söndag 3 januari 2016

A long time ago, in a school far, far away...



Hälsobloggar och snyggt stylade bilder finns det gott om, men här kommer vår version av träning i verkliga livet. Två småbarnsmammor som inte varit speciellt intresserade av träning förrän vi närmade oss 30-års-åldern. Vardagsträning som ska varvas med jobb, hämtningar och lämningar på skola och förskola, vabbande och familj. Det sägs att den bästa träningen är den som blir av, och så är det väl lite i vårt fall också. Oavsett om det är 10 minuter yoga, en timme på crosstrainer, springa milen eller trampa runt i flera timmar på cykel.

Vi lärde känna varandra i gymnasiet. Under en syslöjdlektion, sittandes vid varsin vävstol lät helt plötsligt en av våra vävstolar exakt som Chewbacca, vilket fick oss båda att bryta ut i asgarv. Det kanske kan låta lite bisarrt, men från den stunden har vi varit oskiljaktiga.
En annan gemensam sak som förde oss samman under gymnasietiden var vår avsky till gymnastiklektionerna. Ingen av oss hade varken intresse eller fallenhet för lagsporter, noll bollsinne och absolut ingen lust att trängas i en bassäng och simma längder på befallning. Lösningen för oss blev att skolka från gymnastiken. Att sitta på skolans fik i källaren med varsin pulvercappuccino och chokladboll blev för oss ett rimligt substitut för gymnastiken. Där tillbringade vi många glada stunder och pratade om diverse saker som gör livet lite roligare, vilket i vårt fall inkluderade killar, snygga skådisar, Star Wars, RomComs, Monty Python och latinsk grammatik (nej, vi var väl inte riktigt som helt typiska tonårstjejer). Samma gällde dessa eviga friluftsdagar som skolan alltid envisades med att ha en dag per termin. Då valde vi shopping och fika i Uppsala istället, för vi rörde ju faktiskt på oss då. Logiskt, eller hur?
Att skolka från gymnastiken bidrog ju inte precis till bra betyg, men vi skulle ju ändå inte bli gymnastiklärare eller elitidrottare, så vad gjorde det?

Efter gymnasietiden har vi båda flyttat runt en del. Vi har fortsatt att träffas och umgås med jämna mellanrum, även efter att vi bildat familjer. Pulvercappuccino och chokladbollarna har bytts ut till kaffe och hembakade kakor, och även om samtalsämnet inte har ändrats alltför mycket så har det åtminstone fått en lite mer vuxnare (?) karaktär. Efter flera år på separata orter bor vi nu ca 500 meter ifrån varandra i varsitt radhus med respektive familjer och försöker få ihop det som kallas för vardagspusslet.

Men om man aldrig egentligen har intresserat sig, hur kommer då två före detta gympalektionshatande skolkare på att den där endorfinjakten är nog inte så tokig ändå? Hur börjar man? Vad hände egentligen? 

4 kommentarer:

  1. Ska bli kul att läsa.
    Med vänlig hälsning, tränande mamma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi tränande mammmor får peppa varandra! Tack för att du kommenterade! /Anna

      Radera
  2. Anette Persson6 januari 2016 21:20

    Är själv en småbarnsmamma, har en liten tös på 1 år och en son på 18 år. Har börjat att springa och lyckas med att springa 5 km i ett svep och är jätteglad över det. Sprang själv aldrig mer än 100 m på gympan ;-). Nu är målet att kunna ta mig igenom 10 km utan att dö. Ska bli kul att följa denna blogg. Lycka till båda två ��

    SvaraRadera
  3. Vi hoppas att vi ska kunna inspirera! Och även inspireras av andra, för vi är fortfarande nybörjare. :-) Lycka till med löpningen! Det är kul när man märker att man orkar mer!

    SvaraRadera