Den senaste tiden har det varit lite körigt. Inte stressigt egentligen, men det har varit svårt att få ihop det som brukar kallas livspussel. Mitt schema är lagt så att jag mest jobbar kvällar. Det betyder att jag kommer hem ca 21:30, och barnen är hemma med mig på förmiddagarna. De dagar jag är ledig är barnen lediga med mig. Då blir det inte många möjligheter att ge sig ut och springa direkt. Om vi då tänker oss att jag ofta nån gång i veckan lämnar barnen lite tidigare än jag behöver åka till jobbet, eftersom det stämmer bättre med deras lunchtider på förskolan eller andra aktiviteter där. Då kan jag ibland få nån timme eller två över. Så var det tänkt vid ett par dagar under den gångna veckan. Men då tar dottern och blir sjuk, så istället för att ge mig ut och springa blir jag strandad hemma med en halvynklig, hostig liten flicka.
Utöver tidsbrist och vab så har makens knä äntligen tagit ett rejält kliv åt det bättre, och nu har han påbörjat träningen mot Vätternrundan. Det innebär intervallpass på trainer på kvällarna, diverse core-träning hemma och simning brukar han försöka komma iväg på nån gång i veckan. Självklart är jag jätteglad att han äntligen blivit så mycket bättre, och jag vill verkligen att han ska få möjlighet att träna så han fixar det där sub10-målet (Köra hela Vätternrundan på under 10 timmar. 30 mil långt, och med några vätskestopp och lite mat innebär det att man måste ha en snitthastighet på drygt 30 km/h).
Jag vill verkligen att han ska få träna, samtidigt sitter min lilla pms-djävul på axeln och väser "Men jag då? När är det min tur?" Jag vill inte bara yoga och köra nåt kettlebellpass (som jag INTE vill göra när barnen är med. Känns lite riskabelt att ha dem runt benen när jag svingar den där klumpen). Jag vill UT. Jag vill vara utomhus i dagsljus och jag vill springa. Dels känner jag att jag bara MÅSTE få röra på benen snart, annars blir jag knäpp, dels märker jag att pms:en blir så mycket mer jobbig när jag inte får springa/cykla. Brukar vara sega ben de gångerna, så ofta är inte själva passet så himla roligt. På sikt däremot, där gör de en väldigt stor skillnad. Jag märker det nu när jag inte haft möjlighet att springa. Jag behöver verkligen den där fysiska aktiviteten för att må bra, inte bara för att den hjälper mot pms, utan för det allmänna välbefinnandet. Det trodde jag knappt för så sent som ett år sen. Visst märkte jag att kroppen mådde bra av dessa eviga promenader jag började med så fort kroppen hämtat sig någorlunda efter förlossningen, men att jag faktiskt skulle få såna här abstinenssymptom trodde jag inte när jag började cykla för nio månader sen. Det har hänt en del bara under det senaste året....
När jag igår skulle försöka göra nån sorts lunch med hungriga barn springande runt benen, allmänt kaos i hemmet, har total avsaknad av tålamod pga redan flera gånger nämnd pms skulle ta fram en burk oliver (en sån där jätteburk med billiga svarta oliver, makens favorit) ur kylen och locket inte var påskruvat utan låg löst uppepå och jag höll på att välta ur allt innehåll i kylskåpet (för den står så klart långt in på en hylla högt upp), då märkte jag att jag verkligen behöver den där egentiden i spåret. Rytmiska, nästan hypnotiserande ljud från stegen, en bra pod i lurarna, frisk luft. Och bara jag och träden. Blundar och försöker visualisera, men det är svårt med barnens lek här intill mig. Jag älskar dem över allt annat, men för att vara en bra mamma måste jag få möjlighet att ta hand om mig själv ibland också. Det blir roligare för alla då.
Försöker hålla mig på en halvsnäll nivå i några dagar till, och jag vet att två dagar nästa vecka, då har jag ganska gott om tid på mig mellan förskolelämning och tåget till jobbet. Då ska jag njuta. Tills dess försöker jag komma ihåg just det. Att nästa vecka, då har jag faktiskt möjlighet att ta mig ut. Bara jag, löparskorna och skogen. Längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar