Anna: Vardagsmotionen

 Träning kan ju vara så mycket. Man kan ha en målinriktad träning för att klara en prestation som t ex milen på en timme eller ett lopp, man kan träna för att känna sig stark, man kan träna teknik (finslipa löpsteget, rundtrampet, backteknik...) eller bara för att man mår bra av det. Till exempel.

Att sätta upp prestationsmål brukar sällan vara en bra grej för mig. Jag sätter käppar i hjulet för mig själv och tänker "ingen ska tala om för mig hur jag ska träna!" (Nån mental spärr sen skolgymnastiken?) och så skiter jag i träningen och gör nåt annat.
Men nånting jag vill uppnå är regelbunden träning. Just för tillfället verkar jag ha fastnat för yogan igen, så det blir några pass i veckan. Och förhoppningsvis nåt konditionshöjande, som en promenad i rask takt eller en kortare löprunda, minst en gång i veckan.

Även om mitt jobb inte alltid är så kul har jag insett att jag har en väldig tur som får så mycket gratismotion tack vare det. Dels går jag till och från tåg och buss varje arbetsdag, det blir iaf ca 4 km/dag om man lägger ihop alla sträckor jag går, och sen tillbringas all arbetstid på fötter. Jag går och står hela dagarna. Och det blir en hel del lyft. Inte alltid tunga, men jag får röra på och använda kroppen oändligt mycket mer än om jag t ex arbetade på ett kontor.
Jag märker en jättestor skillnad på mina ben nu mot tidigare. Musklerna både i vader och lår är mycket tydligare. Jag har långt ifrån muskulösa ben, och celluliter finns det gott om. Men det är skillnad. Cyklisten i mig myser när jag ser musklerna på lårens framsida. (Jag kan faktiskt stå framför spegeln och spänna benmusklerna bara för att se vilken skillnad det blivit.) utan att jag lagt mycket tid på träning egentligen. Visst har jag cyklat en del, gått otaliga barnvagnspromenadsmil under föräldraledigheten och så, men den stora delen av min motion är faktiskt sån som jag utför utan att tänka på det.

Sen har vi ju mina lediga dagar. De där dagarna jag mer än gärna skulle tillbringa i soffan, kolla på serier, äta choklad och sticka. Och gosa med barnen. Och maken.
Det håller inte i längden. Jag blir sur, tappar tålamodet och blir seg och trött. Pms:en blir värre. Godissuget större. Jag sover men blir inte utvilad. Jag hamnar i en ond spiral som drabbar hela familjen. Jakten på Den Perfekt Balanserade Vardagen pågår ständigt. Sen dottern föddes, eller egentligen sen jag var gravid med henne och vad sjukskriven pga foglossning som gjorde att jag inte kunde röra mig och gå omkring som jag var van, har jag insett hur viktigt det är för mitt välbefinnande att röra på mig. Inte nödvändigtvis bli trött eller svettig eller ens få upp pulsen, utan bara röra på kroppen på nåt vis.
Just nu är det mina lediga dagar som jag fokuserar på. Jag vill försöka röra på mig aktivt/medvetet minst 30 minuter varje ledig dag. Det kan vara en snabb promenad, yoga, styrketräning, löpning , cykla på trainern eller liknande. Men jag ska röra på mig. Varje dag.

Anna: Supergott fröknäcke

Tänkte att jag skulle dela med mig av ett recept på fröknäcke idag. I affärerna finns både färdiga bröd och olika mixer, men det är faktiskt väldigt lätt att baka, och i längden blir det mycket billigare att blanda och baka själv istället för att köpa färdigt. Visst tar det lite tid i ugnen, men man kan göra annat medan bröden gräddas, bara man kommer ihåg att byta plats på plåtarna ibland. Vill man lyxa till det så går det jättebra att strö t ex flingsalt och/eller torkad rosmarin över smeten innan man gräddar bröden.

2 dl havregryn
2 dl grovt rågmjöl
2 dl pumpakärnor
2 dl solrosfrön
2 dl sesamfrön
1 dl hela linfrön
1 tsk salt
6,5 dl kallt vatten

Blanda alla ingredienser noga och fördela gröten på tre plåtar. Platta till jämnt.

Grädda alla plåtarna samtidigt i varmluftsugn, 150 grader, i 70 minuter. Byt plats på plåtarna då och då. Bröden är färdiga när de fått lite färg och torkat. Låt svalna lite och bryt i lagom stora bitar.

