Anna: Födelsedag i skogen

Jag antar att de flesta familjer har "sin" grej. Man åker till badhus, lekland, fotbollscup, äter på McDonald's... Vår grej är att grilla korv. I skogen.
Jag är uppvuxen i en liten by på landet, och att gå ut i pappas skog och tända en brasa, dricka varm choklad och grilla korv över glöden gjorde vi då och då. Det var jättemysigt tyckte jag (fast kanske inte lika mycket när man började närma sig tonåren...), och för några år sen började jag och maken också att packa ryggsäcken och gå längs nån led i närheten av där vi bodde. Och sen vi fick barn har det blivit något vi gör regelbundet. Vi trivs i skogen, både med att vandra och plocka bär eller svamp. Ja, vi vandrar ju gärna i fjäll också, men vi har skogen runt hörnet och det är lite längre till fjällen.

Tidigare i veckan fyllde sonen fem år och vi hade båda tagit ledigt den dagen. Jag hade semesterdagar jag inte fick spara längre, så att ta ut dem nu passade perfekt. Vi frågade sonen vad han ville göra, det var ju ändå hans födelsedag. Och när han svarar att han vill gå ut i skogen och grilla korv kände vi att en sån önskan gick ju att uppfylla.

Oftast brukar vi åka bil eller cykla ca 5 km och sen gå ca 2,5 km till Lunsentorpet, grilla korv där och sen gå hem. Men den här gången hade vi inte tillgång till bil (Vi äger ingen egen utan bilpoolar med Heidis familj de få gånger vi behöver nån) och vi var lite osäkra på om sonen skulle orka totalt en mil cykel och en halvmil vandring nu när han knappt cyklat under vintern. Han har blivit för lång för att få plats i vår cykelkärra. Vi kollade andra alternativ och kom på att man kunde ju åka buss (båda har pendlarkort, så det är ju smidigt när kollektivtrafiken funkar.) några kilometer och därifrån följa Upplandsleden knappt tre km söderut. Då skulle man komma fram till en grillplats utmed en å. Perfekt tyckte vi! Ny skog, ny grillplats och lagom långt för barnben.

Tyvärr var ju inte vädret så strålande direkt. Mulet och lätt duggregn. Men som hurtiga friluftsmänniskor säger "det finns inga dåliga kläder...", så vi packade, klädde på oss och gav oss iväg. Sonen var väldigt uppspelt och tossig, som han brukar i början av våra utflykter. 

En varierad vandring, vi började på landsvägen men svängde snart upp på en stig in i skogen. Granskog med fluffig mossa på marken. Senade passerade vi både hasselbackar med blåsippor på marken, ett hygge, mera jordbrukslandslandskap, en kraftledningsgata och mot slutet ganska lerig al-skog. 

Det var också i sån natur som grillplatsen låg. Lera/trampad jord, lövträd, stenar och en brusande å. Kanske inte det charmigaste stället att vara på med två småbarn när det småregnar. Båda var helt svartgeggiga när det var dags att grilla våra korvar... 

Men hade det varit torrt, och kanske ett par-tre veckor senare, så hade det säkert varit en jättefin grillplats! 



Gott om torr ved och en riktigt fräsch eldstad. De brukar kunna vara misshandlade av ovana grillare rätt ofta. (Släng aldrig massor av vatten på elden medan det brinner eller glöder för fullt. Eldstaden spricker! Man ska visserligen aldrig lämna en eld, men om man eldar lite klokt behöver man inte släcka heller. 4-5 vedträn brukar bli en lagom brasa för att grilla våra korvar och då är det bara lite glödande kol kvar när vi packat ihop och ska gå hem.)

Sonen var lite trött på vägen hem, fast det handlade mer om att han var uttråkad än att han var trött på riktigt. Vi har några lekar att ta till för att motivera, och en och annan godisbit brukar hjälpa...

Men på det stora hela en riktigt bra utflykt. Bortsett från vädret, men det kunde varit värre!

Gissa vad han fick i present... 

Veckans utmaning v.12

Under veckan som gått, har utmaningen varit att testa någon form av träningspass på Youtube. Utbudet är nästintill oändligt, så det borde finnas något för alla.

Heidi: Jag har återigen drabbats av envis hosta. Längtar tillbaka till löparskorna och tycker att det är allmänt långtråkigt att bara vara hemma och inte kunna träna.
Jag tänkte därför att ett lugnt yoga-pass skulle kunna funka för mig. Som ni vet sedan tidigare så är "yoga with Adriene" något som både Anna och jag gillar. Och jag kan verkligen rekommendera hennes Youtubekanal. Där finns massor av olika sorters yoga-pass.
Eftersom jag är så otränad i armar och mage, så tänkte jag fokusera på något sådant. Hittade "Abs & arms" -passet och tänkte att det blir bra. Kan ju säga att armarna och magen fick jobba ordentligt! Inte ett särskilt lugnt pass, alltså. Hade varit bättre att vara frisk. Men jag kommer nog att köra det där passet fler gånger, behöver verkligen träna armarna och magen mer!

Anna: Oj, vilka planer jag hade för den här utmaningen! Youtube-träning är ju helt klart min grej, inga problem att klara det här. På kanalen Heidi skrev om har det dessutom nyligen släppts ett nytt pass -Yoga for runners. Kunde inte bli bättre! 

Om nu inte verkligheten lagt sina kladdiga fingrar emellan. Jobb, vab och sonens födelsedagsfirande med alla förberedelser det innebär (och kanske lite latmask...) åt upp all tid och så helt plötsligt var det måndag och utmaningsveckan var över. Påskhelgen gjorde att vi stal till oss en dag extra, men när sonen fyller år på den här extra dagen och vill fira sin födelsedag med en utflykt och korvgrillning blev det ändå ingen yoga för mig. Så för min del misslyckades jag med veckans utmaning. Nya tag, och ny träning, under nästa vecka!

