tisdag 31 maj 2016

Heidi: Ett genomtänkt impulsbeslut

Förra hösten sprang jag Lidingöloppet 15 km. Det var ett roligt lopp med riktigt härlig bansträckning. Ganska fort efteråt bestämde jag mig för att springa den i år igen. Eller borde jag prova Lidingöloppet 30 km? Jag skulle ju åtminstone ha två halvmaror i bagaget vid det laget. 

Så jag har funderat fram och tillbaka, 15 eller 30? Väljer jag 15 skulle jag dels få en skön sträcka som jag känner till och vet att jag fixar, dels skulle jag få en chans att bättra på min tid från förra året.
Om jag väljer 30, så skulle jag få en rejäl utmaning. Dels har jag aldrig sprungit så långt och dels är det ett terränglopp, med en hel del backar.
Båda alternativen har varit lockande och jag har ändrat mig ungefär en gång i veckan. 

Igår gick jag in på Lidingöloppets hemsida för att se hur mycket de båda loppen kostar. Då såg jag att idag var sista dagen innan prishöjning på loppen. Och innan jag riktigt hann förstå vad jag gjorde så hade jag klickat i och betalat min anmälan till Lidingöloppet 30 km... Hoppsan. Det blir alltså ingen lugn och behaglig sommar och höst. Nej, det får helt enkelt bli rejäl backträning och distansökning! Men nu är det gjort, så nu kör vi! Eller vi och vi... ni får följa med via bloggen. Det lär bli ett antal inlägg om Lidingöloppetångest under den kommande tiden.

måndag 30 maj 2016

Veckans utmaning v 21

Tanken förra veckan var att på något sätt stödja någon välgörenhetsorganisation.

Heidi: Eftersom det var morsdag under förra veckan så passade jag på att förena nytta med nöje. Unicef har väldigt bra gåvoshop för "presenter" för folk som har allt. Själv får man ett värdebevis, medan varorna går till dem som behöver det mer. Så det fick bli ett startpaket för tre mammor.

Anna: Utan att veta om hur Heidi löst veckans utmaning så har faktiskt jag också skänkt pengar till Unicef, fast jag köpte deras morsdagspaket. Att bli mamma är bland det bästa som hänt mig, jag hittade mig själv där i moderskapet. Att dessutom få bli det under så trygga omständigheter, även om förlossningsavdelningar läggs ner och/eller är underbemannade känns otroligt priviligierat. Så att på morsdag kunna bidra till att någon kvinna, nånstans i världen får det lite, lite bättre känns rätt.

Nästa veckas utmaning blir att rensa. Rabatter, jordgubbar, garderob, tankar, kylskåp... Det är upp till var och en att välja vad som ska rensas.

torsdag 26 maj 2016

Vårruset. Eller Hur gick det där till?

Anna: För några månader sen nämnde Heidi Vårruset. Jag som INTE springer lopp. Hur tänkte hon då, JAG ska ju inte... Eller det kanske... Kan man rent av säga... Jo, men vad fasen! Vi kör!
Jag började träna relativt seriöst och följde 5 km programmet i Stora löparboken för kvinnor. Ska jag springa så ska jag springa. Jag vill inte gå halva sträckan! Men så blev det mycket på jobbet. Stressen blev för mycket och gick ut över vardagslivet. Jag mådde rätt risigt mentalt, vabbade och blev för nån vecka sen förkyld själv. Träningen har jag inte ägnat mycket tid den senaste månaden. Men nu hade vi ju anmält oss, så klart jag skulle göra så gott jag kunde. Var inställd på att varva löpning och gång.
Hjälp! Kan detta vara första gången vi deltar på organiserad motion tillsammans??
(Frivilligt åtminstone)

Vi gick runt på startområdet, drack kaffe och provsmakade både det ena och det andra. Bestämde att Jogga-startgruppen kändes lagom för oss. För visst ville vi ha mer fart än att bara gå!