Brödet är lika gott med smör och ost som med en bit brie. Jag äter det gärna till tomatsoppa eller som kvällsfika med en kopp te. Eller äter små bitar som snacka bara för att jag vill ha nåt att tugga på. Frön är visserligen väldigt energirika, men jag tänker mig att det är ett mycket bättre alternativ än en näve chips!

Heidi: En ny sorts egentid

Vad är det som händer här??

Jag har precis kommit hem från 2,5 timmars egentid på gymmet! Tänkte passa på att skriva ett inlägg direkt, för imorgon kommer jag att ha så mycket träningsvärk att jag kommer inte ens att orka fälla upp min lilla laptop!
Men vänta nu? Använde jag precis orden "jag" och "gymmet" i samma mening utan att kombinera det med "inte"? Ja, det gjorde jag! Vi tar det från början:

Sedan ett tag (1/2-1 år) tillbaka har jag pratat om att jag borde ta tag i styrketräningen. Innan jag hade barn och någonstans mellan graviditeterna tränade jag hyfsat regelbundet på gym. Det var långt innan jag upptäckte löpningen. Då tränade jag Bodypump som är en sorts förkoreograferad pass med bland annat skivstång och hantlar. Man kör igenom en muskelgrupp i taget under hela passet. Så efter en timme har hela kroppen fått sig en ordentlig genomkörare. För mig var det lagom koreograferat. Inga konstiga rörelser eller hopp och studs hit och dit, utan hyfsat enkla rörelser till musik.
Efter att vi flyttade till Knivsta har det inte blivit någon gymträning alls. Däremot upptäckte jag ju löpningen som jag, konstigt nog, fastnade för. Men hela tiden har jag haft i bakhuvudet tanken om att styrketräning skulle kunna göra min löpning så mycket bättre. Speciellt överkroppen, som ju inte får så mycket träning vid löpning.

Till slut kom jag på att det enda sättet att ta tag i styrketräningen är att, just det: ta tag i den. Ingen annan kommer att göra det åt mig. Det är helt och hållet mitt eget ansvar. För många är ju detta självklart, men uppenbarligen inte för latmasken i mig.
Till slut började livet skicka mig små tecken: 1. Jag insåg att jag flyttat tvärs över vägen från simhallen/gymmet. 2. Den lokala tidningen annonserade om gratis provapåträning på just det gymmet. Och 3. Någon ville sälja sitt gymkort (ja, på samma gym) på den lokala köp & säljsidan. Och just ja bonus: personen som sålde gymkortet bodde i mitt grannhus!
Istället för att ignorera dessa tecken, så tog jag dem till mig! Bokade in mig på två gratisträningspass den här veckan och köpte gymkortet av grannen! Hep, hep!

Så tillbaka till första stycket: Jag bokade in mig på gymmets styrkepass, som är inspirerad av bodypump. Första minuterna i salen undrade jag vad jag gjorde där. Uppvärmningen var liiiite för mycket hopp och studs för min smak. Kollade runt efter flyktvägar, men insåg att jag placerat mig längst bort från dörren, så jag hade inte kunnat smita ut obemärkt. Ungefär då slutade uppvärmningen och det var dags för träningen. Och då kändes det bra igen! Jag kände igen mig i mycket av rörelserna, trots att det var några år sedan sist. Biceps, triceps och axlar är fortfarande mina svagheter, så det var inget nytt. Däremot var det trevligt att upptäcka att benen orkar en hel del. Så löpningen har sina fördelar!

Efter träningspasset passade jag på att simma. Simning är också något som jag velat ta tag i igen. Simmade en del under året som jag bodde i Helsingfors "i min ungdom". Det är en skön form av träning. Både avkopplande och ansträngande på samma gång. Och eftersom jag verkligen behöver träna armar och axlar, så passar det ju extra bra. En hel timme simmade jag. Så skönt!
Så när jag i början skrev att jag inte kommer att kunna orka lyfta upp ens locket till min laptop, så var det inget överdrift! Just nu i skrivandets stund känns det bara skönt. Jag känner att hela kroppen har fått jobba. Men när ni läser detta, kommer mina armar att kunna göra lika mycket nytta som armarna på en Tyrannosaurus Rex... Får väl skaffa mig en personlig assistent tills dess...
Men jag välkomnar faktiskt träningsvärken! Det är en värk jag gärna "drabbas" av med jämna mellanrum! Och det hoppas jag att det blir mer av nu. Har ju tydligen ett gymkort att utnyttja också...

