Året som gått. Annas version.

Under hösten har bloggen visst hamnat i nån ofrivillig dvala. Heidis benhinnor krånglade, Annas brist på motivation i kombination med knepigt jobbschema gjorde att det inte blev många träningspass eller inspirerande grejer att skriva om. Ändå hände det ju en del under året, och vi tänkte sammanfatta det i varsit inlägg. Annas sammanfattning kommer här, Heidis får ni vänta på nån dag till.

  

 

Årets bästa: Får man räkna fjällvandringarna här? Både veckan med familjen, med både vandring och lite mtb, och vandringen till Sylarna med Heidi var underbara. Jag gillar aktiva semestrar!

Årets största insikt: Att springa i skog är MYCKET roligare än att springa på asfalt.

Årets bästa köp: Önskar jag kunde skriva min mtb här, men... Älskar den, men det är svårt att hitta tillräckligt lätta stigar för mig i närområdet. Lite för tekniskt för mig...
Skor däremot! Köpte hela fyra par skor för olika fysiska aktiviteter det här året och är väldigt nöjd med alla. Löparskor, mtb-skor, hikingskor och ett par trailskor. Hikingskorna har jag använt jättemycket, både till vardags och vandring, och mina Salomon speedcross är en dröm att springa i!

Årets fy fan: Tog i så jag nästan spydde ett intervallpass. Har inte pannben för att ta ut mig så pass i vanliga fall. Kändes äckligt, men blev samtidigt stolt över mig själv.

Prestationen jag är mest nöjd med: Sprang 5 km utan att stanna (förrutom ett fåtal steg för att dricka vatten) på Vårruset. Oväntat! Hoppas få chansen att slå tiden nästa år.

Sen går det ju inte riktigt att inte nämna Heidis och min gemensamma fjällvandring. Att jag kan gå långt med packning i terräng visste jag, men jag är väldigt nöjd med Heidis prestation.

Träningspass jag kommer att minnas: Bästa löpturen i år var när jag lyssnade på Johan Ohlssons sommarprat. Benen gick av sig själva, sjukt inspirerande sommarprat av mannen med Sveriges, kanske världens, tjockaste pannben!
Eller mtb-turen längs Ljusnan i Bruksvallarna med brorsan. Så vackert!

Årets bästa pepp: Blivit väldigt inspirerad och motiverad av att se att Heidi varit ute och sprungit. Eller när maken kört nåt styrkepass hemma. Han får det att verka så simpelt att bara rulla ut en matta och köra, medan jag verkar vara expert på undanflykter. Personer i min närhet som verkligen lyckas pussla ihop jobb, familj, intressen och träning. För det mesta. Kan de så borde väl jag kunna?

Förhoppningar inför 2017: Att få nån rutin på tränandet igen. Jag mår så mycket bättre när jag tränar!

• Det skulle vara kul att klara milen. Inte på nån speciell tid utan att orka springa hela sträckan. Att gå sträckan är inga som helst problem...

• Jag vill vandra mer, både i skogarna här hemma och i fjäll. Drömmer om Ljungdalen-Storulvån, via Helags, Ekorrdörren, Sylarna, Blåhammaren.

• Maken och jag pratar om att köpa en roligare trainer, så man kan cykla med/mot andra cyklister på skärm. TV-spelscykla, typ.

• En halvmara i fjällen vore kul, men måste verkligen köra mer backträning och bålstyrka i så fall...

Vad har ni för förhoppningar om 2017 när det gäller träning/friskvård/hälsa? Vad vill ni att vi skriver mer om?

Gott nytt år!

Heidi: Tillbaka från dimman

Hej på er!

Nu har det varit lite lugnt på bloggen ett tag. Anna har skrivit några enstaka inlägg efter sommaren och så försökte vi oss tappert på att komma igång med veckans utmaning under oktober. Men särskilt aktiva kan vi väl inte påstå att vi har varit...
Och det är väl helt naturligt att man inte alltid känner sig på topp med humöret eller motivationen. För mig har det verkligen handlat om det. Om ni minns tidigare så drabbades jag av benhinneinflammation som gjorde att jag fick ställa in Lidingöloppet och all löpning gjorde bara ont. Det gjorde ju så klart att humöret inte var på topp. Som ur var hade vi en härlig fjällvandring där i september som verkligen kom i rätt tid på alla möjliga sätt!

Efter fjällvandringen hade jag fortfarande ont i benet. Och som om det inte räckte så drabbades jag av världens förkylning. Jag kan ärligt säga att jag inte hade varit förkylt på ett helt år (!) innan det. Och mycket tror jag beror just på att jag har sprungit ute i alla väder flera gånger i veckan. Någon nytta gör det uppenbarligen. Men nu drabbades jag alltså av förkylningen from hell. Och det höll i sig. Framförallt hostan. Trodde att jag vid flertalet tillfällen skulle hosta ut åtminstone en lunga. Någonstans mitt i allt hostande verkar ju dock benhinnorna ha läkt. Och det är ju alltid något påsitivt att glädja sig åt! Under förra vckan kände jag att hostan äntligen börjar lugna ner sig. Och vad händer då? Jo, den inte särskilt saknade sk vännen migränen bestämmer sig för att hälsa på. Tack för den!
Jag kände igen symptomen från i våras, då jag för första gången fick chansen att stifta bekantskap med denna obehagliga sjukdom efter Women's Health halvmarathon. Även om jag var förberedd med piller den här gången och faktiskt lyckades undvika själva huvudvärken, har jag ändå vandrat i någon sorts migrändimma under en hel vecka. Och det var en ganska obehaglig känsla, måste jag säga. För det kändes hela tiden som att jag var lite drogad eller påverkad av något. Allt gick lite långsammare än vanligt, både tankarna och handlingarna. Och det jobbiga var nog att veta om att jag inte riktigt var mig själv, men inte kunna göra något åt det. Jag vet att jag vid ett tillfälle handlade fel saker på Ica och jag är inte helt säker på hur jag orkade gå tillbaka dit och rätta till allt. När det var som värst höll jag på att tuppa av på jobbet. Och då tog det över en timme tills jag var någorlunda klar i huvudet för att kunna ta mig hem med tåget. Obehagligt helt enkelt. Och jag var så trött. Hela tiden! Jag behövde ett par timmars vila mitt på dagen för att orka med resten av dagen. Och samtidigt känns det som att man vandrar i konstant dimma. Så jag har ju knappt vågat köra bil, eftersom jag visste att min reaktionsförmåga inte var på topp precis.
Igår var faktiskt första dagen på en hel vecka då jag kände mig helt normal. Och vilken underbar känsla! Det är verkligen som att komma ut ur dimman.

Jag har läst på en hel del om migrän nu under senaste veckan. Det verkar inte finnas några självklara orsaker till varför man får migrän och varför man reagerar så olika. Jag har en så kallad migrän med aura, att jag får synrubbningar eller flimmer för ögonen innan själva migränen slår till. Det är som vita fläckar som täcker för delar av synfältet, väldigt skumt och obehagligt. Samtidigt domnar jag bort i händer och runt munnen, vilket känns ännu obehagligare.
En mycket trolig orsak till migrän tycks vara stress. Och framförallt när man har haft en stressig period och man börjar slappna av. Det passar också väldigt mycket in i mitt liv just nu. För det har hänt en hel del på senaste tiden som gör att jag inte alls är förvånad över att hjärnan till slut säger ifrån.

Men nu är jag på banan igen och igår kände jag också för första gången på länge att jag längtar efter att få springa igen. Det var en mycket välkommen och efterlängtad känsla! Sen får vi se när jag faktiskt gör slag i saken och tar mig ut, men nu börjar åtminstone kroppen och motivationen vara med på noterna...

Veckans utmaning v.42

Förra veckans utmaning var att på något sätt stödja rosa bandet eller cancerfonden. Förslaget var att köpa rosa bandet eller andra rosa bandet produkter eller skänka pengar direkt till cancerfonden. Hur har vi gjort?

Heidi: Jag har shoppat loss! Rosa bandet köpte jag redan för någon vecka sedan, så den sitter fast på kappan redan. Förra veckan passade jag på att handla på Ica, där det finns väldigt många olika sorters produkter som stödjer rosa bandet. Jag har köpt en ny (rosa) skärbräda, kaffe och bröstbakelser. Alltså rosa bakelser i form av bröst... Dessutom har Ica just nu rosa plastpåsar där några kronor går till bröstcancerforskningen.

Heidis shopping.

Anna: Även jag har shoppat loss på lokala Ica-butiken. Kaffe, många paket tomater, ekologiska vindruvor, en kraftigare rosa kasse. Flera av de produkter jag brukar köpa är under oktober rosa, så jag har säkert köpt fler än jag kommer på nu. Och det rosa bandet sitter tillsammans med en rosa bandet-reflex på min kånken-ryggsäck.