I väntan på start. Kallt!
Uppvärmningen drog igång, det var ganska trångt i fållan och alla hade inte riktigt koll på var de hade fötter och armbågar och jag påmindes om varför jag helst inte tränar bland andra människor. Hurtiga typer skuttade och sprattlade. Själv trampade jag lite på stället minuterna innan start... Det räckte fint för mig, för när starten väl gick blev det snabbt ganska trångt och farten sänktes markant efter några hundra meter när banan smalnade av. Mycket lugn jogg i några hundra meter tills vi sprungit om några som ville hålla ett lägre tempo än oss. Och plötsligt hade vi sprungit den första kilometern. Utan att det märkts nånting. Nöjd, för inte trodde jag att jag skulle kunna springa så långt i ett svep! Vi fortsatte i samma tempo, och plötsligt hade vi sprungit två kilometer. Här ungefär fick jag håll på vänster sida. Lite drygt, men knappast farligt. Några gångsteg vid vätskekontrollen vid 2,5 km, men jag ville vidare, och Heidi verkade inte intresserad av att stanna och lyssna på trubaduren som spelade nån Gyllene Tider-låt. Så vi fortsatte, och hela tiden letade vi oss förbi andra löpare som sprang aningen för sakta för att vi/jag skulle hålla oss bakom dem. Heidi påpekade att vi sprang om många fler än vad som sprang om oss, och vi var båda väldigt överraskade över att jag sprungit i... Oj! Bara 800 meter kvar? Hade vi sprungit fel? Jag kan inte springa i 4 kilometer! Inte utan gångpaus! Och när målet närmade sig hastigt kunde jag ju knappast ge upp och gå!
När det var 200 meter kvar blev det plötsligt väldigt segt. Målet var ju där framme, varför skulle jag skynda mig dit, tycktes kroppen tänka? I princip var jag ju framme redan. "I helvete att jag slutar springa nu!" Försökte jag intala kroppen. Och jag vann över den. 

Smått chockade kollade vi vad vi sprungit på för tid egentligen. Vi hade ju helt oväntat sprungit hela vägen och dessutom sprungit om ganska många. 35 minuter! Jag är toknöjd och fattar fortfarande inte att jag faktiskt sprang hela loppet. Och det var inte ens speciellt jobbigt. Visst var benen lite skakiga när vi kom i mål, men trött var jag egentligen inte. Undrar ju lite vad tiden blivit om jag inte varit småförkyld och tränat som jag hade tänkt från början... Men med de förutsättningar jag hade så är jag som sagt väldigt nöjd.
Sen kunde jag ju inte annat än skratta när Guns 'n Roses Sweet Child of mine (youtube-länk) ekade ur högtalarna sekunderna efter att vi fått våra medaljer.


Heidi: Jag är otroligt stolt över Anna! Hon som inte tyckte om att träna. Hon som aldrig skulle springa. Aldrig springa lopp. Samma Anna sprang igår Vårruset, som bevisligen är både löpning och ett lopp och därmed kan klassas som träning.
Att jag föreslog Vårruset för Anna då i början av året, sa jag det lite med glimten i ögat. Samtidigt var jag fullt seriös. Jag tänkte att det kanske vore en lagom utmaning för henne. Och det vore kul att göra något tillsammans. Jag sa redan från början till Anna att hon skulle få bestämma tempot hela tiden. Jag skulle ju springa Göteborgsvarvet fyra dagar innan, så jag var i princip beredd på att fortfarande ha både ont och träningsvärk efter dessa fyra dagarna. 

Anna har redan skrivit om själva loppet, så jag ska inte upprepa det. Men jag kan ju säga att jag var smått förvånad över att Anna bara sprang på. Jag hade ju fått för mig att det skulle bli lågt tempo varvat med promenader. Nu är vi inte sådana som springer särskilt fort i annat fall heller, men det blev ungefär samma tempo som jag brukar springa när jag springer själv. Så "normaltempo" för mig. 
Och precis som Anna skriver, så hade vi helt plötsligt sprungit alla 5 kilometrarna! Bara sådär! Anna hade genomfört sitt första lopp. Och hon klarade det med bravur! Tänk om våra gympalärare skulle höra det? 