Och just ja, den där sista halvtimmen på gymmet tillbringade jag i bastun!

Anna: Latmask vs springmask

Ofta skyller jag uteblivna träningspass på latmasken. Motsatsen till latmask borde väl i rimlighetens namn vara springmask? Fast nä... Förra helgen fick vi erfara att så inte är fallet.  Dottern fick springmask, så istället för ett löppass före jobbet på söndagen ägnades förmiddagen åt sanering av huset. Gosedjur sattes i två veckors karantän, lakan byttes, mattor skakades, tvättades och lades undan för att underlätta de kommande två veckornas dagliga dammsugning och golvtorkning... Så på sätt och vis jagar springmasken ut latmasken. All denna städning är inte kul för latmaskar. Men om jag måste välja mellan dem så föredrar jag ändå latmasken. Då krävs i alla fall "bara" envishet för att den ska bekämpas.

Heidi: Vi syns väl?

Syns du inte, så finns du inte.

Så skulle man kunna sammanfatta vikten av att använda reflexer. Jag är säker på att de allra flesta av oss förstår vilken skillnad i synlighet en eller ett par reflexer kan göra. Samtidigt är det alldeles för många där ute som faktiskt inte syns.
Jag kan erkänna att jag själv oftast är dålig på att komma ihåg att ta på mig reflex. Däremot ser jag alltid till att barnen syns, om vi ska ut i skymning eller mörker. Så det slutar med att jag går emellan dem, eftersom jag är den som syns sämst...
Samtidigt kan jag som bilist bli riktigt arg på personer utan reflexer, man kan ju undra om de gillar att leva farligt eller vad det är frågan om?

Som löpare däremot är jag väldigt noga med reflexer. Då har jag reflexväst. En gång fäste jag också en liten cykellampa i hårsnodden, efter att ha läst ett tips på löparforumet Lonesome Runners där jag är med.

En exemplariskt synlig Anna!

 Apropå dessa små cykellampor, så brukar Anna fästa sådana på sina stavar när vi är ute på promenad. Mycket smart, tycker jag! Så ikväll gjorde jag likadant! Vi syntes mycket bra båda två!

Röd lampa bakåt.

Numera finns det ju till och med reflexspray. Något som man kan applicera direkt på kläderna och som sedan försvinner i tvätten. Låter ju som en rikigt smart grej! Någon som kan rekommendera det?

Reflexväst, reflexer på kläderna och cykellampor på stavarna. Anna syntes mycket bra mitt i dimman i fullmånens sken.

Så en påminnelse till er alla och mig själv. Glöm för f-n inte reflexer om livet är dig kärt!

(för övrigt hade vi en väldigt härlig, uppfriskande, mysig och galet rolig egentidspromenad som vi nu har döpt till "skitsnacksmilen" och hoppas på att det ska bli en vana)

Anna: Planering

Efter nyår har jag fått nytt schema på jobbet. Från att bara jobba kvällspass (med möjlighet att träna på förmiddagar ibland) till att bara jobba morgon- eller mitt på dagen-pass.
Det här innebär ju lite pusslande när vi är två vuxna, arbetande personer i familjen som vill träna en del uthållighetsgrejer (= behöver en del tid) och ändå hinna umgås med varandra och barnen.
Nu har vi börjat planera våra träningstillfällen för att det ska funka i veckorna. Inte bara spontana styrkepass framför tv:n eller ett " Är det ok om du nattar barnen så kan jag ut och springa några kilometer/sitta på trainern?" Minst en kväll i veckan för oss vardera är bokad för träning. Utöver det helkvällspasset blir det kortare eftermiddagspass (och yoga eller snabba intervaller) och en och annan promenad.
Om vi inte "bokar" de kvällar/eftermiddagar vi vill träna blir det då och då krockar. Båda vill träna på samma tid, och eftersom latmasken tjatar på mig så låter jag ofta maken träna de gångerna. Han satsar ju på Vättern, klart att han ska få möjlighet. Jag har väldigt lätt att parkera mig med barnen de gångerna, men sen märker jag hur bristande tålamod, trötthet, pms och stel rygg blir resultatet av mitt icke tränande. Så vill jag ju inte ha det. Min träning kanske inte är målinriktad, men jag får inte att värdera min träning för mitt allmänna välbefinnande lägre för det. Det är något jag MÅSTE bli bättre på.
Sen brukar maken sticka iväg och simma före jobbet nån gång i veckan, och han är makalös på att komma sig för med att köra kortare styrkepass eller yoga med barnen busande runt sig medan jag jobbar. Själv brottas jag med den där latmasken just nu. Jag VET att jag mår bra av att röra på mig, jag tycker om känslan och ser fram emot att ta mig ut och springa... Men när träningspasset närmar sig så blir soffan väldigt bekväm, stickningen blir otroligt viktig och så släpper Netflix ALLA Star Trek-serier (utöver de tre andra serier jag kollar på just nu...) i samma veva. Då är det lätt att skjuta lite på löpningen. Om en stund. Eller kanske i morgon. Eller om ett par dagar. Nästa vecka? Nä, nu vill jag ta tag i det här med träning igen, och jag tänkte att om jag planerar in mina träningstillfällen i en kalender, en "riktig" papperskalener, så blir min plan mer tydlig. Står det "tisdag kväll, springa", då är det svårare att skjuta på det tänker jag mig. Om jag skrivit ner nåt så står det ju där, svart på vitt, och det blir mentalt lite svårare att smita ifrån.

