Anna: Supergott fröknäcke

Tänkte att jag skulle dela med mig av ett recept på fröknäcke idag. I affärerna finns både färdiga bröd och olika mixer, men det är faktiskt väldigt lätt att baka, och i längden blir det mycket billigare att blanda och baka själv istället för att köpa färdigt. Visst tar det lite tid i ugnen, men man kan göra annat medan bröden gräddas, bara man kommer ihåg att byta plats på plåtarna ibland. Vill man lyxa till det så går det jättebra att strö t ex flingsalt och/eller torkad rosmarin över smeten innan man gräddar bröden.

2 dl havregryn
2 dl grovt rågmjöl
2 dl pumpakärnor
2 dl solrosfrön
2 dl sesamfrön
1 dl hela linfrön
1 tsk salt
6,5 dl kallt vatten

Blanda alla ingredienser noga och fördela gröten på tre plåtar. Platta till jämnt.

Grädda alla plåtarna samtidigt i varmluftsugn, 150 grader, i 70 minuter. Byt plats på plåtarna då och då. Bröden är färdiga när de fått lite färg och torkat. Låt svalna lite och bryt i lagom stora bitar.

Brödet är lika gott med smör och ost som med en bit brie. Jag äter det gärna till tomatsoppa eller som kvällsfika med en kopp te. Eller äter små bitar som snacka bara för att jag vill ha nåt att tugga på. Frön är visserligen väldigt energirika, men jag tänker mig att det är ett mycket bättre alternativ än en näve chips!

Heidi: Vi syns väl?

Syns du inte, så finns du inte.

Så skulle man kunna sammanfatta vikten av att använda reflexer. Jag är säker på att de allra flesta av oss förstår vilken skillnad i synlighet en eller ett par reflexer kan göra. Samtidigt är det alldeles för många där ute som faktiskt inte syns.
Jag kan erkänna att jag själv oftast är dålig på att komma ihåg att ta på mig reflex. Däremot ser jag alltid till att barnen syns, om vi ska ut i skymning eller mörker. Så det slutar med att jag går emellan dem, eftersom jag är den som syns sämst...
Samtidigt kan jag som bilist bli riktigt arg på personer utan reflexer, man kan ju undra om de gillar att leva farligt eller vad det är frågan om?

Som löpare däremot är jag väldigt noga med reflexer. Då har jag reflexväst. En gång fäste jag också en liten cykellampa i hårsnodden, efter att ha läst ett tips på löparforumet Lonesome Runners där jag är med.

En exemplariskt synlig Anna!

 Apropå dessa små cykellampor, så brukar Anna fästa sådana på sina stavar när vi är ute på promenad. Mycket smart, tycker jag! Så ikväll gjorde jag likadant! Vi syntes mycket bra båda två!

Röd lampa bakåt.

Numera finns det ju till och med reflexspray. Något som man kan applicera direkt på kläderna och som sedan försvinner i tvätten. Låter ju som en rikigt smart grej! Någon som kan rekommendera det?

Reflexväst, reflexer på kläderna och cykellampor på stavarna. Anna syntes mycket bra mitt i dimman i fullmånens sken.

Så en påminnelse till er alla och mig själv. Glöm för f-n inte reflexer om livet är dig kärt!

(för övrigt hade vi en väldigt härlig, uppfriskande, mysig och galet rolig egentidspromenad som vi nu har döpt till "skitsnacksmilen" och hoppas på att det ska bli en vana)

Anna: Friluftsliv med barn

Att vara ute i skog och mark med familjen är bland det bästa jag vet. Ibland går vi ganska långt, ibland kanske 500 meter. Det beror lite på vad vi tänkt göra. Vi bor nära en skog där det växer mycket blåbär, så ibland blir det en kort tur med blåbärsplockning som mål. Hälsar vi på hos mina föräldrar är det inte ovanligt att några går och några tar bilen till en mysig plats i skogen där vi grillar korv.

Ibland händer det att jag fått kommentarer i stil med "Åh, jag fjällvandrade en del innan vi fick barn! Det vore så mysigt, men barnen skulle inte orka gå. De orkar ju inte gå till affären här hemma, så hur skulle det gå att gå flera kilometer i terräng?" 

 

Min erfarenhet är att barn orkar. De kan springa runt på lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner hela dagen. Klart de orkar gå några kilometer i skog/på fjäll! Energin har de, det är motivationen som är nyckeln.
Det sägs att en treåring orkar gå fem kilometer på en dag. Inte i samma takt som en vuxen, men om de har motivation och får ta det i sin takt så tror jag att flertalet av alla treåringar faktiskt orkar det. Vår dotter är två och ett halvt år nu, och ett par dagar innan nyårsafton gick hon ca 2,5 km i skogen, iklädd gummistövlar och overall, inte de smidigaste kläderna för vandring.
Dessutom är det ofta mer spännande att gå på ojämna stigar, klättra upp på stora stenar och hoppa över rötter än att gå på en asfalterad trottoar eller gångbana. Jag är likadan. Får jag välja på skogsstig och asfalt att springa eller gå på så väljer jag skogsstig. 

För att hålla motivationen uppe har jag märkt att små mutor och delmål är superbra. "Hitta fem ledmarkeringar så tar vi en russinpaus sen", "Vid nästa spång får alla en chokladbit!", "Vid nästa långa rast (en minst 15-20 minuter rast efter 2-3 kilometer brukar vara lagom för oss) äter vi yoghurt/bulle/blåbärssoppa/grillar korv". Titta gärna på en karta tillsammans och prata om hur naturen kommer att se ut. "Grönt betyder skog, de där ränderna betyder att det är backar. Här kanske det är blött så man får gå runt om det inte finns en spång." Då kan en hänvisa till det när en kommer till platsen irl. "Kommer du ihåg att vi såg en bro på kartan? Nu är vi där! Snart kommer vi till..."