Nästa veckas utmaning är en favorit i repris. Vi uppmanar alla att klämma på brösten igen! Av flera anledningar. Dels kanske man helt enkelt inte klämde förra gången, dels måste man ju klämma flera gånger för att märka förändringar. Om man inte vet hur brösten brukar kännas så vet man ju inte om nåt känns fel. Och för att krångla till det lite ytterligare så kan ju brösten kännas lite olika beroende på var i menscykeln man befinner sig. 

Vet ni inte hur man gör egentligen? Cancerfonden har en tydlig och enkel beskrivning på sin hemsida.

Kläm ofta, det är ok att fuska nån gång ibland, men ju oftare och noggrannare vi klämmer, desto bättre lär vi oss hur brösten känns och desto större chans att upptäcka eventuella förändringar i tid.

Veckans utmaning v.41

Förra veckans utmaning var att klämma på brösten (för att upptäcka eventuella förändringar, inget annat syfte). Om vi själva har lyckats komma ihåg att klämma och hur klämmandet har gått, lämnar vi osagd här. Men vi inser att det ibland är lätt att glömma även en sådan här enkel sak. Och även om utmaningen är slut här på bloggen och att bröstcancer uppmärksammas mest i oktober, uppmanar vi er och oss själva att fortsätta att kontrollera brösten året om.

Ny vecka, ny utmaning! Rosa oktober fortsätter och den här veckan fokuserar vi på nåt vi gillar. Shopping!
Köp minst en rosa produkt/rosa band/skänk pengar direkt till bröstcancerforskning och lägg gärna upp en bild på Instagram och tagga med #tshgutmaning och #tshgrosaoktober.

Ha en fortsatt rosa vecka!! 

Veckans utmaning v.40

Nu är det dags igen! Vi höll ju på med utmaningar under våren och tog sommarlov från dem. Sen har det inte kommit igång igen. Vi har försökt hitta rutiner i vardagen med nya arbetstider, skola, förskola och annat som händer i livet, och bloggen har fått stå åt sidan lite. 

Men nu är det dags igen! Utmaningarna börjar igen!

Det har väl inte undgått någon att oktober är månaden för Kanelbullens dag, den kallas socktober i stickvärlden, FN-dagen infaller den 24 oktober. Och det är den månad då bröstcancer och forskningen kring den uppmärksammas extra. Då vi båda har personer i vår närhet som drabbats (och vi själva har bröst) så vill vi också göra något litet för att dra vårt strå till stacken.

Väldigt många tumörer upptäcks hemma av kvinnor eller deras partners. Att själv undersöka sina bröst för att upptäcka förändringar är jätteviktigt. Om man inte klämmer och känner - hur kan man då märka förändringar?
Därför är veckans utmaning just att undersöka sina bröst. Eller sin partners om man inte har några egna. (Även män kan få bröstcancer, så ni kan gott känna efter ni också!)

Anna: Höstpeppen

Jag vet inte hur det är med er, men de vädret som är just nu - Krispig, sval, höstluft, löven byter färg, ormbunkar och gräs gulnar - det peppar mig nåt så vansinnigt! Jag ÄLSKAR att vara ute i skogen på hösten. Sprakande färger och klar luft fyller mig med energi och alla de  där tankarna som så ofta snurrar i huvudet tystnar.

Jag har äntligen tagit tag i min löpning igen och innan jobbet passade jag på att ta ett 30 minuters löppass längs terrängstigen. Helt underbart!
Eftersom min löpning legat på hyllan ett tag så hade jag inte så höga förväntningar på dagens uthållighetstest. Till min förvåning och glädje orkade jag springa betydligt längre än jag trodde. Helt plötsligt sa rösten i lurarna att jag sprungit i fem minuter utan att stanna. Och en stund senare hade det gått tio minuter, och de enda gångerna jag slutat springa var i branta uppförsbackar. Så småningom springer jag förhoppningsvis i dem också, men inte i nuläget.

Sitter på tåget på väg till jobbet och drömmer om att orka springa riktiga långpass. En minst två timmars löptur i höstskog. Det är en målbild som heter duga! Det är ett långsiktigt mål, för inte en chans att jag kommer att orka springa så länge inom två-tre veckor.
Nä du, Heidi. Nästa höst så snörar vi på oss trailskorna (har beställt ett par och väntar ivrigt på att få paket) och långspringer i Lunsen! (Förhoppningsvis blir det flera gemensamma löpturer innan dess också...)

Anna: Träningen som inte blev av

Just nu befinner jag mig i en sån där jobbig svacka. Hela tiden tänker jag att jag borde ta tag i träningen igen, börja styrketräna hemma, börja yoga, ta upp löpningen igen eller utnyttja det fina höstvädret som varit och ge mig ut och cykla. Men inte blir det av! Den där latmasken som Heidi tidigare har skrivit om verkar ha slagit sig till ro hos mig nu. Den är verkligen inte välkommen (men nog är det mysigare att sitta i soffan, sticka, äta bullar och titta på nån serie en stund efter att jag lämnat barnen på förskolan men innan jag åker till jobbet än att svettas och ta i...), men  jag måste erkänna att jag inte direkt ansträngt mig för att bli av med den. Jag gillar bullar. Och stickning.

Men i eftermiddag när maken kommer hem från jobbet, då ska jag i alla fall ta en paus från latmasken. Jag ska ut och springa. Höstrusk eller inte! Jag måste ta tag i min löpning igen! Uthålligheten är åt skogen, jag VILL verkligen komma igång med pestiga intervaller och långpass med jämna mellanrum nu, inte bara mysspringa lite då och då. Ska jag klara en halvmara i fjällen nästa år så vill jag ha en bra grund och en sån kan man inte stressa fram!

Ut på tur, aldrig sur! Del 2

Dag två vaknade vi utvilade och redo för nya äventyr. Utanför fönstret hägrade Sylarna och det var dit vi tänkt styra vår färd den här dagen. Precis nedanför fjällstationen syntes ett par renar som botaniserade bland tälten som stod uppsatta där. Vi funderade på om det kunde vara den berömda renen Leifs ättlingar, som letade efter något ätbart bland vandrarnas tillhörigheter. 

Det fick oss också att längta efter något ätbart, så vi gick till köket och gjorde lite frukost. Efter frukosten packade vi lagom mycket i ryggsäckarna (kaffe, trangia-köket, en termos med varmt vatten, lite frystorkat gröt till lunch och några förstärkningsplagg).

Vi kom ihåg informationen vi fått dagen innan av Napoleon om förslag på dagsturer i området. Vi valde att gå mot Slottsdalen. Leden dit skulle vara utmärkt och dessutom var det ju lätt att se att man gick rätt (håll kurs mot Sylarna!).

Redo för dagens äventyr.

Vädret var med oss denna förmiddag. Det var inte för kallt och solen syntes bakom molnen. Vi vandrade med gott humör och Heidi var glad över att benhinneinflammationen blivit botad under natten. Måste vara fjälluften. Kvällen innan hade ju Napoleon faktiskt berättat om "luftgästerna och blomsterherrarna" som kom till fjällen för att antingen kurera sig eller för att undersöka fjällfloran. Så om nu Heidi kunde räknas som "luftgäst" så fick väl Anna vara "blomsterherren". Och det stämde ju nästan, för hon tittar lika mycket ner i marken som på utsikten. Otroligt fascinerande hur isranunklar kan växa i princip ingenting, eller hur de alpina varianterna kan skilja sig från de mer låglänta versioner vi är mer vana vid. Den lågväxande, flikbladiga daggkåpan till exempel. Tyvärr är det för sent för favoriten fjällgentiania. Blåare blomma finns nog inte!

Isranunkel

En bit upp hittade vi en fantastisk sten som Heidi snabbt klättrade upp på. Hon pratade till och med något om att ta med den hem... Den var hur som helst väldigt bra att sitta på och fundera på livet, samtidigt som man lyssnade på det friska fjällvattnet som porlade precis intill den.

Heidi och stenen.

Anna och stenen.

Vi fortsatte vandringen uppåt. Vi funderade om vi skulle orka gå uppför den närmaste toppen, som kallades Pyramiden. Men ju närmare vi kom, desto mer insåg vi att det nog blir för tufft. Så istället bestämde vi oss för att stanna till och njuta av utsikten och hela upplevelsen i sig. Vi hittade en sten som såg ut precis som en soffa! Heidi satte sig bekvämt tillrätta, hällde vatten i torrgröten och väntade på att den skulle bli klar. Under tiden gjorde Anna iordning kokkaffet. Ungefär då kände vi de första regndropparna. Det är inte sant! Varför? Vi bestämde oss för att dela på Heidis gröt, som nästan var klar (för övrigt smakade den lite som halvljummen risifrutti al dente...). Eftersom kaffet redan var på gång, så tänkte vi att vi dricker upp det snabbt och börjar vandra neråt. Vi hade lovat varandra att så fort det skulle börja regna, skulle vi vända. För underlaget där uppe (just nu var vi på 1300 m.ö.h) bestod av endast, delvis lavbeklädda, stenar av olika storlekar som skulle bli väldigt hala om de blev blöta, så vi ville inte riskera att ramla och slå oss gula och blå. Men det kom inget mer regn! Så vi drack kaffet i lugn och ro innan vi packade ihop oss och började vandringen neråt.