Nästa vecka kör vi en lugn utmaning. Våren är äntligen här och vårtecken börjar spira. Ta en promenad och leta vårtecken! 

Fota gärna och tagga med #tjejensomhatadegympautmaning på Instagram.

Anna: Glad påsk!

Hos oss är det inte bara påskhelg i år. Sonen fyller fem år nästa vecka, och nu är det firande och kalas under helgen. Fullt upp med andra ord! Men både jag och maken behöver ut och röra lite på oss för att inte blir galna mellan allt städande och firande. I vanliga fall brukar maken gå på spinning före jobbet på fredagar, men igår var det ju långfredag, så inget spinningpass för honom. Istället tog han en lätt jogg (han har kämpat med en hälsporre och trasslande knä, så löpning är inte direkt hans förstahandsval) och testade utegymmet vid spåret. Och idag var det min tur att köra lite korta intervaller. 

Valde att springa i terrängdelen av spåret här hemma. Inte direkt platt, men jag gillar stigen som slingrar sig fram och man får anpassa steglängden efter stenar, rötter och blöthål. En minuts-intervaller känns mycket kortare då än om man springer på slät väg.

Soligt och fint. Termometern på vår skuggiga baksida visade fyra grader, så både långärmad tröja och vindjacka åkte på. Jackan tog jag av mig efter uppvärmningen, den var helt onödig! Ljuvlig vårvärme, fågelsång och så Träningspodden i öronen, kombinerat med intervall-pipen. 

Kom hem hög på endorfiner, köket fullt av ballonger, vimplar och två glada barn. Gjorde tårtan halvfärdig och sen in i duschen. Dekorerar tårtan gör jag efter lunchen, den får stå och gosa ihop sig lite i kylen så länge.

Ha en jätteskön påsk! Njut av god mat, godis i önskad mängd och förhoppningsvis nån form av endorfinkick i solsken.

Heidi: För mycket av det goda

Nu är det igen dags för storhelg. Det som oftast förknipps med storhelger är mat, mat, mat, godis, alkohol, mera mat, mera godis och mera alkohol. Inte direkt läge att börja med en ny diet eller hålla igen på socker. Inte heller tid för träning, tyvärr.

För mig är det verkligen så. Jag tycker om att äta nyttigt. Jag gillar grönsaker, bönor, grönt te och en hel del annat som anses nyttigt. Jag provar gärna nya "trendiga" hälsoprodukter, som chiafrön, bönpasta, quinoa och gröna pulver av olika slag. Men jag har också alldeles för lätt för frosseri och att överäta mig. Jag brukar säga att jag inte tycker om godis. Men jag älskar choklad! Äter jag en bit, så äter jag oftast resten av chokladkakan också. Finns det chips hemma, äter jag också gärna lite för mycket.

Jag kan ha bra koll på vad jag stoppar i mig fram till middagen. Sedan går det utför. På kvällen sätter vi oss framför tv:n och frossar. Jag brukar ha som målsättning att dricka en stor kopp te då. Det är ju i och för sig bra, men tyvärr blir det oftast inte bara te som intas där framför tv:n. Ibland blir det också chips. Andra gånger blir det choklad. Det händer även att det blir whiskey eller till och med ost, kex och vin. Jag har liksom svårt att hejda mig när jag väl börjat med onyttigheterna.

Det är inte bara under storhelger som det blir så. Jag frossar även under vanliga helger. Eller ibland vardagskvällar, om jag är ledig dagen efter (skiftjobb). Men under storhelger märks det extra tydligt. Det är specialerbjudanden på godsaker till höger och vänster. Det bjuds på det ena och det andra när man hälsar på släkt och vänner. Självklart är man artig och tackar ja till pepparkakor, godis och allt vad det nu kan tänkas vara. Eller åtminstone gör jag det. Det finns ju faktiskt de som har otroligt bra karaktär och kan tänka till både en och två gånger när kakfatet åker fram. Jag önskar att jag tillhörde den kategorin. Jag vet ju hur man ska äta, och jag vet vad som är nyttigt och onyttigt. Varför är det så svårt att kontrollera impulserna? Varför kan jag inte säga nej till mig själv? Jag trodde faktiskt att jag hade bättre karaktär än så. Att jag inte skulle ge efter för frestelser hur lätt som helst.

Vi (maken och jag) har pratat om det här hemma, att vi måste dra ner på kvällsätandet. Vi är överens om det, men ändå fortsätter vi. Varför? Kanske för att det är lättillgängligt? Men vem är det som har köpt hem allting? Jo, det är ju vi själva! Och vi fortsätter med det. Det är svårt att bryta ett mönster som är så invant.

Jag har hört någonstans att man oftast ersätter ett beroende med ett annat. Gäller bara att hitta ett beroende som är hälsosamt och kan göra så att jag står emot frosseriet. För det gäller ju "bara" att få till en ny vana...

Heidi: Halvmarathonångest del 1

Med ungefär en månad (hjälp!) kvar till min halvmarathondebut, börjar vissa saker oroa mig mer och mer:

• Att få världens influensa nu och inte hinna träna tillräckligt innan loppet. 
• Tänk om jag egentligen har glömt att anmäla mig och väntar förgäves på nummerlappen?
• Vad händer om jag inte får ledigt från jobbet?
• Kommer jag att hitta någon som kan passa barnen den dagen? 
• Tänk om jag tar fel på dagen? 
• Eller försover mig?
• Vad ska jag ha på mig? 
• Tänk om det är stopp i trafiken på vägen dit? 
• Eller att jag åker vilse? 
• Visst var det i Stockholm??

Men just nu är nog största oron vädret. För tänk om det inte kommer någon vår alls? Det kanske snöar mer och mer och blir kallt och halt. Hur ska det då gå med träningen? För just nu snöar det igen. Och jag har ingen lust att springa min första halvmarathon i snöslask! 

Nåja, än så länge finns det tid till att både hitta barnvakt, kolla upp vägen och hoppas på bättre väder. Så min oro är inte särskilt stor. Ännu... 

Veckans utmaning v.11

Förra veckans utmaning var att unna oss något som inte hör till vanligheterna.
Vi lyckades faktiskt unna oss en gemensam dag på stan också! Det hör inte till vanligheterna nuförtiden. Anna jobbar mest kvällar, Heidi morgnar. Dessutom verkar vi jobba om varandra också. Så att vi lyckades hitta en dag som passade oss båda var ett under! Dagen bjöd både på shopping och kafélunch. Och självklart också en hel del skratt. Välbefinnande för själen helt enkelt!

Heidi: Jag hade planerat att jag skulle unna mig något speciellt den här veckan. Som någon god maträtt eller en ny sorts te, till exempel. Men så blev det inte. Istället blev det en annan sorts "unnande". Jag unnade mig själv en sjukdag. Nej, jag skolkade inte från jobbet bara för att vara hemma. Nej. Tvärtom. Jag stannade hemma när jag faktiskt var sjuk. Brukar man inte göra det då? kan man ju undra. Nej, inte jag. Inte om det "bara" är förkylning och lite feber kvällen innan. Normalt hasar jag mig till jobbet ändå, för jag klarar ju av jobbet. Det är oftast ingen större fara, brukar jag tänka. Men den här gången tänkte jag annorlunda. Jag tänkte att om jag stannar hemma och vilar kanske jag inte blir så sjuk, kanske jag kan kurera mig fortare. Så jag stannade hemma. Unnade mig själv att vila framför tv:n med en kopp te.
Nästa gång ska jag unna mig något roligare. Nytt nagellack, klänning, fotbehandling. Vad som helst, bara jag är frisk!

Anna: Det som verkligen kändes lyxigt den här veckan var friluftsdagen med Heidi. Att bara umgås och gå på stan tillsammans... Det behövde jag verkligen!
Jag tänkte att den här veckan blir ju enkel. Jag är nämligen väldigt bra på att shoppa lite för mycket när jag har pms, och första halvan av veckan var inte nådig på det planet! Kanske var det just för att det var riktigt jobbig pms den här gången som jag inte skämde bort mig så mycket.
Jag tänkte skriva att det som jag verkligen unnade mig, som jag sällan brukar göra, var en öl efter jobbet i torsdags. (Jag vill inte tjata om min pms, men here we go again... Den blir mycket värre när jag dricker alkohol, så jag dricker ingen alkohol alls två veckor varje månad och under de andra veckorna dricker jag väldigt begränsat. Nåt glas, inte mer. Om det inte är nåt väldigt speciellt.) Men nu inser jag att det inte är riktigt hela sanningen. Jag har tecknat en provprenumeration på en trädgårdstidning - för premiernas skull. Och jag har köpt olja till mitt torra hår. Inga stora saker, men sånt som sätter lite guldkant på vardagen.

Den här veckans utmaning blir att testa ett träningspass från Youtube. Välj fritt. Det kan till exempel vara styrketräning, yoga, core eller intervaller på crosstrainer. För lite extra utmaning så kan du gärna testa något som är helt nytt för dig.
Lycka till!

Anna: Transportlöpning

Om ni följer oss på Instagram kanske såg att jag la upp en bild igår eftermiddag. Det snöade för fullt här hemma, och jag hade tänkt transportlöpa från jobbet till tåget på söndagen. När jag vaknade i morse (av att sonen körde med sina brio-tåg i rummet intill. Älskar att han börjar leka när han vaknar före oss istället för att väcka oss!) låg ett vitt snötäcke över träd och gräsmattor, och det utlovades snöblandat regn på eftermiddagen. Ett kort ögonblick funderade jag på om jag kanske skulle ta bussen efter jobbet ändå, som jag brukar. Men å andra sidan visste jag inte när jag skulle få tid att springa annars. Och jag kunde ju ta med löparkläderna. Skulle det nu vara superslaskigt väder när jag slutade så kunde jag ta bussen, fast egentligen så ville jag ju springa. Helt ärligt så var jag inställd på att springa hela dagen. Det var aldrig aktuellt att ta bussen istället.
Jag slutade kl 16. Bussen brukar gå kl 16:17, det tar mindre än 15 minuter att åka till stationen, och därifrån skulle tåget gå kl 16:56. Det är med andra ord väldigt mycket väntetid från att jag slutar till att tåget går. Tid som man kan använda till nåt bättre - som att springa! Kl 16:10 var jag ombytt och klar och började bege mig mot tåget. Man springer på en gång- och cykelväg utmed Fyrisån in mot stan. Sommartid är det ganska många som rör sig längs stråket. Strax efter kl 16 en söndageftermiddag i mars när det duggregnar var det inte så många. Mötte några andra löpare och några pensionärer med hund. Benen var pigga, och uthålligheten var betydligt bättre än under förra veckan. Jag märkte redan i somras när jag cyklade att det är stor skillnad på hur mycket jag orkar beroende på var i menscykeln jag befinner mig. Det är ganska fascinerande hur mycket de där hormonerna styr...
Jag sprang där utmed ån och närmade mig centrum. Där rör sig mer folk, och att springa bland andra människor kändes... Inte alls märkligt! Jag struntade helt i om någon tittade. Jag var inne i min löparbubbla och var mest fascinerad över hur lätt det gick idag och plötsligt var jag framme vid stationen.
Det var ca 3,6 km att springa (fast jag visste faktiskt inte hur lång sträckan var när jag gav mig av. Jag visste att det var mindre än 5 km, men inte mer än så.), och jag hade ca 45 minuter på mig innan tåget gick. Kollade inte på klockan under tiden utan lyssnade på podd och lät benen jobba i behagligt tempo. Kl 16:43 klev jag på tåget. Gott om tid! Speciellt trött var jag inte heller. Drog ner dragkedjan på vindjackan och fleecevästen och konstaterade att jag lyckats ta på mig lagom mycket kläder dessutom. En riktigt lyckad löpartur.

