Anna: Semesterplanering

Då var det den tiden på året igen. Semesterveckor ska fördelas på jobbet, så med en förhoppning om att få se så mycket som möjligt av Tour de France, cykla och få tid med familjen ska önskade veckor fyllas i ett schema. Det är mycket som ska hinnas med på några veckors ledighet. Att vila på semestern? Nja, det hinner en väl inte?  

Å andra sidan får jag ägna några veckor åt de saker som får mig att må som allra bäst, och det är väl 

 också en form av vila.

Varken jag eller maken är såna som kan ligga på stranden en hel semester. Vi har ett gemensamt naturintresse, och vi gör som bekant hellre utflykter i naturen än åker till lekland med barnen. Våra semestrar brukar följa samma mönster. Det har blivit en del resor till fjällen. Mest dagsturer i Härjedalen, men för ca 15 år sen (hjälp, vad längesen!!), gick vi Ammarnäs-Hemavan på Kungsleden.

Ruändan. Här har jag varit många gånger. lättvandrat och många typer av natur. Man kan välja mellan att gå ca 3 km, 5 km eller 8 km, beroende på vad man vill se och hur långt man orkar gå.

Såna vandringar känns inte aktuella i nuläget. Dottern fyller tre år i sommar, att bära henne skulle innebära att en av oss vuxna får bära hela familjens packning. Och hon orkar inte gå så långa sträckor. 

Att titta på vattenfall är en av sonens önskemål inför semestern. Han är, liksom jag, väldigt förtjust i såna. Det här finns i skogen i närheten av Ljusnedal i Härjedalen, I sammar siktar vi på bl a Tännforsen.

Men vi vill upp till fjällen i sommar också. Kanske Jämtland och en tur in i Norge.
Vi brukar alltid hyra en stuga, men nu tänkte vi bo i tält, och troligen några nätter på vandrarhem, fjällstationer och liknande. Bara det att tälta är ju ett äventyr i sig. Att tälta med barn blir både spännande och mysigt. Vi tänkte provtälta nån natt eller två här i närheten innan vi ger oss iväg. Testa hur det går, hur barnen reagerar och vad vi egentligen behöver ha med oss ut i fält. 

Sylmasivet med sin glaciär. Moln som väller in i Tempeldalen. I sommar hoppas jag få se Tempeldalen på nära håll.

Efter min längre semesterperiod jobbar jag bara en vecka, sen tar jag semester igen. Tillbaka till fjällen -fast utan familjen den här gången. Heidi och jag planerar en ny vandring. I ungefär samma område som förra gången, fast med start i Ljungdalen. Underbart!

Anna: Friluftsliv med barn

Att vara ute i skog och mark med familjen är bland det bästa jag vet. Ibland går vi ganska långt, ibland kanske 500 meter. Det beror lite på vad vi tänkt göra. Vi bor nära en skog där det växer mycket blåbär, så ibland blir det en kort tur med blåbärsplockning som mål. Hälsar vi på hos mina föräldrar är det inte ovanligt att några går och några tar bilen till en mysig plats i skogen där vi grillar korv.

Ibland händer det att jag fått kommentarer i stil med "Åh, jag fjällvandrade en del innan vi fick barn! Det vore så mysigt, men barnen skulle inte orka gå. De orkar ju inte gå till affären här hemma, så hur skulle det gå att gå flera kilometer i terräng?" 

 

Min erfarenhet är att barn orkar. De kan springa runt på lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner hela dagen. Klart de orkar gå några kilometer i skog/på fjäll! Energin har de, det är motivationen som är nyckeln.
Det sägs att en treåring orkar gå fem kilometer på en dag. Inte i samma takt som en vuxen, men om de har motivation och får ta det i sin takt så tror jag att flertalet av alla treåringar faktiskt orkar det. Vår dotter är två och ett halvt år nu, och ett par dagar innan nyårsafton gick hon ca 2,5 km i skogen, iklädd gummistövlar och overall, inte de smidigaste kläderna för vandring.
Dessutom är det ofta mer spännande att gå på ojämna stigar, klättra upp på stora stenar och hoppa över rötter än att gå på en asfalterad trottoar eller gångbana. Jag är likadan. Får jag välja på skogsstig och asfalt att springa eller gå på så väljer jag skogsstig. 

För att hålla motivationen uppe har jag märkt att små mutor och delmål är superbra. "Hitta fem ledmarkeringar så tar vi en russinpaus sen", "Vid nästa spång får alla en chokladbit!", "Vid nästa långa rast (en minst 15-20 minuter rast efter 2-3 kilometer brukar vara lagom för oss) äter vi yoghurt/bulle/blåbärssoppa/grillar korv". Titta gärna på en karta tillsammans och prata om hur naturen kommer att se ut. "Grönt betyder skog, de där ränderna betyder att det är backar. Här kanske det är blött så man får gå runt om det inte finns en spång." Då kan en hänvisa till det när en kommer till platsen irl. "Kommer du ihåg att vi såg en bro på kartan? Nu är vi där! Snart kommer vi till..."

Vägrar barnen släppa skärmar så låt dem testa geocacheing eller turf (som omväxling till PokemonGo, som jag misstänker att ungefär alla utom jag laddat ner), eller bara följa vandringen i en kart-app. (Det funkade även jättebra när sonen tröttnade på att åka bil i somras. Jag knappade in mål kart-appen, sen fick sonen sitta med min telefon i baksätet och följa pilen på skärmen och berätta att vi skulle svänga, att det skulle komma en å/älv eller liknande. Han var jättenöjd!)

Jag har rätt hyfsade grundkunskaper när det gäller växter och träd, och jag försöker lära barnen en del när vi är ute. Vi tittar på blad, kottar, blommor och ett fåtal mossor och lavar och funderar på vad de heter, om något djur äter dem, hur man skiljer på tallkottar och grankottar, hur olika djurspår (och -bajs) ser ut. Jag brukar också peka ut giftiga växter och vara ganska brutalt ärlig med att berätta vad som händer om en plockar och/eller äter en del växter och bär. 

En annan sak som håller motivationen uppe hos våra barn, framförallt femåringen eftersom tvååringen ofta, fram till nyligen, suttit på pappans rygg, är att vi släpper rätt mycket på godisreglerna när vi är ute på äventyr. Mutor funkar, som sagt. I vanliga fall får han lördagsgodis, och inte nån stor mängd. Oftast lösgodis för 5-10 kronor. På våra utflykter blir det betydligt mer, plus russin och  torkade mullbär. Inte obegränsat, men i min ficka finns ofta choklad, en tablettask,  små kexchoklad-kakor eller PEZ (som vi döpt om till Pigg-i-benen-godis. Placeboeffekt ska inte underskattas!) och när vi märker att det börjar bli tungt så finns godsakerna nära till hands.

Nu låter det som om jag mest försöker lura mina barn att tycka om att vara ute, men de tycker oftast att det är kul. Dottern har tröttnade på blåbärsplockning i somras, trots att vi inte alls plockat så mycket i år, så när vi går i samma riktning som blåbärsskogen ligger ropade hon "inte plocka blåjäj!". Å andra sidan blev hon överlycklig när vi plockade fram bärstolen ur förrådet.

Jag tycker ändå att viktigast när en är ute med barn är att komma ihåg att äventyret sker på deras villkor. De kanske inte vet om makten de sitter inne med, men vägrar de att ta ett steg - vad ska en göra? Mutor och motivation funkar ibland, men inte allltid. Vårt ansvar som föräldrar är att läsa av barnen och se om de verkigen är trötta, eller helt enkelt bara uttråkade. Alla dagar är inte bra dagar för långvandringar, och då får vi lägga om ursprungsplanen. De gånger vi varit ute på längre utflykter har vi försökt se till att det finns flera alternativa vägar, och sen låter vi dagsformen avgöra vilken av dem vi tar. Att tvinga dem kommer inte att göra utflykten kul för någon. Ibland tar ork och motivation slut på någon minut, och då får en som förälder försöka lösa det. I somras hände det mitt uppe på ett fjäll, flera kilometer från bilarna. Vi hade rastat för inte så längesen, sen gått upp på en topp. Vi såg att ett regnväder rullade in, men vi såg också att det inte var något stort område, så vi tyckte att det var värt att gå den sista biten upp till toppen innan vi vände hemåt. Väl uppe på toppen blåste det ganska ordentligt. Och det började regna. Små, hårda regndroppar slog mot sonens ansikte och han blev rädd att han skulle blåsa bort. Självklart blåste det inte så mycket, men för honom var det läskigt med blåsten, och jobbigt med regnet i ansiktet och han började storgråta. Då hjälper inte russin eller choklad. Det fanns inte mycket annat att göra än att lyfta upp och bära honom, trots ryggsäck på ryggen, en bit. Vi hade kanske 50-100 meter fram till en brantare nedförbacke där jag omöjligt kunde bära honom, men den lilla biten räckte för att han skullle lugna ner sig, känna sig trygg och hitta krafterna igen. Bara det slutade blåsa så blev han pigg och fick tillbaka springet i benen igen. Jodå, han sprang glatt på stigen när vi hade gått så där 5 kilometer, och ganska många höjdmeter på det.

På tal om äventyr så vill jag komma med ett sista tips. Både i år och förra sommaren så skapade vi ett äventyr i äventyret under våra långvandringar i fjällen. Långa med barnfamiljmått mätt. 8,5 kilometer förra året, 12 kilometer i år.

Vi skrev små brev till sonen som "hittades" längs vägen. En skurk hade snott pengar och sonen fick hjälpa till att följa efter skurken i fjällvärlden. Här och där hade skurken tappat pengar, chokladpengar närmare bestämt, och att hålla utkik efter brev och chokladpengar samtidigt som handlingen i breven tog berättelsen vidare längs vår vandring, lite som ett lajv, har funkat jättebra för att uppmuntra sonen att gå vidare. Han levde sig in i berättelsen, så helikoptern vi såg var ju självklart skurkens helikopter, och att det var blöta myrar där leden skulle gå var ju skurkens fel! Han hade ju vattenbombat (med helikoptern) så att det skulle bli svårt för oss att jaga honom.

Vi försöker att ge oss ut i skogen och grilla korv relativt ofta. Ett litet äventyr lagom stort för en ledig dag. Frisk luft, vi får sträcka på benen och att grilla korv och koka kaffe  över öppen eld är ungefär tusen gånger mysigare än att grilla på grill och brygga kaffe i köket. Hela familjen tycker det är mysigt, och så länge alla trivs kommer vi att fortsätta med det. 

Till sommaren planerar vi att tälta, både i skogen här hemma och i fjällen. Och jag vill göra kolbullar. Fick en gammal gjutjärnspanna som jag tänk använda till sånt i julklapp. Tungt att bära, men nu när dottern går själv på utflykterna så behöver jag ju inte bära all matsäck när vi är ute.

En av de lekar som leks flitigast här är "fjällvandring". Barnens eget påhitt. De ritar kartor, packar ryggsäckar med ett smörgåskex, några russin, kikare och vattenflaska. Sen går de på äventyr i vardagsrummet. Det händer att det råkar finnas en raststuga som serverar våfflor till lunch i vårt kök när de leker fjällvandring. Tycker det är en kul lek som jag gärna uppmuntrar. Så nog märks det att de trivs ute i naturen.

Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!

Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...

Anna: Tillbaka till verkligheten

Det här är ett inlägg som borde skrivits och publicerats för ett par veckor sen. Men den som väntar på nåt gott!

Semestern var lång på pappret, men helt plötsligt så var den bara slut. Precis som det brukar vara, och lika förvånad blir en varje gång!
Har jag cyklat massor? Nope!
Har jag sprungit? Inte många gånger...
Yogat? Inte en enda gång...

 

Men nånting har jag i alla fall gjort! Jag har varit i Bruksvallarna och fjällvandrat tillsammans med familjen. Det var kallt. Det var blåsigt. Det regnade en del. Det kom snöblandat regn (till sonens stora lycka! "Det snöar! Mitt i sommaren!") . 

Det låter ju inte som nån höjdarvecka att tillbringa mestadels utomhus, men vi hade det riktigt mysigt ändå. Vi fick ju anpassa oss efter vädret, alla njuter ju inte av misärvandring när regnet piskar i ansiktet och sikten framåt är ca 20 meter. Helt ärligt, gör någon fullt frisk människa det? Den dagen gick vi några kilometer, nedanför Mittåkläppens kända profil. Jag kan erkänna att det nog var jag som helst villle gå längre, men för barnens skull vände vi alla tillbaka tilll Djupdalsvallen där bilarna stod parkerade, och vi åt frasvåfflor med hjortronsylt istället. Inte helt fel det heller.

Min bror och jag hade med oss våra mountainbikes och cyklade ett par kvällar. Som allt annat hade jag gärna gjort det fler gånger, men tid, ork och väder satte stopp för det. Det är tidsbristen som ställer till det. Hade varit underbart att få vara där i minst två veckor. Så mycket mer man skulle hinna.

Men ett par cykelturer blev det. 

Vid bommen till Mittåkläppsvägen. Jag gjorde en liten avstickare för att se om man behövde kontanter till vägavgiften när vi skulle åka där med bil. Skarvarna och Kariknallen i bakgrunden.

Den första tog oss på asfaltsvägen mot Bruksvallarna, och sen gick den längs skidspår/stigar och grusvägar tillbaka till Flon, där våra stugor låg. Underbar cykling, även om den började med mycket uppförsbacke. Men mina ben kändes förvånansvärt pigga, trots att jag cyklar väldigt lite i backe och knappt cyklat alls i sommar.

Ljusnan.

Hittade några riktigt fina ställen som jag aldrig sett förr, trots att det faktiskt är 30 år sen vi var just i Flon första gången. Jag tror jag varit i Funäsfjällen runt 20 gånger totalt.

Årets höjdpunkt vandringsmässigt var en vandring längs en av de guldturer som Funäsfjällen märkt ut. När en åker till samma område nästan varje år är det lätt att fastna in samma hjulspår som tidigare år. Vi har hittat favoriter som vi håller fast vid, och helt plötsligt har en en checklista på leder som ska avverkas istället för att upptäcka nya platser. Fjällvärlden enorm, och även om i rört oss i ett förhållandevis litet geografiskt område finns det massor av platser i västra Härjedalen som vi inte sett.
Redan i vintras började vi leta efter lagom utmanande vandringar för både barn och vuxna. Vi visste redan innan att åtta kilometer klarar vår femåriga son utan större problem, så länge han är motivetad.
Vi fastnade för Anådalen. En vandring som skulle kunna vandras i gymnastikskor, det var inte många höjdmeter, bilen parkerades strax över trädgränsen och vyernas beskrevs som fantastiska. Den skulle vara ca 12 km lång och vi kände att det här kan nog funka. 

Många av lederna i de här trakterna går genom renbetesmarker och vissa år ser vi mer renar än andra. I år såg vi massor, speciellt den här dagen. 

Den första delen var verkligen magiskt vacker. Anå-massivet på högra sidan och Kappruet på andra sidan. Anån slingrade sig fram genom dalgången och vi gick över åsar, genom små fjällbjörksdungar och förundrades över landskapet. 

När vi gått ungefär halva turen började äventyret. Här kunde en välja att fortsätta och göra en eller flera toppbestigningar, gå samma väg tillbaka eller ta en annan väg tillbaka. Topptur skulle bli för långt och ansträngande för flera i sällskapet, och att gå fram och tillbaka är sällan spännande så vi valde den alternativa vägen tillbaka. Först var vi lite osäkra på om det var rätt väg, markeringarna var inte jättetydliga. Och vi kom ut på en vinterled. Vinterleder är sällan ett bra väl på sommaren. De brukar vara dragna över myrar och andra områden som är lite svårframkomliga när det inte ligger en massa snö där. Men så såg vi guldtursmarkeringarna, och vi hade ju läst att det skulle gå att gå i gympaskor så...

Vi kom snabbt fram till att de som skrivit beskrivningen måste gått den här leden en väldigt torr sommar. Vi stötte på myr efter myr (och leden var inte direkt tydligt markerad. Vissa av markeringar satt dessutom mitt i myren - i vattensamlingar. Sommarledsmarkeringar bör tilläggas.) och konstaterade snabbt att inte många andra hade gått den här leden den senaste tiden. Vi hittade nämligen en del hjortron, perfekt mogna. Annars är det sällan en ser hjortron precis intill leder. Nu kunde vi plocka ett par nävar var och tröstäta medan vi klafsade fram. På ett par ställen kände vi nästan att "Wtf! Hur tänkte de här? Lättvandrat? Gympaskor??" Men det var ju närmare väg till bilen framåt än att vända, så med hjälp av choklad, hjortron, renspaning och en knasig femåring så tog vi oss ändå framåt.

Till slut kom vi ut till grusvägen mot Mittådalen igen, bilarna var parkerade två kilometer bort, mot Funäsdalen, och maken och min bror gick tillbaka längs den för att hämta bilarna. Vi andra satte oss intill vägen, åt ett par pannkakor, vilade trötta fötter och ägnade oss åt blöjbyte. 

12 kilometer blev det den dagen (för oss som inte gick och hämtade bilar, de gick ytterligare två kilometer). Inte illa vandrat, med packning, för någon med halvgod fysik. Att min femåriga son utan större problem klarade det (visserligen blev han buren av min snälla pappa där det blev för blött, men än då!) är jag väldigt imponerad över. Och frågar jag honom nu i efterhand så var den vandringen, mer specifikt att hoppa på tuvor över myrarna, det bästa med den semestern. 

Alldeles för snabbt blev det lördag igen, och vi städade ur våra hyrstugor för att åka hem. I ärlighetens namn så packade jag mest väskor. Själva städningen skötte maken till stor del om. Varken dottern eller min pappas hund är så förtjusta i dammsugare, så medan stugorna städades så tog jag en liten promenad med barn och hund så att vi fick sträcka lite på benen och andas lite mer fjälluft innan vi satte oss i bilarna för att påbörja den långa resan hem igen. 

Och medan jag funderat på utformningen av det här inlägget så är förberedelserna redan igång för nästa fjällvandring. Det är inte långt kvar nu. På torsdag kväll sätter Heidi och jag oss på tåget upp till Duved och Sylarna. Nya fjäll, nytt sällskap, nytt trangiakök... Kan ju inte bli annat än bra!

Anna: Förmiddag i skogen

Här om dagen var jag ute och körde mtb i Lunsen. Jag hade fortfarande känningar i halsen, men kunde inte sitta stilla längre. Om jag bara tog det lugnt borde det väl inte vara så farligt att cykla en kort sväng? Dagen därpå vaknade jag och -surprise!- halsen kändes inte alls! Lite träningsvärk i rumpan, men det var ju väntat.
Så den dagen tog familjen en tur ut i skogen för att grilla korv och leta kantareller. Hittade en del svamp, men det viktigaste med dagen var en mysig utflykt med familjen. Bestämde mig för att dageen därpå, idag alltså, skulle jag ut i Lunsen för tredje dagen i rad men för att springa den här gången.

Solsken och jättepepp när jag vaknade.

Efter en frukost på uteplatsen gav jag mig av. Inga lurar den här gången, jag ville höra skogen och lugnet. Ingen trafik som stör, bara vinden i träden, en och annan fågel och mina steg på stigen. Det är rätt många som kör mtb på den här stigen också, så jag ville vara säker på att höra ifall det kom en cykel bakom, även om det brukar höras på långt håll. Vattenflaskan och mobilen i cykelkorgen och sen cyklade jag iväg 5 km till Lunsen.

 

Min trogna vardagscykel. Pålitlig, praktisk, men inte speciellt spännande. Lite som en Volvo-kombi.

Stigen börjar med en uppförsbacke. Inte lång, men långt ifrån så slät som jag är van med från mina vanliga rundor närmare hemmet. Var ju uppvärmd från cykelturen, så jag började jogga på en gång, även om turen började med en uppförsbacke. Tänkte på Heidis spikraka asfaltsväg från gårdagens inlägg och hur mycket mer jag tycker om slingrande skogsstigar med ojämn mark. Benen var inte helt pigga och eftersom jag blir väldigt peppad av att springa i skog så gick jag ut lite för hårt. 

Början på stigen. Direkt efter den lilla bron slingrar sig en uppförsbacke in i skogen.

Fick ta en hel del gångpauser, men trots att jag flämtade efter andan var det en ren njutning att få vara ensam i skogen och bara behöva ta hänsyn till mig själv. Ingen femåring som undrar hur långt det är kvar, ingen tvååring som från bärstolen på pappas rygg kräver att jag ska plocka blåbär åt henne. Bara jag, skogen och löpningen.

Jag sprang på i drygt en kilometer, på den sträckan drack jag ur nästan hela vattenflaskan. Det var väldigt varmt ute och jag är normalt sett väldigt dålig på att dricka ordentligt - utom när jag är ute och cyklar eller springer. Men då gäller det att jag har flaskan med mig också. Då kom jag fram till Lunsentorpet. 

Lunsentorpet. perfekt utflyktsmål med barn! Eller cykel,

En stor glänta i skogen med en liten stuga med övernattningsmöjligheter, vindskydd och tre grillplatser. Hit går vi relativt ofta med barnen. Det är fin skog, det är lagom långt att gå, drygt 2 km från parkeringen eller ca 1,5 om man cyklar och ställer cyklarna där stigen börjar.

Vatten!

En annan sak jag gillar med Lunsentorpet är att här finns en brunn med pump! Väldigt bra om man behöver tvätta av barnhänder elller ketchupkladdiga munnar, koka kaffe över elden eller fylla på sin vattenflaska. Klart och kallt vatten. Väldigt välbehövligt både i flaskan, på handleder, i nacke och skölja av ansiktet lite innan jag vände hemåt igen.

Svettig och vatten i håret. Men vad annat kan man vänta sig av löpning när det är 26 grader ute?

Tog mig tilllbaka till cykeln, hejade på en mtb-cyklist i Knivsta CK's klubbdräkt precis när jag kommit fram till min cykel igen. Det gick inte så fort som det gjort de senaste gångerna, men då har jag sprungit på släta stigar och vägar. Det blev inte speciellt långt egentligen. Men 5 kilometer transportcykling, 3 km terränglöpning och så fem kilometer transportcyklling hem igen är jag ändå nöjd med. Träningen blev av i dag, och DET är jag nöjd med!

Anna: Planer för sommaren

Nu är det bara knappt två veckor kvar, sen får jag en lång och välbehövlig semester. Det ska bli jätteskönt! En del tid kommer att tillbringas framför TV:n, på lördag börjar Tour de France. I tre veckor ska de cykla. Längtar!
Men jag vill göra annat än att se på TV också. Semestern inleds med en fyra dagar lång resa till Dalarna. Vi ska gå på Tomteland och åka till rovdjursparken i Orsa. Vi kommer att bo i en stuga i Gesunda, så jag planerar en löptur på Gesundaberget.

I augusti ska vi upp till Bruksvallarna och fjällvandra. Älskar att vara där. Förra året hyrde jag och min bror en varsin mtb och cyklade en dag. Vi kanske gör så i år också. Löparkläderna får följa med dit också. Vem vet, det kanske blir en liten runda nån dag?

Annars lär det bli en del cyklande, både landsväg och mountainbike. Ska bli skönt att inte vara lika begränsad tidsmässigt! Ser fram emot längre turer på vägarna - och i skogen!
Jag bytte däck på racercykeln här om dagen, de hade spruckit en del under vintern så det kändes lite osäkert att köra. Men nu har jag nya, fräscha däck, och det känns mycket bättre! Ska bli kul att se om jag märker nån skillnad på rullningen. Innan hade jag ett par Vittoria (Rubino om jag minns rätt), som satt på när jag köpte cykeln. Nu testar jag Schwalbe. Väldigt lätta att få på fälgen i alla fall, det gick med bara fingrarna vilket också är det bästa eftersom det är mindre risk att man klämmer sönder slangen. Så det är ju ett plus i alla fall.

Jag hoppas också på flera utflykter i skogen, både med familjen och Heidi. Snart blir det blåbärssäsong, och om vi båda råkar vara hemma då vore det kul att packa kaffetermosen och ge sig upp i skogen.
Att provgå långt i terräng med rätt skor och packning inför vår fjällvandring (som närmar sig rasande fort!) vore också kul att göra.

Som ni märker så hoppas jag på en ganska aktiv, men kravlös, sommar. Jag känner egentligen inga prestationskrav utan att jag faktiskt rör på mig på något sätt, helst näst intill varje dag även om det bara är en barnvagnspromenad eller lite tid med balansplattan.

Vad har ni för planer för sommaren när det gäller träning och motion? Vad inspirerar er?

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: En inte längre så hemlig dröm

Sen drygt ett år identifierat jag mig som cyklist. Nu har det tyvärr varit glest mellan cykelpassen ett tag, men det är ändå där mitt hjärta finns. Längtansfullt kan jag stå i förrådet och stryka med handen längs ramen på både racern och mountainbiken. De är mina älsklingar.
Men jag har fått upp ögonen för det här med löpning också. Det började mest som ett sätt att hålla igång efter cykelsäsongen. Jag hade ju märkt hur bra jag mådde när jag motionerade regelbundet, och den känslan ville jag behålla även under vintern. Så jag skaffade ett par ganska simpla skor och började springa lite. Det var inte så vidrigt som det varit under skolåren, men det var väl mest för att jag kommit på att det var skönt att röra på sig. Jag som så länge tyckt att löpare ju är lite märkliga och undrat hur de kan stå ut, rent av njuta, av det där monotona hetsandet längs vägar och elljusspår, måste nu motvilligt erkänna att jo - Jag fattar. Löpning kan vara avslappnande, tillfredsställande och när allt stämmer faktiskt riktigt skönt.

När jag cyklar så kör jag gärna på mindre vägar och insuper natur, växtlighet, dofter... Det är inte bara motionen utan hela landskapet som gör att jag tycker det är så härligt. Inte riktigt samma känsla när man springer varv i spåret... Men när jag tar mig ut på andra ställen, till stigen utmed sjön eller skogsvägar, då blir det också roligare att springa. Att jag trivs ute i naturen är ju ingen hemlighet. Inte heller att jag längtar upp till fjällen så jag nästan håller på att spricka nu.

Lite i hemlighet började jag fundera på det här med att springa i fjäll. Visst älskar jag vandringen med allt vad det innebär. Lunken, rasterna, att sitta i en solig sluttning och dricka kaffe och äta en chokladbit med milsvid utsikt omkring sig.

 Men nu när jag faktiskt börjar erkänna att jag nog är en sån som springer också (Kanske rent av en löpare?), så funderar jag på om det inte vore en lämplig utmaning till nästa år att springa nåt lopp i fjällmiljö. Inte en hel mara, jag springer ju bara 5 km på platt mark i nuläget. Men nån mil känns ju också lite onödigt kort med tanke på att det är en rätt lång resa. Att åka 50-60 mil för att springa en mil, hur vacker natur det än är, det känns lite futtigt...  Men en halv mara då? Eller liiite längre? Salomon27k i Bydalsfjällen kanske? Tar jag mig vatten över huvud som ens tänker tanken? Det är ju trots allt 22 km längre, i mycket tuffare terräng, än vad som är ett normal pass för mig nu. Fast jag har ett år på mig att stärka fotleder, backträna och sakta men säkert bygga upp konditionen och styrkan. Mer cykel, mer styrketräning och mer löpning. Förhoppningsvis hittar jag tid, åtminstone nu under de närmaste månaderna när maken inte Vättern-tränar längre.