Anna: I förkylningens grepp

Den där förkylningen vi drog på oss förra veckan är en envis rackare. Ingen feber eller halsont längre, men hostar och snorar. Och kroppen börjar längta efter att träna igen, men med halvtäppt näsa och hostattacker känns det inte så lockande. Men nåt yogapass under dagen borde väl funka? Satsar nog på det.
Funderar på annat jag vill träna när förkylningen mattats av ytterligare. Trainern finns ju nära till hands. Maken har omkallibrerat den så att det ska motsvara verkligheten bättre, för den visade rätt skeva siffror tidigare.
Sen längtar jag ut på skogsstigarna. Jag vill komma igång med löpningen igen nu! Eftersom jag tydligen är anmäld till ett mil-lopp i mitten av juni så känns det som om jag borde ta tag i träningen nu. I maj blir det Vår-Ruset i Uppsala också, så det känns ju som ett bra delmål.

Anna: Rapport från pulkabacken

Det är inte bara Heidi som återupplivar gamla minnen. Äntligen fick vi lite snö (igen), och det råkade sammanfalla med solsken, minusgrader och en ledig dag.
Sonen och jag har pratat om att göra en pulkautflykt i snart ett halvår och nu i veckan blev det äntligen av!

Vi sprang runt i underställ på förmiddagen och gjorde matsäck, letade fram fårskinn till dotterns pulka och plockade fram lämpliga ytterkläder och sen gav vi oss av. Inte alls långt från oss finns ett naturområde som sommartid betas av kossor. Där finns en del långa, flacka backar och de passar perfekt för pulkaåkning! När det bara är 3-4 cm snö, med ett islager under, får man riktigt bra fart där - utan att man slår sig om pulkan välter.

Det ser inte ut att vara mycket lutning, men vi fick riktigt bra fart i den här backen. Det är ju lättare att gå tillbaka upp när det inte är så brant också.

Så upp och ner i den backen gick/sprang jag många gånger. Dottern tyckte nämligen att det var ungefär lika kul att åka nerför som att låta mig dra henne ("Spring, mamma!") uppför. Och några gånger fick jag åka ner också, vilket barnen tyckte var nästan lika kul som att åka själva. Att putta mamma nerför backen var nog en av dagens höjdpunkter. Inget av barnen ville dra upp mig igen däremot...

Vi hade med oss mackor, blåbärssoppa och kaffe, så när det började närma sig lunchdags tog vi en paus i åkandet och åt lite matsäck. Sen var det dags att åka lite till innan vi gick hem igen.

Kaffe smakar alltid bättre utomhus. Även om det är ur termos och inte nykokt för en gångs skull när jag är i farten.

En jättemysig utflykt, är verkligen glad att den blev av! Jag brukar sällan göra såna här saker själv med barnen, men när det väl blir av lovar jag mig själv att bli bättre på att ta med dem ut på små vardagsäventyr. Alla uppskattar det och det är fina minnen att plocka fram när allt känns tungt och grått.

Tyvärr fortsatte inte veckan i samma glada anda. Medan jag och barnen var ute och åkte pulka satt maken på jobbet med en begynnande förkylning. På eftermiddagen kom han hem med feber och under onsdagen och torsdagen så blev vi andra också dåliga. Och visst är det mysigt när hela familjen gosar ihop sig i soffan och ser på Totoro, men det är ändå bättre att få vara friska. Så vabruari är igång nu, och jag är rädd att det här bara är början...

Heidi: Tillbaka till gympasalen

Att komma igång med styrketräningen. Det har jag ju tjatat om ett tag nu. Att det skulle vara så bra för löpningen. Att jag verkligen skulle behöva träna armar och axlar, mina svaga punkter, helt enkelt. Och så hände det! Jag skrev ju om både provapå-träningen på gymmet och om gymkortet jag köpte. Så hur går det för mig?
Jo tack, i teorin går det jättebra!! Planen var att försöka komma iväg åtminstone en gång i veckan, det är ju ändå realistiskt för en nybörjare. Men i praktiken blir det nog ändå en gång varannan vecka (vilket ju är bättre än aldrig). För nu är det så att om jag ska träna på gymmet, måste jag göra det när jag inte har barnen hos mig (ja, livet ser ut så numera), vilket alltså är varannan vecka. Då kan jag passa på att komma iväg på kvällarna och köra något pass och kanske simma också. Så just nu är den realistiska målsättningen på den nivån.

