Heidi: Längden har betydelse

När jag började springa, sprang jag mest kortare sträckor på max 5 km. Det var lite av en plåga att försöka överleva ända hem efter en sådan löprunda. Jag var trött i benen, andfådd och allmänt less på att springa. Men det var ju skönt efteråt, så därför fortsatte jag.
Av en händelse sprang jag 6 km en gång. Till min förvåning var jag inte lika trött som när jag sprang 5 km. Mycket märkligt, tyckte jag.
Efter några 6 km rundor kom jag på hemligheten: Det finns tre olika faktorer som måste vara i harmoni innan jag kan njuta av löpningen fullt ut. Och för mig tar det mellan 3-5 km innan det inträffar. Dessa tre faktorer är andning, ben och motivation.
Om min kropp kunde prata så skulle nog denna dialog utspela sig i början av min löprunda:

(Börjar min löprunda)
Motivationen: "Wow! det här ska bli roligt! Nu kör vi!"
Benen: "Men hallå vad händer? Skulle vi inte ligga raklånga på soffan?? Känner oss lurade..."
(Benen protesterar genom att bli extra tunga och långsamma)
Andningen: *flås* "nej, fy f..." *flås, flås*
(Hoppas på att ingen hälsar, så jag blir tvungen att försöka hälsa tillbaka. De kanske tror att jag är döende?)
Motivationen: "Nej men alltså, det här var ju inte så kul... Kan ni inte ens försöka lite?"
Andningen: *flås* "hhmpppfff..."
Benen: (fortfarande tunga) "Vi kan fortfarande vända om..."
Motivationen: "Nej, nu ger jag upp!"
(motivationen tryter)
Benen: "Men vänta! Det här var ju faktiskt ganska skönt!"
(Stegen börjar kännas lättare)
Andningen: *flås, flås*
Motivationen: "Ja, va kul! Kom igen benen!"
(Benen känns ännu lättare)
Andningen: (djupt andetag) "Åh vilken skön luft det var ute, det här har jag behövt hela dagen! Så skönt att få komma ut. Jag känner mig så avslappnad ute i naturen. Va roligt att vi kom iväg, det här måste vi göra oftare. Vilket lätt löpsteg! Bla bla bla...
(Motivationen på topp, benen känns lätta och andningen är harmonisk. Då är det bara att springa på!)

Detta tar ungefär 3-5 km. Sedan är hela kroppen överens och löpningen känns skönt. Förut när jag bara sprang ca 5 km som standard, hann jag oftast inte komma till det där sköna stadiet, då man bara kan fortsätta i flera kilometer. Som häromdagen, då jag tog en löprunda på 9 km, trodde jag. När jag kom hem upptäckte jag att det hade visst blivit 12,5 km. Jag påpekade detta lite förvånat till min man "Och du är ju inte ens trött!", svarade han då. Och nej, det var jag inte. Lite utmattad ja (jag hade ju ändå sprungit), men inte trött. Hade kunnat fortsätta någon kilometer till.

Så visst har längden betydelse för mig. Längden på löprundan alltså. Det behövs en liten startsträcka för att låta kroppen anpassa sig, men sen är det bara att springa.
Jag har insett att ett långsammare tempo och längre sträckor passar mig bättre än korta, snabba sträckor. Lugnare tempo så att jag inte blir för andfådd och trött, helt enkelt. Lite mer "myslöpning", där jag inte jagar tider, utan kilometrar. Där känslan under själva löpturen är minst lika viktig som känslan efteråt. Som en riktigt trevlig långfika med bästa kompisen, helt enkelt.

Nästa utmaning blir halvmarathon. Det ska jag klara i år. Sen får jag se vad som blir sen. Marathon? Varför inte? Lite sugen är jag faktiskt, det måste jag erkänna. Samtidigt imponeras jag av alla våra ultralöpare som Jonas Buud och Emelie Forsberg och alla som jag "träffat" via löpargrupper på sociala medier. Men en ultra känns just nu som en förbjuden fantasi som man inte riktigt vågar berätta om. Så än så länge nöjer jag mig med att läsa om och imponeras av andras prestationer. Och så fortsätter jag att fantisera om Ultravasan och Swiss Alpine Marathon ensam på kammaren.