Anna: Planer för sommaren

Nu är det bara knappt två veckor kvar, sen får jag en lång och välbehövlig semester. Det ska bli jätteskönt! En del tid kommer att tillbringas framför TV:n, på lördag börjar Tour de France. I tre veckor ska de cykla. Längtar!
Men jag vill göra annat än att se på TV också. Semestern inleds med en fyra dagar lång resa till Dalarna. Vi ska gå på Tomteland och åka till rovdjursparken i Orsa. Vi kommer att bo i en stuga i Gesunda, så jag planerar en löptur på Gesundaberget.

I augusti ska vi upp till Bruksvallarna och fjällvandra. Älskar att vara där. Förra året hyrde jag och min bror en varsin mtb och cyklade en dag. Vi kanske gör så i år också. Löparkläderna får följa med dit också. Vem vet, det kanske blir en liten runda nån dag?

Annars lär det bli en del cyklande, både landsväg och mountainbike. Ska bli skönt att inte vara lika begränsad tidsmässigt! Ser fram emot längre turer på vägarna - och i skogen!
Jag bytte däck på racercykeln här om dagen, de hade spruckit en del under vintern så det kändes lite osäkert att köra. Men nu har jag nya, fräscha däck, och det känns mycket bättre! Ska bli kul att se om jag märker nån skillnad på rullningen. Innan hade jag ett par Vittoria (Rubino om jag minns rätt), som satt på när jag köpte cykeln. Nu testar jag Schwalbe. Väldigt lätta att få på fälgen i alla fall, det gick med bara fingrarna vilket också är det bästa eftersom det är mindre risk att man klämmer sönder slangen. Så det är ju ett plus i alla fall.

Jag hoppas också på flera utflykter i skogen, både med familjen och Heidi. Snart blir det blåbärssäsong, och om vi båda råkar vara hemma då vore det kul att packa kaffetermosen och ge sig upp i skogen.
Att provgå långt i terräng med rätt skor och packning inför vår fjällvandring (som närmar sig rasande fort!) vore också kul att göra.

Som ni märker så hoppas jag på en ganska aktiv, men kravlös, sommar. Jag känner egentligen inga prestationskrav utan att jag faktiskt rör på mig på något sätt, helst näst intill varje dag även om det bara är en barnvagnspromenad eller lite tid med balansplattan.

Vad har ni för planer för sommaren när det gäller träning och motion? Vad inspirerar er?

Veckans utmaning v 25

Utmaningen den här veckan var core-träning. Bålen helt enkelt. Nånting som vi båda vet att vi borde lägga mer tid och energi på, men det är liksom mycket roligare att cykla och springa...

Anna: Ganska tidigt under den här veckan gav jag mig ut på en liten löparrunda innan jobbet. Det var en sån där dag när aktiviteter på förskolan var inplanerade, så jag lämnade barnen och fick lite egentid. Väl hemma igen blev det lite rygglyft och 3x45 sekunder planka innan jag hoppade in i duschen. Mer core än så blev det inte. Inte medveten träning i alla fall.

Heidi: Det här skulle ju bli lätt! Maken och jag kör ibland ett core-program på 45 min som vi har på DVD, så jag tänkte att vi borde åtminstone hinna köra det en gång under veckan... Men nej. Veckan gick i jobbets tecken. Och under midsommarhelgen var vi hos svärfar. Så där passade jag på att spontantesta en ny träningsform som jag kallar för: "plankan på studsmatta, med hoppande barn". Inte helt lyckat, kan jag meddela. Tror inte att denna träningsform kommer att slå igenom under den närmaste tiden...

Eftersom det nu vankas semester på många håll i landet, tänkte även vi unna oss lite semester från veckans utmaning. Istället kommer här en sommarutmaning: Se till att ha en aktiv sommar! Ta promenader och njut av sommaren oavsett var i världen du befinner dig. Spring ute, bada mycket, paddla kanot, spela kubb, gå på utflykter med nära och kära. Visst kan du sitta i solstolen eller på stranden i flera timmar också, men se till att lyfta på rumpan lite då och då också! 

Ha en trevlig sommar! Veckans utmaning är tillbaka i augusti, ungefär när skolorna startar igen. 

(Även om utmaningen tar semester, kommer vi fortfarande att uppdatera bloggen med jämna mellanrum) 

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: Trötta fötter, pigga ben

De senaste dagarna har jag känt av en trötthet i fötterna. Inte trött i benen eller så, men fötterna är liksom... Matta. På jobbet går jag hela dagarna - när jag inte kör truck. Golven är hårda, skorna också. Både pga stålhätta och sula utan minsta dämpning. Stöd för fotvalv är också minimalt. Sjukt att så "bra" skor ska kosta så mycket. Visserligen ingår de i arbetskläderna så jag behöver inte köpa dem, men ändå. Funderar på att skaffa vettigare sula till dem.
När jag slutar jobbet på kvällen, speciellt nu när det varit lite varmare, känner jag hur vätska samlats i fötter och underben och hur trötta fötterna är. Kompressionsstrumpor vore skönt, men det blir ju så varmt. Ingen AC på mitt jobb inte. Och minimala vädringsmöjligheter.
Så vad ska jag då göra åt mina trötta fossingar? Har funderat på fotgymnastik för att stärka dem, inte bara för jobbet utan också för löpning, vandring och för att de ska hålla på sikt. Fungerande fötter känns viktigt.

Jag har köpt och börjat använda en balansplatta, (Från Flying Tiger, tidigare TGR. 70 kr, tyckte det var prisvärt!) gör tåhävningar från avsats (även på jobbet, man får någon minut dötid vid kartong-komprimatorn ibland, och det ligger ofta lastpallar i närheten.), men skulle behöva nån mer övning.  Knöla ihop handduk med tårna?

Till och från har jag testat olika svalkande fotkrämer med lavendel, pepparmint eller mentol, och det är en rätt skön känsla. Igår köpte jag en ny, passade på att utnyttja en rabattkupong på 20% som jag fick när Heidi och jag sprang Vårruset.  

Älskar Weledas handkräm med havtorn, så deras foot balm fick också en chans. Luktar en del (superkonstigt enligt sonen), men inte jättestarkt, och visst känns det som om fötterna svalkas och blir mindre svullna. Smörjde innan och efter gårdagens arbetspass, och det blir helt klart skillnad. Jag är fortfarande trött i dem, men när man är mindre svullen känns det ju lite behagligare i alla fall. 

Men tips på ovarma, knähöga kompressionsstrumpor mottages gärna! Och jag sliter strumpor snabbt (spetsiga hälar...), så inte allt för dyra helst.

Heidi: En hyllning till alla mina hurtbullar

Ni vet en sådan där hurtbulle? Visst är de jobbiga ibland? Vissa av dem verkar ju träna precis hela tiden! Man undrar lite hur de orkar. För de är ju bara helt vanliga människor. Människor som finns i din närhet. Din bästa vän, din granne eller din kollega kan vara en hurtbulle. Likaså din bror, moster, mamma eller till och med din egen make/maka kan visa sig vara det! Någon som aldrig har varit speciellt hurtig kan helt plötsligt få för sig att börja träna. Och de verkar alltid kunna hitta tid till det också. När du vaknar på morgonen har hurtbullen redan sprungit en morgonrunda eller cyklat till jobbet. Regn och rusk verkar inte heller stoppa hurtbullen. Eller kyla. Nej, en hurtbulle håller igång året runt och dygnet runt! Och hen verkar dessutom tycka om det! 

Vi känner alla minst en sådan. En sådan där hurtbulle som verkar lite extra galet hurtig ibland. Jag har flera stycken i min närhet (det kanske är just du?): Till exempel finns den där pappan som fick en springvagn i present och gladeligen tar med barnen på en löprunda. Eller hon som utbildade sig till PT och verkar nästan bo på gymmet. Eller grabbarna som utmanade varandra att genomföra en svensk klassiker. Och så har vi hon som ställde sig på startlinjen på Stockholm marathon, trots att hon hade feber. Och hon som tycker att det är roligt med krävande och leriga hinderbanor. Och så har vi hon som tar sig tid att spela innebandy med tjejgänget ibland. Eller han som cykelpendlar några mil till jobbet flera gånger i veckan. Och hon som har börjat träna med en löpargrupp. Sen finns det ett par familjer som fjällvandrar varje sommar, oavsett väder. Och så har vi mamman som bestämde sig för att genomföra tjejvasan i vintras. Och så han som brukar delta i en 24h vandring varje år. Vi har också han som aldrig hade tränat i hela sitt liv, träffade en triathlonhurtbulle och nu är själv en inbiten och vältränad åretrunt cyklist. Och hon som passar på att träna med tränings-DVD eller Youtube när barnen lagt sig. Sen finns det hon som åker till gymmet direkt efter jobbet för att träna med sin PT. Och tjejen som sprang en halvmara fast hon inte hade tränat så mycket som hon hade tänkt. Vi har också paret som tillbringar en stor del av sin lediga tid med att gå från hål till hål på golfbanan. Eller kusinerna som har hållit på med hästsporter sedan de var små. Sen finns den där kollegan som tycker om att springa ultralopp. Eller han som ägnar hela fritiden åt att ordna gratis träning och inspirera andra till ett aktivt liv, helt ideellt. Eller hon som egentligen inte tränar, men kan hugga ved i flera timmar, bara för att "hon behöver det". Och hon som kämpar med sin rehabträning för att kunna springa igen, eller dansa. Eller han som utmanar en i plankan när det blir fest. Och hon som längtar efter att cykelsäsongen börjar, så att hon kan köpa en till cykel. Eller hon som promenerar några kilometer hem till mig för att ta en fika.

Som synes, så har jag många hurtbullar omkring mig. Alla ovan nämnda personer finns på riktigt. Du kanske rent av är en av dem? En av dem som i mina ögon är lite överdrivet hurtig ibland. Då kan det ha hänt (och händer nog ännu) att jag har suckat och kallat dig för galen, och frågat dig hur du orkar hålla på med det som du gör. Men i hemlighet har jag också varit imponerad av din prestation och önskat att jag också kunde vara åtminstone lite hurtig. Inte för att jag skulle vilja träna på gym (för mycket folk), springa leriga lopp (vill inte bli smutsig) eller göra klassikern (har inte stått på skidor sedan mellanstadiet och är rädd för vatten). Men jag är ändå imponerad. Och framförallt har jag blivit (och blir fortfarande) inspirerad av er alla. Du kanske inte själv identifierar dig som hurtbulle eller källa till inspiration. Men det är du. Just du kanske inspirerar någon att ta det där första steget till träning, eller till att våga prova något nytt. Det kanske är just du som har inspirerad mig till att bli en hurtbulle? För hur det nu kommer sig, så har jag också blivit en sådan!
Jag har utvecklats från "en som springer ibland" till att bli löpare. Jag har inspirerats till att våga springa längre och utmana mig själv ute i löpspåret. Senare i år ska jag testa fjällvandring för första gången i mitt liv. Och vem vet, kanske kommer jag att en dag träna i en löpargrupp eller med PT? Eller skaffa mig en (riktig) cykel? Och även om jag troligtvis aldrig kommer att frivilligt kasta mig ner i en lerpöl, gå en runda på golfbanan eller genomföra En svensk klassiker, kommer jag alltid att tycka om att lyssna på dig när du berättar om din träning, eller lägger upp bilder på Facebook. Och även om jag kommer att skaka på huvudet ibland och med en suck konstatera att "du är ju helt galen!", så menar jag det med kärlek. Fortsätt dela med er av er själva och era prestationer, oavsett hur stora eller små den än är. För jag känner mig så hemma bland er, mina galna hurtbullar!

Anna: En inte längre så hemlig dröm

Sen drygt ett år identifierat jag mig som cyklist. Nu har det tyvärr varit glest mellan cykelpassen ett tag, men det är ändå där mitt hjärta finns. Längtansfullt kan jag stå i förrådet och stryka med handen längs ramen på både racern och mountainbiken. De är mina älsklingar.
Men jag har fått upp ögonen för det här med löpning också. Det började mest som ett sätt att hålla igång efter cykelsäsongen. Jag hade ju märkt hur bra jag mådde när jag motionerade regelbundet, och den känslan ville jag behålla även under vintern. Så jag skaffade ett par ganska simpla skor och började springa lite. Det var inte så vidrigt som det varit under skolåren, men det var väl mest för att jag kommit på att det var skönt att röra på sig. Jag som så länge tyckt att löpare ju är lite märkliga och undrat hur de kan stå ut, rent av njuta, av det där monotona hetsandet längs vägar och elljusspår, måste nu motvilligt erkänna att jo - Jag fattar. Löpning kan vara avslappnande, tillfredsställande och när allt stämmer faktiskt riktigt skönt.

När jag cyklar så kör jag gärna på mindre vägar och insuper natur, växtlighet, dofter... Det är inte bara motionen utan hela landskapet som gör att jag tycker det är så härligt. Inte riktigt samma känsla när man springer varv i spåret... Men när jag tar mig ut på andra ställen, till stigen utmed sjön eller skogsvägar, då blir det också roligare att springa. Att jag trivs ute i naturen är ju ingen hemlighet. Inte heller att jag längtar upp till fjällen så jag nästan håller på att spricka nu.

Lite i hemlighet började jag fundera på det här med att springa i fjäll. Visst älskar jag vandringen med allt vad det innebär. Lunken, rasterna, att sitta i en solig sluttning och dricka kaffe och äta en chokladbit med milsvid utsikt omkring sig.

 Men nu när jag faktiskt börjar erkänna att jag nog är en sån som springer också (Kanske rent av en löpare?), så funderar jag på om det inte vore en lämplig utmaning till nästa år att springa nåt lopp i fjällmiljö. Inte en hel mara, jag springer ju bara 5 km på platt mark i nuläget. Men nån mil känns ju också lite onödigt kort med tanke på att det är en rätt lång resa. Att åka 50-60 mil för att springa en mil, hur vacker natur det än är, det känns lite futtigt...  Men en halv mara då? Eller liiite längre? Salomon27k i Bydalsfjällen kanske? Tar jag mig vatten över huvud som ens tänker tanken? Det är ju trots allt 22 km längre, i mycket tuffare terräng, än vad som är ett normal pass för mig nu. Fast jag har ett år på mig att stärka fotleder, backträna och sakta men säkert bygga upp konditionen och styrkan. Mer cykel, mer styrketräning och mer löpning. Förhoppningsvis hittar jag tid, åtminstone nu under de närmaste månaderna när maken inte Vättern-tränar längre.

Veckans utmaning V 24

Förra veckan var utmaningen att äta, men inte vad som helst! Vid tre tillfällen under veckan skulle någon form av baljväxt ingå i måltiderna.

Anna: Att jag borde äta mer bönor och linser tänker jag ofta, så himla svårt är det faktisk inte att peta ner några färdigkokta kidneybönor i matlådan. Men gör jag det? Ytterst sällan.

Men under den här veckan har jag faktiskt gjort det. Mina lunchsallader har berikats med sojabönor och sugar snap peas från frysen, Heidi bjöd på hummus under vår Vättern-kväll, vi åt quinoa-sallad med bl a kidneybönor till lunch dagen därpå, och när maken kom hem på lördagkvällen serverades soja- och vaxbönor som tillbehör till middagen.

Heidi: Även jag har varit duktig under veckans utmaning! Hade groddat linser redan veckan innan, så det har jag ätit varje dag som tillbehör. När jag åt lunch ute en dag, passade jag på att ta lite extra av bönsalladen vid salladsbordet. Och som Anna redan skrev, så åt vi både hummus och kidneybönor hemma hos henne under helgen.

Nästa utmaning blir att göra någon form av core (mage & rygg) träning under veckan. Det är viktigt med stark bålmuskulatur. Och eftersom vi båda tränar mest kondition och benstyrka (löpning & cykling), är det lätt att glömma bort att träna resten av kroppen också. 

Vätternrundanänkornas racerapport

Strax innan klockan 16 på fredagen började vår uppladdning för årets Vätternrunda. Två Vätternänkor och fyra barn samlades hemma hos Anna. Vissa laddade med att se på fotboll, någon vilade och andra drack kaffe och lade upp en strategi för hur vi skulle ta oss igenom loppet här hemifrån. Vi valde filmer och bestämde att efter middagen skulle vi samlas framför Tv:n för att se när Knivsta CK's startgrupp lämnade Motala kl 19:38. Uppspelta barn försågs med popcorn, och tillsammans ropade vi "Heja Knivsta!" i takt medan våra män cyklade förbi kameran och vinkade.

Från starten i Motala. Bilden är hämtad från Vätternrundans Facebooksida. Knivsta CK i blå tröjor.

Anna bestämde sig ganska snabbt för att beställa sms-tjänsten som talade om när en utvald cyklist passerade vissa depåer. Praktisk att få veta var de befann sig och när deras beräknade målgångstid var.
I sin iver råkade hon dock skriva fel startnummer och fick alltså även information om en för oss helt okänd cyklist vid namn Bosse.

Heja heja! Fortsätt så!

När våra respektive passerat Den Gyllene Uttern passade vi på att skåla med lite bubbel, för de höll ju riktigt bra tempo där! Det visade sig att de hade fått haka på sub9-gruppen från start och därmed fått draghjälp i början, mycket bra! Stackars Bosse verkade inte hålla samma takt som klungan vi följde och vi blev lite bekymrade när han sackade efter redan nu. 

Annas mobil pep till med jämna mellanrum och meddelade oss var våra cyklister (och Bosse) befann sig. Under tiden plöjde vi igenom två filmer på Netflix och en och annan chipspåse; man måste ju hålla energinivån uppe när man supportar Vätterncyklister! 

Klockan 01.02 passerades Hjo (För Bosse tog det ytterligare 1 h 33 minuter innan han nådde Hjo). Eftersom tempot fortfarande verkade bra och bådas män fortfarande hängde med i sub10-klungan, bestämde vi oss för att lägga oss och lita på att de skulle klara sig i mål utan support från oss. Vi hade väckning kl 05.10, för att eventuellt kunna få se målgången via websändningen. Men så blev inte fallet. Istället visades endast starter.
Men i mål kom de! Klockan 05.19 lördag morgon passerade de mållinjen med tiden 9 h 41 min! Bra jobbat Knivsta CK! Även Bosse höll jämn fart och gick i mål ungefär tre timmar efter sub10-gruppen vi egentligen tänkt följa. Heja Bosse*!

Glada cyklister i mål

Vi är otroligt stolta över våra män! De har lagt ner en hel del träning och envishet för att klara av Vätternrundan på en riktigt bra tid. Och de lyckades! De har också fått mycket hjälp från en hängiven och engagerad klubb. Så en stor eloge även till Knivsta CK!

*Det visade sig att Bosse (som också tillhör Knivsta CK) körde sitt 22:a (!) Vätternrunda i rad. En sann kämpe alltså! Mycket imponerande! 

Anna: Typiskt...

Jag var på väg att träna regelbundet igen. Cyklade, sprang innan jobbet. Kände det där suget och såg fram emot nästa träningstillfälle. Tänkte att på tisdag, när jag lämnat barnen men det inte är dags att åka till jobbet än, då ska jag ut i spåret igen!
Men vad händer? Ont i halsen när jag vaknade på morgonen... Så det blev ingen löpning för mig. Nu hoppas jag att jag inte smittat ner maken, för på fredag kväll startar han sitt sub10 försök runt Vättern. Inte bra om han blir sjuk då.

Uppdatering: Jamen vi tar och slänger in lite vab också när vi ändå håller på! Skulle just åka till jobbet när de ringde från förskolan och sa att sonen var sjuk. Så det var bara att hämta honom och vänta på att maken kommer hem och byter av mig i sjukstugan.

Veckans utmaning v 23

Förra veckans utmaning var att ta det lugnt. Det kan låta som en enkel sak, men ack så svårt det kan vara ibland! Vi har båda småbarn och jobbar oregelbundna arbetstider, så det där med att faktiskt ta det lugnt och koppla av kan vara en riktig utmaning!

Heidi: Att ta det lugnt? Inga problem! Eller? Visst tar jag det lugnt varje morgon då jag inte ska upp kl 3.45 för att åka till jobbet. Då tar jag gärna en sovmorgon. Men det är inte så frivilligt. Jag är bara så trött då att det blir svårt att stiga upp. Så det räknas inte riktigt till utmaningen att frivilligt ta sig tid att ta det lugnt.
Jag hade turen att få en buzzadorkampanj under förra veckan. Buzzador är ett nätverk där man kan få prova olika saker, både fysiska och olika tjänster. Det man "betalar" med är en ärlig åsikt om själva produkten i form av en slutrapport och kanske någon kommentar på någon av sociala medierna. Kampanjen jag fick var från Storytel, en tjänst för ljudböcker i mobilen. Det visade sig vara ett perfekt sätt för mig att ta det lugnt. Jag började lyssna på en Agatha Christie bok under veckan. Det svåra med ljudböcker, tycker jag, är att koncentrera sig fullt ut på just boken. Det är lätt att småpyssla med andra saker samtidigt som man lyssnar och därmed förlora koncentrationen på handlingen. Så nu har jag passat på att lägga mig ner en stund på soffan och bara lyssna på boken. Väldigt skönt faktiskt! 

Heidi kopplar av med ljudbok.

Anna: Som Heidi skrev så är det ganska svårt att ta det lugnt ibland. Och under veckan som gick har det varit fullt upp på jobbet, det är högsäsong och den här veckan är det inventering som vi förbereder för - vilket innebär dubbelt arbete på vanliga arbetstiden. Sex arbetsdagar och en av dem fyllde jag dessutom år. Så tid att ta det lugnt var det ont om. Men jag har försökt ta vara på de små stunderna. Jag jobbade morgon för en gångs skull på födelsedagen, så vi åt på restaurang hela familjen den kvällen. Ingen matlagning, ingen disk. Och fantastiskt god mat.
Nattningen av sonen har fått ta lite extra tid. Vi har läst saga och pratat om dagen som varit, våra förhoppningar om sommarlovet och sånt som är stort i hans värld. Och veckan avslutades i går med en helt ljuvlig cykeltur. Ingen hastighetsjakt, bara njutning - och efteråt hade jag den där sköna, avslappnade känslan i kroppen. I huvudet var jag piggare när jag kom hem än när jag gav mig av, men rastlösheten som kryper i kroppen var helt borta.

Utmaningen den här veckan har med mat att göra igen. Vi gillar att äta.
Ät nån form av baljväxt vid tre tillfällen. Ärtor, vax- eller gröna bönor/haricots verts räknas också, inte bara "klassiska" bönor och linser.
Hummus, linssoppa, en god sallad med marinerade bönor, vitlöksfrästa haricot verts eller nån form av bönbiffar t ex. Baljväxter behöver absolut inte vara tråkiga. Släpp loss fantasin och tagga med #tjejensomhatadegympautmaning på Instagram eller kommentera här på bloggen.

Anna: Sommarkvällar

Det har inte blivit mycket cykling, eller träning överhuvudtaget, för mig den här försommaren. Jobbet har tagit tid och energi, hälsoläget har varit lite hit och dit och jag har lovat maken att fram till nästa helg är det hans cyklande som kommer i första hand. Han ska köra Vätternrundan på under 10 timmar tillsammans med ett gäng andra från Knivsta CK. Sen, när han kommit hem från Motala igen på lördag, då är det min tur att lägga mer tid på cyklandet.

Jag jobbar varannan helg, och det har jag gjort den här helgen. När jag kom hem hade maken lagat mat, och efter maten var det sovdags för barnen. Jag kröp ner i sängen med sonen och läste godnattsaga och småpratade lite. Efter det var det dags för lite egentid. På med cykelkläderna, pumpa däcken och så lite myscykling på racern.

Det gick inte fort, jag körde inte långt, men en timme när jag bara behövde tänka på vad jag och min kropp behövde just i det ögonblicket är värt mer än en bra prestation i siffror. Efter en dag när jag hela tiden servat andra människor är det helt fantastiskt att bara njuta av en ljummen sommarkväll, doft av kaprifoler och nyklippt gräs, titta på växter i dikena. 

Att just ge sig ut på cykel när nog bland det bästa jag vet att göra en solig sommarkväll. Inte så mycket för själva träningen kanske, men det är ju en trevlig bonus! 

Jag har hittat några favoritvägar som jag ofta vill försöka få med på mina cykelrundor. Ganska smala, slingriga vägar i fin natur. 

Där vi bor finns inte så mycket backar. Visst, några små rackare blir det ju, men knappast långa klättringar. På gott och ont. Helt ärligt tycker jag backar är skitjobbiga, i alla fall när de går uppför. Men hur ska jag bli bättre på dem om jag inte utsätter mig för dem? 

Jag kommer att köra lite backträningar under sommaren, men inte nu. Inte ikväll. Ikväll behövde jag komma ut bara för att släppa allt som surrar runt en folkskygg 34-årig tvåbarnsmamma med serviceyrke. Och det var underbart!

Årstidernas variation utanför dörren

I förra veckan stod det återigen ett par trälådor utanför huset. Lådorna var fullproppade med färska godsaker i form av frukt och grönsaker. Dessa lådor kom från Årstiderna, som levererar ekologiska frukter och grönsaker direkt till dörren. 

Idén är smart, Årstiderna plockar ihop ett utbud till olika lådor, till exempel grönsakslådan, fruktlådan, mixlådan (både frukt och grönsaker) eller juicelådan (frukt och grönt att pressa själv till färsk juice). Utöver de färdiga lådorna kan man också välja extra varor i form av exempelvis frukt och grönt, mjöl, ägg, ostar, juice, kaffe, kött. Som om detta inte räckte, finns även färsk fisk och så kallade middagslådor, som fungerar som de populära matkassarna med färdigkomponerade middagar, där du får alla råvaror och recept hemlevererat.
Man kan välja att prenumera på en viss sorts låda, eller beställa enstaka lådor då och då. Vi brukar beställa ungefär en, två gånger per månad. Och då väljer vi lådor beroende på innehållet och humör. Ibland är det exotiska frukter, ibland en låda med olika sorters kål som lockar mest. Och ibland fastnar vi för en vanlig grönsaks- eller fruktlåda.

Det som är det mest fantastiska med Årstidernas idé är att allt är ekologiskt (förutom fisken)! Det känns bra att veta att allt i lådan kommer från noga utvalda leverantörer, inte är genmodifierade och dessutom är fulla av näring och naturlig smak. 

Det här var innehållet i Annas grönsakslåda.

Med varje låda följer ett häfte med inspirerande recept som passar till de olika lådornas innehåll. Ibland kan man få med en "ny" råvara i sin låda. En frukt eller grönsak som man inte riktigt vet vad man ska göra åt den. Och då kan det vara bra med lite tips och idéer i form av receptförslag. 

Trälådorna som varorna kommer i lämnar du utanför dörren, så tar chauffören med sig dom vid nästa leverans. Eller så kan man göra som Heidis granne gjorde och använda dom till en snygg detalj i köksträdgården.

Årstidernas låda som odlingslåda.

Som ni märker så tycker vi väldigt mycket om Årstiderna och vill gärna att fler ska upptäcka detta fantastiska företag och deras filosofi. 

Så kika in på deras sida om ni inte redan har gjort det!

Vi är inte sponsrade av Årstiderna, vi tycker bara väldigt mycket om deras lådor, av många redan nämnda anledningar.

Veckans utmaning v.22

Förra veckans utmaning var att rensa. Vad som skulle rensas var helt valfritt. Rensa i kylskåpet, rensa bland kläder, saker eller lådor. Rensa tankar kunde man kanske också göra. Eller varför inte fisk...?

Heidi: Den här utmaningen behövdes! Och jag har verkligen tagit till mig den. Jag började med att rensa bland tidningar. Vi har genom åren prenumererat på olika magasin. Vasalöparen, Runner's world, Women's health, iForm, Hemvärnet och diverse medlemstidningar från olika föreningar. Nu går jag igenom alla tidningar för att sedan (äntligen) slänga eller ge bort (Anna fick några) dem.
Sedan tog jag tag i dotterns klädlådor. Rensade bort de som var för små eller som hon aldrig använder. Ska göra likadant bland sonens kläder också. Till sist tog jag tag i byrån som står i sovrummet. Det har nu legat saker på den som inte riktigt hör hemma någonstans. Nu ser det faktiskt snyggt ut för en gångs skull, istället för att se ut som ett förråd.
Den här utmaningen kommer jag nog att återkomma till fler gånger!

Anna: Hos oss var det födelsedagsfirande (med jordgubbsrensning!) under helgen som var, så en rejäl storstädning behövdes. Högar av tidningar rensades bort från bordet (sen kom det nya tidningar från Heidi...), teckningar och småprylar samlas i högar överallt...
Min jobbväska fick också välbehövlig rensning...

Även där låg olästa tidningar...

Lördagsmiddagen bestod dessutom av en kylskåpsrensningsmiddag i form av en sallad med bl a haloumi, avokado, quinoa och tomater. Samma middag hjälpte mig att vinna böcker från "En förbannad podd". Bonus!

Den här veckans utmaning blir att ta det lugnt! Det kan låta enkelt, men det är inte alltid så. Så ge dig själv några minuter (helt upp till dig), sätt dig ner, lyft upp fötterna på bordet och läs en bok. Eller gör något annat som inte är ett "måste". 

Anna: Mtb-premiär

Förra helgen tog jag ut min mountainbike en liten sväng tillsammans med sonen. I går tog jag den första riktiga provturen före jobbet. Än har jag inte vant mig med cykeln, det är ju en helt annan grej än att köra på slät asfalt...

Jag cyklade upp till mtb-banan när jag lämnat barnen och bytt om. Förväntansfull och lite pirrig. Det är ju inte nån slät stig direkt. Mycket stenar och rötter och knixar. Och då tänkte jag ändå inte köra nån av de mer tekniskt utmanande stigarna.

Sakta men ganska säkert trampade jag fram och försökte klura ut bästa vägvalet. Skrapade i pedalerna lite här och där när jag körde nära stenar, men höll mig upprätt. Ser fram emot att lära mig banan så jag kan trampa på lite mer. På sina ställen är även den lätta blå banan ganska knepig, så jag valde att gå de sträckorna. Men ett par spd-vurpor blev det när jag inte lyckades klicka ur pedalerna i tid. Visst, några skrapmärken blev det, men spd-vurpor skadar egot mer än kroppen. Drog så klart klossarna/cleatsen snett under skorna när jag vurpade, så det blev ännu knepigare att klicka ut nästa gång. Har ju vant mig med en viss vinkel för att pedalen ska släppa.

Hur som helst blev det bara ett varv, måste iväg till jobbet och ville hinna duscha först. Men det var skönt att röra på sig, kul att testa cykeln "på riktigt" och jag vet att jag måste jobba mer på att inte bli skraj och spänna mig. Vågar jag lita på mig själv och cykeln så går mycket av sig själv.

Jag märker ofta att de gånger jag hinner träna, om än det bara blir en kort cykeltur eller promenad, innan jobbet så här jag så otroligt mycket mer energi hela dagen. Tyvärr har det blivit dåligt med sånt den senare tiden, jobbschemat har inte tillåtit så många lediga stunder mellan lämning och jobb. Men när tillfälle ges och solen skiner, då får man passa på!