Vår stensoffa.

 Utsikten från vår stensoffa var storslagen. Glaciären och den medelhavsblå glaciärsjön åt ena hållet, Vaktklumpen åt det andra och rakt fram kunde vi se fjäll nästan hur långt som helst. Det var lite mulet, men ganska höga moln.

Vi tog en lite annan väg ner till en början och rätt som det var upptäckte vi att här var ju den rösade stigen. Sen var den borta igen - tills vi råkade hamna på den igen och så höll det på nästan hela vägen ner. När vi gick på den var det självklart var den gick, men plötsligt hade vi gått en meter för mycket åt höger eller vänster och den var helt försvunnen en liten stund. Men risken att vi skulle gå vilse var minimal som sagt. Inte ens Anna som totalt saknar lokalsinne kände att det var nån risk.

Eftersom det hade kommit några droppar regn tidigare var det lite halt på stenarna, vilket Anna fick erfara när hon plötsligt halkade till och satte sig på rumpan. Svanskotan klarade sig precis, tack vare att ryggsäcken tog emot vid fallet.  (Nu en vecka efteråt är hon dock fortfarande lite öm, så det belv nog en rätt rejäl smäll, även om svanskotan som sagt klarade sig.) Några meter längre ner trampade Heidi lite snett, och ramlade även hon. Så då var vi kvitt.

En bit från fjällstationen bestämde vi oss för att ta en kaffepaus. Vi hittade ett perfekt litet vindskydd bland stenar, med utsikt över dalen där fjällstationen låg. Här hade vi dessutom perfekt mobiltäckning, så vi passade på att ta en stund till att vara (o)sociala.

Kaffedags igen.

Under kvällen gjorde vi ungefär samma saker som första kvällen. Skillnaden var att vi även unnade oss en stund i bastun.

Dag tre vaknade vi och konstaterade att det var väldigt mulet. Den här dagen skulle vi tillbaka till Storulvån och sedan ta bussen till Duved redan klockan 18, så vi ville komma iväg ganska tidigt för att slippa stressa och hinna äta middag på Storulvån innan bussen gick. Efter frukosten kom regnet. Vi fokuserade mest på att promenera i rask takt och drömma om hjortronbakelsen som vi skulle äta när vi kom fram till Storulvån. Vandringen gick fort, tyckte vi. Kanske berodde det på att vi kände igen oss så mycket nu. Helt plötsligt var vi i Spåime. Den här gången trängde vi ihop oss i soprummet för att få lite skydd från regnet, det var redan fullt av vandrare och blöta ryggsäckar i raststugan. Sörplade snabbt i oss varma koppen och fortsatte vandringen. 

Regnet slutade ungefär vid hängbron. Alltså på samma ställe där den hade börjat på fredagen. Nu var vi ganska trötta och blöta. Heidi kände av lite träningsvärk i vristerna och Anna försökte muntra upp oss båda med lite enkla och fåniga, men ack så roliga ordlekar, som inte passar sig att upprepas här (eller när vi mötte andra vandrare). Smått fnissandes såg vi helt plötsligt Storulvåns fjällstation framför oss. Vi var ganska säkra på att klockan var runt tre, vilket var ungefär tiden vi hade förväntat oss att vi skulle vara framme. Men oj så fel vi hade! Klockan var bara ett! Vi hade alltså gått i rask takt på ca 5 1/2 timme, trots regn och blåst.

Vi fick alltså gott om tid till att torka oss, hänga kläder i torkrummet och fika. Hjortronbakelsen! Som vi hade längtat efter den! Äntligen skulle vi få testa den! Döm vår förvåning när hjortronbakelsen inte syntes till någonstans! Det fanns inga! Inga alls! Inte ens en halv! Efter att besvikelsen lagt sig lite, tröstade vi oss med kaffe och morotstårta (som var väldigt god, trots att den inte var en hjortronbakelse).
Lite senare åt vi middag och satt och slappade ett tag innan det var dags för bussfärd mot Duved.
Tågresan hem gick också smidigt. Även denna gång fick vi kupén för oss själva. Vi drack lite kaffe, gjorde slut på whiskyn och kröp ner/upp i våra respektive sängar.

Kaffe och ickehjortronbakelse.

Som avslutning kan vi bara konstatera att vår fjällvandring var blöt, blåsig, stenig, lång (för oss) och alldeles, alldeles underbar!

Ut på tur, aldrig sur! Del 1

Vilken fantastisk helg! Vi har vandrat, pratat, skrattat, funderat, ätit, druckit öl, ramlat, blivit blöta, sett renar, druckit kaffe, lekt med snö, köpt snygga t-shirtar, blivit hänförda av naturen, suttit bland folk i underställ, dryckit whisky, njutit, planerat, fånat oss, och så har vi träffat självaste Napoleon! Men vi tar allt i (någorlunda) ordning.

Torsdag kväll klev vi på nattåget i Uppsala. Vi hade lyxat till med en trebäddskupé både på uppresan och hemresan, och hoppades på att vi skulle få ha kupén för oss själva. Så blev det också. Efter en kopp te kröp vi ner, respektive upp i våra sängar och sov faktiskt hyfsat bra. Heidi kanske lite mer oroligt eftersom skyddsnätet till sängen var trasigt i ena änden. Anna erbjöd sig åtminstone att vika ner det lilla klaffbordet så att Heidi, om hon nu skulle rulla ner från sängen när tåget bromsade in, inte skulle landa på den.
Fredag morgon klev vi av tåget i Duved tillsammans med en hel massa andra. Totalt två bussar fylldes av förväntansfulla, ryggsäcksbärande vandrare i alla åldrar. Vi hade turen att få Lars från Tångböle till busschaufför. Han roade oss med historier om både Karolinerna som tågade mot Norge 1718 och renen Leif, som tydligen var en legend bland vandrarna längs Jämtlandstriangeln och roade sig med att nafsa på vandrarnas ryggsäckar i jakten på kex.

Bussen stannade vid Storulvåns fjällstation. Äntligen var vi här! Det här som vi hade pratat om så länge! Heidi, som tydligen inte riktigt hade förstått vad en fjällstation egentligen innebar, blev förvånad över den höga standarden som faktiskt rådde på den nämnda fjällstationen.
Jämtlandsfjällen välkomnade oss på bästa tänkbara sätt. Solen sken och värmde också mer än vi hade vågat hoppas. Vi satte oss på altanen med varsin kopp kaffe och njöt av stunden.
Halv elva på förmiddagen var vi redo att ta våra första steg mot Sylarnas fjällstation. 16 kilometer skulle vi gå idag, och enligt diverse beräkningar och guideböcker skulle det ta ungefär 5-6 timmar. Precis i början av leden stod Plupp och önskade oss lycka till.

Anna och Plupp 

Efter de första 500 metrarna fick vi stanna och lätta på klädseln, det var varmt! Vi som hade förväntat oss ösregn, minusgrader och snålblåst. Föga anade vi då att åtminstone två av dessa skulle drabba oss inom en snar framtid.

Efter tre kilometer kom vi till hängbron, som Anna med skräckblandad förtjusning hade sett fram emot. Efter att ha tagit oss över den, firade vi med en liten Clifbar-paus.

Hängbron över Lill-Ulvån.

Efter pausen började det regna lite, så vi drog på regnbyxorna. Och det i sista stund! För sedan regnade det! Vi vandrade länge under tystnad här. Heidi tänkte filosofiska tankar om ryggsäckar och packning och att man måste fortsätta att gå även om det regnar ibland, för annars kommer man aldrig fram till målet. 

Helt plötsligt började vi skymta en byggnad längre bort mot horisonten. När vi kom närmare såg vi att folk gick in och ut där och genast tändes hoppet om att kunna få lite skydd från regnet. Men vi hade bättre tur än så, för när vi väl kom fram till rastskyddet Spåime (som vi kom fram till att det var) så slutade regnet! Vi ställde oss i lä bakom stugan och sörplade i oss varma koppen och väntade på att kaffet skulle koka.

Kokkaffe vid Spåime.

Nu hade vi alltså tagit oss halvvägs mot Sylarna. Humöret var på topp, även om vi var lite blöta. Efter kaffet fortsatte vi vandringen igen. Vi spanade på renar (för det fanns en hel del av dem), pratade fjällväxter (nåja, Anna pratade och Heidi försökte memorera åtminstone några av dem), hälsade på andra vandrare och njöt av vidderna. Nu började vi faktiskt skymta Sylarnas fjällstation på avstånd! Men tyvärr är avstånd lite förrädiskt där ute på fjället, för när man tycker att något är nära, har det flyttat sig längre bort nästa gång man tittar. 

