Anna: Att inte slösa en dusch

Det här med att duscha... Så himla roligt är det inte om jag ska vara ärlig. Att duscha "bara för att" har jag ganska svårt för. Som tur är här jag ett sånt jobb som man duschar när man kommer hem ifrån, snarare än innan man åker dit. Att duscha utan att vara svettig känns lite som slöseri med tid och vatten. 

 

Jag och barnen är på påsklov hos mina föräldrar, och jag tog med mig löparkläder i förhoppning om att få nån chans att springa. Jag behövde duscha nu, så då var det ju lika bra att springa några kilometer innan. Om jag nu ändå måste duscha så kunde jag ju lika gärna bli svettig innan. Bra anledning både att duscha och springa! Det blev en runda på min vanliga 4 km-slinga som jag brukar springa här. Tyvärr håller skogsägarna på att avverka en hel del längs den slingan, så det är inte lika storskogsmysigt som det var för ett år sen, men det är en lagom lång runda med varierande underlag och ganska kuperat med en massa små backar. 

Gott om vildsvin i trakten. Lika mycket spårefter dem som efter skogsmaskiner i skogen, eller i vägkanterna.

Vi får se, det kanske blir en runda till innan vi åker hem igen. Trots avverkningen är det faktiskt en väldigt mysig väg att springa. Och jag känner ju att det börjar bli dags att skärpa mig inför Vårruset...

Den här gången avslutades löprundan med lite bus med pappas hund. Han kom och mötte mig nedanför backen där mina föräldrar bor. Han brukar hålla utkik vad som passerar på vägen,och när han såg mig komma så satte han full fart. Strax därefter som barnen springande och ville också busa lite.

Anna: Träning kan vara kul

Det här med träning kan vara så tudelat. Länge var det något jag gjorde allt för att undvika. Jag tyckte helt enkelt att det orsakade mig mer lidande än nytta, och då såg jag verkligen ingen anledning. Visst vet jag att kroppen mår bra av att röra på sig, men... Jag mådde ju bara psykiskt dåligt när jag försökte, så jag drog slutsatsen att jag helt enkelt mådde bättre av att låta bli.
Träning har aldrig funnits naturligt i min vardag. Jag är uppvuxen på en bondgård där fysisk styrka och uthållighet självklart var nödvändigt. Men träna? Helt onödigt när man mockar koskit för hand (ingen automatisk utgödsling där inte!), bär hö- och halmbalar, hugger och bär in ved, jobbar i skogen, sätter upp stängsel. Ja, ni fattar. Jobbet i sig är träning nog.
När jag sen började skolan hade vi ju gympalektioner. Halvkul så länge vi gick på låg- och melllanstadiet. Jag hade en väldigt bra klass. Och att idrotta på fritiden när man bor mitt ute på landet? Killarna hade ett fotbollslag, tjejerna kunde rida. När jag gick i fyran startades fotbollsträning för tjejer på sommarlovet. Jag gick två gånger.
På högstadiet började idrottslektionerna bli prestationsinriktade och då försvann all glädje ur lektionerna för min del. De har inte kommit tillbaka förän nu, runt 20 år senare.

Eftersom vi nu inte bor på en bondgård ute på landet, med skogen som lekplats och fritiden full av bus och spring, så vill jag visa mina barn att man kan ha en aktiv livsstil som är kul. Att träning inte bara är organiserade lagidrottsträningar eller prestationsinriktad träning där man måste uppfylla mål.
Vid det här laget har ni nog redan förstått att vi gärna ger oss ut i skogen när vi är lediga. Sonen, som fyller sex år nästa vecka, älskar att cykla på mtb-banan och är mycket bättre på det än jag. Idag följde han med mig ut på en löparrunda på morgonen, efter frukost.
Han har pratat länge om att han vill följa med mig, och idag var det dags. Han ville springa i elljusspåret, så gemensamt kom vi fram till att vi skulle börja med det kortaste spåret, på 1,7 km, och om vi orkade så kunde vi springa längre sen. Det är inte så mycket backar på den slingan, men det är ändå "på riktigt".

Jag hade berättat tidigare att det är bra att springa supersakta i början, för då orka man ofta springa längre än om man springer så fort man kan redan från början. Tydligen tog han till sig det, för jag lovade att han fick bestämma takten. Lugnt började vi jogga, och efter ca 300 meter tog vi en kort gå-paus. Och så fortsatte vi hela varvet runt. Vi joggade sakta, pratade en massa, och gick små korta bitar ibland.
Väldigt mysigt måste jag säga! Jag är väldigt imponerad, trodde absolut att han skulle rusa på för fort och inte orka hela varvet, men han var väldigt förståndig. Det märktes att han var lite trött i benen när vi närmade oss målet, men han kämpade på och sprang de sista 20 meterna fram till trädet som vi bestämt var vårt slutmål.
När vi gick hemåt igen så pratade vi lite om hur det gått. "Lite kul och lite jobbigt" tyckte han, och det är väl en ganska bra sammanfattning av hur ett bra träningspass ska kännas. Och som det verkar nu så vill han följa med fler gånger.
Såna här gånger tycker jag absolut att det är värt att offra lite av kvalitén på mitt eget träningspass. Jag har ju ingen målinriktad träning egentligen (ok, ska springa två lopp i maj/juni, men med målet att ta mig runt), så att visa mina barn att träning kan vara nåt kul är väl ett minst lika viktigt mål som att öka min egen uthållighet?

Anna: Rapport från pulkabacken

Det är inte bara Heidi som återupplivar gamla minnen. Äntligen fick vi lite snö (igen), och det råkade sammanfalla med solsken, minusgrader och en ledig dag.
Sonen och jag har pratat om att göra en pulkautflykt i snart ett halvår och nu i veckan blev det äntligen av!

Vi sprang runt i underställ på förmiddagen och gjorde matsäck, letade fram fårskinn till dotterns pulka och plockade fram lämpliga ytterkläder och sen gav vi oss av. Inte alls långt från oss finns ett naturområde som sommartid betas av kossor. Där finns en del långa, flacka backar och de passar perfekt för pulkaåkning! När det bara är 3-4 cm snö, med ett islager under, får man riktigt bra fart där - utan att man slår sig om pulkan välter.

Det ser inte ut att vara mycket lutning, men vi fick riktigt bra fart i den här backen. Det är ju lättare att gå tillbaka upp när det inte är så brant också.

Så upp och ner i den backen gick/sprang jag många gånger. Dottern tyckte nämligen att det var ungefär lika kul att åka nerför som att låta mig dra henne ("Spring, mamma!") uppför. Och några gånger fick jag åka ner också, vilket barnen tyckte var nästan lika kul som att åka själva. Att putta mamma nerför backen var nog en av dagens höjdpunkter. Inget av barnen ville dra upp mig igen däremot...

Vi hade med oss mackor, blåbärssoppa och kaffe, så när det började närma sig lunchdags tog vi en paus i åkandet och åt lite matsäck. Sen var det dags att åka lite till innan vi gick hem igen.

Kaffe smakar alltid bättre utomhus. Även om det är ur termos och inte nykokt för en gångs skull när jag är i farten.

En jättemysig utflykt, är verkligen glad att den blev av! Jag brukar sällan göra såna här saker själv med barnen, men när det väl blir av lovar jag mig själv att bli bättre på att ta med dem ut på små vardagsäventyr. Alla uppskattar det och det är fina minnen att plocka fram när allt känns tungt och grått.

Tyvärr fortsatte inte veckan i samma glada anda. Medan jag och barnen var ute och åkte pulka satt maken på jobbet med en begynnande förkylning. På eftermiddagen kom han hem med feber och under onsdagen och torsdagen så blev vi andra också dåliga. Och visst är det mysigt när hela familjen gosar ihop sig i soffan och ser på Totoro, men det är ändå bättre att få vara friska. Så vabruari är igång nu, och jag är rädd att det här bara är början...

Anna: Anna vs. PMS 1-0

Ni vet de där dagarna när tålamodet tryter, när en ser allt som behöver göras hemma men inte vet vart en ska börja, rastlösheten bubblar i kroppen och ändå så går det knappt att resa sig ur soffan.
Barnen bygger pussel på golvet och samvetet tjatar om att jag borde gå ut med dem, aktivera dem eller i alla fall göra något tillsammans med dem istället för att sörpla kaffe och sticka... 

Den där envisa pms-rösten som viskar att jag är en dålig mamma, att jag borde städa/ta ner julgardiner/göra nåt annat nyttigt vägrar att tystna och jag börjar tro på vad den säger. Att jag är värdelös. Att jag ska vara tacksam för att nån står ut med mig. Att jag inte ska vara så gnällig. Bit ihop! Vem ska ta hand om barnen, laga mat, åka till jobbet osv om inte jag gör det? (Maken är helt fantastisk på att ta hand om både hem och barn, många gånger betydligt bättre än mig. Men när jag är ledig så är ju barnen hemma med mig, så då är det klart att det ligger på mitt ansvar att de får mat, stimulans och allt annat en behöver när en är snart sex respektive två och ett halvt år.) 

Antar att det tänket är genetiskt, vet ju fler i min närhet som funkar likadant... Bit ihop och kämpa på. Kosta vad det kosta vill! Det är svårt att bryta det tankemönstret, och många som mår betydligt sämre än mig kör ju på som vanligt fast de inte orkar egentligen... Då borde ju jag också orka utan att klaga... Alltså är jag både dålig och gnällig. Bingo!

Ikväll var det i alla fall träning inplanerad för mig, och träning är bland de bästa botemedlen mot det där pms-tänket. Jag borde dricka mindre kaffe och äta mindre socker också. Men träningen är bättre än inget! (Dessutom måste jag ändå duscha innan jag åker till jobbet i morgon, så jag kan lika gärna bli svettig så känns duschen ännu bättre.)

Äter min middag, troligen lite för mycket bara för att det är gott och får dåligt samvete för det. (Jäkla dumheter! Vill inte försöka leva upp till omöjliga skönhetsideal! Jag duger jättebra som jag är, det är min kondition och styrka som behöver bli bättre, jag tränar inte för att bli smal!) Pratar lite med familjen och sen... Maken badar barnen och jag får en stund tillsammans med en annan av mina stora kärlekar.

Nu är det hon och jag tills pannbenet ger upp. Förhoppningsvis lite längre. Svett, endorfiner och jävlar anamma är det enda som biter på pms. Och jag vill fan inte må så här. Det borde ingen behöva göra!

Och roliga kläder gör väl alltid att man mår lite bättre? Lufsat runt med Iron Maiden-hoodie och trasiga jeans hela dagen, kläder jag trivs jättebra i, men vem kan vara nere i en Totoro-tröja?

Före och efter en 20 minuters cykeltur genom centrala London.

 

 

Anna: Latmask vs springmask

Ofta skyller jag uteblivna träningspass på latmasken. Motsatsen till latmask borde väl i rimlighetens namn vara springmask? Fast nä... Förra helgen fick vi erfara att så inte är fallet.  Dottern fick springmask, så istället för ett löppass före jobbet på söndagen ägnades förmiddagen åt sanering av huset. Gosedjur sattes i två veckors karantän, lakan byttes, mattor skakades, tvättades och lades undan för att underlätta de kommande två veckornas dagliga dammsugning och golvtorkning... Så på sätt och vis jagar springmasken ut latmasken. All denna städning är inte kul för latmaskar. Men om jag måste välja mellan dem så föredrar jag ändå latmasken. Då krävs i alla fall "bara" envishet för att den ska bekämpas.

Anna: Träningen som inte blev av

Just nu befinner jag mig i en sån där jobbig svacka. Hela tiden tänker jag att jag borde ta tag i träningen igen, börja styrketräna hemma, börja yoga, ta upp löpningen igen eller utnyttja det fina höstvädret som varit och ge mig ut och cykla. Men inte blir det av! Den där latmasken som Heidi tidigare har skrivit om verkar ha slagit sig till ro hos mig nu. Den är verkligen inte välkommen (men nog är det mysigare att sitta i soffan, sticka, äta bullar och titta på nån serie en stund efter att jag lämnat barnen på förskolan men innan jag åker till jobbet än att svettas och ta i...), men  jag måste erkänna att jag inte direkt ansträngt mig för att bli av med den. Jag gillar bullar. Och stickning.

Men i eftermiddag när maken kommer hem från jobbet, då ska jag i alla fall ta en paus från latmasken. Jag ska ut och springa. Höstrusk eller inte! Jag måste ta tag i min löpning igen! Uthålligheten är åt skogen, jag VILL verkligen komma igång med pestiga intervaller och långpass med jämna mellanrum nu, inte bara mysspringa lite då och då. Ska jag klara en halvmara i fjällen nästa år så vill jag ha en bra grund och en sån kan man inte stressa fram!

Anna: Planer för sommaren

Nu är det bara knappt två veckor kvar, sen får jag en lång och välbehövlig semester. Det ska bli jätteskönt! En del tid kommer att tillbringas framför TV:n, på lördag börjar Tour de France. I tre veckor ska de cykla. Längtar!
Men jag vill göra annat än att se på TV också. Semestern inleds med en fyra dagar lång resa till Dalarna. Vi ska gå på Tomteland och åka till rovdjursparken i Orsa. Vi kommer att bo i en stuga i Gesunda, så jag planerar en löptur på Gesundaberget.

I augusti ska vi upp till Bruksvallarna och fjällvandra. Älskar att vara där. Förra året hyrde jag och min bror en varsin mtb och cyklade en dag. Vi kanske gör så i år också. Löparkläderna får följa med dit också. Vem vet, det kanske blir en liten runda nån dag?

Annars lär det bli en del cyklande, både landsväg och mountainbike. Ska bli skönt att inte vara lika begränsad tidsmässigt! Ser fram emot längre turer på vägarna - och i skogen!
Jag bytte däck på racercykeln här om dagen, de hade spruckit en del under vintern så det kändes lite osäkert att köra. Men nu har jag nya, fräscha däck, och det känns mycket bättre! Ska bli kul att se om jag märker nån skillnad på rullningen. Innan hade jag ett par Vittoria (Rubino om jag minns rätt), som satt på när jag köpte cykeln. Nu testar jag Schwalbe. Väldigt lätta att få på fälgen i alla fall, det gick med bara fingrarna vilket också är det bästa eftersom det är mindre risk att man klämmer sönder slangen. Så det är ju ett plus i alla fall.

Jag hoppas också på flera utflykter i skogen, både med familjen och Heidi. Snart blir det blåbärssäsong, och om vi båda råkar vara hemma då vore det kul att packa kaffetermosen och ge sig upp i skogen.
Att provgå långt i terräng med rätt skor och packning inför vår fjällvandring (som närmar sig rasande fort!) vore också kul att göra.

Som ni märker så hoppas jag på en ganska aktiv, men kravlös, sommar. Jag känner egentligen inga prestationskrav utan att jag faktiskt rör på mig på något sätt, helst näst intill varje dag även om det bara är en barnvagnspromenad eller lite tid med balansplattan.

Vad har ni för planer för sommaren när det gäller träning och motion? Vad inspirerar er?

Anna: Midsommar på vårt vis.

För de allra flesta betyder väl midsommmar nåt i stil med dans kring midsommarstång, jordgubbar, färskpotatis, sill, nubbe, lekar och umgänge. Och det kan ju vara trevligt, men inte riktigt vad vi kände för i år. Istället packade vi matsäck och hoppade in i bilen vi lånat av svärföräldrarna och åkte till Tyresta nationalpark. Jag har sett mycket bilder därifrån från olika traillöpare i vårt gemensamma Instagramflöde och kände att den där naturen måste jag få se på riktigt. Gammelskog och det stora området som brann 1999, där det nu börjar växa upp nya träd, men där man fortfarande ser förkolnade rester av träd, och stigen är betydligt mer svårframkomlig än de andra lederna vi följde under dagen.

 

Vi började på Bylsjöleden österut från Tyresta By, där midsommarfirandet höll på att föreberedas. En mycket lättvandrad grusstig genom fin skog till en början, eftersom den går längs Barnvagnsslingan. Vår femåringa son tröttnade dock ganska fort när det var så lättgånget och så fort lederna delade på sig fick han mer fart i benen. Vi gick i ett par kilometer innan klockan började närma sig 11 och vi kände att det började bli dags att fylla på magarna med något. På en stenhäll i en tallskog tog vi en kortare rast och åt lite yoghurt och drack kaffe. Där skogen var tät fanns en del mygg och knott, men vi klarade oss ganska bra ändå. Myggmedel kan vara bra att ha ibland. 

Vädret var så där lagom varmt för en hel dags vandring, runt 20 grader, ingen blåst alls. 

När vi kände att vi fått tillbaka lite ork fortsatte vi mot brandområdet. Ungefär där blev vi omsprungna av en löpare. Maken frågade om jag blev avundsjuk. Visst förstår jag tjusningen att springa i den där naturen, men just idag kändes det underbart att få vara ute på en lagom lång vandring med familjen. Vi har inte haft möjlighet att göra så mycket sånt den senaste tiden, så det här var en väldigt efterlängtad utflykt av alla tror jag.

Jag suckade lyckligt när vi gick över stenhällar med små förkrympta tallar, en av de vackraste typer av natur jag vet. Det spelar ingen roll om det är vid havet, i skogen eller i fjällen. Det är nåt med den där karga miljön som tilltalar mig.

 

Brandområdet var enormt häftigt. Nu var det ju en frisk grönska överallt, men när man stod på en höjd och såg sig omkring och såg hur stort det drabbade området var, hur långt bort den uppvuxna  skogen var, då kände man sig ganska liten. Att inte tänka på skogsbranden utanför Sala för två år sen var omöjligt, och det området var ju betydligt större än i Tyresta. 

Vi slog oss ner på en stenhäll och tittade på utsikten och åt bullar. Dottern satt under hela vandringen i en bärstol på makens rygg. Hon älskar det! När man sätter ner henne så är det så klart skönt att sträcka lite på benen, men så fort vi ska vidare står hon otåligt och trampar bredvid bärstolen.

Vi vände tillbaka till ursprungsleden istället för att fortsätta över brandområdet. Nästa gång vi gjorde en rast skulle det bli för att grilla korv. hädanefter gick leden på en smal grusväg igen, till sonens förtret. Han blev uttråkad, och då blir han plötsligt väldigt trött i benen. Egentligen hade han massor av ork kvar, men är det tråkigt att gå så blir man trött fort, det känner vi väl alla igen? Det är lika för mig när jag går eller springer. Är vägen tråkig så känns det som om det aldrig tar slut.

För att avleda uppmärksamheten så kollade vi på små vattenfall i diken, vi hittade årets första mogna blåbär på ett särskillt varmt ställe och vi titttade på fluffig mossa och olika växter längs vägen. Men han hade jättetråkigt ändå. Till sist kom vi fram till en grillplats. Men där hittade vi ingen ved. Och vi är lite bortskämda med grillplatserna längs Upplandsleden som är lite lyxigare än de i Tyresta. Inga grillgaller och mycket enklare eldstäder. 

Vi visste att några hundra meter längre fram fanns en grillplats till, men den låg inte lika fint som den vi först tänkt stanna vid. Där fanns i alla fall ved - men inte heeller här nåt grillgaller. Det här med grillplatser utan galler där man inte kan ta pinnar hur som helst (allemansrättten, vet ni. Inte bryta/skära grenar utan att fråga markägaren om lov. Jag har varit mycket i pappas skog där man kan ta grillpinnar hur man vill...) blir ju lite knepigt. Vi snokade i alla fall reda på några pinnar som kunde funka och satte igång att grilla. Ingen utflykt utan korvgrillning om man frågar sonen!

När elden nästan brunnit ut spred jag ut kolresterna längs kanten och skvätte vatten på dem. Jag vill inte hälla vatten i mitten av eldstaden ifall fler vandrare vill grilla. Att tända en eld där det är dyblött är inte lätt! Och som tur var så har det regnat en del de senaste dagarna, så det var ju inte direkt torrt i marken, så om jag lämnade lite glöd pyrande i en fuktig eldstad så är inte risken så stor att nåt ska hända.

 

Vi hade väl gått ungefär 100 meter när sonen började fråga om vi inte skulle stanna och dricka blåbärssoppa snart, för han var trött. Han hade ordentlig studs i steget, så det var återigen ren uttråkning av lätt vandring snarare än verklig trötthet som spökade. Vi visste att det skulle komma en stigslinga in genom ett område av urskog ganska snabbt och funderade på om han skulle orka gå de extra 1,5 km det skulle innebära. Men urskog kan ju vara ganska läckert, så vi chansade, och knapppt hade vi lämnat grusvägen för en smalare skogsstig med rötter och stenar innan ungen nästan flyger fram. Längs Urskogsslingan finns informationstavlor om den unika natur de står i, och båda barnen letade ledmarkeringar och nästa informationstavla. Dottern satt i bärstolen och pekade och hojtade ivrigt "Där! Där!" så fort hon såg nästa. Och ledmarkeringarna satt tätt.

 

Vi såg enorma tallar, gamla kullfallna träd helt överväxta med mossa och allt ifrån små mossar till mera hällar med krokiga martallar. Jag kände mig helt lyrisk över att få gå i skogen en hel dag, i natur jag älskar med människor jag älskar. Hit vill jag fler gånger! Det finns totalt 5,5 mil leder i Tyresta nationalpark och naturreservat, så vi har några mil kvar. Dessutom har vi ju jättehärlig skog på närmare håll än så också. Jag tänker närmast på Lunsen som ligger mellan Knivsta och Uppsala

Vi konstaterade snabbt att även om den här slingan gjorde vår vandring lite längre, så blev den lättare för alla. Sonen knatade ivrigt på istället för att känna efter hur trött/uttråkad han var, och vi slapp en trött pojke. Och uppleva fantastisk natur.

När Urskogsslingan tog slut så var det bara några hundra meter kvar fram till parkeringen. Det visade sig att hela vandringen var ungefär 8 km lång. Ganska bra för en femåring att klara av den sträckan, i kuperad terräng, tycker jag.

Vi bytte skor, sonen fick sin efterlängtade blåbärssoppa och vi gjorde oss klara att åka hemåt. Vi konstaterar att det var en jättehärlig dag, att sonen helt klart klarar lite knepigare terräng och att det här nog var en av våra bättre midsommarfiranden (för tre år sen firade vi genom att måla och tapetsera huset, strax innan flyttlasset gick hit, så nog vet vi hur man firar midsommar! ;) ). Då säger sonen: "Mamma. Det här var nog en av de bästa dagarna nånsin! Det var så fint här!" Nu är vår son visserligen som barn är mest i den åldern. Det som hände nyss är det bästa. Men nog kom det en tår i ögat. Hade han inte tyckt att det var en bra dag så hade han inte sagt så. Det känns fint, att han får fina barndomsminnen, att han värdesätter tid tillsammans med familjen och att vara ute i naturen. 

Dottern verkade väldigt nöjd hon med. Hon tjoade och pratade där hon satt, och lyckan var total när hon fick en "blomma", ängsull, som hon tittade på och gosade med tills det inte var nåt kvar av den. Hon har sett blommor, humlor, myror, fjärilar och en och annan hund, så hon har haft fullt upp.

Jag hoppas vi får fler chanser att ta såna här heldagar i skogen under sommarlov och semester. De gör hela familjen gott. Naturupplevelser, bär- och svampplockning. Och korvgrillning så klart. Ständigt denna korvgrillning,

Anna: Stolt och inspirerad!

Ni som läser bloggen har väl knappast missat att Heidi varit förväntansfullt pirrig, och den sista veckan lite orolig för en grinig lårmuskel.

Hur hennes halvmara gick överlåter jag till henne att skriva om. Men att hon genomförde loppet, på en riktigt bra tid enligt mig, det tänker jag faktiskt avslöja. Det har hon ju själv redan berättat på instagram.

Jag är riktigt stolt över henne och hennes prestation. Att bara bestämma sig, träna inför loppet (med avbrott för sjukdom då och då) och sen faktiskt springa 21 km, att inte ge upp och hålla en riktigt bra snitt-tid. Finsk sisu är inte hela hemligheten, men nog tror jag att den bidrar.

Heidi är faktiskt en av mina största inspirationskällor när latmasken kommer krälande. Vi har ju båda upptäckt träningen i vuxen ålder, vi har genomgått graviditeter och förlossningar och en del personliga motgångar genom åren. Kan hon så kan jag också! Våra förutsättningar är ganska lika. Jag vet att hon inte är nån fanatisk renlevnadsmänniska (även om hon har en förkärlek för att testa hälsosamma snacks och nån diet då och då. Men nog slinker det ner en del som är nyttigare för själen än för kroppen ibland också. Som sig bör! Det måste vara jättetrist att inte få unna sig saker och njuta ibland!), hon jobbar på udda tider och hon har en familj som också tar en stor del av hennes lediga vakna tid. På det viset är det lätt att se henne som en förebild och inspiration. Hon får ju ändå till träningen, och det har ju helt klart gett resultat! Det GÅR att nå resultat utan att följa strikta träningsprogram eller att gå till en PT. Och man behöver inte ha tränat sen man var liten.

Innan jag till sist går och lägger mig (borde gått och lagt mig för länge sen) vill jag bara säga en sak till.

Fy fasen, vad bra du är Heidi! Är så glad att få ha dig som bloggkollega, träningsförebild och bäst av allt: som vän.

Anna: Insomnia, jobb och stress

Klockan är just nu 01:45. På min ena axel ligger en liten flicka som då och då hostar till. Själv försöker jag sova. Det gick bra en stund, men jag väcktes av både dotterns och mina egna hostningar. Innan dess så sov jag väl rätt ok, men drömde rätt stressiga drömmar. Jobbdrömmar. Om vattenslangar och grillgaller som inte gick att hitta eller vi hade enorma mängder av. För ett par nätter sen drömde jag om kunder som vägrade gå hem när butiken stängde (Vi hade en sån igår kväll förresten. Sjukt störigt att inte ens försöka avsluta sitt besök när vi stängt för tio minuter sen. Snälla, visa lite respekt för oss som jobbar i butik och våra öppettider.) .
När en drömmer sånt här är det ju ganska uppenbart att jobbet tar upp lite för mycket av ens liv och tankar just nu. Det är och har varit sjukt mycket i ungefär tre månader nu och det börjar kännas både fysiskt och psykiskt. Skrev faktiskt ett mail till mina chefer när jag satt på bussen den jobbet om just detta. Jag kan inte prestera 100%-igt just nu och det känns inte bra eftersom jag presterar sämre och det blir både kunder och kollegor lidande av, och det är ytterligare en stressfaktor.
Träningen blir ju självklart också lidande av stressen och tidsbristen, och att inte tiden och orken finns för att träna blir också det en stressfaktor. Allt börjar falla på plats för att den där onda spiralen ska börja snurra. Tycker inte om den känslan.
Nu ska jag i alla fall vara ledig tillsammans med mina barn i fyra dagar, så jag hoppas jag kan få drömma om sandlådor, barnböcker och legobitar istället för grillgaller nu.

Nu sover dottern lugnt igen och jag ska snart försöka lägga ner henne i hennes egen säng igen och förhoppningsvis lyckas somna själv också.

Anna: Födelsedag i skogen

Jag antar att de flesta familjer har "sin" grej. Man åker till badhus, lekland, fotbollscup, äter på McDonald's... Vår grej är att grilla korv. I skogen.
Jag är uppvuxen i en liten by på landet, och att gå ut i pappas skog och tända en brasa, dricka varm choklad och grilla korv över glöden gjorde vi då och då. Det var jättemysigt tyckte jag (fast kanske inte lika mycket när man började närma sig tonåren...), och för några år sen började jag och maken också att packa ryggsäcken och gå längs nån led i närheten av där vi bodde. Och sen vi fick barn har det blivit något vi gör regelbundet. Vi trivs i skogen, både med att vandra och plocka bär eller svamp. Ja, vi vandrar ju gärna i fjäll också, men vi har skogen runt hörnet och det är lite längre till fjällen.

Tidigare i veckan fyllde sonen fem år och vi hade båda tagit ledigt den dagen. Jag hade semesterdagar jag inte fick spara längre, så att ta ut dem nu passade perfekt. Vi frågade sonen vad han ville göra, det var ju ändå hans födelsedag. Och när han svarar att han vill gå ut i skogen och grilla korv kände vi att en sån önskan gick ju att uppfylla.

Oftast brukar vi åka bil eller cykla ca 5 km och sen gå ca 2,5 km till Lunsentorpet, grilla korv där och sen gå hem. Men den här gången hade vi inte tillgång till bil (Vi äger ingen egen utan bilpoolar med Heidis familj de få gånger vi behöver nån) och vi var lite osäkra på om sonen skulle orka totalt en mil cykel och en halvmil vandring nu när han knappt cyklat under vintern. Han har blivit för lång för att få plats i vår cykelkärra. Vi kollade andra alternativ och kom på att man kunde ju åka buss (båda har pendlarkort, så det är ju smidigt när kollektivtrafiken funkar.) några kilometer och därifrån följa Upplandsleden knappt tre km söderut. Då skulle man komma fram till en grillplats utmed en å. Perfekt tyckte vi! Ny skog, ny grillplats och lagom långt för barnben.

Tyvärr var ju inte vädret så strålande direkt. Mulet och lätt duggregn. Men som hurtiga friluftsmänniskor säger "det finns inga dåliga kläder...", så vi packade, klädde på oss och gav oss iväg. Sonen var väldigt uppspelt och tossig, som han brukar i början av våra utflykter. 

En varierad vandring, vi började på landsvägen men svängde snart upp på en stig in i skogen. Granskog med fluffig mossa på marken. Senade passerade vi både hasselbackar med blåsippor på marken, ett hygge, mera jordbrukslandslandskap, en kraftledningsgata och mot slutet ganska lerig al-skog. 

Det var också i sån natur som grillplatsen låg. Lera/trampad jord, lövträd, stenar och en brusande å. Kanske inte det charmigaste stället att vara på med två småbarn när det småregnar. Båda var helt svartgeggiga när det var dags att grilla våra korvar... 

Men hade det varit torrt, och kanske ett par-tre veckor senare, så hade det säkert varit en jättefin grillplats! 



Gott om torr ved och en riktigt fräsch eldstad. De brukar kunna vara misshandlade av ovana grillare rätt ofta. (Släng aldrig massor av vatten på elden medan det brinner eller glöder för fullt. Eldstaden spricker! Man ska visserligen aldrig lämna en eld, men om man eldar lite klokt behöver man inte släcka heller. 4-5 vedträn brukar bli en lagom brasa för att grilla våra korvar och då är det bara lite glödande kol kvar när vi packat ihop och ska gå hem.)

Sonen var lite trött på vägen hem, fast det handlade mer om att han var uttråkad än att han var trött på riktigt. Vi har några lekar att ta till för att motivera, och en och annan godisbit brukar hjälpa...

Men på det stora hela en riktigt bra utflykt. Bortsett från vädret, men det kunde varit värre!

Gissa vad han fick i present... 

Anna: Glad påsk!

Hos oss är det inte bara påskhelg i år. Sonen fyller fem år nästa vecka, och nu är det firande och kalas under helgen. Fullt upp med andra ord! Men både jag och maken behöver ut och röra lite på oss för att inte blir galna mellan allt städande och firande. I vanliga fall brukar maken gå på spinning före jobbet på fredagar, men igår var det ju långfredag, så inget spinningpass för honom. Istället tog han en lätt jogg (han har kämpat med en hälsporre och trasslande knä, så löpning är inte direkt hans förstahandsval) och testade utegymmet vid spåret. Och idag var det min tur att köra lite korta intervaller. 

Valde att springa i terrängdelen av spåret här hemma. Inte direkt platt, men jag gillar stigen som slingrar sig fram och man får anpassa steglängden efter stenar, rötter och blöthål. En minuts-intervaller känns mycket kortare då än om man springer på slät väg.

Soligt och fint. Termometern på vår skuggiga baksida visade fyra grader, så både långärmad tröja och vindjacka åkte på. Jackan tog jag av mig efter uppvärmningen, den var helt onödig! Ljuvlig vårvärme, fågelsång och så Träningspodden i öronen, kombinerat med intervall-pipen. 

Kom hem hög på endorfiner, köket fullt av ballonger, vimplar och två glada barn. Gjorde tårtan halvfärdig och sen in i duschen. Dekorerar tårtan gör jag efter lunchen, den får stå och gosa ihop sig lite i kylen så länge.

Ha en jätteskön påsk! Njut av god mat, godis i önskad mängd och förhoppningsvis nån form av endorfinkick i solsken.

Anna: Transportlöpning

Om ni följer oss på Instagram kanske såg att jag la upp en bild igår eftermiddag. Det snöade för fullt här hemma, och jag hade tänkt transportlöpa från jobbet till tåget på söndagen. När jag vaknade i morse (av att sonen körde med sina brio-tåg i rummet intill. Älskar att han börjar leka när han vaknar före oss istället för att väcka oss!) låg ett vitt snötäcke över träd och gräsmattor, och det utlovades snöblandat regn på eftermiddagen. Ett kort ögonblick funderade jag på om jag kanske skulle ta bussen efter jobbet ändå, som jag brukar. Men å andra sidan visste jag inte när jag skulle få tid att springa annars. Och jag kunde ju ta med löparkläderna. Skulle det nu vara superslaskigt väder när jag slutade så kunde jag ta bussen, fast egentligen så ville jag ju springa. Helt ärligt så var jag inställd på att springa hela dagen. Det var aldrig aktuellt att ta bussen istället.
Jag slutade kl 16. Bussen brukar gå kl 16:17, det tar mindre än 15 minuter att åka till stationen, och därifrån skulle tåget gå kl 16:56. Det är med andra ord väldigt mycket väntetid från att jag slutar till att tåget går. Tid som man kan använda till nåt bättre - som att springa! Kl 16:10 var jag ombytt och klar och började bege mig mot tåget. Man springer på en gång- och cykelväg utmed Fyrisån in mot stan. Sommartid är det ganska många som rör sig längs stråket. Strax efter kl 16 en söndageftermiddag i mars när det duggregnar var det inte så många. Mötte några andra löpare och några pensionärer med hund. Benen var pigga, och uthålligheten var betydligt bättre än under förra veckan. Jag märkte redan i somras när jag cyklade att det är stor skillnad på hur mycket jag orkar beroende på var i menscykeln jag befinner mig. Det är ganska fascinerande hur mycket de där hormonerna styr...
Jag sprang där utmed ån och närmade mig centrum. Där rör sig mer folk, och att springa bland andra människor kändes... Inte alls märkligt! Jag struntade helt i om någon tittade. Jag var inne i min löparbubbla och var mest fascinerad över hur lätt det gick idag och plötsligt var jag framme vid stationen.
Det var ca 3,6 km att springa (fast jag visste faktiskt inte hur lång sträckan var när jag gav mig av. Jag visste att det var mindre än 5 km, men inte mer än så.), och jag hade ca 45 minuter på mig innan tåget gick. Kollade inte på klockan under tiden utan lyssnade på podd och lät benen jobba i behagligt tempo. Kl 16:43 klev jag på tåget. Gott om tid! Speciellt trött var jag inte heller. Drog ner dragkedjan på vindjackan och fleecevästen och konstaterade att jag lyckats ta på mig lagom mycket kläder dessutom. En riktigt lyckad löpartur.

Känner att det här kan jag absolut tänka mig att göra fler gånger! Den där tiden som brukar innebära så mycket tom väntetid kan jag mycket väl använda till ett kortare löppass istället. Då slipper jag dessutom ta av den begränsade tid jag har med familjen till ett eller flera träningspass varje vecka. Och att kliva in genom dörren när jag kommer hem alldeles endorfinrusig är mycket bättre än att komma hem trött och tråkig!

Anna: Kärlek

Vår betyder inte bara att ljuset, värmen och grönskan återvänder. Det brukar också innebära förkylningar. Och förkylda barn betyder orolig sömn och trötta föräldrar. Lägg till en väldigt intensiv jobbvecka, både fysiskt och mentalt, och ägglossning. Behöver jag säga att jag inte har jättemycket energi just nu?
I går kväll när jag kom hem från jobbet satt jag nedsjunken som en urvriden disktrasa i soffan och pratade lite med maken om hur trött jag var nu. Han skulle iväg på morgonspinning idag och sen komma hem och vara med barnen eftersom sonens förskola har planeringsdag idag. Jag frågade om det var ok om jag sprang ut en kort runda när han kommit hem från spinningen. Jag kan inte påstå att jag har nån överskottsenergi, men jag vet ju hur mycket bättre jag mår om jag rör på mig. "Det är klart, du behöver ut en stund! Annars hade jag nästan tvingat ut dig." Med glimten i ögat. Det är kärlek.

Anna: Det spritter i kroppen

Här sitter jag och eftersvettas i väntan på att kaffebryggaren ska puttra klart. Efter ett litet mellanmål är det dags för dusch, och så iväg till jobbet.

Jag var en sån där hurtig mamma och drog på mig träningskläder redan på morgonen. Då hade jag inga ursäkter att dra ut på tiden när barnen var lämnade, jag var ju redan klädd och klar. Bara byta jacka och så ut i vårsolen.

 

Morgonen var kanske inte så jättestrulig egentligen, men det är stressigt på jobbet just nu, vår- och sommarsäsongen ska förberedas och jag ska vara klar med mycket på fredag. Stressen sitter kvar även mellan arbetspassen, och jag är inte världens mest tålmodiga på morgonen. Så när den snart femåriga sonen för femte gången på fem minuter frågar vilka vantar han ska ha blir inte stämningen så mysig i hallen. En löpartur var precis vad jag behövde för att skaka av mig frustration och ladda på med ny mental energi.

Det var riktigt ljuvligt vårväder. På skuggiga ställen ligger snön kvar än, men nu kan man ana att våren är på gång. Hoppas jag. Solsken, fågelsång och barmark. Och egentid!  

Har märkt att det funkar bättre att springa en bestämd tid istället för en sträcka för mig. Och att inte springa i spåret. Jag promenad-värmer upp, springer fortsatt efter 5-km-programmet i Stora löparboken för kvinnor, och när det passet är över så promenerar/ joggar jag hemåt.

När jag kom hem igen tittade jag lite närmare på de små gröna skotten från vårlökar som börjar titta upp i rabatten. Nu har snödropparna som kommer från mitt barndomshem börjat titta upp! Om nån dag så har nog den första blomman slagit ut. Trädgårdsmäniskan i mig myser och drömmer om en prunkande grönsaksodling i pallkrage om några månader, medan cyklisten får nåt glittrigt i blicken och drömmer om den första turen på racer. Jag har faktiskt drömt om att klicka i och ur SPD-pedaler de senaste nätterna. Då vet man att längtan är stor. Snart...

 Vårkänslor, endorfiner och en allmänt skön känsla i kroppen. Det här blir en bra dag!

Anna: Februari när det är som bäst!

  

Som jag har längtat! Gott om tid, perfekt väder, ett nytt inspirerande poddavsnitt. Det var  bara att snöra på sig skorna och ge sig ut och springa efter att jag lämnat barnen på förskolan idag. 

Jag riktigt njöt av den raska uppvärmningspromenaden och vetskapen om att jag hade närmare åtta kilometer framför mig. Jag hade inte planerat att springa hela sträckan, så bra är jag inte, och det har blivit väldgt glest mellan löppassen sen i mitten av december. Men ändå.  Åtta kilometer. Bara jag, vägen och så Jessica och Lofsan i öronen, som pratade just om lustfylld löpning i senaste avsnittet av träningspodden. 

 

 

Visst kändes det att jag absolut inte är i nån bra form när det gäller min löpning, men lustfylllt var det. Ja, det var jobbigt, jag gick mycket idag. Men jag njöt, och det är det som är det viktiga för mig. Jag hoppas att jag innan midsommar kan springa större delen av den här sträckan. Då är det dessutom en bra bit in på cykelsäsongen, så jag kommer troligen att prioritera cykeln. Eller cyklarna.

Men just nu ligger mitt fokus när det gäller träning på löpning, lite styrka och då  och då lite yoga.

 

Hittills har jag bara sprungit i spåret. Att springa längs med vägar har känts lite läskigt, som om jag då har ett annat krav på mig att prestera. Det är ju bara "riktiga löpare" som springer längs med trafikerade vägar, jag klär ju bara ut mig till en löpare. Eller en riktigt bra dag är jag en cyklist som springer ibland. Men med tanke på vädret misstänkte jag att spåret skulle vara isigt/blött/ojämnt och halt underlag, så jag tog mod till mig och sprang längs den åtta km-slinga som Heidi och jag stavgick för nån vecka sen. Idag var det dock lite varmare, soligare och mycket mindre halt. 

Februari visade sig från sin bästa sida och när jag kom ut på en större väg var vägbanan helt snöfri och blänkte av smältvatten. Det plaskade lätt under skosulorna och solen värmde på kinderna. Tänk om alla löpturer kunde få vara så här!

Hög på endorfiner ska jag nu fixa en lätt lunch, dricka upp min smoothie (morotsjuice, apelsin, frysta jordgubbar, chiafrön och som alltid ingefära och lime) och ta en välbehövlig dusch. Sen är jag redo för en kort men intensiv arbetsdag.

 

Anna: Träningsbristens konsekvenser

Den senaste tiden har det varit lite körigt. Inte stressigt egentligen, men det har varit svårt att få ihop det som brukar kallas livspussel. Mitt schema är lagt så att jag mest jobbar kvällar. Det betyder att jag kommer hem ca 21:30, och barnen är hemma med mig på förmiddagarna. De dagar jag är ledig är barnen lediga med mig. Då blir det inte många möjligheter att ge sig ut och springa direkt. Om vi då tänker oss att jag ofta nån gång i veckan lämnar barnen lite tidigare än jag behöver åka till jobbet, eftersom det stämmer bättre med deras lunchtider på förskolan eller andra aktiviteter där. Då kan jag ibland få nån timme eller två över. Så var det tänkt vid ett par dagar under den gångna veckan. Men då tar dottern och blir sjuk, så istället för att ge mig ut och springa blir jag strandad hemma med en halvynklig, hostig liten flicka.
Utöver tidsbrist och vab så har makens knä äntligen tagit ett rejält kliv åt det bättre, och nu har han påbörjat träningen mot Vätternrundan. Det innebär intervallpass på trainer på kvällarna, diverse core-träning hemma och simning brukar han försöka komma iväg på nån gång i veckan. Självklart är jag jätteglad att han äntligen blivit så mycket bättre, och jag vill verkligen att han ska få möjlighet att träna så han fixar det där sub10-målet (Köra hela Vätternrundan på under 10 timmar. 30 mil långt, och med några vätskestopp och lite mat innebär det att man måste ha en snitthastighet på drygt 30 km/h).
Jag vill verkligen att han ska få träna, samtidigt sitter min lilla pms-djävul på axeln och väser "Men jag då? När är det min tur?" Jag vill inte bara yoga och köra nåt kettlebellpass (som jag INTE vill göra när barnen är med. Känns lite riskabelt att ha dem runt benen när jag svingar den där klumpen). Jag vill UT. Jag vill vara utomhus i dagsljus och jag vill springa. Dels känner jag att jag bara MÅSTE få röra på benen snart, annars blir jag knäpp, dels märker jag att pms:en blir så mycket mer jobbig när jag inte får springa/cykla. Brukar vara sega ben de gångerna, så ofta är inte själva passet så himla roligt. På sikt däremot, där gör de en väldigt stor skillnad. Jag märker det nu när jag inte haft möjlighet att springa. Jag behöver verkligen den där fysiska aktiviteten för att må bra, inte bara för att den hjälper mot pms, utan för det allmänna välbefinnandet. Det trodde jag knappt för så sent som ett år sen. Visst märkte jag att kroppen mådde bra av dessa eviga promenader jag började med så fort kroppen hämtat sig någorlunda efter förlossningen, men att jag faktiskt skulle få såna här abstinenssymptom trodde jag inte när jag började cykla för nio månader sen. Det har hänt en del bara under det senaste året....

När jag igår skulle försöka göra nån sorts lunch med hungriga barn springande runt benen, allmänt kaos i hemmet, har total avsaknad av tålamod pga redan flera gånger nämnd pms skulle ta fram en burk oliver (en sån där jätteburk med billiga svarta oliver, makens favorit) ur kylen och locket inte var påskruvat utan låg löst uppepå och jag höll på att välta ur allt innehåll i kylskåpet (för den står så klart långt in på en hylla högt upp), då märkte jag att jag verkligen behöver den där egentiden i spåret. Rytmiska, nästan hypnotiserande ljud från stegen, en bra pod i lurarna, frisk luft. Och bara jag och träden. Blundar och försöker visualisera, men det är svårt med barnens lek här intill mig. Jag älskar dem över allt annat, men för att vara en bra mamma måste jag få möjlighet att ta hand om mig själv ibland också. Det blir roligare för alla då.

Försöker hålla mig på en halvsnäll nivå i några dagar till, och jag vet att två dagar nästa vecka, då har jag ganska gott om tid på mig mellan förskolelämning och tåget till jobbet. Då ska jag njuta. Tills dess försöker jag komma ihåg just det. Att nästa vecka, då har jag faktiskt möjlighet att ta mig ut. Bara jag, löparskorna och skogen. Längtar!

Anna: Förmiddagslöpning och framtidsfunderingar

En av de bästa (men ibland sämsta) sakerna med mitt jobb är arbetstiderna. Mitt schema är lagt så att jag jobbar mycket eftermiddagar och kvällar. Det betyder ju att jag kan ta tid på mig på mornarna. Jag och barnen äter frukost i vår egen takt, vi tittar på lite barnprogram på Netflix, jag passar på att tvätta nån maskin kläder. Jag lämnar dem på förskolan under förmiddagen, och sen har jag lite egentid innan jag måste åka till jobbet. Ibland en timme, så jag hinner t ex handla eller sticka lite på det senate projektet, eller som idag. Jag har nästan fyra lyxiga timmar från att jag lämnat dottern på förskolan tills jag måste gå hemifrån för att hinna med tåget.

Blå himmel, ett tunt lager snö och lagom krispigt i luften.

Och eftersom jag längtat ut i löparspåret, men arbete, vab och ruskväder har hållit mig inne, så kände jag att idag bara måste jag ut. Jag har inte sprungit sen fjärde januari enligt Runkeeper. Var lite fundersam på hur det skulle gå, men det blir ju inte lättare ju längre jag drar ut på det.

 Så jag kom hem från lämningarna, drog på mig löparkläderna och så ut i spåret, peppad av Träningspodden i lurarna. (Appropå det här med lurar i öronen när man springer. Sofia skrev ett jättebra inlägg om lurar och säkerhet i löparspåret på Move it Mama för ett tag sen.)

Fyra kilometer blev det, de första två gick förvånansvärt lätt, de andra två var lite jobbigare. Visst får jag ta en hel del gå pauser, men jag hoppas ändå ha förbättrat mig så pass att jag kan springa, i min egen takt, fem kilometer utan att gå innan sommaren.

Det är nämligen så att Heidi har gett mig något att fundera på. Ni vet att jag skrev tidigare att jag inte är ett dugg intresserad av lopp. Jag gillar inte att vara bland folk, löpningen (och cyklingen) är min ensam-grej. Och så nämner Heidi Vårruset som går i maj, och hon gör det en dag när jag saknar löpningen som mest. Ett litet tankefrö sås. Fem kilometer, lite lagom långt. Cykelsäsongen har kommit igång, det har blivit ljusare om kvällarna så man kan ta kvällsturer efter middagen när jag inte jobbar kväll. Men JAG SPRINGER JU INTE LOPP! Varför är jag då lite sugen? Vart ska det här sluta? Motvilligt måste jag erkänna att jag faktiskt är lockad. Jag har något att träna inför, fastän jag ju hävdar att sånt inte peppar mig... Jag säger som Groucho Marx. "Jag håller hårt vid mina principer. Men om de inte duger så har jag andra."

Anna: Yoga med barn

Det är inte alltid man har lyxen att ägna sig helhjärtat åt sin träning. Speciellt inte när det är ont om träningstillfällen, så ibland hänger barnen med mig när jag kör ett par Yoga with Adriene-pass. Senast var en intressant upplevelse. 

Under det första passet hade jag sällskap av sonen som tolkade positionerna lite som han ville. Kul att han vill testa, och självklart får han göra vad och hur han vill när han yogar med mig eller gör magövningar med sin pappa. Det mesta blir ju ganska tokigt (han vill gärna toka till det och vara en liten clown), och helst vill han bara "stå som ett träd" som de gjort när de haft mini-röris på förskolan.

Sen tröttnade han och istället fick jag sällskap och assistans av dottern.

Perfekt med ett knä att sätta sig i tyckte hon när jag inledningsvis satt med benen i kors och fokuserade på hållning och andning. 

Senare la hon sig tvärs över mina armar när jag låg i en "extended childs pose", innan hon klättrade upp och satte sig tvärs över bröstet när det var dags för ryggstretch och brygga. En liten extra utmaning. Och väldigt mysigt samtidigt! Det är väldigt lätt att hitta något att vara tacksam för under passet när det bästa man har klänger runt på en.

Min egen lilla PT. Jag har gjort henne själv. Nästan i alla fall.

Det blir garanterat inte den bästa träningen om man ska se till effektiviteten när barnen är med, men det känns mindre viktigt såna här gånger. Jag gör NÅNTING i alla fall, och samtidigt får jag tid tillsammans med barnen. Att försöka hålla fokus på andning och rörelser när jag gör en katt/ko och barnen kryper in och ut efter varandra under min mage, eller sätter sig på ryggen och skrattar förtjust när den höjs och sänks är inte lätt, men vem har sagt att yoga ska vara lätt? Nä, jag står fast vid det jag skrev i ett av de första inläggen. Träningen måste vara rolig, annars kan jag lika gärna skita i det helt.

Heidi: Fånge i vab-träsket

Frukost, lunch och middag.

Vab...
Ett litet ord som kan kasta om alla rutiner och planer. Vi är nu inne på andra veckan med sjukt barn. Samma barn dessutom. Hosta, feber, ont i halsen, ont i örat och snuva i en skön blandning. Väldigt jobbigt för sonen som älskar skolan och sin innebandyträning. Långtråkigt att bara vara inne hela tiden. Samma för oss föräldrar. Vi kan åtminstone turas om att vabba. På så vis kommer vi ändå ut bland folk ibland. Nu har dottern börjat hosta också. Får se hur länge vi ska köra vab-racet den här gången.

Men längtan efter aktivitet märks tydligt här hemma. Om maken har vabbat så står han redo med löparkläderna och sticker ut nästan innan jag hunnit innanför dörren, eller så får man ett meddelande under dagen om att "ikväll kör jag crosstrainer!" Samma med mig. Nästan. Längtan att komma ut finns där. Men orken? Nu har jag tillbringat största delen av varje natt ihopkrupen under en dinosauriefilt i fotändan av en 90-säng, tröstandes en liten pojke som klagar över öronvärk så fort han ligger ner. Efter bara en natt känner man stelheten i ryggen, lite yoga eller core skulle nog egentligen sitta bra. Men helst skulle jag vilja komma ut ur huset. Ut och springa. Eller bara en långpromenad. Ut i den friska vinterluften. Ja! Det ska jag göra idag så fort maken kommer hem från jobbet! Äntligen!

Kastar en längtande blick ut genom fönstret. Vilket misstag! Regn, isgata och 50 nyanser av grått. 5 plusgrader och mulet enligt väderappen. Jo tack, behöver ingen app för att känna igen dystert väder. Vinterlöpning i all ära, men även jag har mina gränser. Och det här är inte vinter, oavsett vad almanackan påstår. (Den där solsemestern i februari känns väldigt avlägsen just nu...)

Inget optimalt underlag för löpning

Min träning består alltså idag av intervaller mellan kylskåpet (vore synd att behöva kasta bort den där gamla ischokladen), kaffebryggaren och soffan. Tröstar mig med pärlplattebygg och Spotify (Vem la till "Only happy when it rains" på min spellista?? Kan aldrig ha varit jag...).

Roar mig med att göra pärlplattor med sjuklingen

Imorgon är det min tur att jobba. Ska nog följa Annas exempel med att unna mig en lyxig juice eller smoothie under dagen. Något med mycket ingefära i. För bacillerna ska inte få sprida sig mer!