Anna: Friluftsliv med barn

Att vara ute i skog och mark med familjen är bland det bästa jag vet. Ibland går vi ganska långt, ibland kanske 500 meter. Det beror lite på vad vi tänkt göra. Vi bor nära en skog där det växer mycket blåbär, så ibland blir det en kort tur med blåbärsplockning som mål. Hälsar vi på hos mina föräldrar är det inte ovanligt att några går och några tar bilen till en mysig plats i skogen där vi grillar korv.

Ibland händer det att jag fått kommentarer i stil med "Åh, jag fjällvandrade en del innan vi fick barn! Det vore så mysigt, men barnen skulle inte orka gå. De orkar ju inte gå till affären här hemma, så hur skulle det gå att gå flera kilometer i terräng?" 

 

Min erfarenhet är att barn orkar. De kan springa runt på lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner hela dagen. Klart de orkar gå några kilometer i skog/på fjäll! Energin har de, det är motivationen som är nyckeln.
Det sägs att en treåring orkar gå fem kilometer på en dag. Inte i samma takt som en vuxen, men om de har motivation och får ta det i sin takt så tror jag att flertalet av alla treåringar faktiskt orkar det. Vår dotter är två och ett halvt år nu, och ett par dagar innan nyårsafton gick hon ca 2,5 km i skogen, iklädd gummistövlar och overall, inte de smidigaste kläderna för vandring.
Dessutom är det ofta mer spännande att gå på ojämna stigar, klättra upp på stora stenar och hoppa över rötter än att gå på en asfalterad trottoar eller gångbana. Jag är likadan. Får jag välja på skogsstig och asfalt att springa eller gå på så väljer jag skogsstig. 

För att hålla motivationen uppe har jag märkt att små mutor och delmål är superbra. "Hitta fem ledmarkeringar så tar vi en russinpaus sen", "Vid nästa spång får alla en chokladbit!", "Vid nästa långa rast (en minst 15-20 minuter rast efter 2-3 kilometer brukar vara lagom för oss) äter vi yoghurt/bulle/blåbärssoppa/grillar korv". Titta gärna på en karta tillsammans och prata om hur naturen kommer att se ut. "Grönt betyder skog, de där ränderna betyder att det är backar. Här kanske det är blött så man får gå runt om det inte finns en spång." Då kan en hänvisa till det när en kommer till platsen irl. "Kommer du ihåg att vi såg en bro på kartan? Nu är vi där! Snart kommer vi till..."

Vägrar barnen släppa skärmar så låt dem testa geocacheing eller turf (som omväxling till PokemonGo, som jag misstänker att ungefär alla utom jag laddat ner), eller bara följa vandringen i en kart-app. (Det funkade även jättebra när sonen tröttnade på att åka bil i somras. Jag knappade in mål kart-appen, sen fick sonen sitta med min telefon i baksätet och följa pilen på skärmen och berätta att vi skulle svänga, att det skulle komma en å/älv eller liknande. Han var jättenöjd!)

Jag har rätt hyfsade grundkunskaper när det gäller växter och träd, och jag försöker lära barnen en del när vi är ute. Vi tittar på blad, kottar, blommor och ett fåtal mossor och lavar och funderar på vad de heter, om något djur äter dem, hur man skiljer på tallkottar och grankottar, hur olika djurspår (och -bajs) ser ut. Jag brukar också peka ut giftiga växter och vara ganska brutalt ärlig med att berätta vad som händer om en plockar och/eller äter en del växter och bär. 

En annan sak som håller motivationen uppe hos våra barn, framförallt femåringen eftersom tvååringen ofta, fram till nyligen, suttit på pappans rygg, är att vi släpper rätt mycket på godisreglerna när vi är ute på äventyr. Mutor funkar, som sagt. I vanliga fall får han lördagsgodis, och inte nån stor mängd. Oftast lösgodis för 5-10 kronor. På våra utflykter blir det betydligt mer, plus russin och  torkade mullbär. Inte obegränsat, men i min ficka finns ofta choklad, en tablettask,  små kexchoklad-kakor eller PEZ (som vi döpt om till Pigg-i-benen-godis. Placeboeffekt ska inte underskattas!) och när vi märker att det börjar bli tungt så finns godsakerna nära till hands.

Nu låter det som om jag mest försöker lura mina barn att tycka om att vara ute, men de tycker oftast att det är kul. Dottern har tröttnade på blåbärsplockning i somras, trots att vi inte alls plockat så mycket i år, så när vi går i samma riktning som blåbärsskogen ligger ropade hon "inte plocka blåjäj!". Å andra sidan blev hon överlycklig när vi plockade fram bärstolen ur förrådet.

Jag tycker ändå att viktigast när en är ute med barn är att komma ihåg att äventyret sker på deras villkor. De kanske inte vet om makten de sitter inne med, men vägrar de att ta ett steg - vad ska en göra? Mutor och motivation funkar ibland, men inte allltid. Vårt ansvar som föräldrar är att läsa av barnen och se om de verkigen är trötta, eller helt enkelt bara uttråkade. Alla dagar är inte bra dagar för långvandringar, och då får vi lägga om ursprungsplanen. De gånger vi varit ute på längre utflykter har vi försökt se till att det finns flera alternativa vägar, och sen låter vi dagsformen avgöra vilken av dem vi tar. Att tvinga dem kommer inte att göra utflykten kul för någon. Ibland tar ork och motivation slut på någon minut, och då får en som förälder försöka lösa det. I somras hände det mitt uppe på ett fjäll, flera kilometer från bilarna. Vi hade rastat för inte så längesen, sen gått upp på en topp. Vi såg att ett regnväder rullade in, men vi såg också att det inte var något stort område, så vi tyckte att det var värt att gå den sista biten upp till toppen innan vi vände hemåt. Väl uppe på toppen blåste det ganska ordentligt. Och det började regna. Små, hårda regndroppar slog mot sonens ansikte och han blev rädd att han skulle blåsa bort. Självklart blåste det inte så mycket, men för honom var det läskigt med blåsten, och jobbigt med regnet i ansiktet och han började storgråta. Då hjälper inte russin eller choklad. Det fanns inte mycket annat att göra än att lyfta upp och bära honom, trots ryggsäck på ryggen, en bit. Vi hade kanske 50-100 meter fram till en brantare nedförbacke där jag omöjligt kunde bära honom, men den lilla biten räckte för att han skullle lugna ner sig, känna sig trygg och hitta krafterna igen. Bara det slutade blåsa så blev han pigg och fick tillbaka springet i benen igen. Jodå, han sprang glatt på stigen när vi hade gått så där 5 kilometer, och ganska många höjdmeter på det.

På tal om äventyr så vill jag komma med ett sista tips. Både i år och förra sommaren så skapade vi ett äventyr i äventyret under våra långvandringar i fjällen. Långa med barnfamiljmått mätt. 8,5 kilometer förra året, 12 kilometer i år.

Vi skrev små brev till sonen som "hittades" längs vägen. En skurk hade snott pengar och sonen fick hjälpa till att följa efter skurken i fjällvärlden. Här och där hade skurken tappat pengar, chokladpengar närmare bestämt, och att hålla utkik efter brev och chokladpengar samtidigt som handlingen i breven tog berättelsen vidare längs vår vandring, lite som ett lajv, har funkat jättebra för att uppmuntra sonen att gå vidare. Han levde sig in i berättelsen, så helikoptern vi såg var ju självklart skurkens helikopter, och att det var blöta myrar där leden skulle gå var ju skurkens fel! Han hade ju vattenbombat (med helikoptern) så att det skulle bli svårt för oss att jaga honom.

Vi försöker att ge oss ut i skogen och grilla korv relativt ofta. Ett litet äventyr lagom stort för en ledig dag. Frisk luft, vi får sträcka på benen och att grilla korv och koka kaffe  över öppen eld är ungefär tusen gånger mysigare än att grilla på grill och brygga kaffe i köket. Hela familjen tycker det är mysigt, och så länge alla trivs kommer vi att fortsätta med det. 

Till sommaren planerar vi att tälta, både i skogen här hemma och i fjällen. Och jag vill göra kolbullar. Fick en gammal gjutjärnspanna som jag tänk använda till sånt i julklapp. Tungt att bära, men nu när dottern går själv på utflykterna så behöver jag ju inte bära all matsäck när vi är ute.

En av de lekar som leks flitigast här är "fjällvandring". Barnens eget påhitt. De ritar kartor, packar ryggsäckar med ett smörgåskex, några russin, kikare och vattenflaska. Sen går de på äventyr i vardagsrummet. Det händer att det råkar finnas en raststuga som serverar våfflor till lunch i vårt kök när de leker fjällvandring. Tycker det är en kul lek som jag gärna uppmuntrar. Så nog märks det att de trivs ute i naturen.