Någonstans där överraskades vi av en dimma  som svepte över oss med väldig fart. Det var väldigt häftigt att se och uppleva, för dimman flöt bokstavligen över oss! Den förde med sig kalla vindar och även regn. En film där man kan se den här vita massan svepa fram finns på vårt Instagram-konto.

Ungefär här gick leden från Storulvån och leden mot Blåhammaren ihop, och den blev både bredare och mer söndertrampad. Vi fick koncentrera oss på att inte trampa fel bland stenar och forsande vatten på leden. Ansträngningsmässigt var nog de sista tre kilometrarna före Sylarnas fjällstation de tuffaste. Samtidigt hade vi då gått 13 kilometer. 

Strax efter det kom vi till raststugan Gamla Sylen. 1980 brann Sylarnas fjällstation ner, och ungefär där den stod har man nu byggt en raststuga med nödtelefon. Även här var det redan fullt av vandrare, så vi åt några jordnötter (som INTE smakade som de skulle...) och begav oss vidare mot vårt mål. Nu regnade det inte lika mycket längre som tur var och vi kunde se fjällstationen på en höjd framför oss. 

Väl framme kändes det fantastiskt. Sylarna har varit några mytomspunna toppar som man kunnat se i fjärran när vädret tillåtit för Anna, och nu när hon var här var det svårt att ta in. Lite starstruck kanske?

Sylarna i sikte!

Alla sängplatser var redan bokade när vi försökte boka för några veckor sen, men det finns alltid madrasser att lägga på golven på fjällstationer, så vi var nöjda med att få tak över huvudet på nätterna. Vi hade mer tur än så! Vi fick två bäddar i ett fyrbäddstum (ironiskt nog i Upplands-rummet). 

Där bodde redan Hans, en mycket trevlig och pratsam man från Hudiksvall. Vi pratade lite med honom, bytte till torra kläder och hängde upp de blöta i torkrummet. Sedan var det middagsdags.
Vi hade med oss pasta och tomatsås. Mycket enkelt. Självhushållsköket var fullt av glada matlagande vandrare i underställ och myskläder. Sorlet av prat och skratt blandat med doften av diverse olika maträtter kändes mysigt på något sätt. Helt plötsligt sa Heidi något om att "en öl kunde ju vara gott!" Anna såg förvånad ut, för sannolikheten att Heidi skulle säga något sånt var ungefär lika stor som att Finland skulle vinna Eurovision Song Contest en gång till. Men nu sa hon faktiskt så, och Anna var inte sen med att reagera. Hon gick snabbt iväg till lilla butiken som fanns i anslutning till receptionen och återvände snart med två burkar folköl. Och ja, en öl var faktiskt riktigt gott just då! Det var vi båda överens om.

Efter maten fanns det möjlighet att lyssna på lite historia om Sylarnas fjällstation samt få lite tips på dagsturer i området. Fjällguiden Napoleon berättade för oss om "luftgäster och blomsterherrar" som en gång för länge sedan kom för att antingen kurera sig i fjälluften eller för att titta på fjällfloran. Han berättade också om den guidade toppturen som han skulle hålla i dagen efter. Målet där var att bestiga Storsylen (1762 m.ö.h) på den norska sidan. Vi hade funderat på om vi skulle klara av en topptur, men eftersom Heidi nu faktiskt hade benhinneinflammation (och ändå skulle ut och vandra!), bestämde vi oss till slut för att ta en egen dagstur istället. Samtidigt tänkte vi att "nästa gång!" då ska vi till toppen! Napoleon berättade att en trevlig dagstur var att gå till Slottsdalen precis i foten av Sylmassivet. Så den funderade vi på att gå på lördagen.

Efter informationen gick vi ut lite i kvällsluften, för vi kunde inte riktigt fatta att vi nu äntligen var precis vid Sylarna. Snön lyste vitt bland topparna och luften kändes mild. Vi lyssnade på den oändliga tystnaden, som åtminstone för Heidi var en helt ny upplevelse.

Sylarna by night.

Vi avrundade kvällen med en kopp kokkaffe och whisky (Vilket garanterat var två av de bästa sakerna som Anna packat ner i sin ryggsäck!) samtidigt som vi drömde om vad morgondagen skulle föra med sig.

Förtsättning följer...

Anna och Heidi goes fjällvandring!

Ikväll klockan 22.00 sitter vi på ett tåg mot Duved. Eller ligger, kanske är mer korrekt, för det är ett nattåg. Då börjar vårt gemensamma äventyr med fjällvandring. Det preliminära målet är att vandra från Storulvån till Sylarna och sedan ta någon dagstur där och sedan vandra tillbaka mot Storulvån igen. Så delar av Jämtlandstriangeln, helt enkelt.

Från första början hade vi tänkt vandra hela triangeln, men eftersom vi tog tid på oss med bokningen, slutade det med att de ordinarie bäddarna verkar vara slut på samtliga fjällstationer längs Jämtlandstriangeln. Spännande. Så vi får väl se om vi får trängas på nödmadrasser i någon korridor med en massa andra vandrare, eller om vi lyckas få en (eller helst två) bäddplatser. Vi tog beslutet att stanna en extra natt vid Sylarna, eftersom vi ändå skulle missa den beryktade middagen på Blåhammaren.

Vi har med oss ca 10-12 kg packning. Det mesta är mat och snacks. Och sprit. Till köket alltså. Så vi räknar med att packningen ska bli lättare ju mer vi går...

Packat och klart!

Vi fokuserar på lyxvandring, så det blir kokkaffe!

Och så något gott till kaffet!

Så nu hoppas vi att vädret blir någorlunda bra och att tågen går utan strul.
En fjällvandringsrapport kommer troligtvis någon gång under nästa vecka. Ni som har instagram kommer nog att kunna se en hel del bilder via @tjejensomhatadegympa samt via våra privata instagram @zachelie och @anna_lundqvist1982.

Trevlig helg på er!

Anna: Tillbaka till verkligheten

Det här är ett inlägg som borde skrivits och publicerats för ett par veckor sen. Men den som väntar på nåt gott!

Semestern var lång på pappret, men helt plötsligt så var den bara slut. Precis som det brukar vara, och lika förvånad blir en varje gång!
Har jag cyklat massor? Nope!
Har jag sprungit? Inte många gånger...
Yogat? Inte en enda gång...

 

Men nånting har jag i alla fall gjort! Jag har varit i Bruksvallarna och fjällvandrat tillsammans med familjen. Det var kallt. Det var blåsigt. Det regnade en del. Det kom snöblandat regn (till sonens stora lycka! "Det snöar! Mitt i sommaren!") . 

Det låter ju inte som nån höjdarvecka att tillbringa mestadels utomhus, men vi hade det riktigt mysigt ändå. Vi fick ju anpassa oss efter vädret, alla njuter ju inte av misärvandring när regnet piskar i ansiktet och sikten framåt är ca 20 meter. Helt ärligt, gör någon fullt frisk människa det? Den dagen gick vi några kilometer, nedanför Mittåkläppens kända profil. Jag kan erkänna att det nog var jag som helst villle gå längre, men för barnens skull vände vi alla tillbaka tilll Djupdalsvallen där bilarna stod parkerade, och vi åt frasvåfflor med hjortronsylt istället. Inte helt fel det heller.

Min bror och jag hade med oss våra mountainbikes och cyklade ett par kvällar. Som allt annat hade jag gärna gjort det fler gånger, men tid, ork och väder satte stopp för det. Det är tidsbristen som ställer till det. Hade varit underbart att få vara där i minst två veckor. Så mycket mer man skulle hinna.

Men ett par cykelturer blev det. 

Vid bommen till Mittåkläppsvägen. Jag gjorde en liten avstickare för att se om man behövde kontanter till vägavgiften när vi skulle åka där med bil. Skarvarna och Kariknallen i bakgrunden.

Den första tog oss på asfaltsvägen mot Bruksvallarna, och sen gick den längs skidspår/stigar och grusvägar tillbaka till Flon, där våra stugor låg. Underbar cykling, även om den började med mycket uppförsbacke. Men mina ben kändes förvånansvärt pigga, trots att jag cyklar väldigt lite i backe och knappt cyklat alls i sommar.

Ljusnan.

Hittade några riktigt fina ställen som jag aldrig sett förr, trots att det faktiskt är 30 år sen vi var just i Flon första gången. Jag tror jag varit i Funäsfjällen runt 20 gånger totalt.

Årets höjdpunkt vandringsmässigt var en vandring längs en av de guldturer som Funäsfjällen märkt ut. När en åker till samma område nästan varje år är det lätt att fastna in samma hjulspår som tidigare år. Vi har hittat favoriter som vi håller fast vid, och helt plötsligt har en en checklista på leder som ska avverkas istället för att upptäcka nya platser. Fjällvärlden enorm, och även om i rört oss i ett förhållandevis litet geografiskt område finns det massor av platser i västra Härjedalen som vi inte sett.
Redan i vintras började vi leta efter lagom utmanande vandringar för både barn och vuxna. Vi visste redan innan att åtta kilometer klarar vår femåriga son utan större problem, så länge han är motivetad.
Vi fastnade för Anådalen. En vandring som skulle kunna vandras i gymnastikskor, det var inte många höjdmeter, bilen parkerades strax över trädgränsen och vyernas beskrevs som fantastiska. Den skulle vara ca 12 km lång och vi kände att det här kan nog funka. 

Många av lederna i de här trakterna går genom renbetesmarker och vissa år ser vi mer renar än andra. I år såg vi massor, speciellt den här dagen. 

Den första delen var verkligen magiskt vacker. Anå-massivet på högra sidan och Kappruet på andra sidan. Anån slingrade sig fram genom dalgången och vi gick över åsar, genom små fjällbjörksdungar och förundrades över landskapet. 

När vi gått ungefär halva turen började äventyret. Här kunde en välja att fortsätta och göra en eller flera toppbestigningar, gå samma väg tillbaka eller ta en annan väg tillbaka. Topptur skulle bli för långt och ansträngande för flera i sällskapet, och att gå fram och tillbaka är sällan spännande så vi valde den alternativa vägen tillbaka. Först var vi lite osäkra på om det var rätt väg, markeringarna var inte jättetydliga. Och vi kom ut på en vinterled. Vinterleder är sällan ett bra väl på sommaren. De brukar vara dragna över myrar och andra områden som är lite svårframkomliga när det inte ligger en massa snö där. Men så såg vi guldtursmarkeringarna, och vi hade ju läst att det skulle gå att gå i gympaskor så...

Vi kom snabbt fram till att de som skrivit beskrivningen måste gått den här leden en väldigt torr sommar. Vi stötte på myr efter myr (och leden var inte direkt tydligt markerad. Vissa av markeringar satt dessutom mitt i myren - i vattensamlingar. Sommarledsmarkeringar bör tilläggas.) och konstaterade snabbt att inte många andra hade gått den här leden den senaste tiden. Vi hittade nämligen en del hjortron, perfekt mogna. Annars är det sällan en ser hjortron precis intill leder. Nu kunde vi plocka ett par nävar var och tröstäta medan vi klafsade fram. På ett par ställen kände vi nästan att "Wtf! Hur tänkte de här? Lättvandrat? Gympaskor??" Men det var ju närmare väg till bilen framåt än att vända, så med hjälp av choklad, hjortron, renspaning och en knasig femåring så tog vi oss ändå framåt.

Till slut kom vi ut till grusvägen mot Mittådalen igen, bilarna var parkerade två kilometer bort, mot Funäsdalen, och maken och min bror gick tillbaka längs den för att hämta bilarna. Vi andra satte oss intill vägen, åt ett par pannkakor, vilade trötta fötter och ägnade oss åt blöjbyte. 

12 kilometer blev det den dagen (för oss som inte gick och hämtade bilar, de gick ytterligare två kilometer). Inte illa vandrat, med packning, för någon med halvgod fysik. Att min femåriga son utan större problem klarade det (visserligen blev han buren av min snälla pappa där det blev för blött, men än då!) är jag väldigt imponerad över. Och frågar jag honom nu i efterhand så var den vandringen, mer specifikt att hoppa på tuvor över myrarna, det bästa med den semestern. 

Alldeles för snabbt blev det lördag igen, och vi städade ur våra hyrstugor för att åka hem. I ärlighetens namn så packade jag mest väskor. Själva städningen skötte maken till stor del om. Varken dottern eller min pappas hund är så förtjusta i dammsugare, så medan stugorna städades så tog jag en liten promenad med barn och hund så att vi fick sträcka lite på benen och andas lite mer fjälluft innan vi satte oss i bilarna för att påbörja den långa resan hem igen. 

Och medan jag funderat på utformningen av det här inlägget så är förberedelserna redan igång för nästa fjällvandring. Det är inte långt kvar nu. På torsdag kväll sätter Heidi och jag oss på tåget upp till Duved och Sylarna. Nya fjäll, nytt sällskap, nytt trangiakök... Kan ju inte bli annat än bra!

Heidi: Försvunnen motivation & benhinneinflammation

Under dessa (visserligen inte så många) åren som jag har sprungit, har jag lyckats hålla mig skadefri. Bortsett från en liten överbelastning i vaden efter att ha ökat tempo och träningsmängd lite för fort i början, så har min löpning flytit på riktigt bra. Nu har jag sett fram emot att utmana mig själv rejält genom att springa Lidingöloppet. Motivationen har varit bra under hösten, vintern och våren. Jag har klarat av tre halvmararor under det här året. Jag var på bra väg mot Lidingöloppet! 

Sedan kom semestern och tydligen valde motivationen också att ta semester just då. Och visst, man kan ju inte vara på topp hela tiden, ibland kan man behöva lite vila. Men nu är jag själv tillbaka från semestern, men motivationen har jag inte sett till ännu. 

Men även om motivationen inte syns till har jag lyckats komma ut ett par gånger tack vare vänner som lockar med på löprunda eller promenad. Väntade mig att motivationen skulle ångra sig och komma krypande tillbaka och be om ursäkt för sin frånvaro, men nej då. Hoppas verkligen att den inte valde att ta ett sabbatsår och dra till Thailand som en kollega precis gjorde... 

Istället har jag fått lära känna en ny bekantskap, nämligen benhinneinflammationen! Det är definitivt en bekantskap jag gärna hade varit utan. 

Helt plötsligt får jag ont av att gå lite fortare, eller efter en normal arbetsdag. Efter en inte alltför lång löprunda känns det som att jag har sprungit en halvmara. 

Nu börjar jag fasa för hur det ska gå på Lidingöloppet. Visst har jag sagt att målet bara är att ta sig runt. Men till vilket pris? 

Nästa vecka ska Anna och jag fjällvandra. Jag hoppas att benen känns bättre då.

Heidi: Det är något på gång...

Nu är både Anna och jag tillbaka från semestern. Skolan och förskolan har börjat och vi jobbar för fullt igen. Men något är på gång. Det märks tydligt av vissa (något) avvikande saker i vår vardag:

• Vi har båda gått med i Svenska turistföreningen. 
• Jag har flyttat några av mina semesterdagar till september.
• Anna har inventerat sin makes förråd av frystorkat mat som han samlat på sig från hemvärnsövningar. 
• Dessutom har hon nyss skickat efter ett stormkök.
• Jag har köpt nya regnkläder. 
• Jag har också skickat efter ett reselakan. 
• Annas gamla vandringsryggsäck ligger i mitt sovrum. 
• Anna har skickat en länk till mig om fotvård inför fjällvandring. 
• Jag har en karta över Jämtlandsfjällen på köksbordet.
• Anna har börjat skriva en packlista.
• Vi har köpt tågbiljetter till nattåget norrut.

Det börjar alltså bli ganska uppenbart att vi ska ut på fjällvandring. Vi ser båda fram emot det väldigt mycket. För min del är det nog mer skräckblandad nervositet än hos Anna, men det har sin enkla förklaring: 

Annas erfarenhet av fjällvandring: Har i princip fjällvandrat varje sommar sedan hon var två. Hon har gjort många dagsturer i Härjedalen, både till fots och nu på senare år även med mtb. Hon är en van vandrare och vet hur man hanterar ett stormkök och vadar över grunda vattendrag. Hon har vandrat en del av Kungsleden (Ammarnäs-Hemavan), men oftast brukar hon och familjen hålla till på samma ställe i Bruksvallarna, så Anna ser fram emot att få vandra nya och för henne okända leder. 

Min erfarenhet av fjällvandring: Jag har sovit i tält ute på gården när jag var liten för att mamma tvingade mig... 

Men det här ska nog bli bra! Jag förväntar mig att min brist på erfarenhet kompenseras av Anna! 

Tanken är alltså att vi ska upp till Jämtland för att vandra på delar av Jämtlandstriangeln. Vi kommer troligtvis inte att vandra hela, eftersom det verkade ganska fullt på boendet på de flesta ställen. Så vi planerar att istället stanna en natt till vid Sylarna. 

Vi åker i september, så det kommer nog att komma en hel del inlägg om fjällvandringsförberedelser framöver! Var så säker!

Heidi: Slut på vilosemestern!

