Heidi: Vägen till Ultravasan

Ultravasan är en löpartävling där man springer Vasaloppet. Ja, alla 90 kilometrarna. I år var det fjärde upplagan av Ultravasan. Det finns också varianterna Ultravasan 45 (alltså halva sträckan helt enkelt), Vasastafetten (där 10 löpare delar upp 90 km) och Vasakvartetten (där 4 löpare delar på 90 km). 

Alla klassiska Vasaloppskontroller finns med, plus vätska ca vart femte kilometer.

Denna "karta" läste jag på ordentligt. Ville ha alla matstationerna att se fram emot.

Hur kommer man på att 45 km löpning i Vasaloppsspåret är en bra id´e? Jo, så här:

En dag runt årsskiftet 2016/2017 fick jag ett impusivt infall och tackade ja till boende i Mora inför Ultravasan 2017. Boendet var på ett hotell som var bokat helt för medlemmar i gruppen Lonesome Runners. Det var alltså fredag-söndag inklusive frukost till ett bra pris. 

Jaha, men då måste jag ju köpa en startplats också. Så den 4 januari klickade jag i "Ultravasan 45 km" samtidigt som jag undrade om jag hade blivit knäpp. Jag hade ju visserligen sprungit tre halvmaror året innan, men höstens och vinterns träning hade i princip varit intetsägande. Hur skulle detta gå? Jag bestämde mig då också för att inte berätta för någon utanför forumet om mina planer. Och varför inte? Jo, helt enkelt därför att jag var rädd för att få en del kommentarer som "hur ska du klara det?" "hur går det med träningen?" "nu börjar det närma sig, är du laddad?" Och dessutom kunde jag leva i förnekelse in i det sista! 

Men man kan ju inte hålla sådana planer helt hemliga. Eftersom Oscar skulle ha barnen då, så berättade jag för honom. Och det var faktiskt bra att ha någon att prata med om sina galna planer. Han har ju både kört Vasaloppet (skidor alltså) och sprungit Lidingöloppet utan alltför många långpass. 

För Anna berättade jag ca en månad sedan, tror jag. När vi satt och planerade vår fjällvandring. 

Så hur gick det med träningen och uppladdningen då? Helt åt skogen! Halvmaran som jag skulle ladda upp med under våren fick jag ställa in på grund av förkylning. Toppen. Dom där härliga långrundorna som jag hade planerat att springa här i skogarna då? Nope. Semestern som jag skulle tillbringa ute i spåret? Eh... nej. Har sprungit rundor på max 8 km per gång. Så inte mycket långpass där inte. Visserligen sprang (nåja, gick) jag ju 35 km på ett enda dygn då på Birka Cruises (se tidigare inlägg) med fruktansvärd knävärk som resultat. Mycket osmart. Jag fortsätter att leva i förnekelse, det funkar bra.
Två veckor innan UV45 börjar jag känna av en begynnande förkylning. Hotar och motar den med vila, vitlök och ingefära. Tar också det kloka beslutet att inte delta i STHLM Urban Trail under veckan, som det var tänkt. Det verkar funka, symptomen försvinner till slut. Vågar mig ut på en 5km löptur med Sandra och Maria under onsdagen. Allt känns bra. Peppar peppar...

Där har vi alltså förutsättningarna för Ultravasan 45. Men jag tänker som Jeremy Clarkson: "How hard can it be?" Jag menar, jag ska ju ändå "bara" springa halva distansen...

På tåget till Mora fredag morgon börjar jag inse att det är på riktigt. Går med andakt förbi det kända Vasaloppsportalen, målgången. Svårt att tänka sig hur det kommer att kännas att springa in där imorgon.

Den här har man ju sett på tv ett antal gånger.

Hämtar startbeviset och letar mig nervöst fram till hotellet. Nu får jag ju äntligen träffa en del av dessa människor som jag "pratat med" och läst om på Lonesome Runners forumet. Jag drabbas av mild panik och undrar vad jag gör där bland dessa fantastiska riktiga löpare som tränar seriöst och har gjort sånt här förr? Jag som inte ens har sprungit en hel mil den senaste tiden...

Träffar på ett härligt gäng av glada människor. Min rumskompis Monica har sprungit UV45 alla tre tidigare år. Hon är övertygad om att jag kommer att fixa det (egentligen tror jag att hon sa det bara för att vara snäll, men det hjälpte. Tack!). Jag känner mig redan lugnare.
Vi går en sväng ner till målområdet där vi ska träffa några andra "Lonesomers". Stannar och pratar en stund. Det är roligt att träffa på folk som man bara sett via datorn eller mobilen innan.

Inte så Lonesome längre.

Kvällen flyter på, vi äter en gemensam middag och alla lägger sig tidigt. De som ska springa UV90 startar redan 5.00 i Sälen, så de ska upp på "frukost" klockan 1.30... Vi andra får ju faktiskt sovmorgon. Vår start går klockan 9.00 i Oxberg.

Mysigt rum på hotellet.

Klockan ringer 5.30 på lördagen. Klockan 6 serveras frukosten. Vi UV45:or samlas vid frukosten och tänker på våra vänner som springer 90 km och har redan startat sin väg mot Mora. Jag äter äggröra och smörgås. Sköljer ner allt med juice, kaffe och en syrlig shot med ingefära och citron. Skål!

Vid 7 går vi gemensamt från hotellet mot bussarna som ska ta oss till starten i Oxberg. Vi stannar till vid Lonesome Runners vepan för en gemensam fotografering innan start.

Förväntansfullt gäng som snart ska springa 45 km i Vasaloppsspåret.

Regnet öser ner under bussfärden. Detta kommer att bli en blöt historia.

Fortsättning följer...