Känner att det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger! Den där tiden som brukar innebära så mycket tom väntetid kan jag mycket väl använda till ett kortare löppass istället. Då slipper jag dessutom ta av den begränsade tid jag har med familjen till ett eller flera träningspass varje vecka. Och att kliva in genom dörren när jag kommer hem alldeles endorfinrusig är mycket bättre än att komma hem trött och tråkig!

Anna: Bra lördagskväll

Jobbar den här helgen. Lite typiskt att ett av mina favoritlopp när det gäller landsvägscykel gick idag. Milano-San Remo. Ett av de där riktigt klassiska endagsloppen som går på våren. Knappt 30 mil genom fantastiska landskap och italienska byar. Och kommenteras på Eurosport av mina favoriter Anders Adamson och Roberto Vacchi. Båda fd elitcyklister, otroligt kunniga/nördiga och med en helt fantastisk kemi tillsammans. Deras sätt att kommentera kan få vem som helst att bli intresserad. Fråga min mamma...
Men idag jobbade jag ju, så jag missade sändningen. Till min stora lycka så visas iaf en repris av de sista 35 km nu på lördagskvällen.
Barnen sover. Maken kände sig lite hängig och har gått och lagt sig. Så här sitter jag och myser. En sån där kväll när jag skämmer bort mig själv lite. En irish coffee, målat naglarna, äter lite godis och så denna fantastiska tävling på tv. Många vurpor i år dock, och det är alltid obehagligt. Skönt när det "bara" är skrubbsår och ingen som bryter nyckelben (väldigt vanlig cykelskada) eller förlorar medvetandet.
Magiskt vackert där de cyklar fram längs slingrande vägar utmed havet på vägen mot San Remo. Kan nästan känna den där ljumma luften, trots att det nu på kvällen har snöat hos oss. Känner att jag också vill ut och cykla nu. Bara det blir lite varmare. Snart...

Anna: Mina nya skor

De senaste två veckorna har det varit ganska körigt på jobbet. Massor av saker som måste vara klara till idag. Och så PMS from hell på det. Den blir ju aldrig lindrigare av stress direkt. Men igår vände det. En jättetrevlig friluftsdag med Heidi på vårt sätt. Jag övervann något som jag länge tyckt varit läskigt. En okänd människa fick känna på mina nakna fötter och jag har sprungit på löpband inför samma okända människa så att hon fick se mitt löpsteg. Och som ni vet vid det här laget så har jag knappast varit stolt över det i halva mitt liv.  Men jag gjorde det! Och jag fick jättebra och trevlig hjälp. 

Idag ville jag testa skorna, så jag var återigen en sån där hurtig mamma och lämnade barnen på förskolan iklädd träningskläder. Hem och byta jacka bara, och så ut och springa långa intervaller.

 

Underbart vårväder, jag hade på gränsen till för varma kläder (vinterlöpartröja och tunn vindjacka). Men skorna... Först och främst är de sköna. Jag får alltid skavsår, men inte idag. Det känns att löpsteget är stabilare när jag fått bättre stöd i hålfoten. Hela sulan är mycket stadigare, och det kändes inte minst när jag kom hem och tog av mig skorna. I vanliga fall brukar hålfoten kollapsa och jag pronerar mer än vanligt, men nu kändes det att foten haft mer stöd under de 3,5 km jag sprang (+promenaden när jag lämnade barn, räknar det som uppvärmning). Väldigt mycket stabilare!
Benen är inte snabba, men det brukar hänga ihop med menscykeln så jag vet att om nån vecka blir det skillnad.

Väl hemma gjorde jag en smoothie som inte ser så god ut, men smakar betydligt bättre! Färskpressad apelsin, skal och saft från en citron, frysta jordgubbar, lite äppeljuice, ingefära, chlorella, en halv banan och chiafrön.
Och snart bär det av till jobbet.

Friluftsdag!

När vi gick på gymnasiet, ordnades det ibland friluftsdagar. Oftast en på hösten/vintern och en på våren. Då skulle man välja aktivitet och vara hurtig hela dagen. Vi brukade välja shopping i Uppsala istället. Nej, det var inte ett av alternativen till skolans friluftsdagar, men det är just det som är poängen; vi gillade inte skolans alternativ till friluftsdagen. Istället tyckte vi att det var mycket roligare att shoppa kläder, skor, böcker och te och sedan ta en lång fika med caffè latte på något mysigt kafé.

Idag gjorde vi det igen! Vi tog oss en friluftsdag! Anna skulle inte börja jobba förrän på eftermiddagen och Heidi var ledig. Primära syftet med vår friluftsdag var att köpa ordentliga löparskor till Anna. Eftersom hon nu har börjat springa "på riktigt", behöver hon skor som är anpassade för hennes fötter.