Nu är det dags att sluta ligga på latsidan. Efter halvmaran i Finland har jag endast sprungit en gång. En riktigt kort runda, dessutom. Efter finlandsresan har jag jobbat en vecka och sedan åkte vi till Danmark och Legoland på en liten bilsemester. Och även om det inte blev någon träning i Danmark, så har vi gått en hel del under dagarna. Dock har det upvägds av wienerbröden som serverades vid fukostbufféen och den inte alltför nyttiga maten som vi har intagit.
Så idag gav jag mig själv en spark där bak, klädde ut mig till en långdistanslöpare (med Göteborgsvarvettröja) och gav mig ut på en löprunda. Men jag lyckades inte ens lura mig själv. Det var jobbigt under precis hela rundan! Jag var trött, omotiverad och hade ingen ork. Så det blev mycket promenad under rundan. Fick till slut ihop lite drygt 9 km i alla fall. Jag inser att jag måste verkligen skärpa till mig med träningen nu. Lidingöloppet närmar sig, och det är upp till mig om jag vill att det ska gå bra eller inte.
Fördelen med sådana här svackor måste väl ändå vara att man inser vad som behöver göras. Träning är verkligen en färskvara. För även om jag har tränat bra under hela våren och utvecklats mycket i min träning, kan ett par veckors lathet kasta mig tillbaka till sämre form och kondition. Apropå form, så upptäckte jag till min fasa att min jobbuniform inte passade lika bra som den brukar... Det var en jobbig insikt. Men samtidigt bra att jag upptäckte det nu och inte efter att hela semestern var slut. Så nu får det bli mer löpning och mindre glass, helt enkelt!

Anna: Slut på Touren, då tar vi en uflyktsdag

Touren är över och idag infinner sig en viss tomhetskänsla. Inte som efter de två senaste åren, då jag sett i princip varje etapp. Höggravid ena året, föräldraledig året därpå. Men ändå... Man vänjer sig fort vid att sätta sig i soffan med en kopp kaffe och stickningen om eftermiddagen!

Chris Froome vann, inte oväntat men välförtjänt, för tredje gången. Peter Sagan blev bästa spurtare och kom tvåa på Champs Elysées i går, slagen av André Greipel. Lite synd, för det var väl ungefär det enda han inte vann av allt en cyklist av hans typ har möjlighet att vinna på Tour de France. Han körde till och med i den gula ledartröjan innan Froome visade sin dominans. 

Nu börjar hans år som världsmästare lida mot sitt slut, i spetember ska det göras upp om titeln igen. Jag hoppas att Sagan kan försvara titeln, han förtjänar den. Otroligt skicklig cyklist med massor av humor och fötterna på jorden.

För att fylla tomrummet med nåt annat har vi en utflyktsdag idag.

Jag började dagen med en tre mil lång cykeltur i alldeles för varmt väder. Jag cyklade iväg runt 8:30, men det var väldigt varmt och kvavt redan då. Hur gör ni som orkar träna i värmen? Jag klarar det bara inte! Jag vaknade till vid fyra-tiden i morse och funderade på om jag kanske skulle passa på att cykla några mil då, men jag somnade om innan jag faktiskt klev upp ur sängen. Ångrade mig när jag sen försökte cykla i värmen...

Selfies är svårt. Selfies i cykelhjälm och starkt ljus så man inte ser vad man fotar är svårare. Men syfte är viktigare än yta på den här bloggen, så varsågoda! Den osminkade och oredigerade bilden av en överhettad cyklist kl 9.30!

 

Efter att vi ätit lunch åkte vi iväg till Café Drömkåken. Vi har pratat om att åka dit ett tag. Jag har sett bilder på Instagram och David har cyklat dit med klubben. Och jag fattar varför alla höjer det till skyarna! Smakade på sonens blåbärspaj med vaniljsås (stor portion, inte ens min pajälskande femåring orkade hela. Tur för mig! Jag fick både wienerbröd och paj!) konstaterade att den var helt magisk! 

Galen inredning, fantastiskt fika och bara alldeles underbart! Fler såna här ställen behövs! Tyvärr är jag inte alls i den cykelform jag skulle önska, för att cykla hit och fika vill jag verkligen göra

Lekfullt både för barn och vuxna. En gigantikt trädgård med möbler och ett stort hörn vikt bara åt lek. Enkla karuseller, hängmatta, olika gungor, badmintonnät och raktetar, trehjulingar... Barnen älskade det!

Nu avslutar vi dagen med ett bad. Ja, resten av familjen då. Jag själv är diplomerad badkruka och trivs bäst på en filt med en bok, tidning eller stickning. I brist på samtliga blir det nu ett litet blogginlägg istället. Grunden till det i alla fall. Nånting ska jag väl roa mig med medan barn och make plaskar i vattnet. Har vi tur så klarar vi oss ifrån åskvädret som följt efter oss större delen av dagen.

(Nu är vi hemma, det är kväll och jag har fifflat lite med texten och lagt in bilder. Vi klarade oss från åskvädret, men just när vi skullle åka från badplatsen så mulllrade det ordentligt och började just regna. Men regnet följde inte efter oss...)

Heidi: Racerapport Jakobs halvmarathon

Sista dagarna av finlandssemestern har vår familj tillbringat i Jakobstad. Vi har mest tagit det lugnt och besökt mina släktingar och fikat och ätit i massor. Sol har vi haft i lagom dos också. Jag tog en lugn löprunda på ca 9,5 km i onsdags och njöt av den finska sommarkvällen. Maken sprang samma runda i torsdags. 

Jag hade redan spanat in evenemanget Jakobs marathon, som skulle vara på fredagen. Just marathon hade jag aldrig en tanke på, men det fanns även halvmarathon och åtta kilometer att välja på. Jag visste att jag skulle springa, men tänkte att jag bestämmer distansen senare. Hade fantiserat om att springa halvmarathon, men skulle jag orka?

På fredag eftermiddag åkte vi för att köpa startplats. Kryssade i halvmarathon och betalade summan utan att tänka så mycket mer på det. 

Klockan 16 gick starten på den lokala idrottsplanen. 

Enligt termometern var det 22 grader just då. Solen sken rakt i ansiktet och det var varmt. Jag hängde med i en klunga till en början, skönt att bara få följa någon utan att tänka efter så mycket. Det var fortfarande varmt och solen sken i ansiktet. Det skulle vara vätska vid ca vart fjärde kilometer, så jag längtade redan till den första vätskekontrollen. Där vid 4 km stod också maken och barnen och hejade på, det var kul! 

Sedan följde en av dessa finska, extremt raka landsvägarna. Som aldrig tar slut. Som tur var var det vätskekontroller lite då och då. Så jag sprang (och gick) från kontroll till kontroll och svettades där emellan. För nu var solen i ryggen hela tiden. Visserligen bättre än att ha den i ansiktet, men fortfarande varmt. Vi svängde in i ett bostadsområde ett litet tag (sprang bland annat bakom min morbrors hus), men sedan var vi ute på den långa, raka, oändliga landsvägen igen. Där blev vi omsprungna av den första marathonlöparen (de sprang banan två varv, med start en timme innan oss). Det fanns kilometerskyltar vid varje kilometer, vilket var bra, för då kunde man räkna ner hela tiden. Jag tänkte vid 7 km att nu är en tredjedel avklarat. Sen kom jag på att det är två tredjedelar kvar ännu... 

Någonstans där och ungefär vid varje kilometer fram till ca 12 km gav jag upp mentalt flera gånger. Men sen hände något: vi svängde av från den långa landsvägen och började springa tillbaka in mot stan! Även om inte stegen kändes så mycket lättare, så kändes det bättre mentalt. Dessutom hade det börjat blåsa lite och det var molnigt, skönt. 

Vid 15 km tittade jag på klockan för första gången, bara för att veta hur långt efter i tidsplanen jag var. Nu hade jag ingen särskild tid som jag ville slå, men realistiskt så visste jag att jag skulle springa på någonstans runt 2 h 30 min. Men efter den jobbiga första halvan, hade jag slopat allt hopp om att komma under den tiden och såg väl mest fram emot att överleva. Så jag tittade alltså på klockan och undrade om den gick fel. För jag hade tydligen sprungit på en bra tid, trots att jag promenerat en hel del och det kändes så trögt. 

Så lite förvånad fortsatte jag att springa. Men gåpauserna blev längre och oftare. Vid det här laget så kändes det ganska ensamt också. Klungan hade jag tappat bort för länge sedan. Övertygad om att jag var sist, blev jag lite förvånad när jag blev omsprungen av några när det bara var ett par kilometer kvar. Det kanske fanns fler bakom mig? Ingen aning, nu är jag snart i mål. Framme vid idrottsplanen var man tvungen att springa ett halvt varv innan man äntligen kunde stapla över mållinjen och få sin medalj. 

Min sluttid blev 2:18, vilket alltså är min bästa tid på halvmarathon. Nu har jag ju bara sprungit två halvmaror tidigare, men ändå. 