Jag har hunnit gå på totalt tre pass, om man räknar med provträningsveckan. Och jag har hunnit konstatera en sak: Jag gillar inte uppvärmningen.
På alla dessa tre pass har det förekommit en uppvärmning i form av koordinerade hopp och skutt till musik. Antingen på stepbräda eller direkt på golvet. Jag har fullt upp med att försöka följa stegen (helst någorlunda i takt med musiken också) så att jag inte ser ut som ett mähä med klumpfot. När jag precis lyckats hänga med, ja då blir det ny stegkombination! Och om det inte var nog med det: "Då tar vi med armarna också!" ropar den käcka, vältränade instruktören med ett sadistiskt leende. Och då är jag helt borta. Stannar upp, svär lite inombods och funderar på om det verkligen är värt att fortsätta. Sneglar lite mot klockan, 59 minuter kvar av passet. Sneglar mot dörren. Räknar antalet steg det skulle ta innan jag skulle vara framme. Dörren är ju ändå olåst, jag är ju här frivilligt... Ja, jag är här frivilligt. Det är inte skolgympa. Jag är inte 14. Jag är 34. Det skiljer 20 år i tid, men känslan är precis som hos den 14-åriga Heidi som bara skulle vilja sjunka ner genom golvet och försvinna. Hon som alltid blir vald sist när det ska spelas lagsporter. För ingen vill ju ha någon utan koordination och bollsinne i sitt lag. Men jag är här frivilligt. Jag är inte i gympasalen på St Olof. Jag är på Hälsohuset i Knivsta. Och jag är här för att jag vill ha en stark kropp, springa fortare och förbli skadefri. Jag är inte här för att bedömas och få betyg. Det har absolut ingen betydelse om jag gör "rätt" eller "fel", ingen dömer. Ingen skrattar. Instruktörens leende är äkta. Vi är alla vuxna och vi är här frivilligt av olika skäl.
Uppvärmningen tar bara 5 minuter. Sedan blir det ett riktigt skönt och utmanande styrkepass. Jag är helt slut efteråt. Och lycklig. Det är den största skillnaden mellan Heidi 14 år och Heidi 34 år. Att jag är glad och lycklig efter ett träningspass. Och längtar tillbaka!

Heidi 14 år och Heidi 34 år. 0 år skillnad i ångest. 100 år skillnad i känslan efteråt.

Och uppvärmningsångesten? Jag får helt enkelt leva med den! Jag tror ändå att ju mer vi utsätts för våra rädslor, desto mindre kommer vi att påverkas av det till slut. Så jag kommer att stå där även om två veckor. Hoppa runt och vifta med armarna i otakt. Trampa mig själv på tårna. Snegla mot klockan och dörren. I fem minuter. För sedan kommer belöningen. Och det är jag värd!

Anna: Anna vs. PMS 1-0

Ni vet de där dagarna när tålamodet tryter, när en ser allt som behöver göras hemma men inte vet vart en ska börja, rastlösheten bubblar i kroppen och ändå så går det knappt att resa sig ur soffan.
Barnen bygger pussel på golvet och samvetet tjatar om att jag borde gå ut med dem, aktivera dem eller i alla fall göra något tillsammans med dem istället för att sörpla kaffe och sticka... 

Den där envisa pms-rösten som viskar att jag är en dålig mamma, att jag borde städa/ta ner julgardiner/göra nåt annat nyttigt vägrar att tystna och jag börjar tro på vad den säger. Att jag är värdelös. Att jag ska vara tacksam för att nån står ut med mig. Att jag inte ska vara så gnällig. Bit ihop! Vem ska ta hand om barnen, laga mat, åka till jobbet osv om inte jag gör det? (Maken är helt fantastisk på att ta hand om både hem och barn, många gånger betydligt bättre än mig. Men när jag är ledig så är ju barnen hemma med mig, så då är det klart att det ligger på mitt ansvar att de får mat, stimulans och allt annat en behöver när en är snart sex respektive två och ett halvt år.) 

Antar att det tänket är genetiskt, vet ju fler i min närhet som funkar likadant... Bit ihop och kämpa på. Kosta vad det kosta vill! Det är svårt att bryta det tankemönstret, och många som mår betydligt sämre än mig kör ju på som vanligt fast de inte orkar egentligen... Då borde ju jag också orka utan att klaga... Alltså är jag både dålig och gnällig. Bingo!

Ikväll var det i alla fall träning inplanerad för mig, och träning är bland de bästa botemedlen mot det där pms-tänket. Jag borde dricka mindre kaffe och äta mindre socker också. Men träningen är bättre än inget! (Dessutom måste jag ändå duscha innan jag åker till jobbet i morgon, så jag kan lika gärna bli svettig så känns duschen ännu bättre.)

Äter min middag, troligen lite för mycket bara för att det är gott och får dåligt samvete för det. (Jäkla dumheter! Vill inte försöka leva upp till omöjliga skönhetsideal! Jag duger jättebra som jag är, det är min kondition och styrka som behöver bli bättre, jag tränar inte för att bli smal!) Pratar lite med familjen och sen... Maken badar barnen och jag får en stund tillsammans med en annan av mina stora kärlekar.

Nu är det hon och jag tills pannbenet ger upp. Förhoppningsvis lite längre. Svett, endorfiner och jävlar anamma är det enda som biter på pms. Och jag vill fan inte må så här. Det borde ingen behöva göra!

Och roliga kläder gör väl alltid att man mår lite bättre? Lufsat runt med Iron Maiden-hoodie och trasiga jeans hela dagen, kläder jag trivs jättebra i, men vem kan vara nere i en Totoro-tröja?

Före och efter en 20 minuters cykeltur genom centrala London.