Vägrar barnen släppa skärmar så låt dem testa geocacheing eller turf (som omväxling till PokemonGo, som jag misstänker att ungefär alla utom jag laddat ner), eller bara följa vandringen i en kart-app. (Det funkade även jättebra när sonen tröttnade på att åka bil i somras. Jag knappade in mål kart-appen, sen fick sonen sitta med min telefon i baksätet och följa pilen på skärmen och berätta att vi skulle svänga, att det skulle komma en å/älv eller liknande. Han var jättenöjd!)

Jag har rätt hyfsade grundkunskaper när det gäller växter och träd, och jag försöker lära barnen en del när vi är ute. Vi tittar på blad, kottar, blommor och ett fåtal mossor och lavar och funderar på vad de heter, om något djur äter dem, hur man skiljer på tallkottar och grankottar, hur olika djurspår (och -bajs) ser ut. Jag brukar också peka ut giftiga växter och vara ganska brutalt ärlig med att berätta vad som händer om en plockar och/eller äter en del växter och bär. 

En annan sak som håller motivationen uppe hos våra barn, framförallt femåringen eftersom tvååringen ofta, fram till nyligen, suttit på pappans rygg, är att vi släpper rätt mycket på godisreglerna när vi är ute på äventyr. Mutor funkar, som sagt. I vanliga fall får han lördagsgodis, och inte nån stor mängd. Oftast lösgodis för 5-10 kronor. På våra utflykter blir det betydligt mer, plus russin och  torkade mullbär. Inte obegränsat, men i min ficka finns ofta choklad, en tablettask,  små kexchoklad-kakor eller PEZ (som vi döpt om till Pigg-i-benen-godis. Placeboeffekt ska inte underskattas!) och när vi märker att det börjar bli tungt så finns godsakerna nära till hands.

Nu låter det som om jag mest försöker lura mina barn att tycka om att vara ute, men de tycker oftast att det är kul. Dottern har tröttnade på blåbärsplockning i somras, trots att vi inte alls plockat så mycket i år, så när vi går i samma riktning som blåbärsskogen ligger ropade hon "inte plocka blåjäj!". Å andra sidan blev hon överlycklig när vi plockade fram bärstolen ur förrådet.

Jag tycker ändå att viktigast när en är ute med barn är att komma ihåg att äventyret sker på deras villkor. De kanske inte vet om makten de sitter inne med, men vägrar de att ta ett steg - vad ska en göra? Mutor och motivation funkar ibland, men inte allltid. Vårt ansvar som föräldrar är att läsa av barnen och se om de verkigen är trötta, eller helt enkelt bara uttråkade. Alla dagar är inte bra dagar för långvandringar, och då får vi lägga om ursprungsplanen. De gånger vi varit ute på längre utflykter har vi försökt se till att det finns flera alternativa vägar, och sen låter vi dagsformen avgöra vilken av dem vi tar. Att tvinga dem kommer inte att göra utflykten kul för någon. Ibland tar ork och motivation slut på någon minut, och då får en som förälder försöka lösa det. I somras hände det mitt uppe på ett fjäll, flera kilometer från bilarna. Vi hade rastat för inte så längesen, sen gått upp på en topp. Vi såg att ett regnväder rullade in, men vi såg också att det inte var något stort område, så vi tyckte att det var värt att gå den sista biten upp till toppen innan vi vände hemåt. Väl uppe på toppen blåste det ganska ordentligt. Och det började regna. Små, hårda regndroppar slog mot sonens ansikte och han blev rädd att han skulle blåsa bort. Självklart blåste det inte så mycket, men för honom var det läskigt med blåsten, och jobbigt med regnet i ansiktet och han började storgråta. Då hjälper inte russin eller choklad. Det fanns inte mycket annat att göra än att lyfta upp och bära honom, trots ryggsäck på ryggen, en bit. Vi hade kanske 50-100 meter fram till en brantare nedförbacke där jag omöjligt kunde bära honom, men den lilla biten räckte för att han skullle lugna ner sig, känna sig trygg och hitta krafterna igen. Bara det slutade blåsa så blev han pigg och fick tillbaka springet i benen igen. Jodå, han sprang glatt på stigen när vi hade gått så där 5 kilometer, och ganska många höjdmeter på det.

På tal om äventyr så vill jag komma med ett sista tips. Både i år och förra sommaren så skapade vi ett äventyr i äventyret under våra långvandringar i fjällen. Långa med barnfamiljmått mätt. 8,5 kilometer förra året, 12 kilometer i år.

Vi skrev små brev till sonen som "hittades" längs vägen. En skurk hade snott pengar och sonen fick hjälpa till att följa efter skurken i fjällvärlden. Här och där hade skurken tappat pengar, chokladpengar närmare bestämt, och att hålla utkik efter brev och chokladpengar samtidigt som handlingen i breven tog berättelsen vidare längs vår vandring, lite som ett lajv, har funkat jättebra för att uppmuntra sonen att gå vidare. Han levde sig in i berättelsen, så helikoptern vi såg var ju självklart skurkens helikopter, och att det var blöta myrar där leden skulle gå var ju skurkens fel! Han hade ju vattenbombat (med helikoptern) så att det skulle bli svårt för oss att jaga honom.

