av något helt själv. Under 2015 blev det totalt 6 lopp mellan 8-15km, och mitt absolut bästa löpår hittills. Mitt mål var att komma upp till att klara av att springa milen. Nu har milen blivit min vän. Antingen genom att springa den då och då eller genom att ta en lång välgörande promenad tillsammans med Anna.
Målet för 2016 blir att klara av distansen för en halvmaraton. Det blir en riktig utmaning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar