fredag 5 maj 2017

Heidi: Birka Cruises Run

Nu har jag "landat" lite efter den där kryssningen som jag har gjort reklam för här tidigare. Alltså den, där jag skulle åka på Birka Cruises med löparklubben som jag är med i, Fair Trade Runners, ifall någon hade missat det... Syftet var att samla in pengar till Barncancerfonden samtidigt som vi skulle springa på båtens 193 meter långa löparbana. Vi var runt 30 personer från Fair Trade Runners som skulle dela upp oss så att löparbanan hela tiden var bemannad, från det att båten lade ut kl 18.00 den 3 maj tills vi kom tillbaka igen klockan 16.00 den 4 maj.
Så strax innan avfärd samlades vi för info uppe på däck och klockan 18.00 började första personerna att springa. Och vilket fint väder de hade!

Vart är vi på väg?

Många varv blir det...

Hänger lite ute på däck.

Fint väder i Stockholm vid avfärd.
Men jag skulle inte starta mitt första löppass förrän vid midnatt, så än så länge fanns det tid för att njuta. Och det gjorde vi! Tillsammans med några i gänget började vi med att äta. Laddade upp med en god vegetarisk hamburgare och pommes gjorda på sötpotatis, jättegott!
Sedan gick Nina (vi skulle springa samtidigt) och jag till taxfreen och tittade runt lite. Jag hade bestämt mig för att köpa mig en ny whisky i födelsedagspresent, så det blev en Ardbeg 10 yo. Pratade lite whisky med några äldre herrar bland taxfreehyllorna och provsmakade lite också... Passade på att locka med Nina till den där whiskybaren som tydligen skulle vara bra på den där båten. Där provsmakade vi några goda rökiga sorter. Men bara liiiite, för vi skulle ju springa sen... "Whisky runners", hade vi nog kunnat kalla oss... Ett tag funderade vi på att stanna i baren istället, men vi var ju där med ett annat syfte. Det blev lite vila i hytten istället. Men innan det hade jag precis upptäckt att jag glömt mina löpartights hemma. En hel del andra löparkläder hade jag packat med, men inte tights. Som tur är så löste det sig. Stina hade packat ner extrakläder, så jag fick låna ett par tights.

Grattis till mig själv!!
Strax innan midnatt tog vi oss upp till elfte våningen, drack lite kaffe och hejade på dem som sprang just då. Snart är det vår tur!

Ja, men grattis då! Dags att bege sig upp och fira födelsedagen!

Klockan är strax före midnatt. Men oj vad det blåser!!
Från midnatt till 01 var vi 5 eller 6 löpare. Det blåste rejält på ena sidan av båten. Ordentlig motvind! Vi fick kämpa rejält. Men humöret var på topp. Nu var vi igång! Strax innan 01 kom vi till Mariehamn, så vinden lugnade sig och det blev riktigt skönt att springa. Från 01 till 02 var vi tre löpare som sprang runt, runt.

Det fanns fri tillgång till kaffe, choklad och sportdryck hela tiden.

Klockan 01:00, humöret på topp!
Efter klockan 02 började jag känna av knäna lite. Tog det lugnt och varvade löpning med promenad. Nina fick kramp under vår tredje timme och fick till slut ge upp för natten. Då var vi alltså två kvar under den timmen. 
Klockan 03 var jag trött och nöjd för kvällen. 17,3 km blev det. Jag hade satt som mål att under ett dygn springa 35 km, eftersom jag fyllde 35 just 4 maj. Det hade känts som en kul idé några veckor tidigare, men ju mer jag sprang och räknade varv, desto mer började jag tvivla på mitt omdöme angående så kallade "goda idéer..."

När vi vaknade några timmar senare, kände vi oss rätt så sega och trötta. Vi tänkte att det måste ha varit riktigt bra drag på den där festen kvällen innan, med tanke på hur ömma och möra vi var i hela kroppen! Sen kom vi ihåg att vi inte alls hade tillbringat flera timmar på dansgolvet, utan istället hade vi sprungit runt, runt, runt, runt ute på däck. Frivilligt.

Jag skulle springa igen klockan tolv. Jag hade lovat att springa i klänning om vi lyckades samla in 40 000 kr ill vår insamling. Nu blev det tyvärr inte riktigt så mycket pengar som vi hade hoppats. Men jag kände ändå att jag ville klä upp mig på min födelsedag, s¨å klänning blev det ändå!
Har ni fest eller??
Tyvärr var mina knän alldeles för ömma för att jag hade kunnat ta ett enda löpsteg, så det fick bli powerwalk istället. Efter två timmar var det inte roligt. Alls. Funderade allvarligt på om det var värt det. Fick hjälp med att räkna ut att jag hade 29 varv kvar för att klara 35 km. Jag hade hållit ett tempo på ca 30 varv per timme varje gång, så det kändes ändå någorlunda genomförbart.  
Hade en liten hejjarklack som hjälpte mig att fixa sista timmen och så hängde Nina på de sista 4 varven. Så tack! Utan dig hade jag nog inte orkat!

181 varv och totalt 6h i rörelse under ett dygn.
För mig var det alltså ett distansrekord på antal kilometrar under ett dygn. Men det fanns många fantastiska prestationer bland de andra deltagarna också. Det blev ett par marathons, någon som avverkade mer än 50 km, någon som sprang totalt ca 80 km och en annan 70 km... Helt otroligt! Speciellt med tanke på det hårda underlaget. Undrar hur allas ben och fötter mår nu? Men oavsett hur långt eller kort alla sprang, så har vi alla bidragit till att samla varv och kilometrar till gruppens gemensamma prestation: Totalt sprang vi tydligen 974,84 km, alltså 5051 varv. Snurrigt värre!

För att sammanfatta det hela så måste jag säga att det var ett riktigt bra event och en mycket trevlig resa. Stort tack till Fair Trade Runners och framförallt Jocke, aka Krutgubben som fixat med allt inför och under resan! Hoppas att vi gör om det nästa år!

Men oj, så ont jag hade i knäna på vägen hem från båten! Såg verkligen fram emot att komma hem och lägga mig i soffan med benen utsträckta. Men jag hade visst glömt bort en viktig detalj...

Snart hemma. Men hur ska jag ta mig dit??

lördag 29 april 2017

Heidi: Födelsedagsplaner

Jag är med i en ideell löparklubb, Fair Trade Runners, där vi springer för en bättre värld, helt enkelt.
Under nästa vecka kommer vi att åka på en kryssning med Birka Cruises. Men eftersom vi inte är riktigt som alla andra typiska kryssningsresenärer, så kommer vi istället att springa Åland tur och retur under kryssningen. Nej, det blir inte till att försöka att göra en variant av att gå på vattnet, nej. Istället kommer vi att hålla oss på fartygets löparbana, ute på deck.  Men målet är att löparbanan ska vara bemannad från det att båten lägger ut den 3 maj klockan 18, tills vi lägger till igen den 4 maj klockan 16.

Varför gör vi det här då? Jo, för att samla pengar till Barncancerfonden. Målet är 40 000 kronor. I skrivandets stund är vi uppe i 13 400 kr.
Hur mycket vi springer på båten är upp till var och en. Mitt mål blir att springa 35 km fördelat på två tillfällen. Varför just 35 km?? Ni som känner mig, har nog redan gissat det. Det är nämligen så att jag fyller år den 4 maj. 35 år, närmare bestämt. Precis. Därför 35 km. Men jag är inte riktigt redo att springa hela sträckan vid ett tillfälle, därför delar jag upp den.

Men nu har jag kommit på en lite twist till det hela som gör det hela lite mer spännande. Så här kommer det:
Om vi lyckas samla in 40 000 kr till den 4 maj, kommer jag att springa i klänning på min födelsedag!
Ja precis. I klänning. Och nej, inte en sådan där löparklänning i skön funktionsmaterial, utan en "riktig" festklänning!
Så in och bidra till insamlingen för Birka Cruises run, om ni vill se mig springa i klänning! (vad jag har under bestäms av vädret)

Löparklänning?? Ni som bestämmer!

tisdag 25 april 2017

Heidi: Whhm DNS

Så blev det alltså. Får logga årets första halvmarathon som ett DNS. Förkylningen vann, helt enkelt. Vaknade i torsdags med ont i halsen och tung i huvudet. Orkade jobba en halv dag innan jag åkte hem. Stannade hemma i soffan hela fredagen och fick alltså ge upp hoppet om att kunna stå på startlinjen på lördagen. Så tråkigt. Men ibland måste man lyssna på kroppen.

För att trösta mig mot nederlaget som en DNS medför, har jag kurerat mig med shopping! Och inte vilken shopping som helst, utan jag har anmält mig till nya lopp! Närmare bestämt STHLM urban trail, ett traillopp i asfaltsdjungeln mitt i stan. Anmälde mig också till STHLM Above/Below. Jag menar, hur ofta får man möjligheten att springa i den undre världen?? Nu är det ju inte riktigt så dramatiskt som det låter, man springer helt enkelt i diverse tunnlar, har jag förstått. Men det kanske vore en idé till ett lopp? Bli jagad av maffian eller något huligangäng?? Det finns ju zombie run, så varför inte maffia run? Eller gangster run? Jag tror jag har kommit på en ny idé!
Skämt åsido, nu är jag alltså anmäld till samtliga fyra lopp som ingår i STHLM Challenge, det ska bli så roligt!

Började också fundera på om jag inte skulle ta och springa Stockholm halvmarathon... Det är nämligen ett lopp som jag kan få springa gratis via jobbet. Förutsatt att en av de tio gratisplatserna finns kvar. Jag har skickat iväg ett mejl till den som har hand om det här via jobbet. Finns det plats, så springer jag. Annars låter jag bli.

Så nu börjar det kännas lite bättre igen. Minst två lopp bokade som kompensation. Det är väl lagom? Vad är det man brukar säga? Förlorar du en, står dig tusen åter...? Visst menar dom lopp? ;-)

lördag 15 april 2017

Heidi: Nummerlappshypokondri och halvmaraångest

Women's Health halvmarathon närmar sig med stormsteg. Loppet är den 22 april. Alltså väldigt, väldigt snart... Jag kan ju ärligt säga att jag inte alls har tränat så bra som jag önskar och borde. Jag vet inte alls hur det kommer att gå på loppet. Jag har hittills försökt ignorera det faktum att det idag är exakt en vecka kvar!! Så det där med att prestera på bra tid kan jag bara glömma. Målet blir att ta sig runt och överleva, det är ju trots allt 21,1 km. Apropå överleva, så vet jag inte hur det kommer att gå ens med den biten! För saken är den att jag har drabbats av den berömda nummerlappshypokondrin! 

Nummerlappshypokondri är ett allmänt känt tillstånd bland många löpare som brukar springa lopp. Kort och gott handlar det helt enkelt om att samma stund som man hämtar ut sin nummerlapp, alternativt får sitt efterlängtade startbevis, börjar man att känna efter. Och då börjar man märka av små tecken på sånt som skulle kunna äventyra loppet ifråga. Det kan vara förkylningssymptom eller en gammal skada som börjar göra sig påmind. Det kan också vara så att alla andra i familjen helt plötsligt drabbas av magsjuka, influensa, malaria eller annan väldigt smittsam åkomma.

Under förra veckan fick jag startbeviset i min mejlbox. Där finns info om var och när nummerlappen ska hämtas och annan nyttig information om loppet. Några dagar efter att startbeviset kom, fick jag hem en jättesnorig och hostig son. Alltså väldigt snorig... Mer än han har varit under hela året. Några dagar senare börjar dottern också att snora... Och vad händer sen? Häromdagen vaknar jag av att jag har ont i halsen och känner mig tung i huvudet. Idag är jag trött, snorig och har ont i halsen... Jag har lyckats hålla mig frisk hela vintern, så varför nu? Varför? Kunde inte detta vänta tills strax efter den 22:a?
Jag har försökt mota den i grind med diverse huskurer: Ingefära, vitlök, whisky, Netflix, choklad och yllesockor. Hittills har det inte gett någon resultat. Nu vet jag inte längre vad jag ska göra. Jag har inte tid för det här. Som sagt, det är en vecka kvar. Kommer det att hinna gå över? Kommer jag att överleva??


Hej förkylningssymptom. Ni är inte önskade. Vik hädan. 

onsdag 12 april 2017

Anna: Att inte slösa en dusch

Det här med att duscha... Så himla roligt är det inte om jag ska vara ärlig. Att duscha "bara för att" har jag ganska svårt för. Som tur är här jag ett sånt jobb som man duschar när man kommer hem ifrån, snarare än innan man åker dit. Att duscha utan att vara svettig känns lite som slöseri med tid och vatten. 

 

Jag och barnen är på påsklov hos mina föräldrar, och jag tog med mig löparkläder i förhoppning om att få nån chans att springa. Jag behövde duscha nu, så då var det ju lika bra att springa några kilometer innan. Om jag nu ändå måste duscha så kunde jag ju lika gärna bli svettig innan. Bra anledning både att duscha och springa! Det blev en runda på min vanliga 4 km-slinga som jag brukar springa här. Tyvärr håller skogsägarna på att avverka en hel del längs den slingan, så det är inte lika storskogsmysigt som det var för ett år sen, men det är en lagom lång runda med varierande underlag och ganska kuperat med en massa små backar. 

Gott om vildsvin i trakten. Lika mycket spårefter dem som efter skogsmaskiner i skogen, eller i vägkanterna.

Vi får se, det kanske blir en runda till innan vi åker hem igen. Trots avverkningen är det faktiskt en väldigt mysig väg att springa. Och jag känner ju att det börjar bli dags att skärpa mig inför Vårruset...
Den här gången avslutades löprundan med lite bus med pappas hund. Han kom och mötte mig nedanför backen där mina föräldrar bor. Han brukar hålla utkik vad som passerar på vägen,och när han såg mig komma så satte han full fart. Strax därefter som barnen springande och ville också busa lite.


lördag 25 mars 2017

Heidi: Ljuset i tunneln är inte pendeltåget (ännu).

Eller: Racerapport, Tunnel run Citybanan.

Idag var det dags för säsongens första lopp. Det är alltid lite speciellt att springa igång löparåret "på riktigt". Jag älskar lopp! Det är loppen som motiverar mig till att springa mera. Planeringen, förberedelserna, stämningen, energin, publiken, endorfinkicken efter att ha kommit i mål, och till slut - medaljen. En komplett loppupplevelse, helt enkelt!

Dagens lopp var speciellt i sig själv också. Tunnel run citybanan. Ett lopp som går i servicetunneln parallellt med den nya pendeltågssträckningen som öppnar i juli. Loppet går bara en gång. Så nu är det kört för er som missade det!

Bild från www.lidingoloppet.se/tunnelrun
Vi var 33 159 anmälda! Så det var starter hela dagen. Man kunde välja förmiddag eller eftermiddag som start, jag valde eftermiddag. Startade 15.45. Starten var på Karolinska institutet. Den första biten sprang vi runt själva KI, innan det var dags att springa in i tunneln. Jag tänkte att jag springer så länge det känns bra, sen kan jag gå lite. Jag är ju lite trögstartad i början av min löpning. Jag behöver ett par kilometer för att komma i fas med benen, flåset och den mentala biten. Idag gick det dock fort, efter ca 1 km kändes det riktigt bra!

Jag hade tänkt hålla till höger och gjorde det i början, men helt plötsligt sprang jag till vänster istället och sprang om folk!

Väl inne i tunneln var det häftigt. Först gick det rejält neråt. Och tydligen hade vi redan sprungit 3 km, perfekt! Det gick fort neråt. Kul! Det fanns dock en liten, liten tanke som började gro här: för varje meter neråt, kommer lika många meter uppåt. På slutet. Men i den här fasen kunde jag ignorera tankarna, för nu var det ju lätt att springa!
Det var lite underhållning längs banan. En kör, bland annat. Bra akustik där! Och under Riddarholmskyrkan (tror jag det var) hade man "dekorerat" med gravstenar, och en dam i långklänning spelade orgel. Jag tänkte att här var viloplatsen för de löpare som inte orkat ända fram till mål...

Ungefär här började det också gå uppåt. Rejält. Som sagt, för varje meter vi hade sprungit neråt, skulle vi nu uppåt. Och nu är vi ju lite trötta också. Benen har fått några kilometrar i sig redan. Kul! Verkligen... Och för att göra det extra kul, så blev det en liten nerförsbacke till, innan det gick uppåt. Allt för att göra upplevelsen extra plågsam!

Man vet att benen kommer att kännas imorgon...
(bild lånad från Anna S)
Just i det här läget känns det dessutom dumt att vända om. Det är ju liksom lika långt uppåt åt båda hållen... Inte läge att ångra sig och bryta loppet, alltså. Jag kämpade på och sprang (!) uppför den första av dessa "mördarbackar delux"! Men sedan tog orken slut. Precis vid 7 km -skylten gav jag mig tillåtelse att gå. Då var det en backe med 12% lutning. Men det var inte benen som gav upp, det var flåset. Jag kände att jag inte kunde dra in andan ordentligt. Det var tungt. Jag gick även i nästa backe. Sen såg jag ljuset i ändan av tunneln! Snart i mål! Nu var det bara att samla kraft och kämpa på den sista stigningen ut ur servicetunneln och in i mål!

Jag ser ljuset!!
Min officiella tid blev 43,55 minuter på 7,6km. Jag är nöjd! Okej, jag får väl erkänna att jag tog i lite för att få en (för mig) bra tid (kanske tog i liiite för hårt eftersom jag inte har tränat så mycket som jag borde. Känner av lite i höger ben, men sch! säg inte det till någon!!) Nu ska jag börja träna på allvar!
På tal om målgång förresten, vad hände med medaljen?? Ingen medalj?! Herregud! Det är ju nästan som att loppet inte har hänt då! Vad ska jag nu skryta med? Jag får väl göra hål i accesskortet jag fick och hänga den runt halsen istället...

Medalj?
För att då sammanfatta känslan efter säsongspremiären: Det är skönt att vara igång. Det ska bli ett härligt löparår! Och dagens lopp var riktigt roligt och utmanande (trots bristen på medalj)!

Vi ses på loppen! Nu kör vi!

Anna: Träning kan vara kul

Det här med träning kan vara så tudelat. Länge var det något jag gjorde allt för att undvika. Jag tyckte helt enkelt att det orsakade mig mer lidande än nytta, och då såg jag verkligen ingen anledning. Visst vet jag att kroppen mår bra av att röra på sig, men... Jag mådde ju bara psykiskt dåligt när jag försökte, så jag drog slutsatsen att jag helt enkelt mådde bättre av att låta bli.
Träning har aldrig funnits naturligt i min vardag. Jag är uppvuxen på en bondgård där fysisk styrka och uthållighet självklart var nödvändigt. Men träna? Helt onödigt när man mockar koskit för hand (ingen automatisk utgödsling där inte!), bär hö- och halmbalar, hugger och bär in ved, jobbar i skogen, sätter upp stängsel. Ja, ni fattar. Jobbet i sig är träning nog.
När jag sen började skolan hade vi ju gympalektioner. Halvkul så länge vi gick på låg- och melllanstadiet. Jag hade en väldigt bra klass. Och att idrotta på fritiden när man bor mitt ute på landet? Killarna hade ett fotbollslag, tjejerna kunde rida. När jag gick i fyran startades fotbollsträning för tjejer på sommarlovet. Jag gick två gånger.
På högstadiet började idrottslektionerna bli prestationsinriktade och då försvann all glädje ur lektionerna för min del. De har inte kommit tillbaka förän nu, runt 20 år senare.


Eftersom vi nu inte bor på en bondgård ute på landet, med skogen som lekplats och fritiden full av bus och spring, så vill jag visa mina barn att man kan ha en aktiv livsstil som är kul. Att träning inte bara är organiserade lagidrottsträningar eller prestationsinriktad träning där man måste uppfylla mål.
Vid det här laget har ni nog redan förstått att vi gärna ger oss ut i skogen när vi är lediga. Sonen, som fyller sex år nästa vecka, älskar att cykla på mtb-banan och är mycket bättre på det än jag. Idag följde han med mig ut på en löparrunda på morgonen, efter frukost.
Han har pratat länge om att han vill följa med mig, och idag var det dags. Han ville springa i elljusspåret, så gemensamt kom vi fram till att vi skulle börja med det kortaste spåret, på 1,7 km, och om vi orkade så kunde vi springa längre sen. Det är inte så mycket backar på den slingan, men det är ändå "på riktigt".


Jag hade berättat tidigare att det är bra att springa supersakta i början, för då orka man ofta springa längre än om man springer så fort man kan redan från början. Tydligen tog han till sig det, för jag lovade att han fick bestämma takten. Lugnt började vi jogga, och efter ca 300 meter tog vi en kort gå-paus. Och så fortsatte vi hela varvet runt. Vi joggade sakta, pratade en massa, och gick små korta bitar ibland.
Väldigt mysigt måste jag säga! Jag är väldigt imponerad, trodde absolut att han skulle rusa på för fort och inte orka hela varvet, men han var väldigt förståndig. Det märktes att han var lite trött i benen när vi närmade oss målet, men han kämpade på och sprang de sista 20 meterna fram till trädet som vi bestämt var vårt slutmål.
När vi gick hemåt igen så pratade vi lite om hur det gått. "Lite kul och lite jobbigt" tyckte han, och det är väl en ganska bra sammanfattning av hur ett bra träningspass ska kännas. Och som det verkar nu så vill han följa med fler gånger.
Såna här gånger tycker jag absolut att det är värt att offra lite av kvalitén på mitt eget träningspass. Jag har ju ingen målinriktad träning egentligen (ok, ska springa två lopp i maj/juni, men med målet att ta mig runt), så att visa mina barn att träning kan vara nåt kul är väl ett minst lika viktigt mål som att öka min egen uthållighet?