"Vi gör det bara för gratisprylarna!"

måndag 23 maj 2016

Veckans utmaning v.20

Förra veckans utmaning var att unna oss något. Låter kanske enkelt, men även en sådan sak kan vara svår ibland.

Heidi: Själva veckan gick väldigt fort. Stora delar av tiden upptogs av tankar inför Göteborgsvarvet. Och helt plötsligt var det dags att åka till Göteborg! Mitt flyg var lite försenat, så då passade jag på att gå till Joe & the Juice och beställa en stor färskpressad juice. Jag valde en med rödbetor, fänkål och äpplen. Den var väldigt god!

(Jag skulle också kunna skriva att jag unnade mig en hel del saker på Göteborgsvarvets mässa i samband med uthämtning av nummerlapp (t-shirt, tights, löparkeps), men det gör jag inte...)

Anna: En vecka med en massa vab för min del. Unnade mig inga stora saker (köpte mtb förra veckan, hämtade den en kväll i början av den här, men mer om den i ett kommande inlägg.), men en liten tiramisu till kaffet fick jag en dag. Hittade med kort datum till nedsatt pris på Ica, så då är det lätt att unna sig lyx. Sen är det det här med Internet-shopping när man ligger vaken med en hostande dotter på soffan om nätterna... Lite nya sommarkläder tycker jag inte passar in under "unna sig", för där fanns ett behov. Men en ny mugg till samlingen. 23 stycken nu...


Den här veckans utmaning blir att på något sätt stödja någon välgörenhetsorganisation. Det kan vara genom att skänka pengar till dem, eller att köpa någon produkt där en del av pengarna går till välgörenhet. Hur du väljer att göra och vilken summa du skänker är helt upp till dig.

söndag 22 maj 2016

Heidi: Göteborgsvarvet

Nu har jag tagit mig igenom Göteborgsvarvet, mitt livs andra halvmarathon. Här kommer en liten rapport:

Jag åkte till Göteborg fredag kväll redan. Hade förmånen att få bo hos makens kusin inte långt från stan. Jag tog mig därför i god tid in till Göteborg och Göteborgsvarvsexpon som var på Svenska mässan. Hämtade nummerlappen, köpte årets Varvet t-shirt, impulsköpte keps och tights och lite annat smått och gott. Så som man tydligen ska göra på sådana där jippon. Hade tänkt äta någonstans också, eftersom det nu var ca två timmar innan min start. Utbudet på mat var dåligt på mässan, tyckte jag, så jag tänkte ta det närmare startområdet sen.
Från mässan gick det bussar direkt till startområdet, så jag hoppade på en sådan. Väl inne på själva området var det ju fullt med folk! Passerade några korvkiosktält på vägen från bussen. Blev väldigt glad över att se att det fanns vegetarisk korv med bröd på menyn. En sån tack! "Slut", fick jag höra på första stället, "men det finns ett större kiosk längre fram". "Slut" fick jag höra där också. Bannade mig själv över att inte ha planerat lunchen lite bättre. På tredje stället fanns det dock vegokorv kvar så jag fick det till slut. Gott var det!
Samtidig som jag gick där kom vinnarna bland både damerna och herrarna i mål. Tiden för snabbaste man var 59:35 och för kvinnan 01:08:01. Vilka tider! De hinner både äta, duscha och flyga hem till Kenya innan jag är i mål!!
Efter väskinlämningen och den långa bajamajakön var det dags att hitta startgruppen. Efter lite om och men lyckades jag ta mig dit. Blev en tur via skogen och klättring över staket. 
Strax innan start
Väl i startfållan insåg jag att nu är det dag! Snart springer jag längs gatorna i världens största halvmarathon. Och vilken känsla det var! Massor av folk längs med hela banan: längs med vägen, ute i sina trädgårdar, på balkongerna, på uteserveringarna - ja, överallt helt enkelt!
Några roliga saker som jag såg längs vägen (fanns en hel del, kommer bara ihåg en liten del just nu): Farbrorn vid 1 km-markeringen med skylten "20 km kvar", massor av barn som high five -ade löpare, några barn som satt på en balkong (botten våning) och bjöd på salta kex, hejarklacken som hejade på dig om du skrek ditt namn, några som ville bjuda på öl till löpare, en löpare som snodde en öl mitt framför näsan på en åskådare, byggjobbarna som hejade vid Älvsborgsbron (samtidigt som en tjej kom utspringandes från deras toa), killen som höll en stor spegel ut från fönstret (så man kunde se hur man såg ut) samtidigt som han ropade "det ser bra ut!" och så gänget som höll i fiskespön med donuts som man kunde försöka fånga.
Götaälvbron, inte långt kvar nu!
Jag sprang i klubben Lonesome Runner's namn. Hade klubbtröjan på mig. När man träffar på en annan (springer om eller blir omsprungen) Lonesome, brukar man hälsa på varandra, antingen med en klapp på axeln eller en "heja Lonesome". Just på Varvet brukar det vara massor av klubbmedlemmar som springer (i år runt 500 st), så där märks klubbandan väldigt tydligt. Jag hejade och pratade med många i klubbkläder, fick många klappar eller heja-rop när jag blev passerad. Även från publiken hördes "heja Lonesome" ett par gånger. Vilken pepp! Sprang med ett leende under stora delar av loppet. Det var roligt hela tiden!
Och helt plötsligt var det bara en enda kilometer kvar! Kunde det vara sant? Har jag missat några kilometrar? Jag hade inte ont någonstans, var inte öm och humöret var på topp. Så jag ökade farten! Spurtade i mål efter att ha avverkat snart 21,1 km! Betyder det att jag skulle ha orkat mer? 