Hur ser Annas fötter ut egentligen?

Anna fick också testa ett par skor (Asics) på löpband, samtidigt som hennes löpsteg filmades (Heidi funderade om det kunde vara första gången hon faktiskt såg Anna springa...)

Närmare titt på löpsteget.

Skorna som hon testade på bandet kändes väldigt bra, så det blev ett köp. Nu är hon ett steg närmare Vårruset!

Heidi har funderat på en löparryggsäck. En lagom liten att ha med på långrundor, men tillräckligt rymlig för att rymma jobbkläderna ifall hon skulle få för sig att testa transportlöpning... Det blev en Salomon Wanderer för henne.

Heidis nya ryggsäck.

Bara titta, inte röra!

Efter shoppingen blev det lunch på stan innan Anna var tvungen att börja bege sig mot jobbet. En mycket lyckad och härlig friluftsdag, med andra ord!

Linssoppa med bröd, oliver och tzatziki. Gott!

Heidi: Löprunda i stillhet

Dagens löprunda handlade inte om kilometrar. Den handlade inte heller om tempo. Dagens löprunda handlade bara om tid. Den handlade om 59 minuter. Eller 59 + 1, för att vara mer exakt. Idag skulle nämligen min far fyllt 60. Tyvärr gick han hastigt bort för exakt ett halvår sedan. Han var inte mycket för att fira sin födelsedag. Om han hade levt, hade jag nog ringt honom och kanske skickat ett kort. Men alltså inte idag. Idag valde jag istället att ta en löprunda för honom. En minut för varje år han levde och en minut i stillhet som avslutning.

Jag har undrat lite hur det kom sig att jag helt plötsligt började träna löpning. Jag som inte var särskilt atletisk som ung. Jag avskydde allt som hade med fysisk aktivitet att göra. Tills för ett par år sedan. Så någonstans har nog den sportiga sidan av mig legat och väntat på att komma fram. Jag kanske fick några "hurtgener" från min far. Han var nämligen väldigt atletisk och duktig löpare i sin ungdom. Han tävlade i friidrott i olika regionsmästerskap och skolmästerskap under låg- och mellanstadiet. Han var duktig på 60m och 100m löpning.
Min farfar berättade till exempel om en gång då min far tävlade. Under kvalen sprang han i gummisövlar (Nokian, så klart, han var ju trots allt finne). Någon undrade varför han inte sprang med ordentliga skor. "Man behöver inte vara så snabb här", hade min far konstatrat lugnt. När det var dags för final, hade han dock snörat på sig ordentliga skor och vunnit överlägset.

När jag tillsammans med min kusin städade och gick igenom min pappas lägenhet efter hans död, hittade vi en hel hög med gamla silverskedar. Jag tänkte inte så myckt på dem, men min kusin reagerade direkt: "Det här är ju priser!" I Finland är det nämligen vanligt att man får silverskedar som pris i olika skolmästerskap och dylikt. Och mycket riktigt, när jag började titta närmare på skedarna, var alla ingraverade. Det var första-, andra- och tredjepriser hela bunten! 44 stycken!

Prisskedar

Min mamma har berättat att när hon var på barnvagnspromenad med mig, brukade min pappa springa fram och tillbaka på gångvägen under tiden.

Självklart är gummistövlarna på!

Snygga 80-tals löparkläder!

Han fortsatte att vara aktiv under största delen av sitt vuxna liv. Eftersom han inte ägde någon bil, cyklade han överallt. Dessutom var han mycket ute i skogen. Han tyckte om att plocka svamp och bär.
När han var runt 40, skaffade han sig ett par inlines. Jag trodde att han skulle ha ihjäl sig med dem, med tanke på vilka backar det finns i byn där han bodde. Men det gick bra. Han bröt inte ens några ben. Historien förtäljer dock inte hur många gånger han åkte med dom. Kanske bara gjorde det en gång...

Jag vet fortfarande inte varför han inte vaknade den där septemberdagen för ett halvår sedan. Ovissheten är jobbig. Även om jag anar att det har något att göra med hans alkoholkonsumtion, som tyvärr ökade under senare år.
Men idag väljer jag att fokusera på livet. Livet som han levde. Livet som jag lever.

Det gick väldigt bra att springa. Det fanns inga krav på prestation. Bara tiden. Löpningen blev nästan som meditativt, när jag inte behövde tänka på något annat än att springa tills klockan pep till.
Efter 59 minuter stannade jag där jag var just då och blundade. Det blev en minut av stillhet. En minut av att ta in allt och låta känslorna skölja över mig, innan det var dags att åter bege sig hemåt och fortsätta med vardagslivet.

På väg hem igen i mycket märkligt ljus

Veckans utmaning v.10

Under förra veckan var utmaningen att ge en komplimang till någon man inte känner. Hur gick det? Lyckades du med det? Eller du kanske själv fick en komplimang från någon som du inte känner.

Det är inte svårt att ge någon en komplimang. Det behöver inte vara något avancerat. "Snygg tröja!" "duktig du är som är ute och springer!" "bra jobbat!" eller "tack för maten, det var gott!" är ju också en sorts komplimang. Oftast ger vi komplimanger utan att tänka så mycket på det. Men det vanligaste är kanske att ge komplimanger till dem vi känner. Borde det inte vara lika enkelt att ge en komplimang till någon som vi inte känner?

Heidi: Tydligen var det inte det. Först tänkte jag att det här kommer inte att bli så svårt. Jag träffar ju massor av människor via jobbet varje dag, jag kommer att ha massor av möjligheter till komplimanger! Jag lärde mig något nytt om mig själv den här veckan; att ge komplimanger till okända, sitter långt inne. Oftast tänker jag mycket på det, till exempel kan jag titta på folks kläder och skor och tänka att de verkar ha en smak, eller på någon snygg frisyr och önska att jag också var så duktig på det. Eller när man ser en annan löpare som springer både snabbt och med ett snyggt löpsteg (nu skulle det kanske kännas lite konstigt att flåsandes försöka ropa efter någon att de springer snyggt. Om jag ens skulle lyckas hänga med i tempot).
Veckan närmade sig sitt slut och jag hade fortfarande inte lyckats ge en komplimang till någon främling. Till slut (efter att ha pratat allvar med mig själv om att "hur svårt ska det vara?") lyckades jag med en komplimang. Det var till en tjej som hade en väldigt snygg frisyr. En sådan där som jag väldigt gärna skulle vilja kunna göra.
Jag tänkte på att under en vecka borde jag faktiskt ha lyckats med fler komplimanger än så. Det är något som jag får jobba på.

Anna: Jag träffar också mycket folk på jobbet i vanliga fall. Den senaste veckan har jag dock jobbat lite bakom kulisserna med säsongsförberedelser och inte träffat så många mer än mina kollegor. Någon enstaka har jag träffat, bland annat en dam vars väldigt fint flerfärgsstickad mössa fångade min uppmärksamhet. Jag stickar mycket själv, och jag vet hur glad jag själv blivit när jag enstaka gånger fått komplimanger för mina alster av andra stickare/stickerskor, så självklart berömde jag damens mössa - som hon mycket riktigt stickat själv.

Nästa veckas utmaning blir att unna dig själv något. Det kan vara allt från ett besök hos frisören, nya kläder, en lyxig fika/middag till ett bad med tända ljus eller en extra lång promenad. Men huvudsaken är att det ska vara något som du njuter av, men inte brukar unna dig i vanliga fall.
Ha en härlig vecka!

Anna: Kärlek

Vår betyder inte bara att ljuset, värmen och grönskan återvänder. Det brukar också innebära förkylningar. Och förkylda barn betyder orolig sömn och trötta föräldrar. Lägg till en väldigt intensiv jobbvecka, både fysiskt och mentalt, och ägglossning. Behöver jag säga att jag inte har jättemycket energi just nu?
I går kväll när jag kom hem från jobbet satt jag nedsjunken som en urvriden disktrasa i soffan och pratade lite med maken om hur trött jag var nu. Han skulle iväg på morgonspinning idag och sen komma hem och vara med barnen eftersom sonens förskola har planeringsdag idag. Jag frågade om det var ok om jag sprang ut en kort runda när han kommit hem från spinningen. Jag kan inte påstå att jag har nån överskottsenergi, men jag vet ju hur mycket bättre jag mår om jag rör på mig. "Det är klart, du behöver ut en stund! Annars hade jag nästan tvingat ut dig." Med glimten i ögat. Det är kärlek.

Vårkänslor!

Nu börjar solen titta fram lite mer och det  finns hopp om vår inom en hyfsad snar framtid. Vi har båda varit ute och sprungit i vårsolen, Anna har sett den första lilla sömniga blåsippan och snön smälter undan mer för var dag, även om minusgraderna kommer om nätterna. För att få tiden att gå fortare börjar vi blicka framåt mot en skön cykel- och löparsäsong. Vissa saker ser vi fram emot lite extra:

Heidi:
- Att inte se ut som Bambi på hal is på löprundan.
- Att kunna springa i kortärmat.

- Ljusare kvällar för promenader och löprundor.

- Börja ladda inför halvmaran på allvar. 

- Women's Health halvmarathon.

- Göteborgsvarvet

Anna:
- Premiärturen på racer.
- Cykla i kort-kort (korta ärmar, korta ben. Man cyklar nämligen i cykelbyxor, inte kortbyxor. Kortbyxor har man när man äter glass.)
- Ta korta pauser i löpningen för att kasta sig ner i ett dike och lukta på violer.
- Köpa mountainbike.
- Cykla i skogen med sonen.
- Vårklassikerna (cykeltävlingar i ~ mars-april som har börjat på riktigt nu med Paris-Nice och Tirreno-Adriatico. Vacchi och Adamson som kommenterar).

Årets första blåsippa?

Heidi: Långpass på riktigt

Med 45 dagar kvar tills jag ska springa mitt första halvmarathon insåg jag att det är nu dags att på allvar börja ta tag i distanslöpningen. För jag måste ju öka min löpdistans om jag ska vara i någorlunda halvmaraform i april. Hur ska man då göra för att öka distansen?

1. Man bestämmer sig för att göra det.

2. Man väljer en lämplig dag som passar för ett långpass.

3. Man kontrollmäter på kartan så att man inte blir helt överraskad.

4. Byt om, packa eventuellt med något ät- och drickbart, gå på toa.

5. Spring! 

6. Kom hem och var stolt över dig!

Efter att ha läst Annas inlägg om vårlöpning i solen igår (jag satt på jobbet då), längtade jag ut så mycket att bestämde jag mig att jag skulle springa långt idag. Jag hoppades att jag skulle ha samma tur med solsken som Anna hade, och jag blev inte besviken! 

Sträckan jag valde var Odensala kyrka tur och retur. Det skulle vara ca 9 km enkel väg. Inga problem! tänkte jag, en mil orkar jag ju. Sen är det bara att springa hem igen (det handlar om att lura sig själv).

Sprang över länsgränsen!

Så fort sprang jag väl ändå inte...

Halva sträckan gjord! Nöjd över att ha kommit fram utan problem.

 Jag tog mig till Odensala utan problem! Jag sprang väldigt långsamt och varvade löpning med promenad. Väl framme satt jag en stund i gräset och njöt av solen (den värmde ordentligt) samtidigt som jag fyllde på med energi.

Godaste nödprovianten!

Hemvägen kändes kortare (men så brukar det ju vara). Det gick också lättare att springa, tyckte jag. Jag höll ett långsamt tempo även på hemvägen. Först i utkanten av Knivsta, började benen kännas ordentligt trötta. Då hade jag ca 3 km kvar. De sista kilometrarna sprang jag nog bara av ren vilja. För det går fortare att springa hem än att gå hem, tänkte jag (så lättlurad är jag). Väl hemma kändes det i benen att jag har sprungit lite längre än jag brukar, men i övrigt kände jag mig inte ens trött! Jag får väl återkomma imorgon om eventuell träningsvärk...
18 km blev det alltså totalt. På den ungefärliga tiden 2 h 15 minuter. Detta betyder alltså att jag kommer att klara av att springa ett halvmarathon, det vet jag redan! Nu gäller det bara att bli van med sträckan.

För övrigt var detta löppass nummer 7 i "50 löppass på 100 dagar" -utmaningen.

Anna: Det spritter i kroppen

Här sitter jag och eftersvettas i väntan på att kaffebryggaren ska puttra klart. Efter ett litet mellanmål är det dags för dusch, och så iväg till jobbet.

Jag var en sån där hurtig mamma och drog på mig träningskläder redan på morgonen. Då hade jag inga ursäkter att dra ut på tiden när barnen var lämnade, jag var ju redan klädd och klar. Bara byta jacka och så ut i vårsolen.

 

Morgonen var kanske inte så jättestrulig egentligen, men det är stressigt på jobbet just nu, vår- och sommarsäsongen ska förberedas och jag ska vara klar med mycket på fredag. Stressen sitter kvar även mellan arbetspassen, och jag är inte världens mest tålmodiga på morgonen. Så när den snart femåriga sonen för femte gången på fem minuter frågar vilka vantar han ska ha blir inte stämningen så mysig i hallen. En löpartur var precis vad jag behövde för att skaka av mig frustration och ladda på med ny mental energi.

Det var riktigt ljuvligt vårväder. På skuggiga ställen ligger snön kvar än, men nu kan man ana att våren är på gång. Hoppas jag. Solsken, fågelsång och barmark. Och egentid!  

Har märkt att det funkar bättre att springa en bestämd tid istället för en sträcka för mig. Och att inte springa i spåret. Jag promenad-värmer upp, springer fortsatt efter 5-km-programmet i Stora löparboken för kvinnor, och när det passet är över så promenerar/ joggar jag hemåt.

När jag kom hem igen tittade jag lite närmare på de små gröna skotten från vårlökar som börjar titta upp i rabatten. Nu har snödropparna som kommer från mitt barndomshem börjat titta upp! Om nån dag så har nog den första blomman slagit ut. Trädgårdsmäniskan i mig myser och drömmer om en prunkande grönsaksodling i pallkrage om några månader, medan cyklisten får nåt glittrigt i blicken och drömmer om den första turen på racer. Jag har faktiskt drömt om att klicka i och ur SPD-pedaler de senaste nätterna. Då vet man att längtan är stor. Snart...

 Vårkänslor, endorfiner och en allmänt skön känsla i kroppen. Det här blir en bra dag!

Veckans utmaning v 9

Under den gångna veckan var utmaningen att skippa rulltrappor och hissar och ta trapporna istället.

Anna: Enda gången jag har valet att ta rulltrappa är till och från pendeltåget de dagar jag jobbar. Och allra oftast tar jag faktiskt trappan ändå. Det går fortare. ;)
Men jag ska erkänna att tagit hissen till tåget ett par gånger när jag varit ledig den här veckan. Då hade jag barnvagnen med mig, så trappan var helt enkelt inte ett alternativ.

Heidi: Jag jobbar på Arlanda, och där finns det massor av trappor och rulltrappor. Jag har faktiskt som princip att alltid ta trappan när jag är på jobbet. Det har jag gjort i ett par år och fortsätter med nu. 

Under veckan var jag på bio tillsammans med min man. Vi besökte det gigantiska Mall of Scandinavia. Där var det svårare att ta vanliga trappan. För att balasera upp det lite så försökte jag åtminstone gå i rulltrappan... 

Veckans utmaning v 10 blir av ett lite annat slag. Ge någon du inte känner en komplimang.

Anna: De små detaljerna

Nu är det ungefär fem månader sen jag tog mina första staplande steg i löparskor. Än staplar jag fram, men jag märker mer och mer hur löpning, precis som cykling, faktiskt är en materialsport. De är de där små finesserna på kläder och annan utrustning som omvänder mig från den skolgymnastikhatande antimotionären till att faktiskt njuta av så väl cykling som löpning. Eller små och små... Jag har ganska grundläggande krav egentligen. Det ska vara funktionellt, kläder ska vara lagom varma/ventilerande och de ska sitta bra. Det är inte kul att springa och dra upp löpartightsen hela tiden. Som cyklist hatar jag verkligen fladdrande kläder, mina cykelkläder ska vara tighta. Både för aerodynamiken och för att fladdrande tyg , tänker mest på tröjor och jackor, stör den där frihetskänsla när man susar fram genom landskapet. Kläderna ska också vara bekväma. Inga skavande sömmar på obekväma ställen. Inga tvättrådslappar som skaver i nacke eller midja. Och så ska kläderna hålla sig på plats! Tightsen ska som sagt inte halka ner. Inte strumporna heller. Och jag har märkt att till skillnad från cykeltröjor kan inte mina tröjor och linnen sitta som en andra hud, då glider de upp. Nu är jag inte nån människa som går omkring i supertajta kläder i vanliga fall, men just träningskläder tycker jag är sköna när de inte fladdrar. Det kanske även här är skolgymnastiken som satt sina spår med wct-byxor från Adidas och stora bomulls-t-shirts.
Till sist kommer också fåfängan in. Jag vill att mina träningskläder ska vara snygga. Det blir ju så mycket roligare då!
Men så här vi det här med trosor. Att de ska sitta på plats och inte glida snett, inte skava och helst inte bli jättetydliga ränder på rumpan. Här sätter jag dock funktion och bekvämlighet före stil. Jag vet inte om min rumpform är unik, men jag tycker det är svårt att hitta trosor som inte glider snett - oavsett modell. Jag har några favoriter som håller sig där de ska när jag går, och ungefär hälften av dem funkar att springa i.
Funderar på så kallade träningstrosor som är utformade för att hålla sig på plats (borde inte alla trosor vara det?), transportera bort svett, inte ha sömmar på känsliga ställen och vara jättebra på alla sätt. Men eftersom så få "vanliga" trosor sitter bra på mig känns det inte vettigt att lägga upp till flera hundra kronor på nåt som är en vild chansning. Här trycker jag cykelkläderna är betydligt mer funktionella. Man struntar helt enkelt i underbyxor! Det kändes väldigt märkligt första gången, men nu kan jag inte tänka mig att cykla med trosor. Inget skav, vadderingen/paden i byxorna är konstruerad för att man ska vara naken under. Och man tvättar ju ändå kläderna när träningspasset är över, så de som kör med argumentet att det är ofräscht behöver nog hitta nåt nytt att skylla på.

Heidi: Spring snyggt!

Snart börjar löparsäsongen på allvar. Så nu börjar det bli dags att se över utrustningen och komplettera med det som behövs. Igår gjorde jag årets första och säkert viktigaste köp. Nya skor? Nej, nej. Jag har köpt min första löparkjol! 

Självklart är ju valet av skor väldigt viktigt, men lika viktigt är det att klä ut sig till en snygg löpare på ett lopp. I år ska jag springa min första halvmarathon, det blir en ny milstolpe i min löputveckling så därför vill jag klä upp mig och fira det lite extra. Jag gillar att klä mig i kjol till vardags, så varför inte göra det även när jag springer? 

Jag har funderat på att köpa en löparkjol den här säsongen och tittat på olika varianter. Funderade på att beställa en från LoveRunning, de har många snygga kjolar. Men igår gick jag av en händelse in på Åhléns. Hur det nu kom sig, så hamnade jag på sportavdelningen. Jag fick ett infall och frågade om de hade löparkjolar. Visst hade de det! Visserligen bara en modell och färg, men ändå. Det slutade med att den fick följa med mig hem.

Så nu väntar jag på rätt tillfälle att få prova om den är snabb att springa i. 

Vi har blivit beroende

Något har hänt med oss. Vi har börjat ta omvägar till olika ställen; tåget, skolan, förskolan, ica... Vi tittar oss omkring lite oftare. Vissa löprundor tar extra lång tid. Man måste ta en omväg via en skog helt plötsligt. Ibland måste vi stanna och knyta skorna ovanligt ofta. Under Annas barnvagnspromenader stannar hon och rättar till barnets mössa, även om det kanske inte behövs. På jobbet går Heidi ut och står en stund på sin rast, istället för att sitta i fikarummet. Varför? Har vi helt plötsligt blivit folkskygga, paranoida, inkontinenta eller börjat röka?
Nej, vi har blivit beroende av turf. Och nej, det handlar inte om att vi röker konstiga grässorter, det handlar helt enkelt om ett roligt realtidsspel med gps och smartphone. Ungefär som en blandning mellan "herre på täppan" och geocaching.

 Turf går ut på att ta olika zoner. Zonerna ser man via sin turfapp (gratis) och med hjälp av gps är det lätt att hitta dem. För att kunna ta en zon, måste man befinna sig där rent fysiskt. Man måste stanna i zonen ca 30 sekunder, sedan "äger" man zonen tills någon annan tar den. Man får poäng för varje zon man tar och sedan poäng för varje timme man lyckas behålla den.

Vi hade båda hört talas om turf innan, men inte riktigt fattat grejen med det. Men häromdagen bestämde vi oss för att testa. Och vi är redan fast! På gårdagens löprunda sprang Heidi runt på olika ställen och samlade på zoner. Det blev till och med så spännande att hon racade ikapp med en okänd cyklist för att hinna först till en zon!

De gröna zonerna ägs av dig och de röda av någon annan

Nu har vi börjat titta på vilka zoner det finns runt i områden som vi ska besöka. Anna som brukar fjällvandra i Bruksvallarna har redan börjat titta på vilka zoner hon kan besöka. Heidi ska till Madrid snart och upptäckte att det till och med finns några zoner där!

Det känns som att turf kan vara ett perfekt sätt att piffa upp vardagsmotionen på. Eller ett sätt att se sig runt i en ny stad. Det kan också sporra en att ta en omväg när man ska mellan punkt A och B. Eller om man behöver hitta ny motivation för sin löp- eller cykelrunda. Eller så kanske det kan motivera vissa barn och ungdomar att komma ut och röra på sig. Speciellt de som gärna sitter och spelar dataspel eller mobilspel. Turf är ju också en form av "spel", men det är du själv som är spelpjäsen i spelet! Det måste ju vara hur spännande som helst!

Nu undrar vi lite om det finns fler "turfare" där ute? Vi är ju nybörjare, som sagt och vill gärna lära oss mer och höra lite tips.