Hur gör ni? Har ni en tydlig plan för er träning eller blir det mer spontant?

Anna: Friluftsliv med barn

Att vara ute i skog och mark med familjen är bland det bästa jag vet. Ibland går vi ganska långt, ibland kanske 500 meter. Det beror lite på vad vi tänkt göra. Vi bor nära en skog där det växer mycket blåbär, så ibland blir det en kort tur med blåbärsplockning som mål. Hälsar vi på hos mina föräldrar är det inte ovanligt att några går och några tar bilen till en mysig plats i skogen där vi grillar korv.

Ibland händer det att jag fått kommentarer i stil med "Åh, jag fjällvandrade en del innan vi fick barn! Det vore så mysigt, men barnen skulle inte orka gå. De orkar ju inte gå till affären här hemma, så hur skulle det gå att gå flera kilometer i terräng?" 

 

Min erfarenhet är att barn orkar. De kan springa runt på lekplatser, skolgårdar och fotbollsplaner hela dagen. Klart de orkar gå några kilometer i skog/på fjäll! Energin har de, det är motivationen som är nyckeln.
Det sägs att en treåring orkar gå fem kilometer på en dag. Inte i samma takt som en vuxen, men om de har motivation och får ta det i sin takt så tror jag att flertalet av alla treåringar faktiskt orkar det. Vår dotter är två och ett halvt år nu, och ett par dagar innan nyårsafton gick hon ca 2,5 km i skogen, iklädd gummistövlar och overall, inte de smidigaste kläderna för vandring.
Dessutom är det ofta mer spännande att gå på ojämna stigar, klättra upp på stora stenar och hoppa över rötter än att gå på en asfalterad trottoar eller gångbana. Jag är likadan. Får jag välja på skogsstig och asfalt att springa eller gå på så väljer jag skogsstig. 

För att hålla motivationen uppe har jag märkt att små mutor och delmål är superbra. "Hitta fem ledmarkeringar så tar vi en russinpaus sen", "Vid nästa spång får alla en chokladbit!", "Vid nästa långa rast (en minst 15-20 minuter rast efter 2-3 kilometer brukar vara lagom för oss) äter vi yoghurt/bulle/blåbärssoppa/grillar korv". Titta gärna på en karta tillsammans och prata om hur naturen kommer att se ut. "Grönt betyder skog, de där ränderna betyder att det är backar. Här kanske det är blött så man får gå runt om det inte finns en spång." Då kan en hänvisa till det när en kommer till platsen irl. "Kommer du ihåg att vi såg en bro på kartan? Nu är vi där! Snart kommer vi till..."

Vägrar barnen släppa skärmar så låt dem testa geocacheing eller turf (som omväxling till PokemonGo, som jag misstänker att ungefär alla utom jag laddat ner), eller bara följa vandringen i en kart-app. (Det funkade även jättebra när sonen tröttnade på att åka bil i somras. Jag knappade in mål kart-appen, sen fick sonen sitta med min telefon i baksätet och följa pilen på skärmen och berätta att vi skulle svänga, att det skulle komma en å/älv eller liknande. Han var jättenöjd!)

Jag har rätt hyfsade grundkunskaper när det gäller växter och träd, och jag försöker lära barnen en del när vi är ute. Vi tittar på blad, kottar, blommor och ett fåtal mossor och lavar och funderar på vad de heter, om något djur äter dem, hur man skiljer på tallkottar och grankottar, hur olika djurspår (och -bajs) ser ut. Jag brukar också peka ut giftiga växter och vara ganska brutalt ärlig med att berätta vad som händer om en plockar och/eller äter en del växter och bär. 

En annan sak som håller motivationen uppe hos våra barn, framförallt femåringen eftersom tvååringen ofta, fram till nyligen, suttit på pappans rygg, är att vi släpper rätt mycket på godisreglerna när vi är ute på äventyr. Mutor funkar, som sagt. I vanliga fall får han lördagsgodis, och inte nån stor mängd. Oftast lösgodis för 5-10 kronor. På våra utflykter blir det betydligt mer, plus russin och  torkade mullbär. Inte obegränsat, men i min ficka finns ofta choklad, en tablettask,  små kexchoklad-kakor eller PEZ (som vi döpt om till Pigg-i-benen-godis. Placeboeffekt ska inte underskattas!) och när vi märker att det börjar bli tungt så finns godsakerna nära till hands.

Nu låter det som om jag mest försöker lura mina barn att tycka om att vara ute, men de tycker oftast att det är kul. Dottern har tröttnade på blåbärsplockning i somras, trots att vi inte alls plockat så mycket i år, så när vi går i samma riktning som blåbärsskogen ligger ropade hon "inte plocka blåjäj!". Å andra sidan blev hon överlycklig när vi plockade fram bärstolen ur förrådet.

Jag tycker ändå att viktigast när en är ute med barn är att komma ihåg att äventyret sker på deras villkor. De kanske inte vet om makten de sitter inne med, men vägrar de att ta ett steg - vad ska en göra? Mutor och motivation funkar ibland, men inte allltid. Vårt ansvar som föräldrar är att läsa av barnen och se om de verkigen är trötta, eller helt enkelt bara uttråkade. Alla dagar är inte bra dagar för långvandringar, och då får vi lägga om ursprungsplanen. De gånger vi varit ute på längre utflykter har vi försökt se till att det finns flera alternativa vägar, och sen låter vi dagsformen avgöra vilken av dem vi tar. Att tvinga dem kommer inte att göra utflykten kul för någon. Ibland tar ork och motivation slut på någon minut, och då får en som förälder försöka lösa det. I somras hände det mitt uppe på ett fjäll, flera kilometer från bilarna. Vi hade rastat för inte så längesen, sen gått upp på en topp. Vi såg att ett regnväder rullade in, men vi såg också att det inte var något stort område, så vi tyckte att det var värt att gå den sista biten upp till toppen innan vi vände hemåt. Väl uppe på toppen blåste det ganska ordentligt. Och det började regna. Små, hårda regndroppar slog mot sonens ansikte och han blev rädd att han skulle blåsa bort. Självklart blåste det inte så mycket, men för honom var det läskigt med blåsten, och jobbigt med regnet i ansiktet och han började storgråta. Då hjälper inte russin eller choklad. Det fanns inte mycket annat att göra än att lyfta upp och bära honom, trots ryggsäck på ryggen, en bit. Vi hade kanske 50-100 meter fram till en brantare nedförbacke där jag omöjligt kunde bära honom, men den lilla biten räckte för att han skullle lugna ner sig, känna sig trygg och hitta krafterna igen. Bara det slutade blåsa så blev han pigg och fick tillbaka springet i benen igen. Jodå, han sprang glatt på stigen när vi hade gått så där 5 kilometer, och ganska många höjdmeter på det.

På tal om äventyr så vill jag komma med ett sista tips. Både i år och förra sommaren så skapade vi ett äventyr i äventyret under våra långvandringar i fjällen. Långa med barnfamiljmått mätt. 8,5 kilometer förra året, 12 kilometer i år.

Vi skrev små brev till sonen som "hittades" längs vägen. En skurk hade snott pengar och sonen fick hjälpa till att följa efter skurken i fjällvärlden. Här och där hade skurken tappat pengar, chokladpengar närmare bestämt, och att hålla utkik efter brev och chokladpengar samtidigt som handlingen i breven tog berättelsen vidare längs vår vandring, lite som ett lajv, har funkat jättebra för att uppmuntra sonen att gå vidare. Han levde sig in i berättelsen, så helikoptern vi såg var ju självklart skurkens helikopter, och att det var blöta myrar där leden skulle gå var ju skurkens fel! Han hade ju vattenbombat (med helikoptern) så att det skulle bli svårt för oss att jaga honom.

Vi försöker att ge oss ut i skogen och grilla korv relativt ofta. Ett litet äventyr lagom stort för en ledig dag. Frisk luft, vi får sträcka på benen och att grilla korv och koka kaffe  över öppen eld är ungefär tusen gånger mysigare än att grilla på grill och brygga kaffe i köket. Hela familjen tycker det är mysigt, och så länge alla trivs kommer vi att fortsätta med det. 

Till sommaren planerar vi att tälta, både i skogen här hemma och i fjällen. Och jag vill göra kolbullar. Fick en gammal gjutjärnspanna som jag tänk använda till sånt i julklapp. Tungt att bära, men nu när dottern går själv på utflykterna så behöver jag ju inte bära all matsäck när vi är ute.

En av de lekar som leks flitigast här är "fjällvandring". Barnens eget påhitt. De ritar kartor, packar ryggsäckar med ett smörgåskex, några russin, kikare och vattenflaska. Sen går de på äventyr i vardagsrummet. Det händer att det råkar finnas en raststuga som serverar våfflor till lunch i vårt kök när de leker fjällvandring. Tycker det är en kul lek som jag gärna uppmuntrar. Så nog märks det att de trivs ute i naturen.

Året som gått. Heidis version.

Året blev inte helt så som jag hade planerat, men det blir det ju sällan. Precis som Anna skrev igår, hamnade bloggen i dvala av olika anledningar under hösten. Men nu känner vi båda att det är dags att komma igång igen.
Vi börjar året med att avhandla året som gått. Annas version fick ni igår, och nu kommer en kort sammanfattning över min syn på träningsåret 2016.

Sylarnas bästa soffa.

Årets bästa: Fjällvandringen med Anna. Mentalt kom den precis i rätt ögonblick. Jag kunde inte ha begärt mer av den resan. Att få fly verkligheten i några dagar tillsammans med bästa kompisen och bara prata om allt mellan himmel och jord och samtidigt hänföras och imponeras av fjällets vidder och höjder var helt fantastiskt. Det där gör vi om!

Årets bästa insikt: Jag klarar av mer än jag tror.

Årets bästa köp: Salomon Speed Cross 3. Mina nya kompisar för löpning i skogen.

Prestationer jag är mest nöjd med: Att klara av ett halvmarathon! Det var årets mål, och jag fixade det! Inte bara en, utan tre gånger under loppet av fyra månader!


Årets fy fan: Benhinneinflammation! Denna fruktansvärda åkomma gjorde så att jag var tvungen att ställa in det som skulle bli årets löparhöjdpunkt: Lidingöloppet 30km. Oacceptabelt, säger jag!

Årets bästa lopp: Göteborgsvarvet! Hela loppet kändes som en stor fest! Vilken stämning! Massor av folk ute på gatorna som hejade, sjöng, tjoade och applåderade.

Årets bästa pepp: Att springa med andra. Det blev så mycket bättre än väntat! Sprang Vårruset tillsammans med Anna i hennes tempo. Det var så roligt att få vara delaktig i hennes första lopp! Sedan har jag sprungit en hel del med S. Det var perfekt för mig som gärna "latlöper". Jag behöver någon som pushar mig till att kämpa på även då jag helst skulle vilja dra ner på tempot eller promenera lite.

Årets skörd. En medalj är tyvärr bortsprungen för tillfället. Armbandet är definitivt favoriten!

Förhoppningar inför 2017: Att få ett riktigt bra löparrår!

• Jag vill fortsätta att utmana mig själv i att springa längre sträckor.

• Det skulle vara roligt att klara av milen under timmen...

• Komma igång med styrketräning.

• Fjällvandra igen. Och gärna springa i fjällen.

• Hjälpa Anna att springa milen. ;)

• Fortsätta att springa tilsammans med andra. Både de jag redan har sprungit med, men det kanske skulle vara spännande att hitta nya löparkompisar också...

Nu ser vi fram emot ett riktigt bra 2017! God fortsättning, så ses vi förhoppningsvis i löparspåret och på olika lopp!