För den som är intresserad av siffror.
Jag är mycket nöjd! Hade den realistiska målsättningen att komma in på 2 h 30 min. Och det gick ju bra! 

Tack Göteborg!
Nu har jag genomfört alla tre av mina stora mål som jag hade för löpning i år: Göteborgsvarvet, Women's Health halvmarathon och att springa hem från jobbet (Arlanda). Och det är bara maj ännu. Vad ska jag göra nu??

Ikväll ska jag dock sitta i soffan med fötterna på bordet och hoppas på en annan medalj: Hockeyguld till Finland!!


torsdag 19 maj 2016

Heidi: Sistaminuten ångest och impulslöpning

På fredag åker jag till Göteborg. På lördag är det Göteborgsvarvet. Resväskan står halvfull på vardagsrumsgolvet. Vädret för lördag säger molnigt med risk för lite regn. Jag försöker packa klokt. Enklast är det för benen: långa tights och löparkjolen (blir för kallt med bara kjolen, eller?). Svårare med överkroppen; t-shirt, ja. Men ska jag ha långärmad eller kortärmad? Hur varm kommer jag att bli? Ska ju ändå springa i mer än två timmar.
Både keps och pannband finns nerpackade. Pannband behövs om det är kallt. Keps är bra om det är soligt, men också om det regnar. Skorna kom jag ihåg att packa ner också. Min gröna flipbelt får också följa med. Den är bra för mobilen och någon förpackning med gel som jag kan inta när energin tryter. Ryggsäcken packade jag också med. Den ska jag ha med för överdragskläder och övrigt som ska med till själva loppet. Något annat som ska med? Mobilladdare, necessär för övernattning, bok för flyget och lite annat smått och gott (Voltaren).
Just ja! Startbeviset!! Den är ju ganska så viktigt att komma ihåg!

Glöm ej!

Allt nödvändigt packat med hänsyn till vätskereglerna för handbagaget!

Planen var att idag (torsdag) springa en lugn löprunda på ca 8 km. Perfekt för att "värma upp" lite innan själva stora loppet. Perfekt! 
Men för ett par dagar sedan frågade en kollega om jag inte ville springa Blodomloppet i Uppsala istället för honom. Han hade bestämt sig för att inte springa den här gången, pga smärta. Så då finns det en nummerlapp över, helt enkelt. Så jag sa ja! Vore ju synd att låta den stackars nummerlappen hamna i soporna utan att den fått känna på fartvinden! Så istället för en lugn runda på ca 8 km, blir det nu ett (lugnt) lopp på 10 km. Det ska bli kul! 

onsdag 18 maj 2016

Anna: Smaljeans

De flesta av oss har ett par. De ligger i garderoben och väntar för "nån gång kommer de att passa igen". De där jeansen man hade för längesen. Smaljeansen. De som passade innan man fick barn/bytte jobb/träffade partnern. De som satt som gjutna innan kroppen ändrade form.
Jag har ett par. Ett par svarta Levis som satt helt perfekt hösten innan jag blev gravid med dottern. De sitter perfekt i ryggslutet och lämnar inte en glipa mellan byxa och rygg som de flesta byxor gör på mig. Mina höfter och lår hade ändrat form och blivit fastare tack vare mitt relativt aktiva jobb. Höftmåttet hade inte varit så litet sen tidiga tonåren, och låg det ändå knappt under 100 cm.
Sen kom graviditeten med foglossning som gjorde att jag inte kunde hålla igång och om jag varit något fastare i hullet innan graviditeten så var det mest deg när dottern väl fötts.
Det blev många och långa barnvagnspromenader, jag började cykla och i höstas fanns det ändå inte en chans att jag nånsin skulle få plats i mina älsklingsjeans igen kände jag. Det händer ju en hel del med kroppen under en graviditet. Men att göra mig av med dem? Nja... De fick hänga kvar i garderoben ett tag till.
Men nu har jag provat dem på vinst och förlust och... De passar! Visst, de sitter tight, men det gjorde de när jag kunde ha dem också.
Jag kan inte låta bli att vara glad för att kroppen börjar tighta till sig igen, samtidigt som jag känner mig lite skyldig för att jag blir glad. Jag eftersträvar inte alls att bli smal. Jag vill vara stark, jag vill orka. Att vara smal för sakens skull är inte alls intressant för mig. Vikten är densamma som för ett år sen, så det är ju i alla fall en indikation på att jag bara blivit mer vältränad och inte bara tappat gravidhull.

måndag 16 maj 2016

Veckans utmaning v 19

Den senaste veckan var utmaningen att klämma in två träningspass utomhus. Vädret har vänt och man började ana att en försommar närmade sig.

Anna: Jag har tränat jättelite den senaste tiden, varken tiden eller energin har funnits. Jag vet att jag innerst inne mår bra av att röra på mig, men när tiden inte finns blir det bara ytterligare "ett måste" som tar energi.
Men den här veckan hade jag korta eftermiddagspass på jobbschemat, så att få in ett cykelpass på tisdagen gick jättebra. Sen var det några mentalt väldigt jobbiga dagar, helgen närmade sig med kraftig blåst och så där 7-10 grader varmt... Stor kontrast mot förra helgens sommarvärme! På söndagen packade jag ner löparkläder när jag åkte till jobbet och sen blev det transportlöpning i fyra kilometer till pendeltåget. Så för första gången på länge så här jag genomfört utmaningen utan några kompromisser. Två träningspass utomhus klarades av!

Heidi: Även jag har lyckats med förra veckans utmaning! Hurra! Jag klämde in ett snabbt löppass kombinerat med lite styrketräning före jobbet på torsdagen. Och på söndag blev det ett långsammare men längre pass ("jag ska springa längre än en mil, så 10,01 km är godkänt!").

Hellre vackra vyer än asfalt.
Dessutom tog vi faktiskt en gemensam promenad på onsdagen innan våra respektive jobb. Då vädret fortfarande var soligt och fint, passade vi på att avsluta promenaden på ett kafé med varsin smoothie.

Så förra veckans utmaning klarade vi riktigt bra! Väl godkänt på det! Dags för lite belöning kanske?
Denna veckans utmaning blir att unna oss något igen! Det ska vara något som inte hör till vardagen. Lyxig mat, dryck, nya kläder, massage...  Huvudsaken att du känner dig lite bortskämd!
Ha en bra vecka!

fredag 13 maj 2016

Heidi: Utanför bekvämlighetszonen

Nu kan jag inte undvika det längre: Efter att ha såsat runt ett bra tag nu i mitt behagliga tempo på vägarna är det nu dags att få in lite kvalitet i min löpning. Om jag som löpare ska utvecklas mer, måste jag ut ur min bekvämlighetszon och utmana mig lite.
Jag har aldrig sprungit intervaller, jag tar aldrig ut mig så att jag är helt trött efter en löprunda och jag gillar att gå lite då och då.
Så igår bestämde jag mig för att det var dags att chocka kroppen. Lagom lugn uppvärming genom Gredelby hagar (så härligt att spring där) upp till elljusspåret. Startade Runkeeper först vid spåret, gav mig sjäv en spark där bak och sprang. Jag sprang mycket fortare än jag brukar göra. Tvingade mig själv att springa även om kroppen skrek efter några promenadsteg: "Vad gör du kvinna! Du kan inte plåga dig sådär! Du flåsar ju som en brunstig älg! Tänk om någon hör dig??" Men ingen hörde. Jag var helt ensam i spåret, så jag sprang vidare. Men vid toppen av den största backen var jag faktiskt tvungen att stanna upp ett tag. Det var ett gott betyg på att jag inte hade såsat runt på den här löprundan.
Ett varv i spåret är 2,2 km. Jag sprang den på ett genomsnittligt tempo på 5:45, vilket är mycket snabbare än min normala 6:30-7:15 tempo.


När jag nu äntligen lyckats göra något utanför bekvämlighetszonen, var det mycket lättare att fortsätta med det: Jag bestämde mig för att testa utegymmet som finns där vid spåret.
Jag har länge pratat om att jag måste ta tag i någon form av styrketräning. Men precis som med allt, är det så mycket lättare att prata om det än att faktiskt göra något åt det. Jag vill inte gå till något gym. Och att träna hemma? Nja, då går jag hellre ut och springer eller står på crosstrainern och tittar på något program. Så när man tänker efter är ju utegymmet ett riktigt bra alternativ: Jag behöver inte trängas på ett gym, det är utomhus i friska luften, det är gratis och det är precis vid elljusspåret, vilket gör det möjligt att kombinera med löpning.
Så jag testade de olika redskapen. Det blev lite knäböj, marklyft, axelpress och bröstpress (heter det så?). Det finns instruktioner vid varje redskap, så det var enkelt att förstå hur man skulle göra. Dessutom finns det två redskap vid varje station, en lättare och en lite tyngre.


Så vad är slutsatsen av att lämna bekvämlighetszonen? Träningsvärk!! Det är sällan jag får träningsvärk efter en löprunda. Det kan hända när jag har sprungit mycket längre än jag brukar, som när jag sprang 18-21km. Då kunde jag känna av musklerna lite. Men nu känns det i benen. Och ja, det känns i armarna och axlarna också efter styrketräningen, men det var väntat!


tisdag 10 maj 2016

Anna: Hur man tar död på endorfiner

Igår var det en sån där perfekt dag för att ta en cykeltur före jobbet. Började sent, barnen var på förskola och vädret var så där härligt försommarfräscht. Varmt, men inte kvalmigt varmt.
På med nya cykelbyxor, Totoro-tröjan jag fick i julklapp från maken, skruva lite på bakbromsen som tagit dåligt, pumpa upp däcken till 8 bar och så iväg. Den där fantastiska frihetskänslan kom nästan på en gång, det doftade av nyklippt gräs och hägg. Jag susade fram (nåja, med mina mått mätt) genom en allé av blommande lönnar och myste. Jag älskar att cykla på små vägar genom alléer.
Pressade mig hårt på utvalda ställen och sen kom backen. Precis efter en korsning med stopp-plikt börjar den. Brant och med en vänstersväng. Växlade ner och reste mig upp. Jag skulle bara upp, även om det inte gick fort. Stannade till på krönet för att pusta lite, dricka vatten och passade då på att kolla mobilen. Har aldrig ljud på när jag cyklar. Den ligger tyst i sin plastpåse i ryggfickan för att inte störa, men den är ju bra att ha. Och OM det nu skulle ringa från barnens förskolor så vill jag ju veta det. Det hade det inte gjort. Däremot hade jag fått ett sms från jobbet med förfrågning ifall jag kunde börja tidigare. Fick ett sånt sms dagen innan också. Det är många sjuka nu. Det ÄR skitjobbigt att täcka upp för alla sjuka under sins orfinarie pass, men jag orkar bara inte ta fler timmar nu. Jag jobbar deltid för att kunna ha tid med familjen och lite egentid. Som mitt schema ser ut så jobbar jag många pass per vecka, men de är ofta 5-7 timmar långa. När jag är ledig så vill jag faktiskt vara ledig, speciellt nu när jag känner mig så dränerad på energi. Men när jag får de där sms:en är det svårt att njuta och ta tillvara min lediga förmiddag. Istället får jag dåligt samvete för att jag inte stöttar de kollegor som faktiskt är på jobbet och sliter. Samtidigt vet jag att om jag inte satsar de där timmarna på mig själv så kommer jag inte att orka i det långa loppet. Jag MÅSTE tänka långsiktigt och vara egoistisk.

Så där stod jag på backkrönet och skrev ett svar. "Befinner mig långt hemifrån, på cykel. Kan inte komma tidigare." Stoppade tillbaka telefonen i ryggfickan och fortsatte cykla. Men glädjen och endorfinerna var som bortblåsta. Kunde inte stänga av mitt dåliga samvete och koncentrera mig på cyklandet. Och blev arg på mig själv för att jag hänger upp mig på en sån skitsak.

Kanske var det delvis därför jag ser så butter ut på selfien jag la upp på instagram? Tankarna gnagde, och hur skönt det än är med fartvind mot nyrakade ben och att cykla genom alléer så blev min dag genast mycket sämre av det där sms:et. Och jag misstänker att jag får fler den här veckan...

måndag 9 maj 2016

Veckans utmaning v.18

Förra veckans utmaning var att skriva ett brev till någon. Alltså ett riktigt brev. Inget mejl eller ett vykort.

Heidi: Även denna vecka får jag erkänna att jag inte har klarat av utmaningen. Jag har jobbat kvällar nu i snart fyra veckor och då har mina normala rutiner fått ge vika för tillfälliga "kvällsjobbarrutiner". Det ska bli skönt att återgå till mina vanliga tider och rutiner igen. Då får jag också ta och skärpa mig med utmaningarna.

Anna: Att inlägget blivit sent är helt och hållet mitt fel. Som så många gånger förr har livet kommit emellan mig och bloggandet.
Tänkte att förra veckans utmaning skulle bli lite lagom enkelt avklarad. Jag har extremt dåligt kontakt med min syster som sen ganska lång tid tillbaka bott i Danmark med sin man. Ett brev till henne kanske skulle vara nåt. Vi pratade i telefon för ett år sen, och jag skickade ett julkort och stickade sockor till dem. Det är all kontakt vi haft under det senaste året, så att hitta nåt att skriva om skulle inte vara några problem. Problemet blev snarare att min syster inte bor i Danmark längre, fick jag höra av mamma. Hon bor inte alls. Eller överallt. Hon och hennes man har bestämt sig för att ta med det nödvändigaste och ge sig ut på luffen, typ. Jag hörde nåt om att gå längs Göta Kanal. Men var de befinner sig just nu har ingen nån aning om, så det blir ju lite svårt att skriva brev när man inte har nån adress att skriva till.

Den här veckan ska vi ut och träna! Åtminstone två träningspass utomhus ska vi klara av. Heja heja!

lördag 7 maj 2016

Anna: Äntligen!

En längre tid nu har jag varit trött och hängig. Ingen energi och absolut ingen träningslust. Att jag tagit mig ur sängen och jobbat har tagit den lilla energi jag haft. Men några dagar nu har jag varit lite gladare, haft lite mer energi och så på torsdagen kände jag hur jag faktiskt längtade ut, oavsett om det var på cykel eller i löparskor.
Slutade rätt tidigt på torsdagen, men då skulle maken på cykelträning med klubben. Istället tog jag med mig löparkläderna när vi åkte hem till mina föräldrar på fredagen.
Och på fredagskvällen sprang jag till skogs!

En underbar majkväll, lagom varmt för att springa i t-shirt och härligt fräsch vårluft. 
De här skogarna är jag uppvuxen i, men det händer mycket på 10-15 år. Jag gick mycket hundpromenader här innan jag flyttade hemifrån. Skog avverkas, annan växer upp. Gamla lador rasar och det ligger "nya" vindfällen eller jakttorn utmed vägen.


Brorsan tog sin mtb och följde med mig ut. Vi tog en ca 6 km lång runda, inte alls speciellt fort (Jag har inte sprungit alls på några veckor. Det blev en hel del snabb gång istället för löpning.), men väldigt givande på flera plan. Tid att prata lite, motivation att hålla tempot uppe och kul med sällskap. Dessutom härliga skogsvägar, ibland inte mer än stigar, fantastiskt väder och endorfiner sprutande ur öronen. 
Lite spurt i några uppförsbackar, sånt ägnar jag mig inte åt normalt. Men när jag rejsade med brorsan blev det plötsligt självklart att ge gärnet.



Brorsans Crescent Njord är något fräschare än den här övergivna cykeln i passerade i skogen. Skrot och skräp i naturen är självklart alltid fel, men jag kan inte låta bli att tycka att den är ganska charmig.

fredag 6 maj 2016

Heidi: Halvmarathonångest, omstart

Nu har det gått ett tag sedan jag sprang Women's Health halvmarathon. Sen dess har jag gjort ett halvhjärtat försök till att springa. Det slutade med tre dagars migränattack. Efter det har jag inte varit ute på någon löptur. Jag har även jobbat kväll nu under de senaste veckorna, så den där turen efter jobbet blir ju inte heller av.
Göteborgsvarvet är om ca två veckor. Och även om jag nu vet att jag klarar av att springa sträckan, börjar vissa tankar forma sig i mitt huvud:
Tänk om jag får fler migränattacker när jag ska ut och springa? Och framförallt; tänk om jag får det just när jag springer Göteborgsvarvet? Det skulle faktiskt kännas som ett stort nederlag, eftersom jag nu har väntat på Varvet i snart ett år.
Men som sagt, det är ändå två veckor kvar. Jag hinner med några kortare testrundor under den tiden. Jag hinner med en halvlång runda också. Målet är ju ändå att jag ska ta mig runt banan, utan någon specifik tid.
Och än så länge finns det tid till förberedelser.

måndag 2 maj 2016

Veckans utmaning v.17

Tanken med förra veckans utmaning var att be om hjälp. Det kanske låter som en enkel sak, men ibland kan det vara så svårt att komma sig för att be om hjälp.

Heidi: Jag har oftast svårt att be om hjälp. Så det gjorde jag inte under förra veckan heller. Jag vet inte om det beror på att jag inte utsatte mig för sådana situationer eller att jag låg däckad av migrän halva veckan.

Anna: Jag är en typisk "kan själv!"-person. Vill inte be om hjälp. Men den här veckan har jag faktiskt tänkt till en gång till när jag hamnat i de där situationerna på jobbet. Tunga lyft, saker jag inte hinner fixa riktigt...
Som ni vet vid det här laget har jag till och från ganska ilsken pms. Men jag har insett att under de senaste två månaderna ungefär så har de lugna perioderna mellan pms:en inte varit så lugna. Jag är konstant trött, gråter massor, tänker jobbiga tankar och allt känns bara jobbigt. Eller inte alls. Jag funkar inte bra vare sig på jobbet eller hemma.
I slutet av förra veckan frågade min närmaste chef (hon vet om mina pms-problem) hur jag mår egentligen och om jag ville överväga hjälp genom företagshälsovården.  Det har jag gjort, och chefen ska sätta bollen i rullning nu i veckan. Så jag kanske inte bad om hjälp själv (även om jag faktiskt hade börjat tänka i de banorna), men hjälp erbjöds på ett väldigt omtänksamt sätt och jag valde att ta emot den hjälpen.

Nästa vecka handlar det om att ta kontakt med någon. När skickade du ett riktigt brev senast? Ett handskrivet brev i kuvert, inte ett kort av något slag. Det är utmaningen den här veckan!