Så även om jag under loppet ångrade flera gånger att jag inte sprang åtta kilometers loppet istället, ångrar jag mig inte nu längre. Istället kan jag konstatera att jag nu sprungit tre halvmarathon på fyra månader. Hur ska detta sluta? 

Anna: Förmiddag i skogen

Här om dagen var jag ute och körde mtb i Lunsen. Jag hade fortfarande känningar i halsen, men kunde inte sitta stilla längre. Om jag bara tog det lugnt borde det väl inte vara så farligt att cykla en kort sväng? Dagen därpå vaknade jag och -surprise!- halsen kändes inte alls! Lite träningsvärk i rumpan, men det var ju väntat.
Så den dagen tog familjen en tur ut i skogen för att grilla korv och leta kantareller. Hittade en del svamp, men det viktigaste med dagen var en mysig utflykt med familjen. Bestämde mig för att dageen därpå, idag alltså, skulle jag ut i Lunsen för tredje dagen i rad men för att springa den här gången.

Solsken och jättepepp när jag vaknade.

Efter en frukost på uteplatsen gav jag mig av. Inga lurar den här gången, jag ville höra skogen och lugnet. Ingen trafik som stör, bara vinden i träden, en och annan fågel och mina steg på stigen. Det är rätt många som kör mtb på den här stigen också, så jag ville vara säker på att höra ifall det kom en cykel bakom, även om det brukar höras på långt håll. Vattenflaskan och mobilen i cykelkorgen och sen cyklade jag iväg 5 km till Lunsen.

 

Min trogna vardagscykel. Pålitlig, praktisk, men inte speciellt spännande. Lite som en Volvo-kombi.

Stigen börjar med en uppförsbacke. Inte lång, men långt ifrån så slät som jag är van med från mina vanliga rundor närmare hemmet. Var ju uppvärmd från cykelturen, så jag började jogga på en gång, även om turen började med en uppförsbacke. Tänkte på Heidis spikraka asfaltsväg från gårdagens inlägg och hur mycket mer jag tycker om slingrande skogsstigar med ojämn mark. Benen var inte helt pigga och eftersom jag blir väldigt peppad av att springa i skog så gick jag ut lite för hårt. 

Början på stigen. Direkt efter den lilla bron slingrar sig en uppförsbacke in i skogen.

Fick ta en hel del gångpauser, men trots att jag flämtade efter andan var det en ren njutning att få vara ensam i skogen och bara behöva ta hänsyn till mig själv. Ingen femåring som undrar hur långt det är kvar, ingen tvååring som från bärstolen på pappas rygg kräver att jag ska plocka blåbär åt henne. Bara jag, skogen och löpningen.

Jag sprang på i drygt en kilometer, på den sträckan drack jag ur nästan hela vattenflaskan. Det var väldigt varmt ute och jag är normalt sett väldigt dålig på att dricka ordentligt - utom när jag är ute och cyklar eller springer. Men då gäller det att jag har flaskan med mig också. Då kom jag fram till Lunsentorpet. 

Lunsentorpet. perfekt utflyktsmål med barn! Eller cykel,

En stor glänta i skogen med en liten stuga med övernattningsmöjligheter, vindskydd och tre grillplatser. Hit går vi relativt ofta med barnen. Det är fin skog, det är lagom långt att gå, drygt 2 km från parkeringen eller ca 1,5 om man cyklar och ställer cyklarna där stigen börjar.

Vatten!

En annan sak jag gillar med Lunsentorpet är att här finns en brunn med pump! Väldigt bra om man behöver tvätta av barnhänder elller ketchupkladdiga munnar, koka kaffe över elden eller fylla på sin vattenflaska. Klart och kallt vatten. Väldigt välbehövligt både i flaskan, på handleder, i nacke och skölja av ansiktet lite innan jag vände hemåt igen.

Svettig och vatten i håret. Men vad annat kan man vänta sig av löpning när det är 26 grader ute?

Tog mig tilllbaka till cykeln, hejade på en mtb-cyklist i Knivsta CK's klubbdräkt precis när jag kommit fram till min cykel igen. Det gick inte så fort som det gjort de senaste gångerna, men då har jag sprungit på släta stigar och vägar. Det blev inte speciellt långt egentligen. Men 5 kilometer transportcykling, 3 km terränglöpning och så fem kilometer transportcyklling hem igen är jag ändå nöjd med. Träningen blev av i dag, och DET är jag nöjd med!

Semesterträning

Nu har vi båda semester. Anna har hunnit med en kort resa till Dalarna och Heidi är i Finland.

Anna: För min del har semestern inte blivit så aktiv som jag önskat. Hade ju packat med löparkläder till Dalarna, men de kom inte direkt till användning tyvärr.
En kort tur tillsammans med familjen upp på Gesundaberget blev det, men det är inte mycket att skryta med rent träningsmässigt. 2 km, visserligen brant backe åt båda hållen, men...
Hälsan är inte riktigt med mig. Nåt strul med halsen som inte vill ge med sig. Men idag stod jag inte ut längre. Efter att ha sett fenomenala Peter Sagan ta sin tredje etappseger på Tour de France och ätit middag så gjorde jag iordning mountainbiken och bytte om för en tur i skogen. 13 km blev det. Hade tänkt köra längre, men jag kände att jag helt enkelt inte skulle orka. Att köra i skog kräver en helt annan styrka i hela kroppen än att köra racer på slät väg. Och kroppen är som sagt inte riktigt helt pigg.
När jag kör i skogen känner jag att jag inte har kontroll som jag skulle vilja ha, blir nervös och spänner mig. Inte konstigt att jag blir trött!
Jag vill kunna köra i skogen, det ser så himla kul ut! Men det är inte så lätt som det ser ut, och jag tycker inte om att inte kunna saker jag vill kunna. Som det känns nu så är det på racern jag hör hemma, men mountainbiken är ett kul komplement och jag ser fram emot att cykla tillsammans med sonen som är väldigt säker och orädd. Tror säkert jag kan lära mig saker av honom! För ett år sen lärde han sig cykla och nu far han fram bland hindren där man kan tekniköva vid
mtb-banan...

Heidi: Jag är i Finland och hälsar på hos släkten. Löparskorna är medpackade, så det måste ju användas... I söndags tog jag mig ut till slut. Tänkte att jag springer ca 2,5 km åt ett håll och vänder tillbaka sen. Då springer man inte vilse. Löpningen kändes tung. Det kanske berodde på mängden chips och choklad som konsumerats i överflöd under den gångna veckan... Eller så berodde det på den långa, raka vägen som jag sprang på. För vägarna här omkring är faktiskt riktigt raka. Det måste vara dragna med linjal. Om det inte vore för någon backe här och där så skulle man nog se flera kilometer framåt.

Ungefär vid nästa kurva är jag framme...

Sprang lite mer än 5 kilometer. Och jag hade tydligen ändå hållit bra tempo för det gick på ungefär 33 minuter. Så tröghetskänslan var nog bara på grund av den raka vägen.
I övrigt har jag simmat en gång. Det var iskallt först. Men efter att ha varvat lite med bastu så var det faktiskt riktigt varmt till slut! Jag passade på att simma några längder längs med stranden, så att armarna fick lite träning också.
Under resten av veckan har jag åtminstone planerat in lite mer löpning, så vi får väl se...

Anna: Första semesterdagen

Äntligen semester! Löparkläderna packades ner tillsammans med resten av grejerna på lördagkvällen, barnstolar spändes fast i hyrbilen och på söndagen, min sista arbetsdag innan semestern började vaknade jag med ett igenkladdat öga och en begynnande förkylning. Jippi... Inte den start på semestern som jag hade tänkt mig!

Jag åkte i alla fall till jobbet, jag var ju inte ordentligt sjuk - bara tillräckligt för att inse att löpning nog inte var en jättebra idé just då. När jag slutade kl 16 väntade familjen och vi åkte norrut mot Gesunda. 

Idag har vi varit på Tomteland, vi hyr en stuga bara ett hundratal meter från parken. Sonen älskade det! Han levde sig in i teaterföreställningarna och parken är liksom lagom stor för att en femåring ska kunna ta in alla intryck. 

Stugan ligger också en liten bit upp på Gesundaberget. Det hade jag planerat att springa upp på. Jag har tittat på kartor och sett höjdkurvorna och tänkt att det ser brant ut. Nu tittar jag på berget och inser att det ser BRANT ut. Och jag tycker det är skitjobbigt att springa i backar. Ändå känner jag mig otroligt inspirerad och peppad. Jag vill upp där! Jag vet att om det är bättre väder än just nu, när toppen inte syns pga låga moln, är det en otroligt vacker utsikt. 

Dubbla regnbågar och luften klar och fräsch av nyfallet sommarregn. Vem blir inte inspirerad av sånt?

Jag hoppas verkligen att min förkylning blir kortvarig så att jag får användning för löparkläderna, för det liksom kryper i benen av löparsug just nu. En löpartur på Gesundaberget har jag sett fram emot länge nu.

Heidi: Långpass innan semestern

På tisdag åker barnen och jag iväg till Finland. Så idag passade det bra med en lite längre löprunda. Bestämde mig för ett spontanbesök hos L, som bor ca 7 km ifrån mig. En lagom sträcka, helt enkelt. Iklädd t-shirt och nya, väldigt korta (aldrig varit så naken under en löprunda!) och väldigt lysande orangea löparshorts, gav jag mig iväg.
Började rundan med att låtsas att jag sprang med S, på så sätt höll jag ett bra tempo, utan promenad, i 4 km. Men sen fick det vara nog. I fortsättningen varvade jag löpning med promenad, vill ju orka hela vägen hem också. Det var hett i solen. Men som tur är finns det ändå en hel del skuggpartier längs vägen.
Det tog ganska exakt 45 minuter hem till L. Tror att jag lyckades skrämma henne när jag helt plötsligt stod i hennes kök och flåsandes försökte överrösta latinopopen med något i stil med "kan man få lite vatten här?". Och vatten fick jag. Satt en stund hos henne och svettades och drack om vartannat. Sedan började jag löpningen hemåt igen. Det kändes lite lättare hemåt. Dels hade jag ju suttit och vilat ett tag och dels var jag ju påväg hemåt.
14,7 km blev det totalt. Det tog mig 1 h 32 minuter att springa sträckan. Pausade runkeeper under vätskepausen.
Trots värmen var det en bra runda. Jag är mest nöjd med att jag fick till ett längre pass för att starta semestern med. Nog för att jag packar med löparkläderna på resan, men jag tror knappast att jag kommer att springa några längre rundor. Huvudsaken att det blir av någon gång åtminstone!

Middagen smakade väldigt gott efter nästan 15 km.

Heidi: The (not so) loneliness of the long distance runner

Det som är bra med löpning är att det är något som man kan göra helt ensam i eget tempo, precis när man vill. Morgon, kväll, lunch, ja till och med nattetid. På sommaren, vintern, hösten och våren. Hemma, på gymmet, på semestern, eller till och från jobbet. Det går alltid att planera in ett löppass.

Jag har alltid gillat ensamheten i löpningen. Att gå på gym och svettas kollektivt har inte riktigt varit min grej. Eller att gå med i en löpargrupp. Nja, det verkar lite läskigt. När jag springer har jag tid att tänka. Det är min stund av egentid. Ett sätt att umgås med naturen och fylla på med energi. 

Bortsett från lopp, där meningen är just att springa tillsammans med andra, har jag inte haft en tanke på att jag skulle kunna, eller vilja, springa med någon annan.
För det skulle ju kunna bli helt fel. För det första kan ju sällskapet ha ett helt annat tempo. Jag har inget emot att springa långsammare, men tänk om hen springer snabbare? Jag har ingen lust att flåsa i hälarna på någon hurtbulle och anstränga mig för att orka hänga med. En löprunda ska ju vara behaglig, uppfriskande och ge energi - inte ta död på en! Sen kan man ju råka ut för en som vill springa intervaller. Det vore nog min mardröm. Jag gillar inte intervaller. Och om jag nu måste springa det, vill jag välja det själv. 

Risken finns ju också att sällskapet vill springa hela sträckan utan att gå en enda meter. Och det går ju inte heller, jag gillar att varva löpning med gång.

När jag var i Madrid i våras, sprang jag för första gången med sällskap. Det var mest en kul grej, något vi hade sagt att vi skulle göra efter att ha sett de stora, fina parkerna där. 

Och det var riktigt roligt! Jobbigt, men roligt. S (som jag sprang med) hade sagt att hon inte varvar löpning med gång (varningstecken!!). Men i Madrid fick hon se sig besegrad av backarna, för det var jobbigt! Har ni missat det inlägget så har ni det här. I Madrid upptäckte vi dock att vi springer i samma tempo. Och där väcktes idén till att vi kanske skulle kunna springa ihop på hemmaplan också. 

S, som normalt springer runt 5 km, hade fått en utmaning av sin PT att springa 8 km. Jag har en bra 8 km runda som jag har sprungit några gånger och erbjöd mig att visa för S någon dag.
I förra veckan tänkte jag att vi kanske borde testa rundan.
Så jag skickade ett meddelande till henne och frågade om vi skulle springa eller ta en promenad "någon dag den här veckan eller nästa vecka". Fick svaret precis efter att vi hade ätit middag: "idag blir bra!" Okej... Nu sa jag ju någon dag, inte idag... Men visst, jag är på! "löpning eller promenad?" frågade jag.
Jag tittade ner på min tomma tallrik och inte så tomma mage och hoppades på att hon skulle svara promenad. "Löpning blir bra!"

När vi startade rundan sa S att hon måste åtminstone springa 5 km utan att gå (jag ignorerar uppenbarligen varningstecknet). Okej, det borde jag klara av, sen får jag ju gå några meter. Vi hittade snabbt ett behagligt tempo (6.30-6.50) som vi kunde hålla. Och efter 5 km hade S inte en tanke på att gå. Eller om hon hade det, så dolde hon det väl. Och faktiskt så kände jag också att det funkade bra att fortsätta springa i samma tempo utan att gå. 

Jag får väl erkänna att rundan som jag brukar springa och kalla för 8 km rundan, kanske inte riktigt är exakt 8 km. För mig har det inte så mycket betydelse med några meter hit eller dit. Men den här gången fick jag vara med om att jaga kilometrar! För S hade bestämt sig för att springa 8 km, så då springer vi 8 km och inte en meter mindre! Den här sortens disciplin är nytt för mig. Att för det första springa konstant utan att gå och sedan att springa exakt ett visst antal kilometer, istället för en specifik runda, är pannbensträning för mig! Men på ett bra sätt!

Kan innehålla spår av sällskap

Löprundan gav mersmak, så vi bestämde oss för att springa igen igår. Vi började springa samma runda som sist. Den här gången var jag mer beredd på att springa hela rundan. Allt gick bra tills vi kom till korsningen vid ungefär 4 km där vi skulle vika av för att fortsätta hemåt igen. "Vi tar långa rundan", säger S helt plötsligt. Ett par dagar tidigare hade vi pratat om vilka olika rundor man kan springa i Knivsta. Jag sa att man kan förlänga vår 8 km rundan till en mil om man fortsätter en bit på vägen istället för att svänga av. Då sa vi att det gör vi någon gång i framtiden. Och nu föreslog S alltså att vi skulle göra det precis nu. Hon sa också att vi kanske måste gå en liten bit av vägen. Men den här gången gick jag inte på det! Jag kände på mig att hon inte kommer att ge sig förrän hon hade sprungit i en hel mil. Och behöver jag säga att inte heller min milrunda är exakt en hel mil...? Så jag visste ju vad som väntade även den här gången; vi skulle springa tills Runkeeper visade 10.00 km, minst. Så vi sprang. Och kämpade. I varenda uppförsbacke (som garanterat lutade mer den här gången än tidigare). Vi tog en omväg eftersom, hör och häpna, det fattades ca 1 km på milrundan. Nu visade det sig att vi inte riktigt hade tänkt oss samma omväg. För när jag tänkte svänga in på närmaste vägen hördes en bestämd röst "Nej! Det fattas en halv kilometer!"
Men det gjorde inget! För nu hade jag kommit in i ett bra "flow". Jag hade kunnat fortsätta längre. Inte för att jag tänkte göra det, men jag hade kunnat. Och det kändes bra. 

En mil med djävulsk kaloriförbränning...

Efter en hel mil stannade vi och hämtade andan och konstaterade hur duktiga vi var som sprang så långt! Och det är vi! S hade sprungit sin första mil på väldigt många år. Och jag hade sprungit en hel mil i ett svep för andra gången i mitt liv.
Så det här med att springa med sällskap kanske inte är så tokigt ändå. Man kan ju lyfta varandras löpning till en ny nivå. Jag vet att jag inte skulle ha pressat mig så om jag hade sprungit själv. Jag hade lyssnat på latmasken utan att ifrågasätta. 

Nu ser jag fram emot att testa att springa i fjällen med Anna. Vi börjar ju sikta in oss på lite nya spännande utmaningar. Tiden får visa hur långt våra planer tar oss. Men jag är övertygad om att vi kommer att springa bra ihop, både kortare och längre sträckor!

Hur S kände sig efter milrundan vet jag inte riktigt. Jag har faktiskt inte hört från henne sedan dess... Hon kanske stupade i granhäcken efter att vi skilts åt. Eller så fortsatte hon ett varv till. Det skulle inte förvåna mig, hon verkar uppenbarligen ha kapacitet för det!