tisdag 21 juni 2016

Anna: En inte längre så hemlig dröm

Sen drygt ett år identifierat jag mig som cyklist. Nu har det tyvärr varit glest mellan cykelpassen ett tag, men det är ändå där mitt hjärta finns. Längtansfullt kan jag stå i förrådet och stryka med handen längs ramen på både racern och mountainbiken. De är mina älsklingar.
Men jag har fått upp ögonen för det här med löpning också. Det började mest som ett sätt att hålla igång efter cykelsäsongen. Jag hade ju märkt hur bra jag mådde när jag motionerade regelbundet, och den känslan ville jag behålla även under vintern. Så jag skaffade ett par ganska simpla skor och började springa lite. Det var inte så vidrigt som det varit under skolåren, men det var väl mest för att jag kommit på att det var skönt att röra på sig. Jag som så länge tyckt att löpare ju är lite märkliga och undrat hur de kan stå ut, rent av njuta, av det där monotona hetsandet längs vägar och elljusspår, måste nu motvilligt erkänna att jo - Jag fattar. Löpning kan vara avslappnande, tillfredsställande och när allt stämmer faktiskt riktigt skönt.
När jag cyklar så kör jag gärna på mindre vägar och insuper natur, växtlighet, dofter... Det är inte bara motionen utan hela landskapet som gör att jag tycker det är så härligt. Inte riktigt samma känsla när man springer varv i spåret... Men när jag tar mig ut på andra ställen, till stigen utmed sjön eller skogsvägar, då blir det också roligare att springa. Att jag trivs ute i naturen är ju ingen hemlighet. Inte heller att jag längtar upp till fjällen så jag nästan håller på att spricka nu.

Lite i hemlighet började jag fundera på det här med att springa i fjäll. Visst älskar jag vandringen med allt vad det innebär. Lunken, rasterna, att sitta i en solig sluttning och dricka kaffe och äta en chokladbit med milsvid utsikt omkring sig.

 Men nu när jag faktiskt börjar erkänna att jag nog är en sån som springer också (Kanske rent av en löpare?), så funderar jag på om det inte vore en lämplig utmaning till nästa år att springa nåt lopp i fjällmiljö. Inte en hel mara, jag springer ju bara 5 km på platt mark i nuläget. Men nån mil känns ju också lite onödigt kort med tanke på att det är en rätt lång resa. Att åka 50-60 mil för att springa en mil, hur vacker natur det än är, det känns lite futtigt...  Men en halv mara då? Eller liiite längre? Salomon27k i Bydalsfjällen kanske? Tar jag mig vatten över huvud som ens tänker tanken? Det är ju trots allt 22 km längre, i mycket tuffare terräng, än vad som är ett normal pass för mig nu. Fast jag har ett år på mig att stärka fotleder, backträna och sakta men säkert bygga upp konditionen och styrkan. Mer cykel, mer styrketräning och mer löpning. Förhoppningsvis hittar jag tid, åtminstone nu under de närmaste månaderna när maken inte Vättern-tränar längre.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar