Anna: Förmiddagslöpning och framtidsfunderingar

En av de bästa (men ibland sämsta) sakerna med mitt jobb är arbetstiderna. Mitt schema är lagt så att jag jobbar mycket eftermiddagar och kvällar. Det betyder ju att jag kan ta tid på mig på mornarna. Jag och barnen äter frukost i vår egen takt, vi tittar på lite barnprogram på Netflix, jag passar på att tvätta nån maskin kläder. Jag lämnar dem på förskolan under förmiddagen, och sen har jag lite egentid innan jag måste åka till jobbet. Ibland en timme, så jag hinner t ex handla eller sticka lite på det senate projektet, eller som idag. Jag har nästan fyra lyxiga timmar från att jag lämnat dottern på förskolan tills jag måste gå hemifrån för att hinna med tåget.

Blå himmel, ett tunt lager snö och lagom krispigt i luften.

Och eftersom jag längtat ut i löparspåret, men arbete, vab och ruskväder har hållit mig inne, så kände jag att idag bara måste jag ut. Jag har inte sprungit sen fjärde januari enligt Runkeeper. Var lite fundersam på hur det skulle gå, men det blir ju inte lättare ju längre jag drar ut på det.

 Så jag kom hem från lämningarna, drog på mig löparkläderna och så ut i spåret, peppad av Träningspodden i lurarna. (Appropå det här med lurar i öronen när man springer. Sofia skrev ett jättebra inlägg om lurar och säkerhet i löparspåret på Move it Mama för ett tag sen.)

Fyra kilometer blev det, de första två gick förvånansvärt lätt, de andra två var lite jobbigare. Visst får jag ta en hel del gå pauser, men jag hoppas ändå ha förbättrat mig så pass att jag kan springa, i min egen takt, fem kilometer utan att gå innan sommaren.

Det är nämligen så att Heidi har gett mig något att fundera på. Ni vet att jag skrev tidigare att jag inte är ett dugg intresserad av lopp. Jag gillar inte att vara bland folk, löpningen (och cyklingen) är min ensam-grej. Och så nämner Heidi Vårruset som går i maj, och hon gör det en dag när jag saknar löpningen som mest. Ett litet tankefrö sås. Fem kilometer, lite lagom långt. Cykelsäsongen har kommit igång, det har blivit ljusare om kvällarna så man kan ta kvällsturer efter middagen när jag inte jobbar kväll. Men JAG SPRINGER JU INTE LOPP! Varför är jag då lite sugen? Vart ska det här sluta? Motvilligt måste jag erkänna att jag faktiskt är lockad. Jag har något att träna inför, fastän jag ju hävdar att sånt inte peppar mig... Jag säger som Groucho Marx. "Jag håller hårt vid mina principer. Men om de inte duger så har jag andra."