Vi försöker att ge oss ut i skogen och grilla korv relativt ofta. Ett litet äventyr lagom stort för en ledig dag. Frisk luft, vi får sträcka på benen och att grilla korv och koka kaffe  över öppen eld är ungefär tusen gånger mysigare än att grilla på grill och brygga kaffe i köket. Hela familjen tycker det är mysigt, och så länge alla trivs kommer vi att fortsätta med det. 

Till sommaren planerar vi att tälta, både i skogen här hemma och i fjällen. Och jag vill göra kolbullar. Fick en gammal gjutjärnspanna som jag tänk använda till sånt i julklapp. Tungt att bära, men nu när dottern går själv på utflykterna så behöver jag ju inte bära all matsäck när vi är ute.

En av de lekar som leks flitigast här är "fjällvandring". Barnens eget påhitt. De ritar kartor, packar ryggsäckar med ett smörgåskex, några russin, kikare och vattenflaska. Sen går de på äventyr i vardagsrummet. Det händer att det råkar finnas en raststuga som serverar våfflor till lunch i vårt kök när de leker fjällvandring. Tycker det är en kul lek som jag gärna uppmuntrar. Så nog märks det att de trivs ute i naturen.

Anna: Slut på Touren, då tar vi en uflyktsdag

Touren är över och idag infinner sig en viss tomhetskänsla. Inte som efter de två senaste åren, då jag sett i princip varje etapp. Höggravid ena året, föräldraledig året därpå. Men ändå... Man vänjer sig fort vid att sätta sig i soffan med en kopp kaffe och stickningen om eftermiddagen!

Chris Froome vann, inte oväntat men välförtjänt, för tredje gången. Peter Sagan blev bästa spurtare och kom tvåa på Champs Elysées i går, slagen av André Greipel. Lite synd, för det var väl ungefär det enda han inte vann av allt en cyklist av hans typ har möjlighet att vinna på Tour de France. Han körde till och med i den gula ledartröjan innan Froome visade sin dominans. 

Nu börjar hans år som världsmästare lida mot sitt slut, i spetember ska det göras upp om titeln igen. Jag hoppas att Sagan kan försvara titeln, han förtjänar den. Otroligt skicklig cyklist med massor av humor och fötterna på jorden.

För att fylla tomrummet med nåt annat har vi en utflyktsdag idag.

Jag började dagen med en tre mil lång cykeltur i alldeles för varmt väder. Jag cyklade iväg runt 8:30, men det var väldigt varmt och kvavt redan då. Hur gör ni som orkar träna i värmen? Jag klarar det bara inte! Jag vaknade till vid fyra-tiden i morse och funderade på om jag kanske skulle passa på att cykla några mil då, men jag somnade om innan jag faktiskt klev upp ur sängen. Ångrade mig när jag sen försökte cykla i värmen...

Selfies är svårt. Selfies i cykelhjälm och starkt ljus så man inte ser vad man fotar är svårare. Men syfte är viktigare än yta på den här bloggen, så varsågoda! Den osminkade och oredigerade bilden av en överhettad cyklist kl 9.30!

 

Efter att vi ätit lunch åkte vi iväg till Café Drömkåken. Vi har pratat om att åka dit ett tag. Jag har sett bilder på Instagram och David har cyklat dit med klubben. Och jag fattar varför alla höjer det till skyarna! Smakade på sonens blåbärspaj med vaniljsås (stor portion, inte ens min pajälskande femåring orkade hela. Tur för mig! Jag fick både wienerbröd och paj!) konstaterade att den var helt magisk! 

Galen inredning, fantastiskt fika och bara alldeles underbart! Fler såna här ställen behövs! Tyvärr är jag inte alls i den cykelform jag skulle önska, för att cykla hit och fika vill jag verkligen göra

Lekfullt både för barn och vuxna. En gigantikt trädgård med möbler och ett stort hörn vikt bara åt lek. Enkla karuseller, hängmatta, olika gungor, badmintonnät och raktetar, trehjulingar... Barnen älskade det!

Nu avslutar vi dagen med ett bad. Ja, resten av familjen då. Jag själv är diplomerad badkruka och trivs bäst på en filt med en bok, tidning eller stickning. I brist på samtliga blir det nu ett litet blogginlägg istället. Grunden till det i alla fall. Nånting ska jag väl roa mig med medan barn och make plaskar i vattnet. Har vi tur så klarar vi oss ifrån åskvädret som följt efter oss större delen av dagen.

(Nu är vi hemma, det är kväll och jag har fifflat lite med texten och lagt in bilder. Vi klarade oss från åskvädret, men just när vi skullle åka från badplatsen så mulllrade det ordentligt och började just regna. Men regnet följde inte efter oss...)

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: Trötta fötter, pigga ben

De senaste dagarna har jag känt av en trötthet i fötterna. Inte trött i benen eller så, men fötterna är liksom... Matta. På jobbet går jag hela dagarna - när jag inte kör truck. Golven är hårda, skorna också. Både pga stålhätta och sula utan minsta dämpning. Stöd för fotvalv är också minimalt. Sjukt att så "bra" skor ska kosta så mycket. Visserligen ingår de i arbetskläderna så jag behöver inte köpa dem, men ändå. Funderar på att skaffa vettigare sula till dem.
När jag slutar jobbet på kvällen, speciellt nu när det varit lite varmare, känner jag hur vätska samlats i fötter och underben och hur trötta fötterna är. Kompressionsstrumpor vore skönt, men det blir ju så varmt. Ingen AC på mitt jobb inte. Och minimala vädringsmöjligheter.
Så vad ska jag då göra åt mina trötta fossingar? Har funderat på fotgymnastik för att stärka dem, inte bara för jobbet utan också för löpning, vandring och för att de ska hålla på sikt. Fungerande fötter känns viktigt.

Jag har köpt och börjat använda en balansplatta, (Från Flying Tiger, tidigare TGR. 70 kr, tyckte det var prisvärt!) gör tåhävningar från avsats (även på jobbet, man får någon minut dötid vid kartong-komprimatorn ibland, och det ligger ofta lastpallar i närheten.), men skulle behöva nån mer övning.  Knöla ihop handduk med tårna?

Till och från har jag testat olika svalkande fotkrämer med lavendel, pepparmint eller mentol, och det är en rätt skön känsla. Igår köpte jag en ny, passade på att utnyttja en rabattkupong på 20% som jag fick när Heidi och jag sprang Vårruset.  

Älskar Weledas handkräm med havtorn, så deras foot balm fick också en chans. Luktar en del (superkonstigt enligt sonen), men inte jättestarkt, och visst känns det som om fötterna svalkas och blir mindre svullna. Smörjde innan och efter gårdagens arbetspass, och det blir helt klart skillnad. Jag är fortfarande trött i dem, men när man är mindre svullen känns det ju lite behagligare i alla fall. 

Men tips på ovarma, knähöga kompressionsstrumpor mottages gärna! Och jag sliter strumpor snabbt (spetsiga hälar...), så inte allt för dyra helst.

Årstidernas variation utanför dörren

I förra veckan stod det återigen ett par trälådor utanför huset. Lådorna var fullproppade med färska godsaker i form av frukt och grönsaker. Dessa lådor kom från Årstiderna, som levererar ekologiska frukter och grönsaker direkt till dörren. 

Idén är smart, Årstiderna plockar ihop ett utbud till olika lådor, till exempel grönsakslådan, fruktlådan, mixlådan (både frukt och grönsaker) eller juicelådan (frukt och grönt att pressa själv till färsk juice). Utöver de färdiga lådorna kan man också välja extra varor i form av exempelvis frukt och grönt, mjöl, ägg, ostar, juice, kaffe, kött. Som om detta inte räckte, finns även färsk fisk och så kallade middagslådor, som fungerar som de populära matkassarna med färdigkomponerade middagar, där du får alla råvaror och recept hemlevererat.
Man kan välja att prenumera på en viss sorts låda, eller beställa enstaka lådor då och då. Vi brukar beställa ungefär en, två gånger per månad. Och då väljer vi lådor beroende på innehållet och humör. Ibland är det exotiska frukter, ibland en låda med olika sorters kål som lockar mest. Och ibland fastnar vi för en vanlig grönsaks- eller fruktlåda.

Det som är det mest fantastiska med Årstidernas idé är att allt är ekologiskt (förutom fisken)! Det känns bra att veta att allt i lådan kommer från noga utvalda leverantörer, inte är genmodifierade och dessutom är fulla av näring och naturlig smak. 

Det här var innehållet i Annas grönsakslåda.

Med varje låda följer ett häfte med inspirerande recept som passar till de olika lådornas innehåll. Ibland kan man få med en "ny" råvara i sin låda. En frukt eller grönsak som man inte riktigt vet vad man ska göra åt den. Och då kan det vara bra med lite tips och idéer i form av receptförslag. 

Trälådorna som varorna kommer i lämnar du utanför dörren, så tar chauffören med sig dom vid nästa leverans. Eller så kan man göra som Heidis granne gjorde och använda dom till en snygg detalj i köksträdgården.

Årstidernas låda som odlingslåda.

Som ni märker så tycker vi väldigt mycket om Årstiderna och vill gärna att fler ska upptäcka detta fantastiska företag och deras filosofi. 

Så kika in på deras sida om ni inte redan har gjort det!

Vi är inte sponsrade av Årstiderna, vi tycker bara väldigt mycket om deras lådor, av många redan nämnda anledningar.

Anna: Läsning för nördar

Under 2013 tog mitt cykelintresse fart på allvar. Jag hade kollat på stora delar av Tour de France, börjat lära mig namnen på de mest utmärkande cyklisterna och kände igen dräkterna på alla World tour-stall. Maken hade ägnat mycket mer tid åt sin egen cykling än på många år eftersom vi flyttat till radhus (lättare att ta sig ut än när man bör högst upp i hyreshus onekligen!) och gått med i den mycket aktiva lokala cykelklubben. Under hösten började jag fundera på om jag inte skulle börja cykla jag med, och som alltid med nya intressen så tjatade jag säkert hål i huvudet på mina nära och kära.

Den julen fick jag en bok av maken i julklapp. Mest på skoj och nog skrattade jag när jag gick den här tegelstenen i handen.

727 sidor läsning om Tour de France, skriven av dansken Joakim Jacobsen. Galenskaper, heroiska insatser och en hel del droger och andra prestationshöjande substanser, både fullt tillåtna och olagliga. Länge förväntades cyklisterna vara fullproppade med bl a amfetamin. Etapperna var helt enkelt så tuffa att man knappt skulle kunna genomföra dem utan att dopa sig.

I slutet av boken finns listor med segrare, alla som vunnit olika tröjor och en massa annat spännande för oss nördar.

Först skrattade jag som sagt åt boken och hade inte en tanke på att faktiskt läsa den. Men redan någon dag senare satt jag i svärföräldrarnas soffa och läste om hur Henri Desrange styrde loppet utveckling med järnhand i början av 1900-talet.

Boken är riktigt välskriven, men man bör nog i alla fall ha ett litet cykelintresse och sett några etapper av Tour de France för att uppskatta den. Det är väldigt många namn på cyklister, journalister, sportdirektörer och andra inblandade, men det är inte så många man behöver hålla reda på i taget. Boken beskriver nämligen mer eller mindre kortfattat ALLA Tourer som körts 1903-2013. 

Riktig nördläsning, jag hade aldrig kunnat föreställa mig att JAG skulle läsa en bok om idrott från pärm till pärm. Och det tog sin lilla tid. Men det var njutning hela tiden.

Anna: De små detaljerna

Nu är det ungefär fem månader sen jag tog mina första staplande steg i löparskor. Än staplar jag fram, men jag märker mer och mer hur löpning, precis som cykling, faktiskt är en materialsport. De är de där små finesserna på kläder och annan utrustning som omvänder mig från den skolgymnastikhatande antimotionären till att faktiskt njuta av så väl cykling som löpning. Eller små och små... Jag har ganska grundläggande krav egentligen. Det ska vara funktionellt, kläder ska vara lagom varma/ventilerande och de ska sitta bra. Det är inte kul att springa och dra upp löpartightsen hela tiden. Som cyklist hatar jag verkligen fladdrande kläder, mina cykelkläder ska vara tighta. Både för aerodynamiken och för att fladdrande tyg , tänker mest på tröjor och jackor, stör den där frihetskänsla när man susar fram genom landskapet. Kläderna ska också vara bekväma. Inga skavande sömmar på obekväma ställen. Inga tvättrådslappar som skaver i nacke eller midja. Och så ska kläderna hålla sig på plats! Tightsen ska som sagt inte halka ner. Inte strumporna heller. Och jag har märkt att till skillnad från cykeltröjor kan inte mina tröjor och linnen sitta som en andra hud, då glider de upp. Nu är jag inte nån människa som går omkring i supertajta kläder i vanliga fall, men just träningskläder tycker jag är sköna när de inte fladdrar. Det kanske även här är skolgymnastiken som satt sina spår med wct-byxor från Adidas och stora bomulls-t-shirts.
Till sist kommer också fåfängan in. Jag vill att mina träningskläder ska vara snygga. Det blir ju så mycket roligare då!
Men så här vi det här med trosor. Att de ska sitta på plats och inte glida snett, inte skava och helst inte bli jättetydliga ränder på rumpan. Här sätter jag dock funktion och bekvämlighet före stil. Jag vet inte om min rumpform är unik, men jag tycker det är svårt att hitta trosor som inte glider snett - oavsett modell. Jag har några favoriter som håller sig där de ska när jag går, och ungefär hälften av dem funkar att springa i.
Funderar på så kallade träningstrosor som är utformade för att hålla sig på plats (borde inte alla trosor vara det?), transportera bort svett, inte ha sömmar på känsliga ställen och vara jättebra på alla sätt. Men eftersom så få "vanliga" trosor sitter bra på mig känns det inte vettigt att lägga upp till flera hundra kronor på nåt som är en vild chansning. Här trycker jag cykelkläderna är betydligt mer funktionella. Man struntar helt enkelt i underbyxor! Det kändes väldigt märkligt första gången, men nu kan jag inte tänka mig att cykla med trosor. Inget skav, vadderingen/paden i byxorna är konstruerad för att man ska vara naken under. Och man tvättar ju ändå kläderna när träningspasset är över, så de som kör med argumentet att det är ofräscht behöver nog hitta nåt nytt att skylla på.

Vi har blivit beroende

Något har hänt med oss. Vi har börjat ta omvägar till olika ställen; tåget, skolan, förskolan, ica... Vi tittar oss omkring lite oftare. Vissa löprundor tar extra lång tid. Man måste ta en omväg via en skog helt plötsligt. Ibland måste vi stanna och knyta skorna ovanligt ofta. Under Annas barnvagnspromenader stannar hon och rättar till barnets mössa, även om det kanske inte behövs. På jobbet går Heidi ut och står en stund på sin rast, istället för att sitta i fikarummet. Varför? Har vi helt plötsligt blivit folkskygga, paranoida, inkontinenta eller börjat röka?
Nej, vi har blivit beroende av turf. Och nej, det handlar inte om att vi röker konstiga grässorter, det handlar helt enkelt om ett roligt realtidsspel med gps och smartphone. Ungefär som en blandning mellan "herre på täppan" och geocaching.

 Turf går ut på att ta olika zoner. Zonerna ser man via sin turfapp (gratis) och med hjälp av gps är det lätt att hitta dem. För att kunna ta en zon, måste man befinna sig där rent fysiskt. Man måste stanna i zonen ca 30 sekunder, sedan "äger" man zonen tills någon annan tar den. Man får poäng för varje zon man tar och sedan poäng för varje timme man lyckas behålla den.

Vi hade båda hört talas om turf innan, men inte riktigt fattat grejen med det. Men häromdagen bestämde vi oss för att testa. Och vi är redan fast! På gårdagens löprunda sprang Heidi runt på olika ställen och samlade på zoner. Det blev till och med så spännande att hon racade ikapp med en okänd cyklist för att hinna först till en zon!

De gröna zonerna ägs av dig och de röda av någon annan

Nu har vi börjat titta på vilka zoner det finns runt i områden som vi ska besöka. Anna som brukar fjällvandra i Bruksvallarna har redan börjat titta på vilka zoner hon kan besöka. Heidi ska till Madrid snart och upptäckte att det till och med finns några zoner där!

Det känns som att turf kan vara ett perfekt sätt att piffa upp vardagsmotionen på. Eller ett sätt att se sig runt i en ny stad. Det kan också sporra en att ta en omväg när man ska mellan punkt A och B. Eller om man behöver hitta ny motivation för sin löp- eller cykelrunda. Eller så kanske det kan motivera vissa barn och ungdomar att komma ut och röra på sig. Speciellt de som gärna sitter och spelar dataspel eller mobilspel. Turf är ju också en form av "spel", men det är du själv som är spelpjäsen i spelet! Det måste ju vara hur spännande som helst!

Nu undrar vi lite om det finns fler "turfare" där ute? Vi är ju nybörjare, som sagt och vill gärna lära oss mer och höra lite tips.

Anna: Nya vanor

Det är ju inte så längesen jag skrev om hur skeptisk jag var till grönsaks-smoothies... Men sen dess har det hänt nåt.
Jag fortsatte med gröna smoothies, spenat, avokado, ingefära och citrus har varit grunden. Sen har jag testat att mixa i bland annat gurka, vindruvor, banan, chiafrön. Och grumlig äppeljuice. Inte den där te-färgade klara äppeljuicen alltså, utan den som faktiskt smakar äpple.
Jag har ändrat mig. Det smakar faktiskt helt ok. Gott, till och med.
Jag jobbar nästan alltid kväll när jag jobbar, och när jag slutar brukar jag vara rätt sötsugen. Äter alltså en hel del godis på väg hem. Jag har inget emot godis, men jag vet att jag äter betydligt mer än vad jag borde. Så nu har jag börjat göra en rejäl smoothie innan jag åker till jobbet, ställer in den i kylen där och när jag åker hem har jag nånting lagom mättande och betydligt nyttigare än ett par hekto smågodis att stilla hunger och sötsug med. Äppeljuicen gör den lagom söt, men fräsch. Banan i blev för sött för mig, men druvor funkar bra!

Anna: Swing it!

Hade lite tid på mig att gå på stan innan jobbet häromdagen. Gick in i några utvalda butiker och råkade komma hem med nya strumpor, nya tights (råkat krympa ur de första jag köpte i slutet av sommaren), ett linne och ytterligare en sport-bh. (Det är en utmaning att hitta en som är skön att cykla i. Den får inte vara för varm, klämma åt på fel ställen och samtidigt ge stöd. Och jag vet ju inte om de är bra förrän jag test-tränat i dem.)

Och så gick jag in på TGR. Visste att de skulle ha lite träningsredskap inne nu, så jag tänkte kolla vad som fanns. Och jodå, där fanns de. Kettlebellsen. Hade kanske önskat ett större handtag, svårt att få till tvåhandssvingar när inte båda händerna får plats.

Men denna lilla goding på 4 kg fick följa med mig hem. 129 kr kan det ju vara värt om jag vill testa. Fastnar jag köper jag nog tyngre kettlebells i roligare färger. Både Rusta och Biltema har till vettiga priser. De är dessutom vinyl-överdragna, så det blir inte såna smällar när man ställer ner dem på golvet. Men nu hade jag inte tid att ta mig till stans utkanter innan jobbet, så en TGR-kettlebell fick bli min första.

Anna: Respekt på vägarna

Nu under vintern, innan tävlingssäsongen drar igång på allvar för World Tour-lagen (även om de första tävlingarna har dragit igång redan.  Både i Argentina och Australien har det tävlats under den gånga veckan), de bästa av de bästa profesionella cyklisterna, är det många som åker på träningsläger. Kanarieöarna, Mallorca eller olika ställen i Italien eller Spanien är vanliga resmål. Giant-Alpecin är ett av de här lagen, och i helgen var sex cyklister ur det lagen ute på en träningsrunda i Spanien. Bland dem fanns Fredrik Ludvigsson. Han och hans bror Tobias är de enda två svenska herrcyklister som tävlar på den här nivån.
De sex cyklisterna körde i en klunga på en rak väg när en bil kommer körande emot dem, på fel sida av vägen. Cyklisterna har ingenstans att ta vägen, utan de frontalkrockar med bilen. De flesta klarade sig förhållandevis bra, med rejäla skrubbsår, blåmärken och en chock som nog sätter sina spår, men ett par cyklister blev hämtade i helikopter. Ingen dog den här gången, men det har hänt det med.

Cyklarna var ganska illa tilltygade efter smällen.

I sin bok Mitt eget race skriver Fredrik Kessiakoff om en sån träningsrunda. Han var med sitt dåvarande lag Team Crescent i Italien i nio veckor och tränade och tävlade. Under en träningsrunda skulle de svänga vänster i en T-korsning. De tio cyklisterna saktar in, kollar läget och ser inga bilar. De börjar ta sig över vägen när det plötsligt dyker upp nånting i hög hastighet från vänster. En varning skriks ut, cyklister försöker ta sig över vägen. De hör bromstjut och en smäll. Bilen har smällt rakt in i flera av cyklisterna och 18-åriga Johan Jelvin, ny i laget och har inte ens kört en tävling än, ligger livlös 20 meter bort. Hade föraren av skåpbilen bara hållit hastighetsbegränsningen kanske Johan hade varit en av de stora namnen inom svensk cykel idag.

När jag läser om såna här olyckor blir jag alldeles kall. Det är så lätt att olyckan är framme, och det drabbar alla, inte bara nybörjare som är ovana att köra på trafikerade vägar. Jag lovar att de här cyklisterna spenderar extremt många timmar cyklandes på såna. Är man bara ouppmärksam i fel sekund vet man inte vad som händer och som cyklist är man väldigt oskyddad. Det lilla skydd jag har mot smällar är hjälmen, resten av kroppen är helt oskyddad. En del bilister verkar vara helt omedvetna om det vindsug som blir när de kör om, och det kan vara riktigt läskigt om de inte håller ett avstånd på minst en, gärna en och en halv, meter. Det är klart att större bilar ger större vinddrag, men den absolut läskigaste omkörningen jag själv varit med om var en liten, tvåsitsig sportbil som körde förbi mig i minst 180 km/h, och det var inte mycket till avstånd mellan bilen och cykeln kan jag lova! Min erfarenhet är att bussar och lastbilar är mycket bättre på det här med att hålla avstånd, men jag vet att det är många cyklister som har andra erfarenheter.

Jag vill inte på något sätt säga att alla bilister är hänsynslösa och cyklister aldrig gör fel. Det finns många cyklister som borde gå en kurs i trafikvett. Själv ligger jag så långt ut i kanten jag vågar, beroende på asfaltens kvalitet och jag vill gärna ha en viss vingelmån när det kommer kastvindar från sidan eller omkörningar. Jag har mött cyklister som i princip kör mitt på vägen. Då har de inte ens kört ett gäng i klunga, utan en helt ensam cyklist kommer trampande mitt på vägen. Denna cyklist har jag mött många gånger och hen har dessutom varit iförd klubbdräkt. Inte bra reklam för klubben kan jag tycka.
Jag har också mött cyklister i klunga där de kört på två led och de två som kört längst fram har varit så inne i ett samtal att de inte hör att cyklisterna bakom dem ropar att det kommer en buss bakifrån, utan de fortsätter att prata och ta upp hela körfältet utan att ge det minsta plats åt bussen att köra om. Jag mötte den här klungan i en kurva på ett öppet fält. De flesta cyklisterna körde åt sidan för att släppa förbi bussen, utom det här främsta paret. Jag själv fick köra ut i gräskanten för att inte krocka med bussen (relativt smal väg), och när bussen och jag passerat varandra med ca 50 meter hörde jag hur den tutade för att bli framsläppt. Att vara så ouppmärksam som cyklist känns helt otänkbart, det är för mycket som står på spel.

Ömsesidig respekt på vägarna är en dröm för mig. Bilister och cyklister måste lära sig att dela på vägen, men på cykelforum läser jag ständigt om konflikter. Cyklister som blir prejade, smitningar från olycksplatser och glåpord, utskällningar och arga gester från både cyklister och bilister. Om alla cyklister kunde lära sig att åtminstone hålla sig på den yttre halvan av vägbanan, eller ännu hellre i vägrenen om det finns nån någorlunda bred så kanske bilisterna hellre delar med sig. Jag hoppas på det. Jag vet att det finns många bilister som inte tycker attt cyklar har på vägarna att göra överhuvudtaget. "Det finns cykelbanor. Kör där!" Och cykelbanor är jättebra, jag vill ha fler cykelbanor i tättorter, och mer än gärna en cykelpendlar-väg till närbelägna samhällen och städer. Att köra landsvägscykel på cykelbanor i samhällen är däremot ingen bra idé. Cykelbanorna är inte anpassade för den typen av cykling. Genom samhället här där vi bor råder 30 km/h-gräns på en större gata där jag cyklat rätt många gånger. Om jag kör i den hastigheten, och dessutom tar mig över fartguppen mycket smidigare än bilarna som jag måste bromsa in för, borde jag inte passa bättre på gatan än på cykelbanan där barnvagnar, kopplade hundar och tanter med rollator rör sig hit och dit och betydligt långsammare?

Som cyklist finns det några enkla saker jag kan göra för att bidra till säkrare trafik med förhoppningsvis mindre missförstånd. Jag hoppas och tror att det mesta på listan är självklart, men en liten repetition skadar inte.

• Var synlig. Ha färgstarka kläder som syns och använd reflexer och lampor när det behövs.
• Gör tecken. Visa med händerna när du tänker svänga eller stanna. Är det mörkt ute, använd handskar med reflex.
• Titta åt alla håll, även bakåt, INNAN svängen påbörjas. Extra viktigt vid vänstersväng.
• Kör inte mitt på vägen. Om vi kör närmare vägkanten är det lättare för bilisterna att hålla avstånd vid omköring också.
• Inga lurar i öronen. Att höra trafiken ökar säkerheten.
• Hjälm är det enda skydd man har som cyklist. Använd den!
• Kör inte i bredd om sikten är skymd. Borde vara självklart, men vet att så inte är fallet. Cykelklubbar på träning är inte undantagna. Det är väl de två krascherna jag skrev om i början bra exempel på, och de skedde där det var fri sikt.
• När en bilist kör långt ut i motsatt körfält för att hålla avståndet vid en omkörning, släng upp handen och tacka dem! Visa uppskattning och uppmuntra dem att fortsätta göra schyssta omkörningar.

Anna: Järn- och vitaminbomb

Jag kan ärligt säga att det är Heidi som varit modig och mixat diverse grönsakssmoothies av sånt hon hittat i kylskåpet. Jag har varit feg/skeptisk länge. Visst, jag fattar grejen. Man mixar ihop goda saker med nyttiga saker och så slurpar man i sig. Snabbt, enkelt och gott. Och så råkar det vara nyttigt, vilket ju inte är nån nackdel. Men jag gillar att tugga grönsaker. Krispigt och knaprigt ska det vara!
Lite nyfiken har jag varit, men jag har tänkt att man borde väl ha en juicemaskin eller råsaftcentrifug eller nåt. Som kostar massor, har 15 olika beståndsdelar som man ska diska och lyckas montera ihop igen och så ska ytterligare en köksmaskin få plats i skåpen. Massor av anledningar att mixa sönder en sallad till geggamoja, tyckte jag.
Idag gjorde jag som busschauffören i Tage Danielssons saga och tänkte "Vad fan!" och köpte hem lime, spenat och ingefära. Hemma hade jag apelsiner som började bli så där hårda och trista i skalet, men helt ok att äta än.
Väl hemma skalade jag en lime och en apelsin och skar i bitar, skalade en liten bit ingefära och grovhackade, och så ett par nävar spenat på det. Mixade allt med en helt vanlig, välanvänd stavmixer och spädde med lite vatten. Fick en knallgrön Hulken-smoothie som smakade... förvånansvärt gott! Fräscht av citrus med lagom bett från ingefäran. Och en kombination av kompisarna järn och C-vitamin!

 

Fast får jag välja så föredrar jag nog fortfarande att äta mina grönsaker och frukter. Men en smoothie är helt ok nån gång ibland som omväxling. Ett kul sätt att testa smakkombinationer! Kan tänka mig att späda med äppeljuice istället för vatten nån gång. Eller slänga i lite mango. Och vetegräs sägs ju vara nyttigt, så nån tesked kan man ju blanda i när man ändå håller på... Möjligheterna är oändliga!

Våra Instagramfavoriter

När motivationen och inspirationen inte finns där kan det ibland vara peppande med nya favoriter i Instagramflödet. Vi tänkte tipsa om några av våra favoriter.

Adrienelouise Yoga with Adriene från Youtube.

The bike ramble Svenska Fredrika Ek som solocyklar jorden runt. En resa hon räknar med ska ta ca tre år.

Flytta gränser Helena är som oss en helt vanlig tjej som har upptäckt det här med både löpning och cykel som vuxen. Hon har dock tagit det hela till en högre nivå och har klarat av både det ena och det andra. Flera Vätternrundor, marathon, Vasaloppets Öppet spår och en hel del annat. Massor av härliga mtb-bilder i hennes flöde!

Deliciously Stella Massor av humor och en skön inställning till sånt som anses nyttigt. Man ska må bra i själen också, inte bara i kroppen!

Katta Kvack Bloggare sen tidernas begynnelse (eller näst intill), småbarnsmamma och i Annas ögon The Queen of Kettlebells. Om hon börjar svinga såna så är det Kattas fel! Sprungit Tough Viking och tränat boxning för Åsa Sandell bl a. Och hon dricker julmust, äter glass och chips som vilken vanlig dödlig som helst.

Salomon Running Sweden Inspiration för traillöpning. Fantastiskt vackra och inspirerande bilder från runt om i världen.

Tinaemelie Emelie Forsberg. En av världens bästa kvinnliga löpare inom skyrunning och bergslöpning. Hon har vunnit flera fjäll- och bergslopp, VM- och EM-titlar sedan hon började tävla på elitnivå 2012. Emelie springer alltid med ett leende, oavsett om distansen "bara" är ett marathon, eller en ultra på 80 eller 110km.

Aron Anderson Trots att Aron sitter i rullstol, hindrar det honom inte från att göra saker som de flesta av oss inte ens skulle kunna tänka oss. Eller vad sägs om att simma över Ålands hav med bara armkraft? Eller bestiga Kebnekaise med rullstol? Aron har också genomfört En Svensk Klassiker på under 24h. Just nu håller han på med att bestiga Kilimanjaro. Aron är också ambassadör för Barncancerfonden.

Årstiderna Levererar ekologisk mat direkt hem till dörren. Främst olika sorters frukt- och grönsakslådor, men även middagslådor (typ som matkassar med recept), kött, fisk, ägg, mjöl, ost, kaffe och te för att nämna lite av utbudet. Till jul kan man också beställa ekologisk skinka och kalkon. Bra! Vi båda har beställt deras lådor i flera år nu. På deras Instagramsida finns mycket inspiration och recept. 

Raw Vegan Blonde Gör otroligt snygga mönster med frukt och grönsaker. Går inte att beskriva, måste ses själv!

Är ni nyfikna på vad vi sysslar med när vi inte bloggar, så får ni självklart kika in på våra sidor också:

Anna_lunqvist1982 Anna
Zachelie Heidi

Vi vill gärna ha fler tips! Vilka är era favoriter?

Anna: I don't believe in Peter Pan, Frankenstein or Superman...

... All I wanna do is bicycle, bicycle, bicycle.

Sitter i lunchrummet på jobbet och väntar på att arbetspasset ska börja. Snön yr utanför fönstret och det är äntligen vinter "på riktigt" med pulkaåkning, rosiga kinder och blåbärssoppa till mellanmål. Ändå kan jag inte låta bli att längta lite till sommaren. Att få cykla min favoritrunda och svära lite över bristen på backar där vi bor, samtidigt som jag är tacksam för detsamma. Backar är jobbiga, men hur ska jag kunna bli bättre på dem när jag knappt tränat backar alls. 

Nåja, inget att göra åt nu. Strax börjar jag jobba. Men tänk om jag kunde få cykla istället.

Freddie Mercury. 70-tals-racers. En sång som jag allt som oftast nynnar på både på och av cykeln.
Och så kanske man ska lägga till en varning för lite naket ifall vi har känsliga läsare?

Anna: Lite yoga på kvällen

Hade en sån där dag med mycket lyft på jobbet. Både lättare och lite tyngre, men många var de. Kände mig rätt stel i ryggen när jag kom hem, så innan det var dags att läsa godnattsaga passade jag på att köra ett mycket lätt 25-minuters yogapass för att sträcka ut ryggen lite.
Det här är ett favoritpass som jag kör lite då och då. Ibland bara för att jag känner för det, ibland efter en löprunda. Är väldigt dålig på att stretcha, men om jag kör det här passet så får jag liksom stretchningen på köpet. Två flugor på smällen!